Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


6 kommentarer

Sportlovsläger hos farmor

När jag var hemma och packade så sa jag till pappa att det var som att packa till ett sportlovsläger. När jag kom till farmor åt vi en god tårta.

IMG_20190218_102514628_HDR

Sen gjorde jag och farmor en lista på vad vi skulle göra. Vädret var mulet men lite sol första dagen men ändå så gick vi ut i trädgården.

 

 

 

 

 

Som ni fattar har vi skojat om växter och improviserat. Farmor är inte så bra på att filma samtidigt ibland är jag halv.

Efter vi var i trädgården stack vi till Ohlssons Basar och köpte ett spel som heter Vildkatten. Jag har spelat det innan i Thailand med min kompis Gustav men för farmor var det helt nytt. Det är ett roligt spel för att man ska försöka komma ihåg 368 olika bilder och platser. Man kan spela 1-6 spelare om man inte kör i lag.

IMG_20190219_095242520_HDR

Resten av tiden så gymmade vi, lagade mat, jobbade i trädgården och spelade olika spel.

Men jag tänker vara här ett par dagar till!/Carl Victor


10 kommentarer

Märken (1) kan vara ytliga

Vad är det för konstig rubrik? Ja, det kan man fråga sig. Jag blir snart 70 och tänker mycket positivt om mitt liv. Jag är glad för varje dag och att jag har min man, mina barn och deras familjer, vänner och bekanta, en lyckans ost är jag!

Men vad menar jag med märken? Det handlar om yttre och inre märken. Under ganska lång tid har jag funderat på att skriva om sånt man sällan pratar om. Alla har sina sår, ärr och märken av livet.

Jag var ung och lite av en pingla – men det var jag egentligen inte medveten om. Jag var mer vilsen i planeten och visste inte riktigt vad jag ville göra i framtiden. Något med att skriva och textilier och konst och människor och skriva och hus och layouta och jobba på tidning och…men där fanns en sak jag tidigt visste; jag ville bli en ung mamma, en som ville vara med sina barn och orka med att göra saker med dem, att vara mamman som skulle betyda något i deras liv.

Så medan jag funderade på det där andra, vad jag skulle bli,  träffade jag en ung man och som tur var så ville vi båda bli föräldrar. Jag var tjugo när sonen föddes en het sommar. Hela den sommaren hade H&M en annonskampanj med badkläder. Jag kan tala om att hela Stockholm var tapetserad med vackra bikinimagar. Jag hade aldrig lagt märke till så många magar tidigare. Var jag än befann mig så fanns en annonspelare med en blottad slät och fin mage. Jag försökte att inte se de där magarna, jag hade ju i alla fall min fina Pelleplutt i en ärtgrön barnvagn med mig överallt – men överallt fanns de där oförstörda magarna. Aldrig att jag ens tänkte att det var barnets fel! Det var ingens fel det var så som det bara hade blivit, något jag drabbats av.
På bilden, ett foto av ett foto,  här nedan är sonen ett år och han ville hellre gå omkring fritt i den spännande fotoateljén.

Agneta o Andreas gråskala

När jag förstod att min mage inte skulle dra ihop sig, att all hängande hud hörde till mig och min kropp så blev jag sakta allt mer lessen. Som tur är har glömskan bäddat in mycket. Jag ville inte se mig själv naken. Det var svårt att undvika men man kan blunda när man duschar! Sexliv, badliv, simhallar, provhytter allt påverkades av min kroppsliga förändring. Jag kände mig inte kroppsligt fri längre.

Man kan inte påstå att jag gick omkring var totalt nertryckt, men mitt liv hade beskurits och stramats åt på något sätt. Jag försökte skoja på olika drastiska sätt om min extra hud; den kan vara en värmefilt, vara en extra underkjol och vad jag nu hittade på.

Lyckligt nog blev jag mamma till en liten flicka också. Nu hade jag två små fina barn att ta hand om. På den vanliga efterkontrollen på sjukhuset berättade jag att jag var så lessen över hur min kropp hade förändrats redan efter det första barnet. Hur den lösa huden på magen blivit en tung börda.
En dag lite senare kallades jag till sjukhuset och fick där träffa två unga plastikkirurger. Jag fick klä av mig och visa upp min mage, de kände på huden medan mitt ansikte blossade. Under tiden jag klädde på mig  hade de diskuterat och de trodde att jag var berättigad till en landstingsbetald plastikoperation! Jag skulle få besked per post.

Jag fick vänta i drygt två år på den där operationen. Det var en smärtsam och omständlig operation det där och för att det skulle bli riktigt bra skulle jag göra en andra operation senare. Jag avböjde den operationen, jag hade väl mognat lite och tyckte att jag fick duga som jag var. Men gillat min ”nya” mage har jag tyvärr aldrig gjort men jag har accepterat och vet att det finns så mycket annat som är besvärligare att leva med.

I femtio år har jag tittat på magar, små platta, runda gulliga och mjuka, välformade navlar och, ja, om ni visste så många fina magar det finns – man kan inte räkna dem alla!/Agneta

 

 

 

 


9 kommentarer

Mitt textila intresse (6) i vävstugan

Är det konstigt att man längtar hit ibland? Eller snarare rätt ofta! Nej inte ett dugg! Här är högt i tak och kreativt trots vävstolsträngsel och lågt i tak – rent fysiskt alltså!

Om det är skapligt väder, och jag inte MÅSTE något, har jag de senaste veckorna tagit en skön promenad till Västra Nöbbelövs gamla skola där jag är med i en liten vävförening. Vävning ger mig otroligt mycket glädje,  fin gemenskap och lite lagom huvudbry.  Vi hjälps åt när en väv ska sättas upp och om det blir problem på vägen. För smärre problem blir det. Här nere är det plädvarp på gång.

Jag gick en fackkurs i vävning i slutet av 60-talet när jag ännu var tonåring och sedan följde knappt tjugo år då jag vävde ganska mycket. Fortfarande använder mina barn några av de färgglada trasmattor jag vävde på 80-talet. Hållbara måste man ju säga även om de är maskintvättade många gånger och nu mer tämligen slitna.
Vävföreningen dit jag nu mer styr kosan heter Lattan. En latta är en smal träribba och i en vanlig vävstol, som är försedd med trampor, sitter flera lattor ovanför tramporna.

Ovanför lattorna sitter skaften och mellan dessa löper varpen vågrätt genom solvens lodräta ögon. När man trycker ner en trampa så drar trampan ner en eller flera lattor och därmed skaften och ett skäl i varpen öppnar sig. I skälet för man in inslaget.

Nyss vävde jag hålkrus i svart och vitt. Det är tänkt att det ska bli ett kuddvar så småningom när fler har vävt och varpen är färdigvävd och nerklippt. Tekniken kräver koncentration för att det ska bli rätt. En skicklig väverska med pedantiska drag skulle inte tycka att min väv är nöjaktig. Det finns vävfel på några ställen och kanske slog jag ojämnt hårt,  men jag är nöjd med hur det blev.

Nu sitter jag i en annan vävstol där jag delar varp med Lotta. Hon har redan vävt sina två vackra ullmattor i tärningsväv och nu är det min tur. De översta är Lottas mattor och nere syns början på min första. På den ena bilden ser en van vävare att något har hänt. En plötslig skräll hördes, det var ett gammalt snöre som gått av. Det kan alltid hända något men allt går att laga och åtgärda!

Det finns nästan alltid trasmattor på gång i några av Lattans vävstolar. Olika tekniker och inslag provas förstås. Jag vävde en trasmatta för några år sedan med remsor av gamla frottéhanddukar som inslag. Det blev en, i mitt tycke, läcker och stadig matta. Bra återvinning!
Här nere är Karins julmatta i gåsögon och Åses rutiga i en sorts plockteknik.

Vävning är skapande och som sagt en hel del teknik på samma gång. När man sitter i vävstolen och ser något växa fram så känner man stor tillfredställelse – förutsatt att väven flyter på och inga akuta situationer uppkommer. Vilket händer ibland men då finns det kunniga  och uppmuntrande vävinnor i närheten.

Startfika sep -16Tillsammans löser vi inte bara problem, vi skrattar, pratar allvar och är kreativa tillsammans. Ja, så klart fikar vi också. Livets väv håller vi alltså på med!/Agneta