En bearbetad repris: För fyra år sedan började jag skriva lite om vårt ställe och hur vi hamnade här på en kulle men mest om det som skulle komma att bli mitt största intresse under så många år; Trädgården!
Nu, lite då och då under 2018, lägger jag till en del text och foton mest av sämre kvalitet fotade rakt av ur fotopärmen.  Här handlar det om åren1995/96.
En grå vintermorgon vaknade jag i andrahandslägenheten i den gamla söderförorten Hammarbyhöjden och jag var fylld av varm glädje. Jag berättade genast min fantastiska dröm för min man som bestämt sa:
– Det där är ju Skåne!
Nästa morgon var vi lediga från våra jobb och det var nära att vi missade det tidiga morgontåget söderut. Tunnelbanan hade blivit stillastående ett tag i en tunnel och vi hade sprungit genom hela Centralen för att hinna med tåget. Jag tappade ett örhänge men det upptäckte jag inte förrän vi flåsande kom ombord på tåget sekunden innan det rullade iväg. Örhänget var förlorat men resan vunnen och den skulle så småningom föra oss på krokiga vägar hit, till vårt ställe. Vi hade bott i Stockholm, min barndomsstad, ett halvår och redan börjat längta efter att kunna öppna en dörr, gå rakt ut med kaffekoppen och ha jord under fötterna.

I den där drömmen stod jag i en dörröppning och lutade mig mot en blåmålad karm. Jag hade en kaffekopp i handen och bakom mig hörde jag hur min man tryggt pysslade med något inomhus. Vid min vänstra sida vajade höga stockrosor i klara färger. Huset var långt, väldigt långt och lågt. Det var mycket pittoreskt och charmigt med bulligt gult halmtak. Kullarna runtomkring var vidsträckta, mycket gröna och böljade i långsam rytm ner mot ett blått hav där många skepp stävade åt olika håll. En stor lycka fyllde mig och det var den lyckan som jag vaknade med! – Jag har haft en fantastisk dröm, sa jag och berättade. Det var då min käresta slog fast: – Det där är ju Skåne!

På tåget planerade vi en massa saker, fantiserade men samtidigt var vi också tvungna att se verklighetens möjligheter. Vi hade båda bra jobb i Stockholm men vårt ekonomiska utrymme var verkligen snävt.
Nu hade vi ordnat det så att vi kunde låna en bil och en moster att övernatta hos. Vi tänkte oss att huset i drömmen låg på Österlen och mostern bodde turligt nog där. Vi körde runt till olika mäklare och knöt lite kontakter. Vi bekantade oss med de små byarna och jämförde huspriser.
Senare kom vi att lägga ett bud på ett hus som låg i en av byarna vid havet. Huset var kanske beboeligt men det var mycket som tvunget måste åtgärdas. Vi hoppades att vi skulle ha en chans men insåg sedan att de, som tog emot buden, måste ha skrattat ihjäl sig; vårt bud blev slaget med långt över en miljon kronor!
Vi utökade vårt sökområde och bad mäklare skicka information om lämpliga objekt till oss och en dag hittade vi en liten svart-vit bild på något som liknade ett ruckel.
Utsikt över havet stod det, litet uthus, stor tomt, fruktträd och bärbuskar…
Det stod inte: Plank och växtlighet döljer havsutsikten, en stor del av tomten har blivit ett skrotberg med bildelar, möbler, soffdynor och diverse.

Det stod inte heller: Ovanvåningens golv sviktar illavarslande, köksgolvet lutar mot diskbänken, ingen charm inne i huset, fula fönster och dörrar, plastgolv, några ruttna golvbjälkar, motordelar på fönsterbrädena och porrtidningar på toan, blöjpaket…
Vi la ett skambud och begärde att skrot och skräp skulle vara bortstädade om vi skulle köpa stället. Marknaden var just då på köparens sida, huset hade varit till salu i ett halvår och banken krävde att ägaren sålde huset. Vi hade tur och huset blev vårt.

Den första sommaren var en utforskarsommar med varmt väder och stilla nätter. Vi beställde nya fönster och dörrar. Vi hade ingen bil utan cyklade 16 km för att kunna köpa färg, cyklade hem igen och började måla för utsidan skulle bli fin innan vi började inomhus. Till mjölken och brödet var det fyra km.
Oxlar och höga syréner ramade in och täckte för utsikten men vi flyttade bord och stolar ut på den lilla grusvägen utanför och satt där på nätterna åt och drack med dem som ville komma och hälsa på oss. På dagarna fick gästerna åka på egna utflykter eftersom vi ville jobba med huset. Innan hösten och vintern kom hade vi ett beting att göra.
När vintern kom var det en vargavinter, en Skånevinter, med drev och djup snö runt vårt hus. Man blir ofta fast hemma i sånt snöoväder i Skåne.

På hösten hade vi lämnat trädgården som den var. Raden med ölandstokar fick stå där de stod. De röda buskrosorna på var sida av huset rynkade jag lite på näsan åt. Jag hade aldrig gillat röda rosor av någon anledning som jag inte begriper nu. Jag tror jag associerade till röda rabattrosor på rad. Jag strosade omkring och försökte se vad som växte i de olika väderstrecken. Jag krattade små högar med pinnar som blåst ner från alla popplar, granar och björkar. Allt med trädgården var väldigt planlöst från början, det skulle dröja några år innan trädgårdsintresset började blomma på riktigt. Men nu hade vi en dörr att öppna och kunde ta kaffekoppen i handen och gå rakt ut på solvarm jord.

Första våren var så spännande. Bonden hade sått raps runt oss, det var precis vad vi hade hoppats.  Vi beskar pilarna längs med vägen och det stora rosablommande körsbärsträdet blommade så vackert. Några år senare fick det någon sjukdom och tvärdog. Jag kan fortfarande sakna det maffiga trädet.

Där sitter jag med kaffekoppen på kökstrappen i maj för 22 år sedan och njuter av rapsfältet utanför. Havet där bortom böljande åkrar är dolt bakom det bruna planket, en rad höga oxlar och en hög syrénhäck men jag vet ju att det finns där. Bostadshuset hann bli uppsnyggat exteriört innan vintern kom men ännu fanns det inga stora trädgårdsdrömmar. Ingen tanke på en anlagd innergård med grusgångar, kullersten och springbrunn och uthusdelen är kvar med sina mathoar till djuren.
Tack för att du läste! Då och då blir det fler repriser från vår kulle och trädgården.
/Agneta

VÅR trädgård, brukar jag säga.
DIN, säger min man, som alltid är den som klipper gräset och gräver i vår tunga lerjord när jag berättar om trädgårdsplaner och drömmar. Jag tror att han säger så för att betona att planerandet och ansvaret för skötseln är mitt, så att han bara kan njuta av det fina och inte känna sig tvungen att rensa eller känna ånger över att det inte är perfekt överallt.
I ett tidigare liv hade jag ägt några olika hus med trädgårdar.  Så köpte vi två det lilla fula och risiga huset på en kulle med vacker avståndsutsikt mot Östersjön. Hav och himmel möter varandra 28 km från vår boplats. Mellan hus och hav böljar ett öppet åkerlandskap med skogsdungar, torp och gårdar utspridda.

Ur fotoalbumet är dessa två bilder från 1995 när vi hade bestämt oss för att köpa huset. Vi begärde att allt skrot skulle vara borta när vi tillträdde som ägare.

Det vackra höga läget var väsentligast, tomten kom liksom på köpet. Vi satte igång att renovera huset utifrån en ansträngd budget och bytte först fönster och dörrar och målade utsidan.
Här nere är en bild från 1995 och det som senare skulle bli vår innergård. Det trasiga gamla växthuset mot fähuset är ännu inte rivet.  Det är kökstrappen man ser i vänstra kanten. På den undre bilden från 2006 kan man se hur fähuset och en del av innergården blev. Jämför gullregnet på de bilderna! Den tredje bilden är innergården så som den såg ut 2011. Det blir lite olika uttryck varje år och det är lustfyllt.

Fähuset invigdes som ”Lillkyrka” 2003 och där växthuset fanns är nu vinterträdgården, som blev klar ett par år senare. Huskroppen har förlängts mot sydost. Innergården fick därmed vindskydd från öster och en veranda (1999) som skyddade mot västanvindar. Här anlade vi en trädgård med grusgångar, en kullerstenshörna, en tegelterrass och annat som kommer i senare uppdaterade blogginlägg!

Åter till ursprungstexten: Vitkalkat skulle det vara och allt trä skulle bli blått så som vi sett hus på Österlen. Jag tror att vi första året kalkade putsen sju gånger, det var som att måla med mjölk. Kalken släppte sedan fläckvis varje år under vintersäsongens hårda väder och det var bara att kalka om igen till sommaren. Tur att huset är litet, sa vi då 1995 och framåt. Nu mer använder vi silikatfärg och behöver måla långt mer sällan.
Trädgården bara var som den var. Ingen av oss hade något riktigt intresse för den men den var mysig och omväxlande att gå runt i. Jag tyckte visserligen illa om den långa raden med förväxta och risiga ölandstokar framför huset men älskade den stora fina ormhasseln som redan då var hög och hade kraftiga vridna grenar. Fotot är  från 2006.

Ur fotoalbumet en inklistrad bild från sommaren 1996. På vintern skar vi ner grenarna på pilarna som står utanför tomten och där bortanför blommar rapsen för fullt. Vi var så lyckliga! Gräsmattan är ett minne blott men en del av spireabuskarna har vi kvar.

Min man med sin syster och svåger 1996 ur fotoalbumet. Bevis att vi satt stilla ibland!
Det fanns massor med kärs på ett par ställen, några gamla fruktträd och buskar utspridda här och där. Ett brunt plank och en ridå av oxlar skymde sikten mot havet. Men vi visste att den fanns där.
En hörna på tomten kallade vi skogen för där var det illa nog planterat en tät grandunge. Det passade ju inte in i åkerlandskapet runtomkring. Där fanns en tall och ett lärkträd och några hasselsnår också.
Vad vi inte förstod från början var att det utsatta läget på kullen krävde skydd mot hårda vindar och att det antagligen var därför som någon tidigare ägare hade planterat granskog i nordost och dubbla häckar åt öster. Ryssvinden, med iskyla och mängder av snö från just öster, är förskräcklig och omöjlig att förstå om man inte har upplevt den.

Vi högg ner trettio risiga och fula granar och det blev ljust och härligt i skogen, solen nådde ner, marken blev grönare och vi upptäckte flera schersminbuskar och annat som missgynnats och dolts av granris. Mot norr kunde vi plötsligt njuta av utsikt mot en böljande Romeleås.
Jag pekade mot en rad med berberisbuskar och sa till min man: Dom ska bort! Stickiga och hemska är dom!
Vi behöll ett par buskar och långt senare skulle jag upptäcka bladens fina färgspel och vilka små fina konstverk blommorna var.
Bara knappt ett halvår efter granfällningen kom en kraftig storm från väster. Vinden grep tag i takpannorna som singlade upp i luften och gick sönder mot marken. Ytterligare tio små och ett par stora träd blåste omkull. Nu hade vi verkligen fått det luftigt eftersom planket var borta och oxlarna beskurna till sin halva höjd och dessutom hade jag rensat de knotiga stammarna från grenar. Nu kunde man sitta inne vid matbordet och titta ut över Östersjön, se fartygen stäva åt olika håll och det var någon gång i den vevan som min trädgårdslust väcktes!

Idag har skogen fått ett litet gäng med nya mindre träd. Om dem berättar jag i ett annat inlägg framöver. En blodhägg ‘Schubertii’ finns där till exempel.

Om man en annan sommardag, till exempel 2017, står ungefär på platsen där den röda bilen är (två bilder uppåt) och vänder ryggen åt huset då ser man idag det här. Vårt bilhus – en slags carport… och grönskan som finns nu är lite av allt det jag/vi har planterat under loppet av några rusiga år driven av stor trädgårdslust.

Följ  gärna med när jag uppdaterar mina gamla texter och lägger till bilder! De bilder som är av riktigt dålig kvalitet har jag fotat papperskopior direkt ur fotoalbum. / Agneta

Vad betyder det att ha ett hem att känna sig ”hemma” i? Det tänkte jag mycket på igår. Jag återvände till mitt jobb för en dag eftersom jag skulle vikariera. De vuxna eleverna, som studerar svenska, har kommit till Sverige av tusen och en olika anledningar och texten vi läste var ur boken Eldens hemlighet skriven av Henning Mankell.
Miljön är inbördeskrigets Mozambique och huvudpersonerna flyr långa vägar till fots för att komma undan banditerna som har dödar allt i deras väg, pappa, syskon och till och med hundar. När huvudpersonen Sofia ser havet för första gången känner hon det som om hon har kommit hem. Hon vill stanna men det går inte. Hon frågar sin mor vart de är på väg men får bara svaret bort. Sofia tänker sig att Borta är namnet på en fysisk by.
Efter en lång vandring med svullna och såriga fötter kommer de äntligen fram till en by där de kan känna sig någorlunda trygga. De kan bygga sig en ny hydda av strå och lera och känna sig hemma fast de är borta och människorna där talar en mängd olika språk.
Eleverna tyckte att det var ett bra slut på det kapitlet men boken är inte slut där och jag har ingen möjlighet att få följa deras tankar och känslor till bokens slut.
Mötet med texten och eleverna satte igång en massa frågor som är viktiga att reflektera över. Jag har lyssnat till många berättelser som träffar mitt i prick eller snuddar vid Sofias upplevelser under flykten och det som händer sen när man har landat någonstans – Borta.
Flykten kan vara precis så dramatisk i verkligheten och att komma fram till ett nytt ställe kan vara precis så svårt men också precis så skönt som i boken. Bara man får en chans att bygga sig en hydda och gå ut på fälten och arbeta! Sen är det nog skönt att komma hem.

Bara inte de trångsynta och hotfulla människorna bullrar allt högre i våra trapphus.

Jag har en ganska stor trädgård och när jag vistas ute under växtsäsongen händer det att jag hör babbel eller pladder runtomkring mig. Det händer, märkligt nog, att jag uppfattar vad växterna pratar om eller vad de tänker på. Någon gång dras jag in i samtalet och får ibland stå till svars för ett och annat. En annan gång får jag höra en stillsam eller kanske trånande monolog. Allehanda småkryp uttrycker också sina känslor och tankar. Det är för det mesta bara mysigt att lyssna på dessa roliga samtal. Men ibland, ja, kanske lite för ofta, får jag höra gnäll och en och annan spydighet också. Då hör jag minsann att de som pratar låter precis som vi andra! 

Nere på högra sidan hittar man ett galleri som heter Pladder i rabatten och där kommer nya inlägg från och med nu men då utan att visa dem här också. Dagens pladder är en monolog vars ursprung egentligen handlar om förväxling mellan vad som är orm- respektive trollhassel. Man kan klicka upp bilderna i pladdergalleriet för att sedan se dem i en följd (när jag har hunnit lägga in fler) och då syns texten mycket bättre!

Jag har dokumenterat stunderna i trädgården under flera år och nu vill jag dela med mig av dem!