Pensionär, nyss pensionär!

Det var längesen jag skrev här. Jag hade planer för hur och vad jag skulle göra efter boksläppet men inte mycket av det skedde. Istället blev jag sjuk. Jag hade en efterlängtad operation inbokad. Gallblåsan skulle bort och det kändes så bra. Veckan före det skulle ske blev jag allt törstigare, inget ville jag äta men drack vatten som aldrig räckte till för att släcka törsten, samtidigt som jag blev jag allt tröttare och funderade jag på om det verkligen var lämpligt att lägga sig på operationsbordet. Jag ställde frågan, det togs prover och läkaren skickade mig till akuten på Ystad lasarett. De skrev in mig och ”alla” mina värden var kass. Njursvikt, infektion… Personalen, som tog hand om mig och de andra, var underbar även om jag inte gillade ställningen för droppet som gjorde nätterna till en plåga då jag rörde mig olämpligt eller sömndrucken trasslade till det när vi två, droppställningen och jag, skulle in på toa. Det var skönt att bli utskriven men än är jag trött och får finna mig i det ett tag. Njurarna återhämtar sig långsamt och för att undkomma njursten dricker jag massor med vatten. Försöker att bara vara.

Till boksläppet hade jag hyrt Magiska teatern i Vretstorp, lokalen som är en gammal biograf var perfekt. Jag tror att jag egentligen redan här var sjuk. Det var hur som helst så fint att se att så många kom och det blev skratt och allvar om vartannat. Här ovan håller min vän Bitte W ett fint tal till mig. Hon var den jag med förtroende hade skickat de nya kapitlen till.

Den andra april blev jag intervjuad av Nerikes Allehanda om mitt storfamiljsliv i Viby, i Hallsbergs kommun. Vi bodde där med vår storfamilj i tio minnesrika år. Det blev inspirationen till min roman ”Vi kom från Stockholm” om att bo i kollektiv, hjälpas åt med barn och allt. Intervjun fick ett helt uppslag i Nerikes Allehanda och publicerades i lördags och tidningen har de lovat ska sändas till mig. Jag fick rapport samma dag av vänner som bor i Närke. Jag hade skött mig , sa de. Jag fick också en fotad version men den går tyvärr inte att läsa. Fotad med Iphone och jag har Android… känt problem, tror jag.

Fotot är från dan före boksläppet. Det är väldigt roligt att få en liten rapport från någon som har läst och gillat boken. Flera personer har skrivit så fint att jag har gråtit lite, andra har skrivit roliga kommentarer eller bra analyser… Jag ska nog samla dem nån gång när jag är piggare än nu! Glad blev jag också när ett par klasskamrater ända från högstadiet på Högalidskolan hörde av sig; var för sig hade de beställt boken. Så det kanske rullar på lite försiktigt. Den 4 juni släpps den inlästa versionen.

Lev väl och blomstra, själv är jag lite vissen just nu!/Agneta

På baksidan av min roman, som släpps 27 mars, finns den här beskrivningen av boken.

Året är 1975 när en grupp färgstarka unga vuxna lämnar huvudstadens avgaser och betong för att följa sina drömmar om ett kollektiv på landet. Efter en noga planering köper de ett nerlagt ålderdomshem i Närke, där börjar deras liv ihop. De tre barnen är viktiga för hela storfamiljen och fler barn vill de ha i det stora huset. Det är inte alla anhöriga som accepterat flytten och grannarna kan vara påträngande nyfikna. ”Men hur sover ni här egentligen”?

Storfamiljen har lovat att hjälpa varandra med ekonomin, några har stadiga inkomster andra tar tillfälliga jobb eller studerar, de diskuterar om högt och lågt i livet och har nästan alltid någon renovering i huset på gång. Allra roligast har de när de planerar och genomför stora fester eller när de sjunger och spelar tillsammans.

Tidsandan påverkar storfamiljen, under årens lopp blir barnaskaran större. Plötsliga och obehagliga händelser förändrar hela balansen i storfamiljen. Genom en känd radioröst får de vara med och göra radio om olika slags familjer. I samband med det träffar två andra kollektiv som på olika sätt påverkar dem och det blir tydligt hur svårt men också underbart livet är.  

 Det fina omslaget och lite annat hittar du genom att söka på nätet: Vi kom från Stockholm + mitt namn!

Där kan man också förbeställa böcker glöm inte att jämföra priserna. Den inlästa boken kommer fjärde juni. Det är Bodil Carr Granlid som läser.

Lev väl och blomstra!/Agneta

I slutet av februari fyller jag år och min önskelista var mycket kort: Inga saker men en vandring med fikaryggsäck i Hilleshögs dalar med man och yngsta barnbarnet! Gärna med hela familjegänget men det får bli ett annat år.
En fantastisk dag med vår i luften och sol sent i februari ska man fylla år. I år kunde det inte vara bättre! Landskapet är underbart storslaget med Öresund och Danmark i fonden. Mina mobilfoton kan inte göra naturen rättvisa men våra ögon kunde och känslan av ett slags historiskt sceneri kunde inte lämna oss. Rätt vad det var skulle de komma ridande över kullarna – riddarna eller kanske rövarna. Det är drygt två kilometer ner till vattnet och där ville vi fika och en fin vandring blev det.

Det fanns en smal grusväg som vi tog tillbaka till bilen. Mycket uppför men annars lättgått där, vägen syns på fotot med staket.

Fikaplatser och vågkluck väntade oss vid Rustningshamn. Norrut längs Sundet såg vi Ålabodarna och söderut var kustlinjen lik den vi sett på Ven. I vattenbrynet rester av gamla vågslipade tegelstenar. Varför har vi aldrig varit här tidigare, frågade vi oss, och bestämde nya vandringar i området i sommar. Från Ålabodarna till Borstahusen eller Landskrona kanske.

Har du inte varit vid den här delen av Öresund så har du kanske snabbt kört förbi Glumslöv på E6 och anat ett fint landskap mot Öresundssidan. Sväng av och tag ett stopp och det behöver ju inte vara födelsedag!

Lev väl och blomstra! Som Victor på sista bilden där han närstuderar snödroppar.

Det här var en repris från februari 2021! Som sagt LEV VÄL!

Förra hösten och vintern arbetade jag intensivt med mitt ambitiösa skrivprojekt. Under sommarhalvåret har texterna fått ligga till sig men nu tar jag tag i skrivandet igen. Så skrev jag hösten 2021 och då tog jag tag i skrivandet igen. Jobbade vidare även under höst- o vintermånaderna när det blev -22 och -23 sammanlagt drygt 16 månader. Mellan varven fick texten ligga till sig och mogna – man rensar, byter ut ord, kommer på ett annat sätt att berätta om en särskild händelse, ser med ny ögon, tvivlar och blir glad om vartannat.

I skönlitterär form berättar jag om en blivande storfamilj som köpt och flyttat in i ett stort gammalt hus på landet i Närke på 70-talet. Texten bygger på mina egna och inlånade minnen och erfarenheter men är absolut ingen rapport om vår storfamilj. Vi var unga, par och familjer med barn med stark framtidstro. Vi hade anammat tidsandan med gröna vågen, alla människors lika värde och USA hade äntligen lämnat Vietnam. Vi själva hade lämnat Stockholm för landsbygden och bodde ihop 1975-1985. Det var tio mycket viktiga år och barnen säger: ”Vi kunde inte ha haft bättre uppväxt!”
Ett tag när jag inte tyckte jag kom någonstans hade jag yviga fantasier om en lånad ”liten studio” där jag i lugn och ro kunde skriva och ta mina promenader. Det var ett visst ställe på en udde på Djurgården.

I själva verket har jag haft det hur bra som helst här hemma i vårt eklektiska hem. Min käre M stod för markservicen när jag glömde tid och rum och var mitt uppe i författandet, är evigt tacksam! Ibland behövde jag tänka och tog paus i en av fåtöljerna i kupan med finaste utsikten över det öppna landskapet bort och ut över Östersjön.
Och nu nu är jag nästan vid målsnöret! Den 27 mars är det officiellt boksläpp, hurra, några dagar efter ska jag fira ihop med de gamla vännerna och familjen, hurra!
Förlaget Lava har förpublicerat omslaget, en blyertsteckning från 1979, och med en målande baksidetext. Boken kommer att finnas tryckt i danskt band, som E-bok och även bli inläst.

Förlaget Lava Vulkanmedia har hjälpt mig sy ihop allt med korrektur, tryckning, formgivning osv. Redan från början har jag varit jag beredd på att bli refuserad, vem vill satsa pengar på en gammal människa som dessutom är okänd, tömde spargrisen helt enkelt! Jag längtar efter att hålla boken i min hand – först då är den verklig för mig!
Vill du kika i förväg så sök på Agneta Croneld plus boktitel! Bokens titel: Vi kom från Stockholm 

Lev väl och blomstra!/Agneta

En gång frågade ett barn oss varför vi inte hade någon TV. Du får väl leta, sa vi och den lilla ytan skulle väl vara lätt att undersöka, tyckte vi, men hon gick bet. Så vi lyfte ett hörn på den ugandiska väggbonaden och gåtan fick sin lösning. Jag tycker inte om TV-skärmar som inredningsobjekt men visst ser vi allt möjligt på TV, som alla andra. TV:n som flickan letade efter är väldigt centralt placerad i vårt hem. Den tunna skärmen sitter på en arm som dras ut och går att vinkla åt alla håll t.o.m. ut mot trädgården om fasanerna och hararna vill se på Älgvandringen… När man ska se något på skärmen lyfts bonaden ner med sin gardinstång som hängs upp på krokar som dolts under tyget. Jag kom på det där när en gammal TV på ett golvstativ skulle bytas ut. Mats fixade så skärmen kom på rätt plats, jag sydde fast hankarna på bonaden och en gardinstång fanns redan i huset, simsalabim så syns intet av skärmen.

I matsalen har vi flera fina saker och ting som vänner förskönat vårt hem med. Alla är konstnärssjälar och vi uppskattar att förvalta deras verk. På fler foton syns speciella ljusstakar som vännen Allan har tillverkat men ni som har följt alla inläggen känner igen att han redan är presenterad.
Lena Blommegårds textila verk över bufféskåpet är skapat utifrån några foton på rosor från vår trädgården. Jag älskar färgerna, strukturen och helheten! Se närbilden längre ner!

På ovanvåningen finns de här två verken av Lena det första i textil och betong. Den blåhåriga damen kikar ner från sin position under det ganska låga taket. Jag blir glad när jag vaknar och ser henne plira mot oss i sängen! Lena och jag var arbetskamrater och Lena överraskade mig med ett sytt porträtt. Jag känner igen mig själv, frisyren och den grå blusjackan! Från början var det fint monterat på min planeringskalender men så här är det mer synligt.

Flera av er har sett foton från matsalen och frågat om fågeltavlorna i hörnet. Nisse Forshed blev 81 år och var för mig en vän som jag känt i hela mitt vuxna liv. Ibland blev det långt mellan gångerna men alltid kändes det bra att träffas. Nisse var utbildad jägmästare men försörjde sig som illustratör och konstnär. I 26 år skickade han varje jul ett långt personligt brev och en fin fågelstudie. Vi har ramat in alla och vartefter antalet tavlor växte fick de flyttas runt men när matsalen blev klar landade alla fåglar där.

2016 blev Nisse promoverad till hedersdoktor av Lunds universitet för sina pedagogiska meriter. I våra hyllor har vi flera böcker där han har sina fantastiska illustrationer, små och stora konstverk.
Jag minns Nisse som en varm och generös människa men som också kunde spegla sitt tungsinne emellanåt, speciellt i sina brev. Det är vänskap när man vågar blotta sig men vad fick han av oss?
Nu ska ni snart kliva ut från vårt hem men känn er välkomna tillbaka! Allt finns kvar på nätet!

Gå till hallen, dra ifrån draperiet och ta ditt ytterplagg, om ni puttar undan några andra jackor ser ni att bakom finns rosa kakel och sex kakelplattor som tillsammans blir ett motiv med körsbärskvistar i full blom. ”Lova mig att aldrig ta bort dom där! Jag bar dom hit i min famn och dom kostade 100 kronor stycket!” Så sa kvinnan som en gång bott i vårt hus. Vi lät så klart kaklet vara kvar!
Ett eklektiskt hem kanske vill något mer nån gång, jag vet inte, vi får se!

Lev väl och blomstra, det behövs i denna dystra tid!/Agneta

Vår ovanvåning har inte så många kvadratmeter med full höjd. Här uppe finns sovrummet med ett vackert halvmånefönster, från början var det bara ett litet fönster här på sydvästsidan. Vi sover delvis under snedtaket vilket är väldigt trevligt när det regnar lagom men kan vara skrämmande då orkanvindar får tegelpannorna att klappra olycksbådande. En gång hörde vi hur ett antal pannor blåste iväg och kraschade mot marken. Den gången trodde vi att alla pannor skulle flyga bort och undertaket med dem. Som tur var blev det inte så och vi hade extra tegelpannor som kunde ersätta de trasiga. Många fler är de kvällar när stjärnorna tittar ner på oss eller den ljusa sommarhimlens moln vaggar oss till ro och fåglarna har börjat sjunga igen efter den mörka årstiden, ni vet då när årstiden tillåter att fönstren står på glänt.

Vi har var sin arbetsplats på ovanvåningen och ett par läsfåtöljer i kupan, som fanns på plats när vi köpte huset, med utsikt mot havet. Däremot var golvet svajigt och mycket jobb blev det innan det fina trägolvet kom på plats. Här sitter jag ofta och läser eller funderar när jag håller på att skriva. Förr stickade jag mycket, det passar att sitta här och sy i knappar eller laga hål, det finns sygrejer nära till hands.
Den textila bilden gjorde jag något år efter en resa till Kina 1974. Jag var inspirerad av att ”alla” kineser cyklade överallt det var få privatbilar då, av gamla kvinnor som hade snörda fötter, överallt kunde man köpa färdiglagad mat och barnen var så söta och nyfikna på oss” långnäsor” som de kallade oss.

Ni som har sett föregående inlägg vet att vi har byggt in bokhyllor lite här och var i huset, Vår röda färg återkommer också på trädetaljer överallt i hela huset. Vi tycker det ger harmoni till vårt annars lite röriga hem med vinklar och vrår. Eftersom vi båda jobbade som lärare behövde vi ha var sitt skrivbord. Jag hade länge fantiserat om ett skrivbord som så att säga växte ut från ett trekantigt fönster. Min käresta och mästerbyggare tog upp ett hål i snedtaket och nästan som simsalabim så var ett nytt öga öppnat mot nordväst. Jag blev än en gång imponerad av min man. Grannen hjälpte oss med att tillverka delarna till mitt lite ovanliga och nätta skrivbord med en enda skrivbordslåda. Å ena sidan trappan och å den andra finns mitt skrivbord och även datorhörna.

Till sovrummet köpte vi en sorts enkel köpmansbyrå med många lådor men vi sänkte benhöjden så den kom längre in mot snedtaket. Den målades givetvis om, de utstickande träknopparna togs bort och byttes ut mot såna i metall som hänger ner. Vi blev så nöjda! När jag fotar från sovrummet bortåt min mans lilla arbetsrum vid gavelfönstret står jag på sängmattan i ylle som jag vävde för några år sen av fådda garner. Bortanför skorstensstocken har vi också vår mesta klädförvaring i huset. Jag formgav en herr- och dambetjänt som vår förträfflige snickargranne Lars tillverkade. Jag lyfte fram den för att kunna ta ett foto.

Nu väntar vi på att ljuset ska återkomma och det kan få gå fort sen sätter vi kalendern på sparlåga så vi hinner med. Det är mycket vi vill hinna göra och njuta av!

Lev väl och blomstra så mycket det går i denna dystra tid!/Agneta

Här kommer en bildkavalkad från vinterträdgården, två öppningsbilder från första början och sedan lite gott och blandat. När jag letade efter foton så fann jag mitt blogginlägg om just vinterträdgården…

allt redan finns beskrivet i det där blogginlägget från 2019, är ni intresserade att läsa och se lite fler foton så klicka på länken här nedanför! Lev väl och blomstra som kamelior i en vinterträdgård!/Agneta

https://pensionarnysspensionar.com/2019/11/02/tradgarden-32-vintertradgarden

För mig är julen förknippad med dofter! Dofter är extremt svårt att visa på bild men levande ljus är viktiga, juldoften kommer sen med rödgranen, hyacinterna, apelsinerna med nejlikor och framförallt från aktiviteterna i köket, pepparkakor, glögg som värms, julmaten och nybakat bröd. Gammalt fånigt pynt eller vackra glaskulor doftar inte men kan kännas mysigt att ta fram och lite nyare och gamla saker som attiraljer från ett illa skött loppisställe. Allt är som tur är inte framme varje jul.
Många slags jular har det blivit hos oss, få måsten finns och allt blir lite olika varje år. Blommor är alltid viktiga men ibland blir det bara en vas och då njuter man dubbelt upp av dem. Jag tar gärna vintergröna kvistar från trädgården och pyntar med. Om det inte har varit för kallt kan man hitta fina nypon att ta in.

Ibland är jag flitig och stryker dukarna och ibland får de ha sina veck kvar. Den sista duken här ovan är en mindre duk med en ring dansande tomtenissar. Mellan 1975 och 1985 bodde jag i en storfamilj i Närke och en höst hade jag beställt en broderisats från Femina. Idén var att alla vuxna skulle vara med att brodera så tack Lotta, Allan, Christer, Kjerstin och Olle för era stygn och jag gjorde ju mina förstås. Varje år den kommer ut ur skåpet så tänker jag på hur tomtebroderiet vandrade från den ena till den andra, ett fint minne. Den stora rutiga duken vävde jag för många år sedan i vävföreningen Lattan, likaså en röd löpare med svartvita ränder som syns på två av fotona här ovan. Jag väver där fortfarande. För övrigt spanar jag alltid efter en viss typ av dukar som ibland säljs ut till mycket låga priser. Jag är helt okänslig för trender, inbillar jag mig, och då kan man fynda och speciellt just textilier.

Till jul har vi ibland bara en kruka med gran- o tallkvistar och ibland en fin liten gran som på fotot här ovan men vanligast för oss är en lagom stor rödgran. Det är roligt att pynta granen men på något sätt saknas allt oftare de där glittrande barnaögonen hos oss i juletider. Flocken åldras kan man säga.

Än är inte …glada julen slut, slut, slut och inte heller ska ….julegranen kastas ut,ut,ut – eftersom vi inte har någon gran i år och vi väntar nog några veckor innan vi tar bort sånt som hör julen till. Om några dagar är det nyårsafton, ett nytt år kommer och vad vågar vi egentligen hoppas inför det året!? Vi glömmer det så länge! Ha det så bra och var snäll!/Agneta

Det krävdes mycket jobb att förvandla det gamla fähuset till en del av vår bostad. När allt byggjobb med rummet var klart hade vi invigningsfest. Vi hade dukat långbord på det varma granitgolvet och satt upp ett blågult band som klipptes men för övrigt var rummet tomt. Namnet lillkyrka kom naturligt då huset äntligen fått ett rum med fin takhöjd, taket hade blivit lite som i en gammal träkyrka men för övrigt inga liknelser. Lillkyrka skulle hysa gäster och ha en sitthörna. Vi hade sparat det låga taket med synliga balkar i ena änden av rummet för att kunna skapa en platsbyggd säng. Fyra utsågade profiler som jag hade ritat på plankor var det yttre delen av en slags sovalkov. Min man sågade ut profilerna med en sticksåg och figurerna blev roliga på det vis jag hade tänkt. På fotot här nere har vi precis börjat inreda för kommande gäster, ovanför gubbasängen finns ett sovloft, en stege specialbeställdes av vår granne snickaren. Det lilla tidskriftsskåpet till höger om sängen har jag ritat efter mått på platsen, grannen tillverkade det, tack Lars!

På hösten kom rean av uterumsmöbler och vi hittade en mycket välgjord liten grupp som vi provsatt och föll för. Det var väl som vanligt att vi, trots rean, fick suga på ramarna efter köpet. Kika på fotot här nere: Vi skulle se på film tillsammans med andra och möbeln ställdes tillfälligt mot sydostgaveln. Det intressanta är att här utanför saknas vinterträdgården. Vi hade bara rivit det usla plastskjulet som stod skevt och vint mot väggen där och faktiskt redan gjutit betongplattan utanför. Lilla fönstret till vänster fanns redan men dörren med röda glaset gick att öppna till betongplattan och våra fortsatta byggplaner.

Vi hade den där sköna soffan och de två fåtöljerna i rätt många år men allt mer ofta fick vi inte plats att sitta tillräckligt många. Till slut ville vi skaffa fler sittplatser, en soffa i rött som så att säga skräddarsytts för utrymmet blev lösningen. Goda vänner betalad en slant och tog över soffan och fåtöljerna till sin inglasade veranda och därför sitter vi där ibland. Båda fotona här nere är tagna från sovloftet.

På Blocket sålde vi den mindre teveskärmen som syns på väggen mellan de höga fönstren (tre bilder tillbaks). En större och bättre skärm med en liten motor med vridmoment inköptes på vårt nöjeskonto. Jag var väl lite skeptisk först men det är härligt att komma in i rummet och se en konstbild eller ett eget foto på den fantastiska skärmen. Ska vi se nyheter, film från Cineasterna eller följa en serie säger vi nånting som Abrakadabra och trycker på den hemliga knappen så byter skärmen det lodräta läget till horisontalläge. Oftast har vi någon konstbild i det lodräta läget men här är det fotografi från trädgården.

Ett tag nu har vi haft blått glas i det lilla fönstret mot vinterträdgården men rätt vad det är kan det vara något annat. Rosen John Davis, i vasen på bordet, är väldigt vacker och här syns stegen till loftet och en del av nordvästgaveln med dörr ut till den sidan av trädgården. Den sista bilden visar bl a en stor tumvante som jag broderade 1969-70 under mitt första år som mamma. Jag hade tänkt brodera en stor raggsocka också men så kom det en massa annat emellan…
men LEV VÄL och välkomna tillbaka!/Agneta

Lampkavalkaden fortsätter med några lampor till. Till det ombyggda fähuset sökte vi efter en lite större lampa, nånting som inte hängde hemma hos alla andra. Den här italienska lampan såg vi i en Cervera-butik i Malmö. Den var på tok för dyr för oss men vi kände till en man som hade en liten udda men trevlig möbelaffär, han hade italienska kontakter och tyckte det var roligt att ordna lampan till ett bättre pris åt oss. När lampan väl kom på plats så blev den som ett smycke! Vem var det som inte alls gillar blingbling, var det jag?

När vi inte längre klarar den lite branta trappan upp till vårt sovrum flyttar vi ner till före detta fähuset, nu Lillkyrka, och gör gästsängen till vår. Några år till går det säkert bra. Som läslampor i gästsängen hade vi länge några riktiga lampreafynd från ett av de stora varuhusen i Köpenhamn. Lamporna var charmiga i koppar och glas men inget vidare som sänglampor. Det tog rätt många år innan vi köpte några med bättre egenskaper när man ska läsa i sängen. Skärmarna har ett mönster som är tecknat och färgsatt av William Morris som var en av förgrundspersonerna i brittiska Arts and Crafts-rörelsen som jag gärna hade velat vara en del av om jag hade levt på den tiden. Morris mönster finns på tapeter och tyger och de verkar aldrig gå ur tiden trots att han dog precis i slutet av 1800-talet. Bilderna talar för sig själva.

Lampan över köksbordet, se här nere, är ritad av Johan Carpner och finns i många härliga färger. Vi såg den på en bild i en tidning med en liten notis om lampans skapare. En handgjord lampa blir dyr och vi hade inte råd att köpa den. Vi såg den aldrig i några affärer och hade nästan gett upp hoppet om att ens kunna få se den i verkligheten men på en vinterresa till Gotland besökte vi givetvis Visby och när vi passerade ett skyltfönster så hängde den där. Vi tvärstannade och klev förväntansfullt in i butiken. ”Om ni tar ner den som hänger i fönstret får ni den till ett bra pris.”

På var sida om soffan har vi lampan Oligo som beskrevs som ”framtidens antikvitet” vilket vi tyckte var lite fånigt för om framtiden vet vi ingenting men vi föll för den smäckra italienska formgivningen. Foten syns inte riktigt men med ett tramp ovanpå det platta delen tänds lampan och en gång till ger förstås mer ljus. Den lilla hatten vippas lätt upp eller ner för att skärma av ljuset eller få det mer riktat.

Sista lampan ut blir en annorlunda lampa som för rätt länge sedan hade specialbeställts till Gatukontorets personalmatsal i Stockholm. Vi såg den i en tidning och så var jakten på gång! Som sagt min käre man är fenomenal på mycket och rätt var det var fick han napp på nätet och kunde beställa den där borstlampan, vi har glömt detaljerna om lampan men nu hänger den i taket i trappen till övervåningen.

Den här lampan har trappkoppling som betyder att den kan tändas omväxlande uppe eller nere. Jag har skrivit om tofsen som man kan dra i för att tända eller släcka, dock icke att svinga sig i den.

Tofsen syns bra i Ett eklektiskt hem (2) en liten hall

Lev väl och tänd ljus i denna dystra tid!/Agneta