En bearbetad repris: För fyra år sedan började jag skriva lite om vårt ställe och hur vi hamnade här på en kulle men mest om det som skulle komma att bli mitt största intresse under så många år; Trädgården!
Nu, lite då och då under 2018, lägger jag till en del text och foton mest av sämre kvalitet fotade rakt av ur fotopärmen.  Här handlar det om åren1995/96.
En grå vintermorgon vaknade jag i andrahandslägenheten i den gamla söderförorten Hammarbyhöjden och jag var fylld av varm glädje. Jag berättade genast min fantastiska dröm för min man som bestämt sa:
– Det där är ju Skåne!
Nästa morgon var vi lediga från våra jobb och det var nära att vi missade det tidiga morgontåget söderut. Tunnelbanan hade blivit stillastående ett tag i en tunnel och vi hade sprungit genom hela Centralen för att hinna med tåget. Jag tappade ett örhänge men det upptäckte jag inte förrän vi flåsande kom ombord på tåget sekunden innan det rullade iväg. Örhänget var förlorat men resan vunnen och den skulle så småningom föra oss på krokiga vägar hit, till vårt ställe. Vi hade bott i Stockholm, min barndomsstad, ett halvår och redan börjat längta efter att kunna öppna en dörr, gå rakt ut med kaffekoppen och ha jord under fötterna.

I den där drömmen stod jag i en dörröppning och lutade mig mot en blåmålad karm. Jag hade en kaffekopp i handen och bakom mig hörde jag hur min man tryggt pysslade med något inomhus. Vid min vänstra sida vajade höga stockrosor i klara färger. Huset var långt, väldigt långt och lågt. Det var mycket pittoreskt och charmigt med bulligt gult halmtak. Kullarna runtomkring var vidsträckta, mycket gröna och böljade i långsam rytm ner mot ett blått hav där många skepp stävade åt olika håll. En stor lycka fyllde mig och det var den lyckan som jag vaknade med! – Jag har haft en fantastisk dröm, sa jag och berättade. Det var då min käresta slog fast: – Det där är ju Skåne!

På tåget planerade vi en massa saker, fantiserade men samtidigt var vi också tvungna att se verklighetens möjligheter. Vi hade båda bra jobb i Stockholm men vårt ekonomiska utrymme var verkligen snävt.
Nu hade vi ordnat det så att vi kunde låna en bil och en moster att övernatta hos. Vi tänkte oss att huset i drömmen låg på Österlen och mostern bodde turligt nog där. Vi körde runt till olika mäklare och knöt lite kontakter. Vi bekantade oss med de små byarna och jämförde huspriser.
Senare kom vi att lägga ett bud på ett hus som låg i en av byarna vid havet. Huset var kanske beboeligt men det var mycket som tvunget måste åtgärdas. Vi hoppades att vi skulle ha en chans men insåg sedan att de, som tog emot buden, måste ha skrattat ihjäl sig; vårt bud blev slaget med långt över en miljon kronor!
Vi utökade vårt sökområde och bad mäklare skicka information om lämpliga objekt till oss och en dag hittade vi en liten svart-vit bild på något som liknade ett ruckel.
Utsikt över havet stod det, litet uthus, stor tomt, fruktträd och bärbuskar…
Det stod inte: Plank och växtlighet döljer havsutsikten, en stor del av tomten har blivit ett skrotberg med bildelar, möbler, soffdynor och diverse.

Det stod inte heller: Ovanvåningens golv sviktar illavarslande, köksgolvet lutar mot diskbänken, ingen charm inne i huset, fula fönster och dörrar, plastgolv, några ruttna golvbjälkar, motordelar på fönsterbrädena och porrtidningar på toan, blöjpaket…
Vi la ett skambud och begärde att skrot och skräp skulle vara bortstädade om vi skulle köpa stället. Marknaden var just då på köparens sida, huset hade varit till salu i ett halvår och banken krävde att ägaren sålde huset. Vi hade tur och huset blev vårt.

Den första sommaren var en utforskarsommar med varmt väder och stilla nätter. Vi beställde nya fönster och dörrar. Vi hade ingen bil utan cyklade 16 km för att kunna köpa färg, cyklade hem igen och började måla för utsidan skulle bli fin innan vi började inomhus. Till mjölken och brödet var det fyra km.
Oxlar och höga syréner ramade in och täckte för utsikten men vi flyttade bord och stolar ut på den lilla grusvägen utanför och satt där på nätterna åt och drack med dem som ville komma och hälsa på oss. På dagarna fick gästerna åka på egna utflykter eftersom vi ville jobba med huset. Innan hösten och vintern kom hade vi ett beting att göra.
När vintern kom var det en vargavinter, en Skånevinter, med drev och djup snö runt vårt hus. Man blir ofta fast hemma i sånt snöoväder i Skåne.

På hösten hade vi lämnat trädgården som den var. Raden med ölandstokar fick stå där de stod. De röda buskrosorna på var sida av huset rynkade jag lite på näsan åt. Jag hade aldrig gillat röda rosor av någon anledning som jag inte begriper nu. Jag tror jag associerade till röda rabattrosor på rad. Jag strosade omkring och försökte se vad som växte i de olika väderstrecken. Jag krattade små högar med pinnar som blåst ner från alla popplar, granar och björkar. Allt med trädgården var väldigt planlöst från början, det skulle dröja några år innan trädgårdsintresset började blomma på riktigt. Men nu hade vi en dörr att öppna och kunde ta kaffekoppen i handen och gå rakt ut på solvarm jord.

Första våren var så spännande. Bonden hade sått raps runt oss, det var precis vad vi hade hoppats.  Vi beskar pilarna längs med vägen och det stora rosablommande körsbärsträdet blommade så vackert. Några år senare fick det någon sjukdom och tvärdog. Jag kan fortfarande sakna det maffiga trädet.

Där sitter jag med kaffekoppen på kökstrappen i maj för 22 år sedan och njuter av rapsfältet utanför. Havet där bortom böljande åkrar är dolt bakom det bruna planket, en rad höga oxlar och en hög syrénhäck men jag vet ju att det finns där. Bostadshuset hann bli uppsnyggat exteriört innan vintern kom men ännu fanns det inga stora trädgårdsdrömmar. Ingen tanke på en anlagd innergård med grusgångar, kullersten och springbrunn och uthusdelen är kvar med sina mathoar till djuren.
Tack för att du läste! Då och då blir det fler repriser från vår kulle och trädgården.
/Agneta