Regnet öste ner den dagen de bestämde sig för att åka hem. Det ihållande regnet gjorde beslutet lätt. Han hade varit krasslig de sista dagarna och tågbiljetterna löstes smidigt via internet medan de åt den rikliga hotellfrukosten. Från grannlandet och hem skulle det bara ta sex timmar.

Planen inför resan hade varit att först och främst lämna bilen hemma. Med tåg, buss och båt skulle de improvisera färden mellan städer och landsbygd, fastland och öar. Några besöksmål hade de satt upp men hoppades få nya tips och förslag under resans gång. Det viktiga var att allt inte skulle vara planerat till punkt och pricka för då blev det verkligen inget riktigt äventyr.

Vid första tillfället när de skulle byta från tåg till buss blev det ett slags äventyr. Solen sken och de hade gott om tid. På vägen skulle de bara hinna få i sig någon sorts lunch men något fick dem att vänta med maten. Det var tur, de travade tappert vidare med de små men välfyllda rullväskorna. De hade passerat flera matställen och klockan rann iväg då plötsligt GPS-rösten klart och tydligt deklarerade att destinationen fanns till höger. Där fanns gamla fina bostäder i storstadshus i sten åt ena hållet och en stor gata med låga industribyggnader åt det andra. Inte ens en liten minibuss fanns i sikte.
En hjälpsam kvinna visade med hela kroppen den långa vägen rakt fram.

Tackande skyndade de vidare och blev törstiga men vattenflaskan var torrlagd. Solen stekte dem svettiga och väskorna kändes tyngre för vart steg. När de äntligen kom till platsen för bussar såg de järnvägsstationen. ”Stadskarta hade varit bra”, sa hon lakoniskt. Sträckan till bussen hade med deras felaktiga GPS blivit 3,5 km istället för några hundra meter. De hann precis köpa nödproviant i en kiosk innan bussen skulle avgå mot Jylland men de skulle bara till Fyn och stiga av i Odense. Rätt många kilometer utanför centrala staden blev de avsläppta vid ändstationen för en spårvagn som förde dem bekvämt in mot stadens centrum. De tyckte om allt de såg där: Vackra och olikmönstrade stenläggningar på de många gågatorna, gamla hus och moderna tillägg som skapade intresse. Hotellet hittade de lätt tack vare stadskartan som de fann på stället där de drack kaffe.

Inför entréavgiften till HC Andersenmuséet hejdade de sig lite, nästan 500 spänn för ett museibesök tålde eftertanke, men de betalade, fick hörlurar och gick in: Stort och luftigt ritat av en japansk arkitekt, muséet upplevde de som ett totalkonstverk (2021). De erbjöds ett slags modernt utforskande av HC Andersen som person, hans liv och allt han skapat. Allt exponerades på ett lustfyllt och fantasifullt sätt där ljud, ljus, scenografi, titthål och speglar, sammantaget väckte det många tankar och känslor. De var lyckliga när de gick ut.
En del klättrar i berg och eller seglar över Atlanten men äventyret i Andersens värld på muséet var precis lagom och underbart. Runtomkring i staden fanns röda fotspår som ledde till muséet och andra platser som hade anknytning till stadens världsberömde son. Det roade dem att följa en del av spåren när de slumpartat råkade korsa dem. Utanför det vita slottet fanns fotspår. Hans Christians mor var ”vaskekone” tvättfru, på slottet. Ibland fick hennes son följa med och det hände att tvättfruns son fick leka med prinsen.

Efter två härliga dagar i Odense var de trötta i benen. De hade bestämt en ny destination, det var skönt att sätta sig på ett tåg som slukar mil. Resan gick genom det böljande vackra men torra jordbrukslandskapet. Fyn blev Jylland utan att de såg Lilla Bält. All mark de såg behövde regn men för deras del kunde det gärna regna mycket hemma medan de hade pensionärssemester där det var skön sensommar.
Första kvällen i Ålborg promenerade de Boulevarden ner mot Limfjorden och en sval vind förebådade något. De skakade av sig känslan och spanade in vackra byggnader och matställen. Många gågator åt flera håll, matställen och klädaffärer fanns det överallt. Vem skulle köpa alla dessa kläder?

Den kvällen la de sig tidigt på det utmärkta hotellet och sov i tio timmar. Trots sömn var han krassligare morgonen efter. De tog dagen i etapper. Musikparken som pekats ut åt dem fick besök. Varje artist som uppträtt i parken hade sitt namn på en stolpe med en knapp så man fick höra sång och musik. De besökte utsiktsterrassen från taket på ett varuhus och den trevliga serveringen i våningen under men sen blev det hotellrumsvila. Hon läste och han sov. Visst var det fint i Gamla stan det såg de absolut men hon var orolig för sin man och det var han också. ”Danskarna har förstått vikten av soffor,” sa de till varandra

Flera härliga väggmålningar fanns på några mindre husfasader. De var färgstarka och fantasieggande, speciellt en krävde samtal och tolkning, de var glada för sånt. Bilderna på väggmålningarna tänkte de visa sina vänner där hemma och höra hur de tänkte.
På kvällskvisten valde de en restaurang nära hem till hotellet. Det var tydligen populärt eftersom många valt att äta där, en bra vägledning när man ska äta på okänd ort. Men för dem blev det tokigt, han fick fel mat och den tallriken åkte ut i köket igen. För hennes del hade kocken glömt pinjenötter i rätten hon hade beställt, inte heller sagt något eller hittat på något annat nötaktigt. ”Dåligt!” Hon klagade sällan på mat men nu muttrade hon.
Det hjälpte inte att det hängde kristallkronor i taket eller att pinjenötterna skulle levereras dagen efter. Hon kunde bara skratta åt den förklaringen.
Senare på kvällen diskuterade de hur de skulle göra. De hörde en väderprognos som utlovade både blåst och regn. Var för sig tänkte de på båtresan de tidigare funderat på, krassligheten och kommunikationerna som de måste ta ställning till. Sen såg de på TV utbudet av kanaler var oändligt. Han somnade rätt fort medan hon låg länge och tänkte på att de nog skulle nöja sig.

Lev väl!/Agneta