Pensionär, nyss pensionär!

Har du sett dem och gått förbi utan att lägga en slant eller erbjuda något ätbart? En del människor säger att de borde förbjudas. Nej, kanske inte de men det de gör. Någon tycker att man ska ta in dem till någon sorts social kontroll och där ska de ges möjlighet till utredning… och vidare ska vissa åtgärder sättas in. Ryktet går att i Holland gör de så och löser därmed problemen… och i Danmark förbjuder man tiggeriet och löser problemen… eller?

Och jag, jag skäms. Vi pratar om människor, människor som kanske har ett hopp men som måste förödmjuka sig för att få mat för dagen och i bästa fall lite till och jag skäms över att vi inte har kommit längre i Europa. De djupa klyftorna sliter isär samhällsbyggnaden och jag, som har fått chansen att utbilda mig, lämna uppväxtens trångbodda enrummare och min arbetarklass och leva ett bra liv, jag skäms. Min klassresa skedde i ett socialt välordnat samhälle med likadana utbildningsmöjligheter för alla, jo faktiskt, och även om vi hade det enkelt så hade vi tak över huvudet och ett generellt framtidshopp! Bara vi inte förhävde oss så kunde vi bli något. Göra nytta för samhället och få det bättre än våra föräldrar. Så sa man och det trodde vi på.

Har du sett någon ligga framstupa på den smutsiga trottoaren med pannan i stenen? Hur känns det? Jag mår fysiskt dåligt och skäms över att en människa förödmjukar sig på det där sättet inför alla dem som bara går förbi. Jag tror att detta kan väcka förödande förakt och avståndstagande mellan människor.
Jag är inget bättre även om jag lägger en slant i mössan ibland, köper en tidning ibland och lyssnar en stund på musiken som bjuds. Men jag blir också provocerad när någon uppfordrande skakar mynten i en pappmugg och liksom kräver att jag ska lägga fler slantar där.
Tänker mig in i situationen. Det är svårt att förstå. Det är omöjligt att ta in och sedan kommer känslan av skam. Jag slipper inte undan den känslan, bara just för stunden när jag lägger en slant.

När vi lunchade på torget i Ystad för någon vecka sedan kom en medelålderskvinna och bad om mat. Jag hade precis svalt min mat men reste mig inte för att köpa en lunch till henne. Jag blev glad när jag såg någon annan kvinna ge henne några smörgåsar men kände skam å mina egna vägnar.
Vi vet alla att de flesta är romer och är tredje, fjärde, femte klassens medborgare i sina ursprungsländer.
För mer än tjugo år sedan såg jag romska unga flickor i lackrött och pälsbrämat stolpa omkring på stilettklackar i skitiga grå gränsbyar i dåvarande Tjeckoslovakien och senare även i Tjeckien när gränserna var öppnare. De sålde sina kroppar till hugade chaufförer av diverse slag. Hela familjer levde på deras inkomster och alla lät det ske eftersom inga andra inkomster fanns.
Jag har sett de romska tiggarna i Neapel med spädbarn på armen och så smutsiga att inte ens en skicklig konstnär skulle kunnat gissa sig till hudfärgen. Jag såg dem i Rom och London långt innan de kom hit men nu är problemet hela Europas. Det måste lösas i Europa för de här människorna bor här och vi kan inte låtsas om att de inte finns. Vi ser dem ju varje dag.
Jag skämdes alldeles förfärligt häromveckan när jag läste en ledare i tidningen. Där påstods att de stora klyftorna i samhället var bara bra för då fick människorna LUST att kämpa och komma framåt…
Hu, vad jag skämdes och så blev jag riktigt arg. Hur tänkte människan som skrev det där? Förstår du?

Vid frukosten ute på verandan föreslog min käre man en cykeltur i det fina vädret. Eftersom vi har några ärenden i Ystad idag så tog vi beslutet att det får bli målet för vår första gemensamma cykeltur i sommar. Jag rebloggar ett inlägg som jag skrev  för tre år sedan. Efter det tror jag ni förstår hur glad jag känner mig inför en cykeltur längs den underbara kustvägen till och från Ystad. Nu blir det cykelsommarnjutning! Vassego’!

En cykel måste rulla! (1)  Det finns en gammal bild på mig när jag är ungefär sju år. Bakom mig står min mellansyster som är fem år äldre än jag. Fotot är taget i Småland där vi var hos hennes sommarföräldrar och jag hade min röda cykel med mig. Den hängdes på bussen och fick följa med på den långa resan från Stockholm via Norrköping och till Virbo kvarn, tror jag det hette, och sedan samma resa fast åt andra hållet hem igen. Bilden är svartvit men cykeln var vackert röd. Den där cykeln var för stor eller så var jag för liten. Den skulle räcka länge och var köpt begagnad och i början kunde jag inte sitta och cykla utan fick stå upp. Tja, detta var på 50-talet och även en begagnad cykel kostade mycket pengar och man fick nöja sig… Jag nöjde mig inte, nej tvärt om; jag var överlycklig över cykeln och hade den sedan i många, många år.

Nu, nästan sextio år senare, har jag en elcykel som hjälper mig att kunna cykla både långt och kort i det här backiga och blåsiga landskapet som vi bor i. Jag är lika lycklig över den här cykeln faktiskt som över min första cykel. Cykelturerna hade alldeles glesnat och min gamla cykel stod mest lutad mot en vägg och fick till slut vänta på cyklisten alldeles för länge mellan gångerna. Det var innan jag skaffade den här modellen som har växlar och som jag kan reglera hur mycket hjälp från batteriet jag vill ha. Man kan inte sitta och bara åka, nänä, man måste trampa hela tiden men ta stöd av batteriet när vinden eller backarna gör livet surt.
En natt, när elcyklarna var nya, hade vi varit på fest en knapp mil bort och då hände följande; I ett långt svagt uppförslut såg jag en ung man knega uppför backen med gungande rörelser ganska långt före oss. Jag cyklade före min man men ökade hjälpen på batteriet och trampade på. Snart cyklade jag lätt förbi den unge mannen som såg en aning rödsvettig och förvånad ut när tanten gled om honom med lätta tramp och glad min. Min man kom efter och informerade om att vi hade investerat i elcyklar nyligen.
– Ja, jag tänkte väl…pustade den mycket yngre mannen en aning stukad.

För några dagar sedan var vi på Ven och…ja, cyklade! Fast på hyrcyklar. Ven är en fantastisk sommarö och så fin att cykla på. Ingen trafik att tala om och många smala cykelstigar att välja på och alla bjuder på de skönaste utsikter man kan tänka sig. Blå linfält, sädesfält i gult, havet och många fina hus. Problemet är att matställena ligger tätt men ön är liten så intaget blir större än uttaget kan man väl säga utan att ljuga.
Det här var en gåva till en god vän som fick det i 60-årspresent. En övernattning på ett alldeles utmärkt B&B ingick förstås och det bästa av allt: Vi hade sagolik tur med vädret.

Precis för en vecka sedan så var vi i Ystad på morgonen och vinkade av ett par vänner som transporterat sina cyklar från hemstaden Nyköping till Ystad för att starta en 250 mil lång cykeltur till Haparanda.
Jag överräckte en cykelbrosch som ska följa med på deras cykling och så blev det kramar och lycka-till-rop. Tänk vad en idé och mycket jäklaranamma kan leda till!
De har under våren tränat styrka och cykling med och utan packning och räknar med 10 mil om dagen i 25 dagar. Max en månad ska turen ta med några vilodagar.
Den där morgonen i Ystad var först grå och kall och 100 meter efter start fick de dra på sig alla sina regnkläder.
Efter starten körde vi sedan till Hammars backar där de höga kullarna och himlen får ett speciellt ljus från havet. Vi väntade bekvämt vid bilen på cyklisterna och solen sken igen, två glada cyklister gled lätt fram på cykelvägen. Vi tog några bilder också med deras padda på vilken de dokumenterar cyklingen. Vill någon följa deras tur så ska jag länka till bloggen de skriver för att man ska kunna följa deras äventyr.

Deras cyklar ska nu rulla vidare varje dag i ca tre veckor till, 10 mil om dagen… Vår lyxcykling på Ven var en riktig lättviktare i jämförelse men vår upplevelse var alldeles, alldeles underbar!
Jag för min del tar min älskade cykel när jag vill och låter den rulla så länge den och jag orkar! Att höra däcken mot vägen och njuta av omgivningen är frihet och lyckokänsla!

Tillägg 6 juli 2017: Mina vänner har numer cyklat runt hela Sveriges kust. Etapp två började en annan sommar med sämre väder vid norska gränsen och slutade här i Ystad. Jag cyklade med på turen härifrån till Ystad… på min elcykel förstås!
Gillar du att cykla?/A

Junipladder i rabatten… Ja, här kommer några passande pladder i denna ljuvliga sommartid. Det är sanslöst tidig blomning i år och jag plockar rosor och nävor och sätter i vaser. Jag sniffar och njuter och går förbi ogräset! Njut, människa, njut!
Jag tar några pladder från den här ljuvliga tiden! Låt dig bara inte nedslås av pladdret som ibland avslöjar just det där att växterna är precis som alla vi andra!

När jag lägger Fru Gullan Vintergäcks och rosornas plidderpladder här så är det bara en del av alla jag har. Jag har inte riktigt hittat det rätta sättet att publicera de här metafilerna, men klicka upp dem så de blir större och lättare att läsa!

Det hade gått fem år sen jag hade den där fantastiska nattdrömmen som till slut förde oss till ett hus på en kulle i Skåne. Nu gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli!
Helst och absolut flest enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske mest ursprungligt. Nyponrosor vid vägkanten är underbara. Jag älskade de där försynta och små och alltså de som var minst fläskiga och storvulna. Jag var av den åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag ju inte ha i trädgården!

Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje. Har en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.

Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen…

Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor.
Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…

Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig. Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.

På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 Lady Godiva (små blekrosa och vackert fyllda), 2 Bobbie James (krämvita med ljusgul ton, dubbla blommor, stark doft), 2 Toby Tristram (stora klasar små enkla krämvita), 2 Thalia remontant (små halvfyllda, engångsblommande, rent vita), en Veilchenblau (halvfyllda, violetta med vita stänk, söt doft), en Rosa Longicuspis (vit, enkel).
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.

Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.

När jag nån vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft. En regnig sommardag 2002 var jag där med min trädgårdsförening eftersom vi skulle anlägga ett rosenkvarter i föreningens trädgård i Svaneholm, Skurup. Då köpte föreningen ‘Roserier Något slag av en roskatalog’ som Rolf skrev 1999. Den är nog tyvärr svår att få tag på.

Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, får sitta på en bänk och njuta av doften och vattenfallet av blommande rosor.

Det är så härligt att ha tid för sina intressen! Jag kan lyssna på radion och vattna blommor, dricka kaffe när jag vill, läsa, gräva i trädgården, sticka iväg på en cykeltur, ta bilen till stan, väva, sticka, sy och längta efter barn och barnbarn hela dagarna om jag vill!
Jag har lyckan som pensionär att också kunna kombinera mina intressen; att skriva och att få umgås med mina växter. Ni vet de där som pladdrar och utgjuter sig över livets små förtreter eller som smått naivt gläder sig åt fantasier eller allt det skojiga i livet.
När växterna och jag umgås så har jag hört att de smått nedsättande kallar mig poetrissan. ”Hon som tror att hon är nåt för att hon lyckas skramla ihop ett rim ibland” ungefär så tror jag att de tycker…
Äsch, jag tar det, jag bjuder på det – lite får man ju stå ut med, inget att deppa för i alla fall.
Jag ska lägga in flera pladder-i-rabatten framöver. Då vet ni vem poetrissan är – det är jag!

Rubriken är naturligtvis en slags överdrift men ändå inte.
En rännstenunge, från en etta på Söder i Stockholm, ärver inga odlarkunskaper som handlar om vad man gör med jord eller vad blommorna runtomkring heter. Varken köksträdgård eller blomsterrabatt fanns i min direkta närhet som liten. Däremot fanns tidigt hos mig en sorts estetisk känsla och, som ung vuxen, en vilja att skapa vackra miljöer både ute och inne. I min fantasi, gjorde jag redan som barn, om varje plats jag var på, lekparken, Mariatorget eller vår 42 kvadratmeters lägenhet. Jag ritade och fantiserade men det handlade aldrig om trädgård.

Något levande trädgårdsintresse fanns det inte heller när sonen var ett år och hans far och jag köpte vårt första hus. MEN att det fanns en trädgård med gamla perenner och fina fruktträd var mycket viktigt för oss. Solidago lärde jag mig att allt det gula hette och Säfstaholmsäpplena var godast, tyckte vi. Jag satte lite potatis och gjorde ett grönsaksland för vi tillhörde ju gröna vågen. En grön rörelse från städerna och ut på landsbygden. För oss räckte det att flytta från centrala Stockholm till en mindre stad och skaffa hus med trädgård.

Efter fem år kunde jag lite fler växtnamn men hade slutat odla potatis. Det var underbart att bara HA en trädgård till barnen, nu var det två små rara barn som lekte i trädgården men att fördjupa kunskapen om trädgården och dess möjligheter fanns inte på intressekartan. Däremot gillade jag de sibiriska små sidenaktiga vallmoblommorna, som spred sig så villigt i gruset, och även pionerna, åbrodden, jordgubbarna och äppelträden. Där blev jag nog havande, ett frö slog rot i mig, jag bar på det utan att veta om det eller helt enkelt inte ha tid för det.

Så köpte vi, tillsammans med några mycket goda vänner, ett nerlagt ålderdomshem; ett stort rött och vitt trähus och där bildade vi storfamilj. Huset hade 25 rum och var lantligt beläget i en liten kyrkby. Tomten var enorm och låg intill en sakta igenväxande sjö och alltihop blev ett kärt hem under tio år. Jag älskade verkligen när vi alla var ute tillsammans och grovjobbade som att varje år vårstäda längs sjökanten eller då vi tog fram den gamla jordkällaren ur ett förfall, röjde upp i snår och eldade ris men tyckte inte det var lika spännande att odla ätbart men det var självklart att jag deltog. Det fanns mer trädgårdskunnande hos de andra och jag låtsades nog att jag kunde mer än jag kunde. Vi odlade främst potatis, bär och frukt, det var för att det kändes sunt och riktigt att ta hand om jord och möjligheter. Lika naturligt som att vi åkte iväg till skogen när det var svamp- och bärtider.

I många fina år bodde vi i storfamiljen och där växte barnen upp till tonåringar. Sen blev det vanligt villaliv igen och där anlade jag själv en liten entrérabatt med kullerstenar runt ett noga utvalt amerikanskt hagtornsträd. Jag valde en blodhassel och några andra vackra buskar till entréområdet och blev mycket nöjd med vad jag åstadkom. Jag tittade på strukturer och färger men var mer intresserad av helheten och miljön än växterna. Några gånger fastnade jag på plantskolan och blev stående bland raderna av perenner, buskar och träd eftersom jag plötsligt såg något som såg spännande eller intressant ut. Då hände något i mig. Jag blev nog lite nyfiken och frestad – men inte tänkte jag på att växter behöver ha olika förutsättningar vad gäller jord, ljus och vatten. Visst, jag hade en aning men det var inte mer.

Så småningom, med barnen utflugna, efter flera flyttar, brytningar och förändringar i livet, så hamnade jag och min man här på en kulle med utsikt över Östersjön. Vi hittade snabbt var sitt jobb, efter första sommaren köpte vi en gammal bil och ägnade sedan den mesta tiden åt vårt lilla hus.
– Huset blir vår pärla, sa vi och jämförde haspar till fönstren.
Ekonomin gjorde att vi ofta var tvungna att lägga band på oss, hitta på egna lösningar och vara kreativa. Allt gick framåt med huset de första åren.

På grund av olika omständigheter i livet hamnade jag i den där renoveringsvevan i utmattningsdepression och det var någonstans i den där sjukdoms- och läkeprocessen som jag upptäckte trädgården på riktigt. Jag började tänka trädgård, fantisera trädgård och vara i den på ett annat sätt. Se med andra ögon – jag UPPTÄCKTE!

I tre månader satt jag i en fåtölj i kupan på ovanvåningen och plöjde Lars-Åke Gustavsson två stora band ‘Rosor för nordiska trädgårdar’. De vackra och tilltalande bilderna och de korta beskrivande texterna passade mig perfekt eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig.
Jag hade knappt hunnit pipa att jag önskade de där böckerna förrän min man hade beställt dem. Jag var själaglad över att bara få hålla i dem och flera år senare berättade jag för L-Å Gustavsson vad de där böckerna betytt för mig och mitt tillfrisknande. Han satte sin kråka i del ett och berättade att han å andra sidan fått höra att en annan kvinna hade fått spräckt näsben eftersom hon hade legat och läst just den tjocka tyngre delen!
Vissa böcker måste man läsa sittande i en skön fåtölj så man kan hålla boken uppslagen med en penna och ett block… Bilderna gjorde mig förälskad och alldeles pirrig. De väckte både längtan och förväntan. Jag skulle, jag ville, jag måste plantera rosor och de skulle vara rotäkta och gammeldags! Inga rabattrosor skulle göra sig besvär här på kullen. Nej, en rosengång med klätterrosor skulle det bli!

I min närhet fanns Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening som jag sökte mig till, jag lånade trädgårdsböcker på bibblan, läste trädgårdstidningar och gick studiecirkel för att lära mig mer om växternas vetenskapliga namn. Ville kunna och ville förstå!
Jag var över femti och befann mig på andra planhalvan och detta blev som en fullständig explosion inom mig. Det fanns en helt ny intressant värld att utforska och sakta, sakta började trädgården att utvecklas genom många små och stora, förståndiga och oförståndiga beslut.

Att förändra eller bygga en trädgård är inget kvick-fix! Man måste hålla tålamodet hårt i hampan hela tiden utan att samtidigt förtränga den där härliga känslan som vi kallar för LÄNGTAN.
Längtan efter att se hur knoppen utvecklas, om verkligheten blir som planen vi hade, om fröet inom oss gror och kan bli något vackert.

Om min text väcker associationer och tankar hos dig så vore det intressant att få veta det!

Lite programförklaring kanske: Alla fotografier och texter är mina egna. Det här är min lekstuga och jag har riktigt roligt när jag skriver och också när jag framför Pladder i Rabatten.
Det började egentligen som en adventskalender för några år sedan. Jag la en bild med text som en lucka varje dag på Allt om Trädgårds Trädgårdsforum. Växterna i min trädgård fick lufta tankar, diskutera med rabattkompisar och andra. Det passade bra där och blev uppskattat av tillräckligt många för att jag skulle göra det flera år. Jag har också haft program hos trädgårdsföreningar och liknande där jag har pladdrat på. Det ska vara lite opretantiöst och roligt, tänkvärt ibland och helknasigt emellanåt, grötrim är tillåtet men också lite knäppa rim som …året – …bärfisluktspåret.
Jag har många, många bilder och texter kvar men vet inte riktigt hur det kommer att se ut när jag lägger in ännu många fler här på bloggen.
Jag hoppas att ni kan njuta av bildrna fast formatet blir lite konstigt. Jag gör metabilder av ett redan färdigt dokument och beskär dessa för det finns inget annat sätt för mig att skapa ett blädderbart galleri av materialet. Jag gitter inte göra om allting, trots att jag är pensionär med all tid i världen!
Därför ser det inte supersnyggt ut men det får vara så, bara någon av er, kära läsare, drar på smilbanden och har det trevligt mitt i min pladdrande växtlighet.

En bearbetad repris: För fyra år sedan började jag skriva lite om vårt ställe och hur vi hamnade här på en kulle men mest om det som skulle komma att bli mitt största intresse under så många år; Trädgården!
Nu, lite då och då under 2018, lägger jag till en del text och foton mest av sämre kvalitet fotade rakt av ur fotopärmen.  Här handlar det om åren1995/96.
En grå vintermorgon vaknade jag i andrahandslägenheten i den gamla söderförorten Hammarbyhöjden och jag var fylld av varm glädje. Jag berättade genast min fantastiska dröm för min man som bestämt sa:
– Det där är ju Skåne!
Nästa morgon var vi lediga från våra jobb och det var nära att vi missade det tidiga morgontåget söderut. Tunnelbanan hade blivit stillastående ett tag i en tunnel och vi hade sprungit genom hela Centralen för att hinna med tåget. Jag tappade ett örhänge men det upptäckte jag inte förrän vi flåsande kom ombord på tåget sekunden innan det rullade iväg. Örhänget var förlorat men resan vunnen och den skulle så småningom föra oss på krokiga vägar hit, till vårt ställe. Vi hade bott i Stockholm, min barndomsstad, ett halvår och redan börjat längta efter att kunna öppna en dörr, gå rakt ut med kaffekoppen och ha jord under fötterna.

I den där drömmen stod jag i en dörröppning och lutade mig mot en blåmålad karm. Jag hade en kaffekopp i handen och bakom mig hörde jag hur min man tryggt pysslade med något inomhus. Vid min vänstra sida vajade höga stockrosor i klara färger. Huset var långt, väldigt långt och lågt. Det var mycket pittoreskt och charmigt med bulligt gult halmtak. Kullarna runtomkring var vidsträckta, mycket gröna och böljade i långsam rytm ner mot ett blått hav där många skepp stävade åt olika håll. En stor lycka fyllde mig och det var den lyckan som jag vaknade med! – Jag har haft en fantastisk dröm, sa jag och berättade. Det var då min käresta slog fast: – Det där är ju Skåne!

På tåget planerade vi en massa saker, fantiserade men samtidigt var vi också tvungna att se verklighetens möjligheter. Vi hade båda bra jobb i Stockholm men vårt ekonomiska utrymme var verkligen snävt.
Nu hade vi ordnat det så att vi kunde låna en bil och en moster att övernatta hos. Vi tänkte oss att huset i drömmen låg på Österlen och mostern bodde turligt nog där. Vi körde runt till olika mäklare och knöt lite kontakter. Vi bekantade oss med de små byarna och jämförde huspriser.
Senare kom vi att lägga ett bud på ett hus som låg i en av byarna vid havet. Huset var kanske beboeligt men det var mycket som tvunget måste åtgärdas. Vi hoppades att vi skulle ha en chans men insåg sedan att de, som tog emot buden, måste ha skrattat ihjäl sig; vårt bud blev slaget med långt över en miljon kronor!
Vi utökade vårt sökområde och bad mäklare skicka information om lämpliga objekt till oss och en dag hittade vi en liten svart-vit bild på något som liknade ett ruckel.
Utsikt över havet stod det, litet uthus, stor tomt, fruktträd och bärbuskar…
Det stod inte: Plank och växtlighet döljer havsutsikten, en stor del av tomten har blivit ett skrotberg med bildelar, möbler, soffdynor och diverse.

Det stod inte heller: Ovanvåningens golv sviktar illavarslande, köksgolvet lutar mot diskbänken, ingen charm inne i huset, fula fönster och dörrar, plastgolv, några ruttna golvbjälkar, motordelar på fönsterbrädena och porrtidningar på toan, blöjpaket…
Vi la ett skambud och begärde att skrot och skräp skulle vara bortstädade om vi skulle köpa stället. Marknaden var just då på köparens sida, huset hade varit till salu i ett halvår och banken krävde att ägaren sålde huset. Vi hade tur och huset blev vårt.

Den första sommaren var en utforskarsommar med varmt väder och stilla nätter. Vi beställde nya fönster och dörrar. Vi hade ingen bil utan cyklade 16 km för att kunna köpa färg, cyklade hem igen och började måla för utsidan skulle bli fin innan vi började inomhus. Till mjölken och brödet var det fyra km.
Oxlar och höga syréner ramade in och täckte för utsikten men vi flyttade bord och stolar ut på den lilla grusvägen utanför och satt där på nätterna åt och drack med dem som ville komma och hälsa på oss. På dagarna fick gästerna åka på egna utflykter eftersom vi ville jobba med huset. Innan hösten och vintern kom hade vi ett beting att göra.
När vintern kom var det en vargavinter, en Skånevinter, med drev och djup snö runt vårt hus. Man blir ofta fast hemma i sånt snöoväder i Skåne.

På hösten hade vi lämnat trädgården som den var. Raden med ölandstokar fick stå där de stod. De röda buskrosorna på var sida av huset rynkade jag lite på näsan åt. Jag hade aldrig gillat röda rosor av någon anledning som jag inte begriper nu. Jag tror jag associerade till röda rabattrosor på rad. Jag strosade omkring och försökte se vad som växte i de olika väderstrecken. Jag krattade små högar med pinnar som blåst ner från alla popplar, granar och björkar. Allt med trädgården var väldigt planlöst från början, det skulle dröja några år innan trädgårdsintresset började blomma på riktigt. Men nu hade vi en dörr att öppna och kunde ta kaffekoppen i handen och gå rakt ut på solvarm jord.

Första våren var så spännande. Bonden hade sått raps runt oss, det var precis vad vi hade hoppats.  Vi beskar pilarna längs med vägen och det stora rosablommande körsbärsträdet blommade så vackert. Några år senare fick det någon sjukdom och tvärdog. Jag kan fortfarande sakna det maffiga trädet.

Där sitter jag med kaffekoppen på kökstrappen i maj för 22 år sedan och njuter av rapsfältet utanför. Havet där bortom böljande åkrar är dolt bakom det bruna planket, en rad höga oxlar och en hög syrénhäck men jag vet ju att det finns där. Bostadshuset hann bli uppsnyggat exteriört innan vintern kom men ännu fanns det inga stora trädgårdsdrömmar. Ingen tanke på en anlagd innergård med grusgångar, kullersten och springbrunn och uthusdelen är kvar med sina mathoar till djuren.
Tack för att du läste! Då och då blir det fler repriser från vår kulle och trädgården.
/Agneta

VÅR trädgård, brukar jag säga.
DIN, säger min man, som alltid är den som klipper gräset och gräver i vår tunga lerjord när jag berättar om trädgårdsplaner och drömmar. Jag tror att han säger så för att betona att planerandet och ansvaret för skötseln är mitt, så att han bara kan njuta av det fina och inte känna sig tvungen att rensa eller känna ånger över att det inte är perfekt överallt.
I ett tidigare liv hade jag ägt några olika hus med trädgårdar.  Så köpte vi två det lilla fula och risiga huset på en kulle med vacker avståndsutsikt mot Östersjön. Hav och himmel möter varandra 28 km från vår boplats. Mellan hus och hav böljar ett öppet åkerlandskap med skogsdungar, torp och gårdar utspridda.

Ur fotoalbumet är dessa två bilder från 1995 när vi hade bestämt oss för att köpa huset. Vi begärde att allt skrot skulle vara borta när vi tillträdde som ägare.

Det vackra höga läget var väsentligast, tomten kom liksom på köpet. Vi satte igång att renovera huset utifrån en ansträngd budget och bytte först fönster och dörrar och målade utsidan.
Här nere är en bild från 1995 och det som senare skulle bli vår innergård. Det trasiga gamla växthuset mot fähuset är ännu inte rivet.  Det är kökstrappen man ser i vänstra kanten. På den undre bilden från 2006 kan man se hur fähuset och en del av innergården blev. Jämför gullregnet på de bilderna! Den tredje bilden är innergården så som den såg ut 2011. Det blir lite olika uttryck varje år och det är lustfyllt.

Fähuset invigdes som ”Lillkyrka” 2003 och där växthuset fanns är nu vinterträdgården, som blev klar ett par år senare. Huskroppen har förlängts mot sydost. Innergården fick därmed vindskydd från öster och en veranda (1999) som skyddade mot västanvindar. Här anlade vi en trädgård med grusgångar, en kullerstenshörna, en tegelterrass och annat som kommer i senare uppdaterade blogginlägg!

Åter till ursprungstexten: Vitkalkat skulle det vara och allt trä skulle bli blått så som vi sett hus på Österlen. Jag tror att vi första året kalkade putsen sju gånger, det var som att måla med mjölk. Kalken släppte sedan fläckvis varje år under vintersäsongens hårda väder och det var bara att kalka om igen till sommaren. Tur att huset är litet, sa vi då 1995 och framåt. Nu mer använder vi silikatfärg och behöver måla långt mer sällan.
Trädgården bara var som den var. Ingen av oss hade något riktigt intresse för den men den var mysig och omväxlande att gå runt i. Jag tyckte visserligen illa om den långa raden med förväxta och risiga ölandstokar framför huset men älskade den stora fina ormhasseln som redan då var hög och hade kraftiga vridna grenar. Fotot är  från 2006.

Ur fotoalbumet en inklistrad bild från sommaren 1996. På vintern skar vi ner grenarna på pilarna som står utanför tomten och där bortanför blommar rapsen för fullt. Vi var så lyckliga! Gräsmattan är ett minne blott men en del av spireabuskarna har vi kvar.

Min man med sin syster och svåger 1996 ur fotoalbumet. Bevis att vi satt stilla ibland!
Det fanns massor med kärs på ett par ställen, några gamla fruktträd och buskar utspridda här och där. Ett brunt plank och en ridå av oxlar skymde sikten mot havet. Men vi visste att den fanns där.
En hörna på tomten kallade vi skogen för där var det illa nog planterat en tät grandunge. Det passade ju inte in i åkerlandskapet runtomkring. Där fanns en tall och ett lärkträd och några hasselsnår också.
Vad vi inte förstod från början var att det utsatta läget på kullen krävde skydd mot hårda vindar och att det antagligen var därför som någon tidigare ägare hade planterat granskog i nordost och dubbla häckar åt öster. Ryssvinden, med iskyla och mängder av snö från just öster, är förskräcklig och omöjlig att förstå om man inte har upplevt den.

Vi högg ner trettio risiga och fula granar och det blev ljust och härligt i skogen, solen nådde ner, marken blev grönare och vi upptäckte flera schersminbuskar och annat som missgynnats och dolts av granris. Mot norr kunde vi plötsligt njuta av utsikt mot en böljande Romeleås.
Jag pekade mot en rad med berberisbuskar och sa till min man: Dom ska bort! Stickiga och hemska är dom!
Vi behöll ett par buskar och långt senare skulle jag upptäcka bladens fina färgspel och vilka små fina konstverk blommorna var.
Bara knappt ett halvår efter granfällningen kom en kraftig storm från väster. Vinden grep tag i takpannorna som singlade upp i luften och gick sönder mot marken. Ytterligare tio små och ett par stora träd blåste omkull. Nu hade vi verkligen fått det luftigt eftersom planket var borta och oxlarna beskurna till sin halva höjd och dessutom hade jag rensat de knotiga stammarna från grenar. Nu kunde man sitta inne vid matbordet och titta ut över Östersjön, se fartygen stäva åt olika håll och det var någon gång i den vevan som min trädgårdslust väcktes!

Idag har skogen fått ett litet gäng med nya mindre träd. Om dem berättar jag i ett annat inlägg framöver. En blodhägg ‘Schubertii’ finns där till exempel.

Om man en annan sommardag, till exempel 2017, står ungefär på platsen där den röda bilen är (två bilder uppåt) och vänder ryggen åt huset då ser man idag det här. Vårt bilhus – en slags carport… och grönskan som finns nu är lite av allt det jag/vi har planterat under loppet av några rusiga år driven av stor trädgårdslust.

Följ  gärna med när jag uppdaterar mina gamla texter och lägger till bilder! De bilder som är av riktigt dålig kvalitet har jag fotat papperskopior direkt ur fotoalbum. / Agneta