Pensionär, nyss pensionär!

Om livet som nybliven pensionär!


6 kommentarer

Varför fotade jag…?

SONY DSC

…den här ensamma måltiden? Jag tyckte nog att det skulle bli gott – men ändå!

IMG_4266

…den här  klematisen? Jo, den skulle ha varit blå men det var den inte. Vitt mot vitt är inte så effektfullt och det syns ju. Besvikelsen dånar ut ur bilden!

IMG_2308

…den här trottoarbeläggningen i Lissabon? Jo, tag tänkte mig en vacker köksträdgård där jag planterade grönsaker och blommor efter denna form. Kommer att hända? Nä, aldrig!

IMG_3935

…den här korgen med sitt ”goda” innehåll? Det såg väl skojigt ut på utställningen men ryckt ur sitt sammanhang är det en helt meningslös bild.

IMG_4484

…det här hörnet av tegelterrassen femtioelva gånger? Alla bilderna ser likadana ut!

AGNETASDATOR - påskstök -2017

…det som eventuellt skulle kunna kallas påskstök?  Kanske hade jag tänkt skriva något.

IMG_2032

…den här urgamla platsen i Lissabon? Jo, för att den är gammal som gatan och vacker som en dag. Jag är så förtjust i formen, fontänen, stenarna och det vackra förfallet!

IMG_2934

…den här koppen? Jag vet, en favoritkopp på ett fik i Ystad. Men vad ska jag ha fotot till?

IMG_4082

…innergården ännu en gång? Ljuset så klart!

SONY DSC

…denna utsikt återigen? Bara för att jag älskar den och själv kan titta på den dagligen MEN knappast med den solen och skimret över havet.

Jag har vansinnigt mycket bilder. Varför dokumenterar jag så mycket? Vad ska jag med alla bilder till? Jag måste rensa i alla album. Jag tänker skjuta det framför mig. Det är ett finfint jobb för en pensionär under de mörka månaderna. Känner du igen problemet?/A

 


6 kommentarer

Självpeppning i min imaginära gungstol

Emellanåt kan jag känna mig så trist och tråkig att det är uppenbara svårigheter att hitta något som känns bra eller kul. Jag menar inte något som är kul att göra, för det finns det alltid, men jag menar något som känns så pass bra att ta itu med att jag glömmer att vara trist och tråkig. Att jag slutar att klandra mig för saker jag inte får ur händerna eller tänker på dumheter jag har sagt eller gjort, finns det fler än jag som håller på så? Jag vill inte vara så mycket ‘uppe i huvudet’ men ibland bara händer det.
Då brukar jag försöka med någon form av självpeppning. (Jo, jag har en mycket uppmuntrande man men i de här lägena hjälper det inte)! Det är någonting inuti som jag måste reparera själv. Jag måste leta i minnets skrymslen och vrår, gunga ivrigt i min mycket speciella och privata gungstol och försöka hitta och tänka på sammanhang där jag verkligen trivs.
Som när min fina dotter och dotterdotter Sara sitter och hattar sig i växthuset. Jag blir nog lite i hatten eller snarare i mössan av dem.  Så pass att jag snabbt klär mig för en cykeltur.SONY DSC

Jag tänker på den fina cykelvägen utmed havet till Ystad, tar min svarta springare och… i tanken går det kvickt, parkerar utanför Konsthantverkarna i Ystad.  Där finns alltid något roligt och fint att titta på, att önska sig eller köpa för att ge bort i present. Sen tar jag mig en liten bit bort till ‘Hos Mortens’ och njuter en slät kopp kaffe i den brötiga miljön. Nä, nu ljög jag en liiiten kaka vill jag nästan alltid ha eller ett gott bröd med lagrad ost.
Sen cyklar jag hem längs havet igen och då sitter han där på kökstrappen och det är så där sex år tillbaka i tiden. Det är mitt yngsta barnbarn Victor.
När man sitter i den där imaginära gungstolen så spelar tid och rum en massa spratt medan tankarna far och flyger. Det är själva meningen med tankeflykten. Jag vill ju fånga de peppande sammanhangen och det är viktigast. Det är bara roligt att du, Victor, fortfarande, och så länge jag lever, leker restaurang med leksaker sparade från de äldre barnbarnen. Det var kanske redan då det startade med vår gemensamma ‘hotellrörelse’!

SONY DSC

Sen kommer en annan tanke farande: Victor är nu mer morbror till lilla L. Hans storasyster Josefin befinner sig här i en annan tid och  på en annan plats och läser medan hennes lilla dotter kanske funderar på hur gammal hon egentligen är just nu när hon snart ska bli storasyster! Inte på bilden utan på riktigt. Ha,ha, nu gäller det att hänga med! Bara den som vet kan svaret.

IMG_0329

Det finns så mycket att skoja om och att klura på så… egentligen borde jag inte känna mig trist och tråkig eller tung i sinnet. Jag har ju min fantasi och…
Nu går vi ju den ljuvligaste av alla tider till mötes. Jag ska vartefter göra det som intresserar mig mest, som är lustfyllt och som pockar mest på min uppmärksamhet; blommorna som villigt låter sig plockas och följer med in  för att sättas i vas!  Tomater och chili och annat ätbart som vill att vi ska plocka dem från deras kvistar och grenar, stjälkar och skaft. De ropar: Ät upp oss, torka oss, släng oss i grytan genast! Detta är självpeppning från den imaginära gungstolens horisont.

Gamla väskor på en vägg i vänners hem. Ett par gamla kängor med kaktusar i Lissabon.
Ett nästan religöst ljus över den gamla kyrkan som inte lutar på riktigt utan står rakt på sin kulle och har gjort i snart tusen år. Allt har ett sammanhang och sin betydelse.


Genom att skriva så hittar tankarna fram och far tvärs över klotet till kära familjen i Thailand också och de andra i familjen som jag inte nämner här. Minnen, familjen och vänner skapar de där sammanhangen som jag ibland behöver tänka på för att hitta rätt. Ibland kan en liten grej vara det som plötsligt knyter upp knutar eller ihop sammanhangen på ett bra sätt!

Som det här gamla smycket här nere som jag fick bara-så-där av min äldsta vän Lotta. Smycket kommer från hennes mormor som var skådespelerska. En kvinna som jag träffade då och då under min uppväxt. Bohemisk och vidsynt hade jag säkert tänkt redan då om jag hade haft och förstått de orden. Hon var en inspirationskälla och när Lotta frågade om jag ville ha broschen så dök en massa härliga tankar och minnen genast upp. Just för tillfället ligger broschen på mitt skrivbord och varje gång jag ser det så ler jag stort!
Jag tror bestämt att Olga bar det vid vårt sista möte på Götgatan! Sant eller inte men så vill jag tänka här i min gungstol!
Hon gav mig stor uppmuntran i mina ungdomliga grubblerier om framtiden eftersom jag just hade hoppat av gymnasiet vid det tillfället. Tack, DU hade inte fel, det värmer än!

Lottas gåva! (1)

Orden är naturligtvis viktigare än sakerna. Men saker väcker minnen som ger oss de sammanhang som vi behöver.
Konst kan uppfylla håligheter om den träffar rätt. Med hjälp av omständigheterna så kan jag kliva in i Lasse Aggers stora olja (som jag såg på galleri Örsta i Kumla, fotot är inte rättvisande). Jag gör det! Jag kliver ur gungstolen och går rakt fram och ut i landskapet och ljuset!

Lars Agger mars -17

Nu gör jag det på riktigt, går ut i ljuset,  och det utan att veta om mina självpeppande försök har hjälpt. Men det är inte synd om mig, inte ett dugg!
Sviker självkänslan även dig ibland?/A

 


7 kommentarer

Stilla veckan och ringar på vattnet

Jag letar ännu en gång upp min danske vän. Några funderingar som gnager behöver ventileras och han är ju bra på att lyssna!
Ett tag målade jag allt i svart efter rapporterna om de fruktansvärt onda handlingarna på Drottninggatan i fredags. Men all omtanke och den hjälpsamhet som följde direkt vid och efter händelserna i centrala Stockholm gjorde ondskan, trots allt, lite mer uthärdlig. Igår kändes ända hit någonting varmt från ett folkhav, som delade sorg i kärleksfull gemenskap, på Sergels torg i Stockholm. Det där gör att det ändå är möjligt att se en fortsättning i ljusare toner. Ringar på vattnet från Stockholm spred sig över landet och längre bort! Det är något att fästa sitt hopp vid, förstår du min danske vän!

Nu följer det som kallas stilla veckan och då passar det väl bra att stilla fundera på vad som är viktigt nu och hur vi kan gå vidare. Jag vet att många tänker som jag gör; samhället är ett gemensamhetsbygge och vi måste hjälpa varandra så att liknande våldsam och människofientlig ondska inte fäster i oss. Det smarta måste ju vara att ta tag i det som just är ljust medan polisen gör sitt arbete med att hitta dem som är illvilligt inställda till vårt samhälle!

Vad tror du min vän? Kan de där andra; de som hatar, gör bomber och tänder eld, de som inte känner andras människovärde utan använder vapen och tillhyggen och förmörkar tillvaron i hela samhället, tror du att de kan krypa tillbaka till sina primitiva grottor och hålor och vegetera över livet och därefter komma ut igen som nya människor? Bara så där?
Det tror inte jag… vi måste hjälpas åt och det blir inte lätt! Men det är vad vi måste! Det gäller att sprida ringar på vattnet. Är du med mig?
Nu dricker vi kaffe innan det blir kallt!/A

20140218_104002

 

Spamalot med Pontus som Patsy

4 kommentarer

I morse vaknade jag så fint med musik ur Monty Pythons galna musikal Spamalot. Ja, den där musiken fanns inne i mitt huvud. Sjöng gjorde mitt näst äldsta barnbarn Pontus Ekelöf Croneld. Som fjortonåring la han ut de första egna små snuttarna med låtar, mest covers, och några humorscener på You Tube. Han gick sommarkurser i dans och så vidare. Som gymnasieelev var estetiska programmet det viktigaste för honom, trots att grabben hade god ordning i skallen för både matematik, engelska och tja, vad som helst. Han visste vad han ville och var hängiven sin tanke att lära sig mer inom musik, dans och teater. Så har det fortsatt med folkhögskola i två år och nu andra terminen vid Performing Arts i Göteborg.

Anledningen till att jag vaknade med en låt som I’m all alone var att jag besökte Varberg igår och såg  SPAMALOT. ”A musical lovingly ripped off from the motion picture MONTY PYTHON and the Holy Grail” som det stod på programmets framsida. De som agerade var unga människor som går olika yrkesutbildningarar i det här med musik, sång, dans och liknande i Göteborg. Med på scenen fanns också gymnasieelever från Varberg. Få kände varandra men de har tränat kvällar och helger.
Jag filmade med min mobil och från min plats i raden bakom orkesterdiket så kunde jag inte fånga hela scenen. Jag koncentrerade mig på Pontus helt enkelt. Ljud och bild blev ändå förvånansvärt bra. Klicka på länken här nere och hör en bit av duetten som Patsy och Kung Arthur sjunger.

https://1drv.ms/v/s!AlJGKo0tbxTmgcAO87ZqghNt1Rt6wg

Med ett tidigt tåg hade jag gett mig av hemifrån och mött Pontus i Varberg som kom med tåg från Göteborg.  Tillsammans gick vi genast till Torget och lunchade på Café Mignon ute i vårsolen! Varberg såg städat och vårpyntat ut och det var ännu några timmar kvar till föreställningen…
Pontus lunch i Varberg Vi pratade mycket, mycket om ditten och datten och plötsligt var P tvungen att gå till möte och uppladdning! Jag råkade säga ”lycka till” fast man visst inte ska det i dessa sammanhang. Senare påstod P att han hade gjort en massa småfel just den föreställningen – var det mitt ”lycka till” som ställde till det?
Full av förväntan och lite spänd kände jag mig innan föreställningen. Jag ville verkligen att det skulle gå vägen, bli lyckat och mycket mer därtill. Det blev det också!

Klicka på länken  här nere och se en slutsnutt av Always look on the bright side of life. Jag misslyckades med att lägga in videos i mitt mediabibliotek som hör till bloggen. Hoppas ni blir nyfikna och vill se och lyssna och därför orkar klicka på länken…måtte det fungera! Det tekniska är inte alltid på min sida men där har jag ju min käre man.
Orkestern var från Högskolan för scen och musik i Göteborg, det var bra ös på dem!

https://1drv.ms/v/s!AlJGKo0tbxTmgcAN4a4RSJivSkjojA

Hela föreställningen framfördes på vacker brittisk engelska och tyvärr gick nog en massa knasiga skämt mig förbi. Jag var inte helt vilse i planeten utan hängde med men var mest uppslukad av att ta in den där rollfiguren Patsy som var på scenen praktiskt taget hela föreställningen. Pontus var fullständigt närvarande och i sin roll precis hela tiden! Jag blev mäkta imponerad, njöt och farmorhjärtat bankade stolt och jag kände mig som en glad och varm sol i bänken där jag satt. Tiden gick för fort, alldeles väldigt fort!

Jag skickar hyllningar och fanfarer och tackar för upplevelsen!/A