Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


Lämna en kommentar

Fågelskådning

Storstadsflickan i mig känns långt borta både i tid och rum. Samling på kyrkbacken för fågelintresserade med kikare och fika i lilla ryggan. Jag känner igen några ansikten och andra är nya bekantskaper. Vi klämmer in oss i några bilar och kör bara några få kilometer närmare havet intill Abbekås.
Solen skiner och Gustav Tallroth, ideell kommunornitolog i Skurup, tar det mjuka kommandot och berättar om biotopen där vi står. Egentligen är det en ganska smal men lång remsa mellan kusten och den uppodlade jordbruksmarken, som är finfina fågellokaler för diverse småfåglar och andra bevingade individer.

 

Jag som har gått, cyklat eller kört ‘överallt’ har aldrig varit just här. Betade marker, risiga och skyddsvärda gamla rosenbuskar är en alldeles underbar bit natur inte alls långt hemifrån. Under några timmar hör vi olika sångare, ser svartvita flugsnappare, steglits, grågås i skyn, häger, svalor och en mellanskarv – på den yttersta grenen på ett litet träd. Vi hör varken gök eller näktergal som tydligen redan har anlänt till bygden. Den bästa morgonen är när ytterdörren slås upp mot näktergalens sång. Snart så!

 

 

Däremot hör vi den silvertunna sången från en liten gulhämpling. Gustav berättar att endast ett fyrtiotal häckande par finns i Sverige och ett av dessa par häckar mycket nära där vi just då befann oss. Tänk att en så liten fågel med silvertråd i strupen kan väcka pirriga känslor hos oss rationella varelser! Den skulle bara veta. Gulhämplingen gäckar oss och visar sig inte.

 

En deltagare delar med sig av sitt historiska kunnande; i hagen där vi stod hade ett arkeologiskt fynd, drygt 1 800 år gammalt, gjorts – nu i modern tid, det var fler väl bevarade saker som hade tillhört en man som hade varit romersk legosoldat – då för länge sedan – saker som legat under en sten och vid något tillfälle grävts fram. Soldaten själv hade blivit bränd efter sin död – om jag nu uppfattade det hela rätt. Spännande tankar med långa perspektiv på människans liv förr och nu.

 

När Gustav delgav oss en hel del intressant forskning om vilka faktorer som spelar roll när fåglar ska flytta från vinter och kyla, så väcktes många reflektioner och tankar till liv. Tänk så mycket spännande man bara snuddar vid så fort något lite okänt presenteras mer ingående! Jag som är så nyfiken och vill veta!

 

Vid Skivarpsåns mynning vände vi åter mot bilarna berikade med upplevelser, ny kunskap och enkel men fin gemenskap! Tack, alla gamla och nya bekantskaper, lev väl och blomstra!/Agneta

 


9 kommentarer

Kul-tur (7)… ställa av sig skorna

Jag har för det mesta och allra helst mycket bekväma skor – bara de är snygga i mina ögon,  åtminstone från början! Nu mer har jag gärna kängor i olika modeller och med sköna läster. Skor och kängor har jag alltid vurmat för och har dem ofta tills de är helt nergångna. Man kan inte slänga sina skönaste skor bara för att de är lite fula!

Detsamma tycks också en hel del Malmöartister ha tänkt. På Davidshallsbron i Malmö finns det 19 olika par skodon placerade vid räckena på vardera sidan av bron. Det finns plats för många fler par men eftersom skorna är avbildade efter avlidna artisters skor så vill man ju inte önska livet av någon, vare sig känd eller okänd.

Konstnären heter Åsa Maria Bengtson och något år har kulturnämnden i Malmö valt artister utifrån Malmöbors förslag på artister som redan har ställt av sig skorna så att säga. Projektet heter WAY TO GO. Jag tycker det är så fantastiskt roligt och stannar gärna på väg över bron åt endera hållet. Dessutom är jag tillräckligt gammal för att känna igen de flesta personerna bakom namnen som står att läsa intill skorna. Själva skorna känner man väl bara igen om man på något sätt har varit nära personen ifråga.

Jag vet verkligen inte om jag skulle ha velat gå i något av fotspåren och inte heller bokstavligen i deras skor. Här nere syns en för mig okänd bondkomikers träskor av modell äldre och Nils Poppes kängor. Nils Poppe stal mitt hjärta som barn – men kängorna!

Minnenas bro säger en del om den här platsen och det är klart att en massa minnen och tankar väcks till liv här av alla associationer de fint skulpterade skorna startar!

Klicka upp bilderna så ser du vem som har burit originalet av läder eller trä. Man förstår att dessa artisters fötter troligtvis har avgett vissa doftspår och utbuktningar av knölar och tår.  Hoppas att konstnären hittills älskat uppgiften – det tror jag – men undras om hon också, genom att arbeta med projektet, önskade att få gå i någons fotspår?/Agneta