Heptacodium miconioides eller jasmintry

Förra hösten släntrade vi genom parkerna i Malmö och det var i Slottsträdgården vi såg en speciell buske/ett litet träd som blommade med en massa små vita doftande blommor. Vi blev tvärkära i den, för oss, okända växten. Sen var det inte lätt att hitta någon plantskola som hade jasmintry. Ibland såg vi några små fula förtorkade plantor men oftast fanns inget exemplar alls. Vi frågade gång på gång men fick nej mest överallt. Till slut fick vi napp och Trädgårdspaletten i Malmö beställde hem ett fint, hyfsat stort ex åt oss från Holland, det kostade en slant men vi var ju som sagt förälskade och då satsar man!
Nu vet vi att det var Chinese Wilson, eller Ernest Henry Wilson, växtjägaren från Cotswolds i England, som 1907 hade hämtat hem exemplar av den här senblommande busken. Men plantorna var visst inte livskraftiga nog utan det dröjde till en långt senare expedition till Kina för att få ihop ett antal av den här ovanliga växten, det var 1980. Sen spreds den med både frön och sticklingar till olika botaniska trädgårdar. Bla a till Nordamerika och där i t.ex Chicago har den klarat temperaturer neråt minus trettio grader.

Så kallt har vi aldrig haft det här men det känns ändå lovande att veta. Vi har gett den en plats i trädgården där det är både sol och skugga. Att den skulle börja blomma redan första året var en överraskning! Annars brukar jag säga att alla växter måste få ägna sig åt underjordiskt arbete innan vi kan förvänta oss något av dem. Det är så fint med blomning nu i mitten av september. När den har haft en ganska lång blomning blir det ytterligare en uppvisning; små ljust körsbärsröda ”frukter” och kronbladsliknande ”löv” i samma färg runt om. Jag har sett på bild hur det ska se ut, det ska bli spännande att se om det motsvarar beskrivningarna!
Jag tittar alltid på hela växten och är mycket förtjust i stammar och grenar med spännande och vacker bark. Det har stor betydelse för det estetiska värdet under vintern. Vår nya buske får spännande bark men ännu är grenarna inte tillräckligt gamla för den riktiga barken och dess patina.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Man kan fråga sig vem som har höjt upp alla hyllor här i vårt hem! Eller kanske puttat de vackra glasen längre in på hyllan än de stod från början. Det känns lite nedrigt att inte nå dem längre.

Duschdraperistången har manipulerats uppåt på något sätt, kanske inte helt plötsligt men ändå! Jag märkte det när jag skulle ta ner draperiet för att tvätta det. Det har räckt att jag sträckt på mig men nu var det omöjligt att kroka ner draperiet utan att hämta en pall eller be gubben om hjälp.
Det lite märkliga är att han å andra sidan måste ha växt för när vi möts i trädgården eller i huset och nödvändigtvis vill pussas så måste jag stå på tå!
Jag var hela 162cm över havet när jag var 11 år (1960) och faktiskt en av de längsta i klassen och mina fötter var stora jämfört med många kamrater, jag hade storlek 37 och 37-ich har jag fortfarande. På högstadiet växte många om mig och nu för tiden har de flesta ungdomar växt om sina föräldrar, klappar dem på huvudet och kliver föräldrarna på tårna med sina stora ungdomsfötter.

Jag har alltså ofrivilligt blivit kortare under de senaste åren. Nu är jag blott 158 cm och så klart finns det många äldre som är ännu kortare i min åldersgrupp. Pallar, stegar och sånt föreslår man mig att skaffa. Jag blir tyvärr lite vimmelkantig av att stå så där på en avsats så det undviker jag – men med lite hjälp och KBT kanske jag kan försöka träna bort den där obehagliga känslan.
Min mor fick en rundad rygg och jag har fått läkarråd att ta hjälp att framförallt träna upp bröstryggen. Det var mitt i pandemin men nu är det nog hög tid. Jag ska bara komma mig för att ringa! Ja, så var det audionomen också och nog har synen också… Man får ta tag i sig!

Lev väl så du kan blomstra!/Agneta

Repris 20 maj 2022