Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


4 kommentarer

Norrvikens trädgårdar 2020

Vi mötte våra vänner från Stockholm en skön men lite molnig lördag i slutet av augusti. Senast vi sågs var i oktober 2019 men vi kände allt igen varandra där på parkeringsplatsen vid Norrvikens trädgårdar!

– I år är det 100 år sen trädgården öppnades och du och jag har varit förlovade i femtio år! Förresten om vi vill kan vi titta på en stor utställning om Rudolf Abelin!
– Säger du det, jag ser helst på dig jag!

Att gå runt i den vackra miljön, se utsikterna mot Laholmsbukten, de många gamla träden och de olika trädgårdarna är en lisa för själen. Här finns bara få fakta och och knappt någon utvikning.

Anläggningens grundidé finns kvar och trädgårdarna ligger spridda så man kan vandra runt i flera timmar vilket vi gjorde.

En stilla och meditativ plats som förr fick sitt vatten från en källa lite högre upp här ovanför på norra sidan av Hallandsås. Numer har källan sinat men vattnet porlar än.

– Du ser nöjd ut idag, Rudolf! Jag tänkte bara fråga dig; du hade tre fruar, inte samtidigt men i alla fall; Hur var det egentligen att leva med dig?

Utställningar, bigårdar, vackra byggnader och inspiration, vad mer kan en önska sig? Allt är uppdukat och klart, vi besökare tar var och en för sig efter behov. En rejält tilltagen, innehållsrik och bra avdelad trädgård för lek och stoj fanns det också.

Brasklapp: Jag är inte helt överens med det nya sättet att skriva och publicera foton här på Word Press. I det här inlägget har jag testat lite olika vägar, blivit lite tokig ibland, lessnat men stretat vidare efter ett tag. (Härtill var jag nödd och tvungen).
Jag måste ju lära mig detta nya och gamla hundar är det svårt att… och så vidare.

Lev väl och skön sensommar!/Agneta


4 kommentarer

Det känns som längesen (2)

Vi måste suga länge på alla karameller, länge, länge, eller spara på glassen ett tag och fortsätta slicka senare på dagen. O, nej, det går ju inte men om vi inte ska flyga så mycket i framtiden, eller om vi drabbas av olika hinder, som minskar våra möjligheter att uppleva något nytt, så kan vi minnas allt trevligt, chockerande eller annorlunda som har hänt tidigare i livet! Det här handlar om en resa i mogen ålder och vi behövde ha vittnen med oss … 
Gamla vännerna Kjerstin och Allan följde med och en del av fotona kan absolut vara från Allans skörd av bilder.
Klicka eller dra beroende på vilken sorts skärm du har.

Året var 2010 och i slutet av det här året firar vi alltså tioårig bröllopsdag. Det är ju inte precis världsrekord i antal år som gifta och vi kommer säkert glömma bort själva dagen, för det brukar vi göra båda två! Sen kan man fira vilken dag som helst.

Från början hade jag undersökt och trott att det fanns någon som kunde viga oss i Marrakesh, där gick jag bet. En honorärkonsul fanns det men hen har inte tillstånd att viga någon. Då för tio år sen var det i Marrakesh en kvinna som hade den stiliga titeln honorärkonsul, som för övrigt är ett obetalt uppdrag, hon beklagade faktum och rekommenderade ambassaden i Rabat.
Vigselringen är av silver och jag tycker mycket om den, förstås inget med diamanter eller krafs men lite speciell, jag har ingen aning om ifall den är gjord efter en gammal modell eller om formgivningen betyder något, men vi köpte den dagen före vigseln hos en kul antikhandlare i Marrakesh. Den fanns tillhanda vid vigseln i Rabat och i rätt ficka.
Om du vill veta mer om Marrakesh och våra blandade intryck därifrån och se fler bilder från en av världens mest speciella trädgårdar; Majorelle Garden, ska du söka upp Längtans blå fontäner och dammar ett av mina tidigare inlägg i min blogg Pensionär, nyss pensionär.

Vi hade gått upp tidigt på morgonen, sett soluppgången över Atlasbergen och åkt tåg i flera timmar mellan Marrakesh och Rabat. Sett hur alla buskar, utanför tätorter längs järnvägen, var snärjda av gamla trasiga plastpåsar. Följt naturen från tåget, småslumrat och klämt i oss varsin pizza innan vi hade promenerat till ambassaden. Ambassaden var ett vitt hus med trädgård utanför och såg tristare ut på insidan än utsidan.
Vi vigdes i ambassadörens kontor, var givetvis övervakade av kungen och drottningen som tittade ner på oss från väggen där de hängde över en sliten soffa. Våra vittnen stod intill på samma smutsgula knöliga heltäckningsmattan som vi och såg glada ut.

Anledningen att vi gifte oss i just Marocko var inte att vi hört fantastiska historier om svenska ambassaden i Rabat eller att ambassadören där vigde folk med extra emfas och känsla. I själva verket var han rätt spänd och sa att han inte var lika van som ambassadören i Paris, men han gjorde ju vad han skulle och var allt lite lik Carl XVI Gustaf vilket inte alls hade varit nödvändigt förstås. Och vi båda svarade JA på hans frågor.

Efteråt tog vi oss till havet för att skåla och fick ett bröllopsfoto i våra händer! Allan hade varit i farten och gjort ett finfint montage där Mats kör mig på en vespa, kläder och hår fladdrar. . .
Vittnena hade redan i förväg bjudit oss på en fantastisk bröllopsmiddag i en sagovärld med lokala musiker, öppen himmel och ljussatt med lyktor. Tillbaka till Rabat; efter skålarna vid havet tappade vi bort varandra, hur det nu var for vittnena i taxi till stationen medan vi nygifta irrade i gränderna och förlorade riktningen. I sista stund möttes vi fyra utanför tågstationen! Vi sprang till tåget som redan var på perrongen.
Det kändes som en lång färd tillbaka till Marrakesh och vid midnatt satt vi någonstans och åt italiensk mat.

Genom att skriva och titta på foton minns jag mycket. I år ska jag faktiskt anstränga mig att minnas bröllopsdagen 27/12 men, men vi får se, sånt behöver inte överdrivas. Det är min seriösa åsikt, hur ställer du dig till diverse jubileum och liknande?

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Broderi o brodyr ger bryderi

Mitt textila intresse (elfte inlägget) ger mig ibland bryderi, mer av en språklig karaktär snarare än textil. I många år har jag försökt sprida lite klarhet i skillnaden mellan broderi och brodyr. Jag har hört av mig till olika firmor som på sina varuförpackningar förklarar att produkten har färgglad brodyr kanske till och med handgjord. Jag ser ju på bilderna att det är broderi och inte brodyr det är frågan om. Orden har gemensamt ursprung, de kommer från franskans brodure.
Jag kan inte påstå att en höna som kacklar i ett hörn hörs något vidare, inte heller mina vänliga påpekanden till kreti och pleti har ökat allmänbildningen något nämnvärt.
För ett tag sen var jag inne på en FB-grupp där man visar återbruk av textilier och kläder som sytts om till nya kläder, väskor, kuddar och annat trevligt. Många fantastiska människor skapar underbara nya saker av de gamla. Det är små underverk som visas i gruppen. Saxarna klipper, symaskinerna surrar, ibland broderar någon egna motiv på plaggen. Man beskriver sedan att brodyren tog lång tid att göra eller att brodyren är sydd av farmors gamla garner. Ser jag någon brodyr? Absolut ingen brodyr däremot ett och annat broderi.

Man BRODERAR och har gjort ett BRODERI! Lätt som en plätt.
Om du sitter vid datorn: Klicka på pilarna här nere! Om du har touch-skärm: Dra bilden i sidled.

Nu till det där med vad brodyr är, brodyrremsor tillverkades för hand eller på maskin. Det var vita broderier som hålsöm, klumpsöm, vågade kanter och liknande. Man tillverkade brodyrremsor själv eller köpte dessa remsor och gjorde infällningar eller kantade plagg med dem. Det var mycket modernt på 1800-talets damunderkläder men även andra plagg kunde pyntas med vit brodyr. 
Det här nattplagget, som har liten brodyrkant i ringningen och en annan typ av hålsöm under vecken, den kan ha gjorts direkt på plagget men får vara en del i att visa hur brodyr kan se ut. 
Minska bryderiet och bli brodyr- och broderiambassadör i upplysningens tjänst för att hålla den textila fanan högt! Annars tappat vi kunskap och ingen vet vad som är vad. Sån här kunskap är lätt att bära. 
Rätt vad det är är det modernt med  spets och brodyr på kläder igen. 

Låna en bok på biblioteket om broderi och när hösten kommer är du förberedd. Leta fram gamla överblivna garnstumpar eller köp broderi-garn av någon sort, trä garnet på en nål och brodera något kul eller vackert – att brodera är den långsamma lyckan.

Lev väl och blomstra!/Agneta