När det regnar hela dagen eller om man inte känner sig riktigt i form då är det bra att få syn på sånt som är vackert.  Att lära sig att uppskatta det som är vackert för ögat och själen är en stor tillgång. Det kan inte trösta dig i din djupaste sorg eller ta bort faran vid svåra situationer, sjukdomar eller krig men det kan få dig att härda ut. Till vardags är det en av de bästa kryddor i livet som du lätt kan ta till dig och del av.Att se det vackra i det lilla och i det stora.

Bilder från universum kan få mig att kippa efter luft men det är väl också för att universum är så svårt att f-ö-r-s-t.å. Ser man det på bild så ser man en bit av universum som i alla fall ä-r.
Det är så mycket jag tycker är vackert och njutbart. Utan graderingar här: Små rara stilleben med minnen som gör att du känner dig väl till mods. En designad lampa. En vacker profil. Blommor i en glasburk. Färska frukter på ett fat. Gemenskapen med människor som bryr sig om varandra. Breda vyer över sköna landskap. Mjukt på hårt, sött och salt…

Jag är inte så glad över att exponera mina nära och kära men människors ögon är något av det vackraste man kan se. Här är en tio år gammal bild på ett av mina fina barnbarn. Den är tagen en riktigt kall vinterdag med vit snö och sprakande solsken.

Jag har haft förmånen att kunna resa en del i mitt liv. Några gånger har jag vänt åter till landskap som lockar mitt öga och får mitt hjärta att klappa. I Skottland har jag varit flera gånger för naturen,
vandringar och det härliga språkets skull.

Tidigare i höstas var jag och hälsade på en gammal barndomsvän.
I huset finns en sådan vacker trappa. Nej, nej, nej, ingen paradtrappa
med svängda räcken och tjusiga detaljer. På steget där färgen är avskavd och precis där ljuset faller som vackrast, satt ofta deras gamla hund. Han
väntade på att matte eller husse skulle komma hem och det blev så vackert. Må de aldrig måla om den trappan.

Jag har alltid intresserat mig för arkitektur. Ända sedan barnsben har jag tittat på hus och byggnadsstilar. Älskar jugendhus
och funkis och riktigt gamla kåkar och speciella hus som öppnar sinnet, bjuder in dig att tycka om det. För snart ett år sedan var jag och min man i Barcelona. Jag var mycket nyfiken att utforska spåren av Gaudi i staden. Där fanns många…Vi gick aldrig in i den stora katedralen för den hade en groteskt lång  kö in och själva huset var just groteskt i mina ögon. Inte roligt eller spännande utan bara groteskt. Inne i ett hus ombyggt efter Gaudis idéer hittade vi däremot många vackra och roliga detaljer,
Här är avslutningen på ett trappräcke så utsökt krusidulligt och fantasieggande.
Entrén till Gaudiparken är fantasifull och sidorna på trappan upp har en otroligt böljande och inspirerande mosaik. Nu är det ju jag som får bestämma i den här bloggen vad som är vackert, vilken tur för mig!

Spännande och vackra ställen finns överallt! Här är en perfekt enkel sittplats för kaffestunden med utsikt och ibland är det till exempel en kvist rostvin som har hamnat på trappen utanför dörren som får mig att se hur enkelt det vackra är. Det behövs minsann inga krusiduller det kan vara både rakt och organiskt, hårt och mjukt och komplettera varandra fint.

I Marrakech blev jag fullständigt knockad! Inte av alla dofter, basarer eller haschkakorna de sålde på torget om kvällarna. Nej, det var Majorelle Garden som tog andan ur mig. Jag gick med tappad haka och bara insöp så mycket det var möjligt.
Majorelle var konstnär och smälte ihop sina idéer med lokal formkultur och skapade på så sätt något helt eget i början av 1900-talet. Se på det vita vattnet i den blå dammen mot den citrongula färgen. Snyggt!? Otroligt i mina ögon.
Frukter är ju bland det vackraste man kan tänka. Här är citrusfrukter på ett Marockanskt bord.

På soluppgångsbilden vaknar Marrakech med böneutrop från minareten och solen som stiger över Atlasbergen. Sen vaknar staden med mycket brus och skrammel.

Det var februari när vi åkte…vi mötte våren men veckan efter blev det snöstorm. Ett runt bord med vit duk, vin och lite tilltugg fick oss att sitta i solen en hel dag i Rom. Vi hade gått så mycket och tittat på alla vackra byggnader och fontäner att det snurrade i våra huvuden. Den dagen var torget och restaurangen med det lediga bordet det allra vackraste vi såg! Och så alla vackra människor som skrotade runt i solen på samma sätt som vi. Fast vi förblev sittande i flera timmar. Vi satt vackert den dagen!

Jag återkommer lite längre fram med andra bilder under rubriken vackert!
Och avslutar med en bild från Österlen lyser. En ny tradition sedan några år. Bilden är från Hammenhög som var årets ljusby och hade flera spännande installationer och ljussättningar. I år är det Kivik som under helgen vid Allhelgona lyser upp med levande ljus och aktiviteter som i många av de andra byarna på Österlen.
För alla som har en gnutta barn inom sig tycker detta är både vackert och mystiskt på något vis.

Vem har inte alltid älskat rosor?

Jag! De var tråkiga, förutsägbara, stod i rader som pinnar med sina onaturligt stela huvuden på skaft. Så tråkiga och förutsägbara, så in i vassen o-charmiga och… Jag hade en massa argument, om nu någon hade besvärat sig med att fråga, som byggde på såna rosor som  jag hade sett i stela planteringar på torg och gator i dåtidens Stockholm och senare på torg och annorstädes i oinspirerade anläggningar med diverse enformiga och mestadels röda rabattrosor.

När jag på en underlig slingrig väg kom att förälska mig i rosor så var det en äkta förälskelse med pirr, lust och allt. Ja, jag ville väl inte precis para mig med rosorna men annars var det en total fascination som grep mig. Jag visste precis vilka rosor jag ville ha här i trädgården på vår kulle. De som grep tag i mig var de som stod längst bort från rabattrosorna. Jag kände pirret och lusten till de som var enkelblommande, kanske dubbla och rotäkta, bara de inte var röda… Jag kunde sitta och titta på bilder, läsa beskrivningar och fantisera om dem. Först var det bara en sorts idealiserad avståndskärlek. Inte olycklig utan bara härligt intensiv och trängtande! Under en ganska lång  period handlade det om att fantisera och visualisera och sedan satte jag igång med att förverkliga drömmen. Drömmen blev i mitt fall inte precis så fantastisk, som det jag såg för mitt inre, men den blev av!

När man upplever trädgården idag så är kronologin inte viktig alls. Då konstateras bara att jisses här bor en rostok med rosor av alla de slag, o, ja! I detta avsnitt koncentrerar jag mig på klätterrosor och höga buskar. Jag berättar bara som det faller mig in och bilderna får tala sitt språk! Alla bilder är mina egna och av lite varierad kvalitet. Bilden ovan: Se på Rosa Helenae ‘Hybrida’!

Först en riktigt tidig kärlek, som börjar blomma redan i slutet av maj, är mandarinrosen, Rosa moyesii. Den står som solitär i vår skog så vi är tvungna att gå en liten sväng för att hälsa på. Nu mer böjer jag min nacke bakåt för att se och njuta av de vackra röda blommorna som dinglar där högt uppe ovanför mig. Fin mild doft och nyponen är trevligt bakvända på något sätt. Den kan bli upp till fyra meter hög – är på god väg – och den växer stadigt och lite vasformat! Den är härdig långt upp i landet så skaffa den!

En ros, som alla talade om, som det skrevs om i alla magasin och som jag naturligtvis köpte från Roskraft var Rosa Helenae ‘Hybrida’ den vi kallar honungsrosen. Doften är fantastisk och de krämgula halvfyllda blommorna helt ljuvliga. Det var med förvåning som jag, året efter plantering, såg att ‘Hybrida’ hade mörkrosa knoppar,  inte började blomma i slutet på juni utan i mitten av juli. Blommorna var utan den där stora doften, de var mörkt rosa och fyllda i stället för de där halvfyllda krämvita. Det var första felleveransen av rosor. Det har blivit fler under årens lopp här. Nåja, på hösten samma år fick jag en ‘Hybrida’ utan kostnad och konstaterat att rosen jag redan hade var en Dorothy Perkins. En klassiker bland klätterrosorna. Följden blev att i samma pil har jag en honungsros som blommar under första delen av sommaren och en D.P. som kommer senare! Ibland möter de varandra i skarven som på bilden här intill.  Dorothy P till vänster har precis börjat blomma och Rosa Helenae ‘Hybrida till höger har lite kvar att ge av sin blomning! Det har inte alls blivit fel men de är kanske inte så gigantiska eftersom de konkurrerar under samma träd.  Så länge trädet orkar så kan jag njuta av det där misstaget med felleveransen.

Jag har en bok där jag de första åren klistrade in kvitton, etiketter och gjorde anteckningar ibland. Från år 2000 hittar jag denna anteckning ”…vi har byggt en pergola mellan gräsmattan och  före detta skogen… DÄR SKA DET VÄXA ROSOR!”

På kvittot från Roskraft kan jag läsa: 2 Lady Godiva, 2 Bobbie James, 2 Toby Tristram, 2 Thalia remontant, 1 Longicuspis och 1 Veilchenblau. Summan för detta var 850:- alltså 85 spänn per planta rotäkta ros!

Två av de här klättrarna är inte vita eller krämvita! Lady Godiva är en mycket söt fylld rosa klättrare och är en så kallad sport av Dorothy Perkins. Det har alltså spontant uppkommit (muterat) grenar av en DP som har burit dessa ljusare rosa blommor. Så      har man delat och sticklingförökat sporten och gett den ett nytt namn. På bilden har den kastat sig ut från rosenbågen och gett äppelträdet en andra ljuvlig  blomning.

Den andra färgrika rosen är den underbara Veilchenblau som jag inte har sett blomma sedan den planterades och växte upp över bågen. Jag inbillar mig att den gläder alla fåglar som har ett annat perspektiv över rosengången än jag. Rosorna på rosengången blommar överdådigt i ett enda stort virrvarr. Varje år frågar jag mig: Vad i helskotta ska jag göra med allt det här…

Förra året började jag rensa lite av det döda trasslet under hela berget av blommande grenar. Här syns ingången från trädgårdssidan. Ett äppelträd på höger sida skymmer en del av blomningen.

Först en virrvarrbild med flera av de härliga vita klättrarna. Den vita enskilda här intill tror jag är Toby Tristram, tror därför att litteraturen är lite förvirrande, jag tycker den liknar honungsrosen lite, men kanske kan den vara en fröplanta till Rosa multiflora. Detta läser jag i  Roserier av Rolf Ginstmark.

Jag har några riktigt stora rosor, framme till höger på bilden en kanadensisk ros som heter John Davies. De här rosorna går att använda som klättrare om man inte vill ha dem som höga buskar. En som jag håller lite kort på max 2 meter genom klippning är den fina tjeckiska rosen Marietta Silva Tarouca. De rosa enkla  kuporna  tilltalar mig mycket och de blommar hela sommaren. Den är frisk om än lite storkbent där den står med skugga  och kanske för mycket konkurrens runt fötterna. Kronbladen bleknar mot vitt mot centrum, så vackert mot de gula ståndarna. Hon har rätt långa ögonfransar den där Marietta!

Maria Lisa är en underbar enkel multifloraros som blommar i rosarött. Den syns med en vit ros i förgrunden och ML lyser i rosarött i mitten  av bilden. Den har tre riktiga pålar med tvärstöd  att slänga sina grenar över. I år har jag klippt ur den riktigt då de var full av döda  grenar. I vår ska den få rejält med gödsel för det har jag varit lite snål med, men det syns sannerligen inte.

Medelhavsträdgårdar är ju populärt och kanske genomtjatat men om man som vi bor i det sydligaste landskapet så kan man ju testa sempervirensrosorna som också kallas för medelhavsrosor. Klasarna med pomponlika blommor och de rosa knopparna är typiska för Félicitét et Perpétue.  Doften är sagolik och blomningen börjar i mitten av juli. Den slänger ut årskotten långt och är  lite oregerlig men den står i en av kraftiga pålar formad trekant som fångar in dem, eller så får jag leda in dem. För varje år bygger den på höjd och bredd och ska helst inte klippas. Både Maria Lisa och F&P kräver stor plats i trädgården.

Félicité et Perpétue, halvbild

Félicitét et Perpétue förädlades i Frankrike 1827 och namnet är efter förädlarens två döttrar.

Den här fina franska rosen heter Gerbe Rose är en korsning av Rosa wichuariana x Baroness Rotschild, och växer på vårt bilhus så man ser den fantastiska blomningen från ytterdörren och när man kommer hem. Det är en utsatt blåsig plats mot sydväst  men den lär klara nordvända platser också. Den växte raskt till ca 3 meters höjd och har varit frisk och fin i alla år MEN i år har den varit eländig. Sommaren 2014 har varit en prövning för rosorna som har drabbats av flera olika sjukdomar. Det sjuka kastar jag i hushållssoporna och vet att det blir bränt.  Nästa år börjar ju i år så jag har klippt den hårt, lett upp de nya skotten och ska sent i höst behandla planta och jord med Binab så får vi se hur det blir. Det här var några av mina höga buskrosor och klättrare.

Min första förälskelse har falnat lite men jag har under åren vidgat min syn på rosor och känner genast igen när jag tänder till på en ros skillnaden är idag att jag nu väljer ur ett mycket bredare spektra. Nu mer tycker jag att nästan allt är vackert men jag behöver ju inte ha ALLT i min trädgård.