När vi kom hit var det läget som var det absolut viktigaste. Huset var skruttigt och väldigt litet, det fanns ett tätt men skabbigt uthus som hade varit för kon och grisen. Ett före detta litet torp mitt i det sydskånska jordbrukslandskapet. Ett gammalt koställe säger man i den här delen av Skåne för att göra skillnad på det och en präktig skånegård. Det här var ett ställe för fattigfolk; en bit mark på ett utsatt och blåsigt ställe utan ordentlig väg fram till bostaden.

Då fanns här en viktig ko, en gris och kanske några höns, tänker vi som bara har haft en älskad katt här i huset på höjden. Fast hela trädgården är befolkad, nåja, befåglad av stora och små fåglar. När flyttfåglarna kommer på vårarna  eller säger adjö på hösten så ser vi spännande fåglar men annars älskar vi dem som vi alltid har runt omkring oss i trädgården. Olika finkar, sädesärlor, trastar av alla slag, talgoxar, rödstjärtar ibland, blåmesar och rödhakar förstås. Näktergalen när det är den tiden, duvor och göken,  svartfågel, glador och vråkar och så sjöfågel runt omkring när åkrarna plöjs. Där också tofsvipor och lärkor håller till.  Här är gott om snår, buskar och träd för dem alla och ett sjungande, sisande, kvittrande och drillande som vi njuter av så mycket vi bara kan!

Men igår vid frukost hörde vi plötslig en duns mot köksdörren. Vi fick oväntat besök. Det var en trast som var helt omtumlad, men andades, och låg länge på sidan. Jag smekte den med pekfingret och kände pickandet, hämtade vatten, mer som en gest, jag trodde den skulle dö.

Efter en timme hade den rest sig och bajsat lite. Efter ytterligare en halvtimme så kom jag tillbaka, dörren knäppte till och kvickt tog den fart och flög skickligt in under taket på vår öppna verandan och ut på södersidan.
Hur en trast ser vet jag inte men den flög med snabba kraftiga vingslag mot den här vyn:

Utsikten mot böljande kullar och havet och med horisonten där hav och himmel möts 28 km bort kan den lilla fågeln ha sett och det var den vyn  som förtrollade oss när vi kom hit.
180 grader åt andra hållet böljar åkerlandskapet fortsättningsvis norrut och där syns Romeleåsens vackra höjdsträckningar med lysande gula rapsfält på våren och där eventuell snö ligger kvar lite längre på vårvintern. Utsikten måste sägas vara enastående men ännu har vi inte lyckats fånga det med kameran på ett rättvist sätt. Ögat ser mer. Upplevelsen blir större och starkare!

Grannar har vi kors och tvärs över åkrarna åt alla håll men ingen granne bor precis vid vår tomtgräns där vår trädgård tar slut. Där utanför är det brukad åker – alltså även det kultiverad mark. Runt oss har vi haft de fyra vanligaste sädesslagen (korn, vete, råg och havre), raps, sockerbetor och i år har det varit lite ovanligare med rödklöver på ena sidan och gräsodling på andra.
När gräsfröna var skördade så klipptes hela den enorma åkern så det blev en gräsmatta. Ja, ingen golfgrön green men gångbart och vilka underbara möjliga promenader som plötsligt erbjöds oss!

Idag, 28 september, var det strålande sensommar och när det var vattnat i växthuset satte jag på mig promenadskorna och gick ut på östsidan av tomten. Jag hade bara telefonen med mig men en annan dag ska jag ta riktiga kameran med mig. Inget enda foto kan motvara verkligheten. Det storslagna i det öppna soldränkta landskapet. Tystnaden avbröts av tranornas trumpetande himmelsplogar med hundratals fåglar i varje sträck och av färgglada traktorer som inte på något sätt kunde tävla i ljudnivå med tranorna. Allt var ren och skär glädje och njutning och det försökte jag fånga mobilkameran. Var så god; en bit Sydskåne som har råkat bli vår närmaste omgivning och efter 20 år känns som en kär hembygd. Det är är ju den stora trädgården där jorden vänds, stenar plockas bort och…ja, ni vet!

Den här gamla stenkyrkan från 1100-talet ser vi natt som dag. Fram till midnatt är tornet vackert belyst enbart för vår skull så klart. Varje lördag klockan 18.00 hör vi helgmålsringningen från den. Den tillhör kulturlandskapet och historien men också oss! 

Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin kamrat, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala men kämpade så länge han hade vapen.
Så står det med runskrift och man kan läsa på skylten intill att stenen är rest på 1000-talet några hundra meter från kyrkans plats. Den stod vid en bro och runstenen sprängdes i bitar på 1700-talet när man byggde en ny bro! Bitarna passades in i bygget av den nya bron och 1996 kom stenen till sin nuvarande plats. Stenbron restaurerades och bitarna sammanfogades igen så gott det gick!
Visst känner man historiens vingslag ännu mer och tydligare när allt inte är perfekt!

Jag träffade en trevlig kyrkvaktmästare som berättade för mig att man hade ordningsställt en minnesgravlund  på den här vackra platsen med utsikt mot Östersjön. Förfäderna visste ju precis vad de gjorde när platsen en  gång valdes till kyrkobygget.
Kyrkvaktmästaren förklaradedet där med minnesgravlund  och det sa lite klick i mig för jag har inte vetat hur jag vill ha det efter mötet med döden. Nu tror jag att jag vet. (Jag vill flyga vidare på starka snabba vingar).
Men utan gudstro har vissa saker känts svåra att tänka ut men nu har jag nog bestämt mig. Istället för att skoja och säga: Kan jag få ståplats i glaskista med utsikt från Sjörups gamla kyrkogård, så säger jag: Minnesgravlunden blir perfekt. Ingen grav att sköta men en plats där askan är nergrävt och en bronsplakett med namn. En bänk att ha kaffetermosen och ostmackan på och att titta ut över havet från om man vill, men bara då.

Tankfull men samlad bestämde jag mig för att det var dags att promenera hemåt. Innan dess hade jag dessvärre behov att utföra och att vara kvinna på kyrkogård i det läget är inte riktigt roligt. Plötsligt blev jag medveten om något jag aldrig sett tidigare;  en liten byggnad i ena hörnan av kyrkogården. Hrm, var det en…jaaa! En skänk från ovan, nej, kyrkoskatten kan jag tacka för den bekvämligheten! Vilken tur att jag alltid har betalat, trots allt!

Samlade ihop mig och mina tankar och gick den fina grusvägen hem där den soligaste platsen i hela min värld väntade. Var så god och sitt så länge och njut av utsikten! Härifrån västsidan på vår koställe kan man nämligen se både mot havet och åsen! Man får bara vrida lite på huvudet…

Jag går och gör kaffe så länge!

Får jag presentera Betty Corning!? För ett par blogginlägg sedan visste jag inte vad det var för klematis. Nu kan jag säga hennes rätta namn. Det är hon värd som fortfarande blommar så fint.

Måndag: Jag råkar vara född med riklig livsglädje eller om den är förvärvad. Jag vet inte! Känner nästan alltid glädje inför en ny dag men ibland är det naturligtvis lite segt att gå upp ur den varma sängen. Börjar som vanligt med en god kopp te och Ystads Allehanda.
Vinkar av M som kör tidigt till jobbet och sätter mig med ‘Änglarnas  sorg’ av Jon Kalman Stefanson.  Jag fryser in i ben och märg, håller på att drunkna i det iskalla havet, störta utför branter och…Pojken har följt med sjörädda postbudet Jens på en farlig tur med först båt och sedan häst för att hämta och lämna post på de mest otillgängliga och avlägsna ställen man kan tänka. Snöstormen drar fram och gör sikten obefintlig medan den fruktansvärda kylan och tröttheten får pojken att vilja somna i snön.
Inget lätt liv på Island när inga som helst bekvämligheter finns. Stefanssons språk är vackert och mycket beskrivande men har nästan för många tänkvärdheter invävda…klokskapen får ha någon måtta!
Under förmiddagen tittar jag till bloggen som jag la ut igår. Den som började med en drink i solen och sedan svängde över till funderingar runt flyktingarna som söker sig till vårt land i dessa tider. Kollar statistik och eventuella kommentarer. Det känns bra. Jag menar inte själva flykten förstås.

Cyklar i sommarblåst till vävstugan efter lunch. Jag ser Åses bil när jag svänger upp framför gamla skolan. Trevligt med vävkompis! Vi snackar och väver ett par timmar. Jag skulle helst vilja bli klar med duken på torsdag men småproblem dyker upp på slutet och jag inser fakta. Jag behöver mer tid!
På kvällen är det stickcafé med gamla och nya deltagare men på min stickning blir dessvärre ingenting gjort. Ska lägga upp maskor men räknar fel hela tiden. Kan inte koncentrera mig. Samma som när jag ska läsa ibland. Kan inte koncentrera mig. Kan inte få till det. Lägger ner den icke påbörjade stickningen i påsen, kör hem och tänker på de trevliga kvinnorna som alla stickade runt omkring mig.

Tisdag: Gör en massa praktiskt både ute och inne hela dagen, nödvändiga måstesaker. Läser lite i ‘Änglarnas sorg’ och talar med Kersti i telefonen. Vi talar om bokklubben och Språkcaféet i Skurup.
På kvällen ska M och jag se en film tillsammans men vi är trötta och avbryter för att fortsätta en annan dag. M lägger sig och jag läser mail, växlar några ord på fejan, läser inlägg, tittar på små dumma filmer med djur och bebisar. Somnar ganska tidigt.

Onsdag: Åker med M till Ystad eftersom jag ska till optikern. Havet är så vackert här vid sydkusten! Jag kan aldrig se mig mätt på den här kuststräckan – alla årstider är lika tilltalande! Älskar landskapet runt omkring oss. Öppet stort, otroligt blåsigt men magiskt när det är lugnt annars spännande. Det kan ju inte vara magiskt jämt!
Går på fik i väntan på synundersökning, grov fralla med ost, svart kaffe och Mariaklockans åttaslag.
Tänker på onsdagsträningen som redan har börjat för terminen, längtar till nästa vecka trots att det blir jobbigt. Måste komma igång med vardagsrutinerna nu efter sommaren och motion som tilltalar mig.
Nya glasögon kostar ett stort hål i plånboken men jag måste ha nya! Får hem glasögonbågar i en tjusig väska. Ska visa M och dem jag träffar men vill absolut bestämma själv.

Går på fik efteråt för en påtår och lässtund i boken. Gillar att studera folk på fik!
Gör inköp på Systembolaget, Granngården och Willys och ska sen köpa medicinen som sedan några år reglerar mitt höga blodtryck. Alla recept har gått ut! Måste fixa det. Har ifrågasatt om jag behöver alla fyra mediciner nu när jag som pensionär sällan stressar. Kör hem när alla ärenden är avklarade.
Hämtar M vid bussen i regnet. Njuter av att äta middag och vara tillsammans. Som vanligt avslutar M och jag middagen i de små röda marockanska fåtöljerna med var sin espresso och liten whisky . Vi uttrycker både bekymmer och glädje. Planerar de kommande dagarna. Jag fastar från kl. 22.00.

Torsdag: Skjutsar M till bussen och kör till Novakliniken i Rydsgård. Lämnar prover på laboratoriet och de kontrollerar blodtrycket. Ovanligt lågt… Får tid till läkarbesöket om en vecka.
Kör hem och städar, tvättar och bakar äppelkaka. Jag bakade den gamla Fyriskakan som jag har bakat i äppeltider varje höst sedan barnen var små. Så saftig och god!
Vävning på kvällen och många vävglada kvinnor infinner sig. Vi planerar städfest till mitten av oktober.

Fredag: Rattar bilen mot Helsingborg. Ska hämta Victor som har ledigt från skolan. Det nya akvariet på Malmö hus muséum väntar på oss. Vi har lite otur för alla djuren i terrarierna har gått och gömt sig…men till slut ser vi på ett ställe att lövhögarna är två giftiga ormar och faktiskt finns lite simmande fiskar i ett akvarium, vi åker hiss och går och fikar. En sjuåring och farmor kan förlusta sig! Efter ytterligare ett litet varv så vill Victor hem till farmors hus! Väl hemma spelar vi spel, läser högt, leker affär och pratar en massa tills det är dags att starta hotellrörelsen. Då hackas, kokas och steks det i köket så det står härliga till!
Vid dukat bord njuter sen personal och gäster av den goda maten. Vi bubblar en massa och enas om att rätten med stekt grönkål med bacon och valnötter var en höjdare. Alla är ganska trötta och vid elvatiden sover vi. Barn som vuxna.

Lördag: Halva vuxenenheten ägnar hela soliga dagen åt ett utomhusprojekt som kräver flera händer. Vi andra spelar spel, tar det lugnt,  serverar kaffe, kaka och senare mat! Den som vill får plocka i sig tomater och eftermognade jordgubbar och smaka på chilifrukernas styrka! Min sonhustru som sällan tycker att chilifrukterna här är tillräckligt starka smakar på en av två sorter som jag odlar och…jösses vilken reaktion! Den gula habaneron var STARK nog!

Vid måltiden skär Victor med vänster hand och jag frågar om han brukar göra det. Sedan diskuterar vi det där med att vara tvåhänt och då säger den sjuåriga lille gossen: – Pappa, det heter väl ambidexteus när man använder båda händerna?
Vi blir lite förstummade, mobiltelefonerna far upp och ordets ursprung och olika användning  diskuteras. Det är storebror Pontus som har använt ordet! Somliga lär fort och lätt. Framåt sen eftermiddag skiljs vi åt med tack, kramar och ”…ha det bra – vi ses igen”!

Söndag: Efter frukost åker trädgårds- och jobbarkläder på. Jag fortsätter att röja upp i buskage och snår. Trädgården har växt mig över huvudet och jag måste klippa ner, ta bort, öppna mot himlen och solen. Få in ljus på vissa ställen som allt mer har hamnat i skuggan. M vet att jag har problem med värk i höger arm. Det kommer och går. Klippning…aj, aj. På eftermiddagen åker vi och köper en batteridriven men nätt tigersåg för grenar upp till 8 cm. Den ska göra susen, tror jag, och nu kan jag säga:

– Keo, hjälper alltid mig i trädgården! Min rara söta sonhustru från Laos heter just Keo!

Den nya veckan knackar på…vad spännande den ska bli! Kram till dig som orkat hänga kvar!/A

Igår var det vindstilla och riktigt varmt på västgaveln. Jag gjorde två svalkande drinkar och bjöd min käre man att komma till den slösande solen för att sitta ner och njuta en stund. Tids nog är mörkret och kylan över oss.  Kvällen före hade vi haft en rätt rivig diskussion om situationen i världen och vad som egentligen händer i Europa och Sverige just nu. Vad kan jag, vi, svenskar, européer egentligen göra?
Rätt mycket tänker jag…

Så mycket som vill bli sagt men så svårt att formulera utan att bli patetisk eller långrandig eller någonting annat som känns fel. Det är så lätt att säga fel, göra fel och att bli missförstådd idag när allt för många har sina ståndpunkter huggna i sten.

Det är mycket jag inte vet och säkert inte förstår heller MEN ett är jag säker på och det är att vi måste hjälpa dem som söker hjälp. Annars är vi vedervärdiga människor och samhället blir likadant. Som en givande medmänniska sa på radion apropå de romska tiggarna: Jag vill både lägga i muggen och skicka pengar till hjälporganisationer som jobbar i Rumänien! (Där fick regeringen ingen poäng)!
En annan medmänniska sa: Här i Mariefred har vi gett dem jobb!

Kan man – så gör man det också förstås – bara man gör vad man verkligen kan! Den som inte har pengar har kanske tid!
Att ge av sin tid och sitt engagemang är fint nog!  Behovet kommer att bli enormt och skygglapparna måste bort. De flesta i vårt land har det bra och de har kanske aldrig brottats med tanken att en skandalöst orättvis värld skapar enorma problem.

Nu vandrar, åker och färdas folk mot olika destinationer i sina försök att hitta en möjlighet att bygga ett nytt liv. Vi kan hjälpa till och göra många saker i stort som smått! Visst kommer det att bli problem med allt möjligt det kan vi vara säkra på. Jag tänker inte ens räkna upp allting eftersom du som läser redan vet en massa!

Själv tror jag att jag är bäst på att hjälpa i det lilla. Ta mig till närmaste flyktingförläggning, gå på språkcafé, kanske bli kontaktman eller kontaktperson för någon familj. Inte glömma dem som redan är här oavsett varför de har kommit hit. Jag har inte tänkt klart men somligt gör jag redan! Jag vill och måste göra mer på hemmaplan och nu är det sannerligen hög tid!

Fadderbarn har min man och jag haft i många, många år och det borde alla med en stadig inkomst ha! Man kan bli världsförälder för någon hundring i månaden. De välmående länderna måste hjälpa fattiga länder att utvecklas, vi kan t.ex. bekosta träd som planteras för lokalbefolkningens bästa och mot ökenutbredning. Man kan bli skogsägare i Vi-skogen eller ge bort träd i present till vänner som ändå har allting! Folkvandring på grund av klimatförändringar är väl bara att vänta!? Det är bara en tidsfråga.

Tids nog är fysiskt mörker och kyla över oss men jag tycker om att få längta och vänta på något bättre. Jag tänker att det gör väl alla människor!
Om det så är våren, trygghet varje dag, ett varmt hem eller något som mättar!

Man gör vad man kan – bara man inte stoppar huvudet i sanden eller vänder ryggen till. Nu är människor med stora bekymmer här och knackar på dörren! Vad tycker du är viktigast att göra?

Föreställ dig att du ska träffa dina klasskamrater från högstadiet efter femtio år! En av dem är din gamla bästis sedan trean och tillsammans promenerar ni över Södermalm och är båda lite nervösa inför den efterlängtade återträffen! Hur ska det bli? Pinsamma tysta stunder, långsamt och genant? Så här berättade jag i ett inlägg på min tidslinje på fejan:

”Samlar tankarna efter en väldigt trevlig Stockholmsresa och framför allt en givande och rolig återträff! Fantastiska möten efter 50 år. Mingel med sprudel o småplock på en terrass med utsikt över Riddarfjärden. Helt rätt miljö eftersom skolan låg på västra Södermalm. Högalidsskolan var den skola vi hade gått på tillsammans.
Vi satt vid småbord och åt italiensk buffé och samtalade i flera timmar, bytte bord och fortsatte att samtala…
Man tittar på en jämgammal pensionär men… ser plötsligt bara ynglingen eller den tonåriga flickan. Vi hade mycket att prata om och timmarna bara forsade förbi. Efter nio timmar hade jag ännu inte hunnit tala ordentligt med alla!
En massa minnen som kom upp hjälptes vi åt att minnas mer av genom allas pusselbitar som kunde läggas samman!
Vi talade till exempel om en fantastisk resa till Norrland och Narvik som vi gjorde i sjuan när sommarlovet närmade sig. Smittkoppsvaccinering för alla i all hast eftersom en epidemi pågick annars hade inte norrmännen släppt in oss över gränsen.
Lång tågresa och förbättrade geografikunskaper. Besök på försvarsanläggning i Boden och enorma köttbullar. Harsprånget och alla turbiner och… Gruvbesök djupt i underjorden och nattsömn på gymnastiksalsgolv. Till Gällivare med rälsbuss. Kiruna, Abiskos stugby, fjällvandring. Tåg till Narvik, midnattsol och vandrarhem, linbana och malmutskeppningshamn… Ja, jösses vilken resa det var och den kostade nästan ingenting. Det var en ung vikarie som planerade det mesta och han skulle bara veta hur mycket vi uppskattade den där resan. han blev ju besviken på oss när några försökte fylla sig på magnecyl och Coca-Cola…”

Och det fanns ju många fler minnen som lyftes och luftades.

Nu vegeterar jag här hemma och ser sensommarens framfart i rabatter och på gångar! Ska försöka ta mig samman och göra allt det som jag har på min planeringslista för trädgården! Som tur är finns den endast i mitt huvud och därmed inga tvingande bevis!

Bakom köksdörren finns närmaste plocksalladen till frukostmackorna! Det har varit ett fint fuchsiaår och nu har de här två fått tjocka stammar och grenar, nästa år kan jag nog stamma upp dem lite!

Den härliga blå ( i vissa ljus mer ljuslila)  klematisen har säkert ett namn som säkert finns skrivet på en lapp eller i en anteckningsbok någonstans!

Två krukor med Alstroemeria lyser på kökstrappen och är en underbar blomma som jag har fått av en god trädgårdsvän! Pelargonerna är fortfarande fina och höstanemonerna tar över…

Jag brukar själv gå in i oktober eller november… men just nu vill jag, som sagt, mest vegetera ett tag!/A