Vad vet man om en stad eller ett land, för den delen, efter några dagars semester? Just nu snurrar vår tvättmaskin med tvätt från resan. Mest underkläder och strumpor… det blev många och långa promenader i sol som regn varje dag. Det är som det bör eftersom man bäst upptäcker en stad med apostlahästarna; topografin med floden Tajo som delar staden, kullar med katedraler och kastell som sticker upp och vinkar lockande på oss turister, gamla vackra hus som är renoverade eller där någon har börjat någon gång men utan att fullfölja… och backiga gator och stråk och ju knöligare och brantare desto mindre renoverat och mer slitet såg det ut! Bara ett par snäpp bort från de centrala stråken behövde vi gå för att hitta tvätt utanför fönstren. Linor i flera rader och många klädnypor i varje plagg… tänk att få ett par nytvättade underbrallor i huvudet, nej, så klart att den som hänger har koll på läget!

Här har till och med någon hängt vackert vävda handdukar framför ytterdörren, det kommer nog inga gäster idag! Vi upptäckte snart hur gästvänliga och pratsamma ‘lisboetas’ var bara någon började tala.

Här nedan är bilder från Castelo de Sao Jorge, belyst på kvällen och synlig över hela staden. Kastellet började byggas 500 f.Kr. men många delar är moriska och från senare tider. Den förste kungen i Portugal hette Alfons och han, nej hans soldater, krigare, rövare, riddare… erövrade det moriska citadellet 1147. Här byggdes senare kungafamiljens residens… fin utsikt vill väl alla ha!

Gammal som gatan brukar man säga – kan väl bokstavligt beskriva den här bilden från kastellet Sao Jorge!

Kaffe och förfriskningar kunde man praktiskt taget få överallt. Det vimlade av restauranger både finare och enklare. Inför varje besök läste vi i pocketguiden men ofta lät vi fötterna styra de egentliga vägarna mot målet. På vägen ser man alltid något och fantiserar om ett och annat. En liten semesterlägenhet kanske? Men, men där bor ju någon redan!

I brist på eget boende får man ju gå ut och äta och det är ju en stor del av semesterlivet. Vi kunde sitta ute alla kvällar men det här är dagens fisk i stadsdelen Alfama. Dagens fisk var grillad lax, potatis och enkel sallad. Rakt upp och ner och mycket gott på ett familjedrivet ‘hål i väggen’ med kvinnor i köket som blev riktigt glada då vi och vårt trevliga ressällskap, som ni säkert har sett här ovan på några bilder, spontant visade vår uppskattning.

Fortsatt skildring från Lissabon följer om några dagar.
Adeus, säger vi, och ser så här nöjda ut!

Är man kaxig och skriver i mars att nu går jag ut i trädgården och kommer inte in förrän i oktober så får man väl erkänna att det har gått så där med allt det förplanerade trädgårdsarbetet!
Höst blir det ju ändå och detta år kan snart läggas till handlingarna som avslutat trädgårdsår eller…? Nu har jag bestämt mig för att inte berätta om mina planer för någon eftersom mina planer alltid är för stora och för många – helt enkelt mycket mer än jag mäktar med! Jag får kanske nu mer skylla på åldern eller på min onda högerarm och influensan som i år tog musten ur mig redan i maj. Jag tänker inte summera trädgårdsåret 2015 ännu men bjuda på höstbilder från vår trädgård här i Skåne vid Sydkusten. Bilderna är från den 17-19 oktober och jag tycker att färgprakten är ovanligt stor i år. Det är underbart att gå runt och njuta av det som ännu bjuds i trädgårdsväg. Kom en sväng med mig!

Parrotia persica, papegojbuske, har ett bladverk som är fint hela säsongen men höstfärgen är enligt min mening enastående! Här nedan sys den uppstammade varianten som vi har här i den låga eftermiddagsolens skugga! Fikonet har fått gula blad  och olivträden ska snart bäras undan.

För varje dag som går så glesas bladverken ur men temperaturen verkar ha fastnat på tio grader och det är ju skönt. Idag visade termometern i skuggan 15 grader klockan tre! Hela september var det sensommar och riktigt behagligt. Men visst är det lite bråttom att få in allt som måste ha vinterskydd då man aldrig har en aning om när frosten kommer. Allhelgonahelgen brukar vara ett riktmärke.

Sitter på kökstrappan tar en paus och fikar. Måste hämta kameran när Gillenia trifoliata, trebladsspira, glöder medan Viburnum davidii, davidsolvonet ståtar med sin härliga mörkgröna färg.

Pelargoner bärs in i omgångar varför i hela världen har vi så många… annat måste också in i den lilla vinterträdgården. Bära och flytta om, göra mera plats…ännu återstår de stora växterna…uj, uj, uj, som man säger i Närke! Få se, saknas gör fuchsior, kamelior, olivträd stora och små, citronträdet och…

Många pelargoner trängs på fönsterbrädena även inne i huset. Här i vinterträdgården får en del vara under vintern och så kan de få mellanlanda i växthuset när dagstemperaturen stiger på våren.

Vinterträdgården byggde vi mot gaveln på det som förut var hemviste för kon och grisen. Här inne håller vi tio grader så att de stora kameliorna kan börja blomma i januari. Snart måste jag klippa dem mer – men det bär emot för storleken har också betydelse…ja, många fler blommor blir det ju!

Pirran är min bästa vän! Jag baxar de tunga krukorna ombord på den och sedan behövs lyfthjälp av någon med större muskler än jag har! Här en klätterpelargon och två fuchsior som snart måste in.

Idag gick jag omkring i solen och såg flera rosor som blommade stillsamt, träd som tappade sina blad, höstfärger som tog tag i mig och kände mig nöjd med trädgården som fortfarande ger av sitt överflöd.

Austin-rosen Crocus rose blommar fortfarande! Flera rosor vill mer och producerar enstaka rosor och man njuter av de där rosorna så här års. Några har doft och det är bara att ta en sniff när man går förbi!

Häggen ‘Schuberti’ har tappat många av sina alltid  lysande röda blad medan de stora schersminerna gulnar så långsamt… Jag ägnar rätt mycket tid åt att klippa och röja i den här delen av trädgården.

Lite förryckt kanske men vem kan tro att det är den 18 oktober? Jo, jag förstås som har tittat på stockrosen och sagt till den: ”När du har blommat klart ska jag rycka upp dig. Här ska du inte växa begriper du väl!?” Men den har bara nickat vänligt och fortsatt att blomma! Så även idag.

Rosen Nostalgi håller ställningarna medan trollhasseln, som står bakom, gulnar långsamt och det är väl så där det blir med oss också. Någonting händer långsamt… medan andra delar av oss håller ställningarna!

När jag fick min lärarexamen var jag 32 år. Året var 1981 och jag var mycket lycklig. I tre år hade jag varje vecka pendlat från min storfamilj i lilla Viby i Närke till Linköping för studiernas skull. Min son och min dotter var 9 och 7 år gamla när jag började studera. Åren innan hade jag läst in gymnasiet på KomVux och barnen var införstådda med att jag skulle fortsätta att studera några år till. Deras pappa gick ner i tjänst så att han kunde vara hemma lite mer när jag skulle vara borta hela veckorna. Jag var faktiskt inte orolig för barnen när jag körde iväg i min lilla röda Citroên. Jag tyckte att min familj ställde upp så fint för mig!

Storfamiljen, som var min familj i tio år, var en himla fiffig och fin form av familj. Vi bodde i ett stort hus på landet och hade massor med rum och utrymmen åt oss och besökande gäster. Tre mammor och tre pappor och deras barn delade på härligheten. Vi hade ett sovrum och tre kök…nej, det var ju så min fd man brukade skoja när folk var nyfikna eller rent av insinuanta. Vi hade ett kök och…det där ska jag nog berätta om vid ett senare blogginlägg!

Hur som helst, min son och dotter åkte skolbuss och när de kom hem på eftermiddagen så fanns alltid någon av de andra vuxna hemma. Oftast var det extramammorna eftersom det fanns småbarn att sköta om och även om de här papporna var radikala så var det där med pappaledighet inte så utvecklat som nu.
Så här efteråt har jag frågat mina barn om de hade det svårt eller om de led mycket av att jag var borta men…nej, det gick så bra och jag visste ju vilka fina extraföräldrar och bra pappa de hade hemma. Jag kom hem alla helger och lov och såg alltid till att jag hade  pluggat klart i veckorna så att jag var fri helt och hållet.

Så var förutsättningarna när jag började på utbildningen till mellanstadielärare. I flera år hade mina drömmar varit att bli en superbra lärare för barn i den härligaste åldern jag visste! Jag ville se barn utvecklas till hela fungerande och kreativa människor under min trygga och kunniga ledning. Jag ville väldigt mycket helt enkelt.

I söndags kom jag hem från en intensiv helg där jag träffade flera av mina studiekamrater från tiden i Linköping. Vi turistade i trevliga Norrköping, åkte spårvagn, fikade på Broadway och pratade, pratade, pratade förstås hela tiden. Så fanns fina och roliga affärer i det omgjorda industriområdet men det var knappt vi såg hur de såg ut för att prata, prata var så viktigt.

Men så trevligt man hade gjort i de gamla industrikvarteren! Vi försökte se ett par utställningar där i det vackra industrilandskapet mitt i Motala Ström men pratade mest hela tiden. Hur några av oss lyckades köpa något i museishopen samtidigt förstår jag knappt!

Något vi alla var överens om var att vi tyckte att utbildningen var så bra! Detta pratade vi mycket om och det var väldigt lite snack om det vi inte tyckte om! Naturligtvis fanns det både lärare och saker att vara lite kritiska mot MEN det var helt enkelt en fantastisk utbildning!
Vi hade lärarledd undervisning från åtta till fyra i princip varje dag. Matte och mattemetodik. Svenska och svenskmetodik. Engelska och…ja, ni förstår resten. Jag kände själv att jag gick framåt väldigt mycket i många ämnen men särskilt i både matematik och engelska. Jag älskade lektionerna i biologi och historia för att de lärarna kunde mycket och var bra förebilder i sättet att lära ut. Det var också ämnen jag läste extra kurser i.
Att ha bild och musik, med mycket inspirerande lärare, och att få fint material som vi kunde fortsätta att jobba med gav en bra grund att stå på. Vi läste litteratur och diskuterade, åkte på skidutbildning i Jämtland, lärde oss fåglar och insekter och hade lägerskolemetodik…
På den tiden hade vi många veckors praktik parvis och i slutet av utbildningen kom en lång praktik som ensam lärarkandidat – det hette så då – i klassen och några dagar även utan handledare. Det var underbart bra och nyttigt!
Vi fick oss itutade att efter läkarutbildningen kom vår i kostnad…tja, man ska väl inte spara in på det finaste vi har – barnen menar jag!

Att vara klasslärare och ha många ämnen betyder att man måste lära sig mycket och kunna mycket. Det är viktigt att bygga med byggstenar (ämnen) men huset man bygger ska hålla ihop. Att kunna se sammanhang och hjälpa barnen förstå hur mycket i vår värld hänger ihop är oerhört viktigt.
Att ge kulturella värden vikt och tyngd är en stor uppgift. De olika ämnena tycker jag att man ska börja fördjupa på riktigt lite senare i skolan. På gymnasiet kan man verkligen leverera de djupa ämneskunskaperna utan att för den skull glömma att de estetiska ämnena är guld värda för människor i stark utveckling som de är i under tonåren.

Jag blev det jag ville och jag har mest härliga och roliga minnen från många arbetsintensiva år i olika skolor och med olika uppgifter. Jag hade säkert också kunnat arbeta med något annat men utan mina kära studiekamrater hade jag inte kommit att tänka på allt det här! De andra är i farten fortfarande och jag lever mitt pensionärsliv men så mycket vi fortfarande har tillsammans! När vi sa ‘hej då’ så tårades mina ögon och jag glömde tacka för allt som jag fick vara med om.

Nästa gång blir det här hos mig, sa vi, det ska bli! Jag tänker guida i Ystad och sen kan vi prata, prata, prata…och jag ska bjuda Maria, Anna-Lena, Eva och Bitte på….

När man vaknar på morgonen och hör nyheterna så kan det kännas som om man får en smäll. Var uppmärksam på det du har att vara glad över, det som väcker förväntan i dig och känn tacksamhet för att solen går upp och att livet ändå rullar på och… Ord räcker inte alltid till! Ibland blir de för många helt enkelt! Textsätt gärna bilderna för dig själv!

Ingen är nämnd och inte heller glömd trots att det inte finns foton på alla eller allt…hej med kram!