Det här är Malmö Stadsbibliotek!  Det var bara här jag kunde hitta en speciell bok som jag sökte för min bokklubbs räkning. Det visade sig att den fanns i källaren, inte bokklubben förstås men boken jag sökte. Så sällan läst att den stoppats undan, en sån bok som hämtas upp först efter någons förfrågan. I vilken huskropp ligger den där källaren, tänker jag, när jag ser mitt foto på hela bygget. Förmodligen i den äldsta delen, Slottet i rött tegel, men säker är jag inte. Det måste kanske vara bra ventilation, nytt, fräscht och torrt i källaren för att böcker som förvaras där inte ska mögla.

Så Slottet syns till vänster, den runda delen i mitten kallas Cylindern där finns entréer åt två håll och delen till höger heter Ljusets Kalender. I Malmö var det många som inte tyckte om att det gamla biblioteket skulle byggas ihop med något modernt. Pengarna till bygget tog visst slut ett tag och den råa betonggrunden låg där till ingen nytta och gav i sig upphov till visst missnöje. Jag tillhörde inte den skaran då och inte nu heller. Med den nyanlagda dammen i Slottsparkens sydöstra hörn  blir allt som ett smycke. Ljusets kalender invigdes 1997 och är ritat av den danske arkitekten Henning Larsen (1925-2013).
På vinterhalvåret lyser det vackert i den glasade delen och även dammen är belyst. Jag njuter av att gå runt den där dammen alla årstider och tänker alltid på konstnären Helge Lundström som har valt stenar och växter och formgivit alltsammans. För länge sedan var jag på besök i hans lilla pärla till trädgård i Gislöv på Österlen. Sedan många år befinner sig Helge L i en annan slags trädgård.

Jag fick min tunna bok i handen och tog ett extra varv runt dammen för att fånga in bibliotek och damm med växter, stenar och vatten med mina sinnen. Tankarna gick till det kommande augustimötet i bokklubben. Den här gången var det dags att berätta om böckerna och författarna från vår valfria sommarläsning.
Jag för min del hade läst Karin Smirnoffs  Jag for ner till bror och Alex Schulmans Bränn alla mina brev och tyckt riktigt bra om båda böckerna fast de var så olika – eller just därför.

Så småningom hamnade jag på ett fik där jag fingrade lite på biblioteksboken och läste lite här och där; det här blir nog bra, tänkte jag rustad för ett uppdrag till bokklubben.
TV-programmen Helt lyriskt, 2018 inspirerade oss att ha ett nytt inslag i våra bokträffar. Till varje träff skulle en av oss presentera en poet och sedan läsa något ur poetens produktion. Dock utan loge, musik och djupare kunskaper! Men jag kan sjunga texten, rappa eller dansa den kanske, nä, så roligt ska bokvännerna inte ha! Det passade inte alls till den poesi som de skulle få höra.
Det var poesi av Tua Forsström född i Borgå 1947 som jag hade frågat efter på biblioteket i Malmö. Tua Forsström blev ny ledamot i Svenska Akademin i februari 2019. Hon är översatt till många språk och har skrivit både lyrik och dramatik. Senare köpte jag hennes tolfte diktsamling Anteckningar, som utgavs 2018 och innehåller lågmälda dikter som mest handlar om Vanessa barnbarnet som dog. Ibland vet jag inte vad jag egentligen tycker om det jag läste nyss. Så var det den gången med Forsströms poesi. Man kan försöka senare Tua väntar, står och lutar sig mot de andra poeterna på hyllan.
Och nästa gång jag besöker Malmö Stadsbibliotek ska jag fråga var källaren med de undanstoppade böckerna ligger!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Det här var en förkortad repris från 2019

Geocaching är en väldigt trevlig sysselsättning för en hyfsat rörlig farmor och ett alert barnbarn. Senast gångerna som Victor, mitt yngsta barnbarn, och jag ägnade oss åt geocaching var nog i höstas 2021. Jag saknar våra roliga stunder tillsammans med ”skattjakter” i stadsmiljö eller ute i naturen någonstans. Kanske kan det bli någon mer gång framöver. Tonåringen har givetvis behov av egentid efter skola och andra intressen. Här är några bilder på hur det kan se ut när man har hittat en cache mer eller mindre väl gömd!

Nästan var man än är i världen kan det finnas en cache gömd och via internet får man instruktioner var man ska leta. Det är privatpersoner som utan att känna varandra gömmer små obetydliga skatter för varandra eller bara själva pappret för rapporten som ska skrivas.
En gång i Ystad satt ett par pratglada äldre kvinnor på en bänk där vi anade att en skatt fanns gömd. Vi cirklade runt där tills ”tanterna på bänken” reste sig och gick och mycket riktigt fanns den minsta modeller av skattgömman i en springa. Vi har fått sällskap av kelsjuka katter, sett en skygg räv passera i skogen och skrämt upp fåglar när vi har letat efter gömda skatter på de mest skiftande ställen.
Vill du veta mera så hoppas jag att det fortfarande finns mycket info på nätet.

Fortsättning följer med minst ett inlägg till!
Lev väl och blomstra!/Agneta

Detta är delvis en repris på ett inlägg från 2019

Det är tidig morgon, jag ligger kvar i sängvärmen och lyssnar på radion. Det är väder och nyheter, sen en kvinnlig präst som läser ur bibeln och jag hör: …vi tar en bärs till!
Jag fnittrar högt utan att väcka min snarkande man i sängen intill. Roligt att höra fel eftersom jag i det här fallet genast förstår ändå.
För ett tag sen hörde jag på radion: ”Fasaner har ingen känsla för ekonomi!” Det lät ju roligt, jag har en god associationsförmåga och ett tämligen stort ordförråd men vad skulle det vara? Inte bananer i alla fall…  Förr när äldre gav svar på felhörda fraser ansågs de kanske bara som förvirrade, nu har många av mina vänner och bekanta hörapparater, små fina och välfungerande. Jag måste absolut kontrollera min hörsel igen, det blir allt tydligare! … det kan väl inte ha varit afghaner… men hur var sammanhanget?
Det har jag glömt.

Då, i mars 2019, läste vi i bokklubben Marie-Hélène Lafons ‘Våra liv’ som passande nog har en handling förlagd i Paris. Min man och jag hade precis varit där och firat min 70-årsdag, därför såg jag med lätthet många inre bilder från Paris när jag läste. Berättarjaget i boken kunde ha varit jag; en kvinna som nyligen blivit pensionär och som hela tiden fantiserar om personer som hon ser på Metron eller för det mesta några från snabbköpet. Hon iakttar dem och fantiserar ihop deras liv med många livliga bilder och detaljer. Så har jag också gjort i bussar, på caféer och i liknande situationer.
I början av april skulle vi diskutera ‘Våra liv’ i lilla bokklubben. Vid vårt senaste möte hade vi börjat med ett nytt inslag inspirerat av detta: Alla fem i klubben hade med förtjusning följt Fredrik Lindströms underbara ‘Helt lyriskt’ på teve.  Olika musiker valde i programmen en dikt att framföra den musikaliskt i en sommarpyntad loge. Så många fina och läckra tolkningar det bjöds på! Programmen finns kanske kvar på SVT-play!
Musik och loge fick utgå för vår del men bokklubbens Kersti presenterade en ömsint dikt av Agneta Pleijel. Vi fick också ta del av författarens intressanta bakgrund med bl a en javanesisk mormor. Vi har under åren läst flera mycket bra böcker av Agneta Pleijel. Stafettpinne med lyrik går nu vidare…

Och stafettpinnen har vandrat vidare sen den där första gången. Vi njuter, skrattar och gråter och vidgar vårt seende på vad lyrik är för det är så mycket mer än man oftast tror.
Att vara med i en liten bokklubb med några kära kamrater är viktigt för mig och mitt läsande. Det är alltid spännande att dela med sig av funderingar och upplevelser av en bok och att lyssna på de andras. Det blir ofta livliga diskussioner, skratt och citat, frågor och svar korsar luften där vi sitter, ingen kan vara bäst eller vinna när vi byter tankar. Vinner gör alltid litteraturen!
Lev väl och blomstra med en bok!/Agneta

PST På torsdag vet vi vem som får Nobelpriset i litteratur 2022!
Hurra! Annie Ernaux, fransyska, född 1940 fick priset! Hurra!