Nästan alla jag känner samlar på något. Går på loppis och letar efter gamla blomkrukor eller samlar tallrikar med olika blå mönster för att duka med. Vinylplattor från ungdomen kan locka eller att ha huset fullt med CD-skivor. En av mina systrar hade ett tag en kille som samlade på gamla sportbilar och lyxåk, han hade 18 stycken – eller så skröt han bara. Konst som kostar mer eller mindre mycket pengar kan somliga samla på. Doftpelargoner finns det … ojojoj, vad mycket det finns att samla på.

Jag samlar på vägar, det är billigt om man tar det som bisyssla när man ändå ska köra eller cykla någonstans.  Jag har berättat om det där i ett inlägg för länge sedan. Det går inte att samla vägar i en byrå eller på en hylla och inte kan jag sätta upp dem på väggen heller.
Däremot har jag ett litet skåp köpt i Nora för länge sedan. Jag hade en tid kikat efter ett skåp med många små lådor. Inte var det där skåpet tillverkat i Nora inte, ett indiskt skåp är det, med en massa porslinslådor, närmare bestämt 25st. Inte för vägarna men för något annat som jag har samlat på de senaste 30 åren. Det passar så bra i vår lilla hall! Titta visst är det roligt och läckert!

När jag fyllde 40 gjorde jag hål i öronen. Jag gillade silver- och bronssmycken med historiska förtecken. Nu kunde jag komplettera med örhängen i samma stil. Sen upptäckte jag att det fanns roliga örhängen: böcker, skedar, trädgårdsredskap och så vidare. Böckerna är de örhängen som vem som helst och var som helst kan kommentera och som faktiskt är mina absoluta favoriter. På ett café i Majorelle Garden i Marrakech var det en servitör som blev mycket nyfiken. Jag sa att jag hade skrivit mitt livs historia i dem – med osynligt bläck. Det har jag sagt många gånger sen dess och sidorna i böckerna gulnar lite efter hand med min livsberättelse väl dold.

Med åren så blir även öronen rynkiga, trallala, inget att gråta åt. De här emaljerade kattansiktena är annorlunda, kul och tunga! I en av de små lådorna i skåpet i hallen så ligger mina kattörhängen. Tre av paren är gåvor och ett par har jag  köpt i Kalmar och ett annat i södra Cornwall. Det är så där samlartingen hjälper till att knyta ihop ens minnen på något sätt.

Ibland tömmer jag ut lådorna på köksbordet för att sortera upp dem lite. Om det har försvunnit ett örhänge så hittar man i bästa fall det andra i fel låda. Man kan behöva laga ett hänge eller kanske göra om en berlock till ett örhänge. Nä, två berlocker blir två örhängen, jag känner mig faktiskt fånig med bara ett örhänge.

Alla dessa tre köpte jag på berlockrea för många år sedan – två av vardera. Så har jag sån tur att det bor en hjälpsam och händig man ihop med mig så han fixar det där på några minuter.
På frågan ”Har du din väska med dig?” (Händer att jag glömmer den). Kan jag utan att ljuga svara JA medan jag hämtar den riktiga handväskan. Och om solen skiner kan jag nöjt påstå att jag redan har solglasögonen på mig – trots att jag aldrig eller mycket sällan har riktiga solglasögon. Flickan i svartvit klänning har jag gärna till en svart klänning med vita prickar men örhängena är aningens för tunga. Inget för en lång kväll.

Vinkannan köpte jag i Marrakech 2010  och 2004 köpte jag den fina silverstolen, som Eva Hedberg har gjort. Stolarna syns bättre på bordet här ovan – mellan solglasögonen och knapparna – om du vill titta närmare. Eva var trä- och metallslöjdlärare när jag lärde känna henne men hon jobbar också som konsthantverkare här i trakten. För många år sedan deltog jag i en kurs i silversmide som Eva ledde och då gjorde jag dessa tekoppar:

Tekoppar i silver, lite sneda och vinda men jag är stolt över dem trots det!

När jag jobbade i skolan bytte jag örhängen varje dag. Om jag någon gång glömde så kände jag mig inte klädd. Det roade elever och mig själv att knyta an till något vi höll på med. Det kunde ju bli lite långsökt men i bästa fall väcka ett intresse . De tre paren här ovan är sådana som alltid fick positiva och skojiga kommentarer.
– Har du ögon i öronen? Jag trodde lärare hade ögon i nacken!
– Ska vi hamra idag, får jag pröva?
– Nja, det här är skomakarhammare. Jag köpte dom i Örebro för där tillverkade man en massa skor förr. Senare idag ska vi prata om jobb förr och nu.

Kniven och gaffeln var poppis, särskilt de ”tuffa” pojkarna på skolan ville känna på knivarna. De tog försiktigt och fingrade lite nära min kind och mitt öra.  När det väl var gjort kunde de intressera sig att prata om annat med mig.

De örhängen jag använder mest idag är böckerna, väskorna och så de första jag köpte. De som jag kallar för Kalevala-örhängena även om alla inte är sådana. De i silver och brons syns på bordet nere lite till vänster.
Om du nu letar efter pärlor, diamanter och guld bland mina örhängen, så finns de inte. Jag har aldrig intresserat mig för såna dyrbarheter.
Så jag samlar på vägar och örhängen vad samlar du själv på?/ Agneta – som skickar rosiga hälsningar, de börjar minsann slå ut nu!

Det har hänt något i mina öron. Nej, det är inte det där att jag hör sämre nu än tidigare. Egentligen kanske det inte är i öronen utan i huvudet som något har förändrats. Inte vet jag, men jag gillar ju P1 och debattprogram på TV och… debattprogram? Inte nu mer!  Det orkar jag bara inte med längre, samtal vill jag gärna höra på men inte debatter där man pratar i munnen på varandra och aldrig för ett riktigt samtal.  Då drar jag mig undan eller stänger av. För mycket dumheter sägs, för mycket tycks och det blir för högljutt och obekvämt. Kan man stoppa aspfröludd i öronen för att slippa höra?

Detta ludd från aspfrön är en följd av en ovanligt stor blomning av asparna som troligtvis är en överlevnadsstrategi efter förra sommarens torka som i sin tur är en del i den stora klimatförändringen som ingen kan neka till är pågående  – oavsett varför det sker!

Det där obekväma handlar inte om att jag inte tål att höra andras åsikter tvärt om. Det är ju intressant och spännande att höra hur och vad andra tänker och varför de därefter gör vissa val i livet. Så klart kan jag bli besviken när människor är omedvetna eller korkade nog att inte förstå vad som håller på att hända i Europa – nationalism som leder till vanföreställningar som leder till otrygghet som i värsta fall leder till krig. Jag är så trött på allt tyckande och icke lyssnande, det grova generaliserandet och slutsatser tagna på lösan grund. OCH så är jag hjärtligt trött på politiker som skyller på andra och aldrig svarar på frågor. Stänger av radion och teven när det blir så.  Man gå ut och rensa tankarna.

Nu är det EU-val i morgon och jag har nog bestämt mig – men är lite osäkrare här än i riksdagsvalet. Jag kan nog för lite om själva organisationen EU, även om jag har lärt mig en del på sistone. Viktigast, det som måste lösas gemensamt i EU, är de övergripande frågorna om ökad jämlikhet, klimatet och svart ekonomi.  Vi kan inte lösa allt här hemma, vi existerar i ett ännu större sammanhang än vi vanligtvis tänker på. Allt hänger ihop.

Vad jag säkert vet är att jag inte kommer att rösta på något av partierna till höger. Där finns de, i djupet flesta, klimatförnekarna och den största, om än illa dold, acceptansen för skatteflykt och skatteplanering  – det som undergräver vår välfärd.

Hopp om framtiden!

Om du tycker något annat så är jag tvungen att respektera det! Bara du inte tillhör de som spottar på de ungas klimatengagemang och Greta Thunbergs världsomspännande rörelse. Framtiden är nämligen deras och vi måste faktiskt stötta dem att hålla hoppet uppe! Jag vill ropa till dem: LEV VÄL OCH BLOMSTRA, det finns en framtid till er också! /Agneta

Jag har för det mesta och allra helst mycket bekväma skor – bara de är snygga i mina ögon,  åtminstone från början! Nu mer har jag gärna kängor i olika modeller och med sköna läster. Skor och kängor har jag alltid vurmat för och har dem ofta tills de är helt nergångna. Man kan inte slänga sina skönaste skor bara för att de är lite fula!

Detsamma tycks också en hel del Malmöartister ha tänkt. På Davidshallsbron i Malmö finns det 19 olika par skodon placerade vid räckena på vardera sidan av bron. Det finns plats för många fler par men eftersom skorna är avbildade efter avlidna artisters skor så vill man ju inte önska livet av någon, vare sig känd eller okänd.

Konstnären heter Åsa Maria Bengtson och något år har kulturnämnden i Malmö valt artister utifrån Malmöbors förslag på artister som redan har ställt av sig skorna så att säga. Projektet heter WAY TO GO. Jag tycker det är så fantastiskt roligt och stannar gärna på väg över bron åt endera hållet. Dessutom är jag tillräckligt gammal för att känna igen de flesta personerna bakom namnen som står att läsa intill skorna. Själva skorna känner man väl bara igen om man på något sätt har varit nära personen ifråga.

Jag vet verkligen inte om jag skulle ha velat gå i något av fotspåren och inte heller bokstavligen i deras skor. Här nere syns en för mig okänd bondkomikers träskor av modell äldre och Nils Poppes kängor. Nils Poppe stal mitt hjärta som barn – men kängorna!

Minnenas bro säger en del om den här platsen och det är klart att en massa minnen och tankar väcks till liv här av alla associationer de fint skulpterade skorna startar!

Klicka upp bilderna så ser du vem som har burit originalet av läder eller trä. Man förstår att dessa artisters fötter troligtvis har avgett vissa doftspår och utbuktningar av knölar och tår.  Hoppas att konstnären hittills älskat uppgiften – det tror jag – men undras om hon också, genom att arbeta med projektet, önskade att få gå i någons fotspår?/Agneta