…den här ensamma måltiden? Jag tyckte nog att det skulle bli gott – men ändå!

…den här  klematisen? Jo, den skulle ha varit blå men det var den inte. Vitt mot vitt är inte så effektfullt och det syns ju. Besvikelsen dånar ut ur bilden!

…den här trottoarbeläggningen i Lissabon? Jo, tag tänkte mig en vacker köksträdgård där jag planterade grönsaker och blommor efter denna form. Kommer att hända? Nä, aldrig!

…den här korgen med sitt ”goda” innehåll? Det såg väl skojigt ut på utställningen men ryckt ur sitt sammanhang är det en helt meningslös bild.

…det här hörnet av tegelterrassen femtioelva gånger? Alla bilderna ser likadana ut!

…det som eventuellt skulle kunna kallas påskstök?  Kanske hade jag tänkt skriva något.

…den här urgamla platsen i Lissabon? Jo, för att den är gammal som gatan och vacker som en dag. Jag är så förtjust i formen, fontänen, stenarna och det vackra förfallet!

…den här koppen? Jag vet, en favoritkopp på ett fik i Ystad. Men vad ska jag ha fotot till?

…innergården ännu en gång? Ljuset så klart!

…denna utsikt återigen? Bara för att jag älskar den och själv kan titta på den dagligen MEN knappast med den solen och skimret över havet.

Jag har vansinnigt mycket bilder. Varför dokumenterar jag så mycket? Vad ska jag med alla bilder till? Jag måste rensa i alla album. Jag tänker skjuta det framför mig. Det är ett finfint jobb för en pensionär under de mörka månaderna. Känner du igen problemet?/A

 

Emellanåt kan jag känna mig så trist och tråkig att det är uppenbara svårigheter att hitta något som känns bra eller kul. Jag menar inte något som är kul att göra, för det finns det alltid, men jag menar något som känns så pass bra att ta itu med att jag glömmer att vara trist och tråkig. Att jag slutar att klandra mig för saker jag inte får ur händerna eller tänker på dumheter jag har sagt eller gjort, finns det fler än jag som håller på så? Jag vill inte vara så mycket ‘uppe i huvudet’ men ibland bara händer det.
Då brukar jag försöka med någon form av självpeppning. (Jo, jag har en mycket uppmuntrande man men i de här lägena hjälper det inte)! Det är någonting inuti som jag måste reparera själv. Jag måste leta i minnets skrymslen och vrår, gunga ivrigt i min mycket speciella och privata gungstol och försöka hitta och tänka på sammanhang där jag verkligen trivs.
Som när min fina dotter och dotterdotter Sara sitter och hattar sig i växthuset. Jag blir nog lite i hatten eller snarare i mössan av dem.  Så pass att jag snabbt klär mig för en cykeltur.

Jag tänker på den fina cykelvägen utmed havet till Ystad, tar min svarta springare och… i tanken går det kvickt, parkerar utanför Konsthantverkarna i Ystad.  Där finns alltid något roligt och fint att titta på, att önska sig eller köpa för att ge bort i present. Sen tar jag mig en liten bit bort till ‘Hos Mortens’ och njuter en slät kopp kaffe i den brötiga miljön. Nä, nu ljög jag en liiiten kaka vill jag nästan alltid ha eller ett gott bröd med lagrad ost.
Sen cyklar jag hem längs havet igen och då sitter han där på kökstrappen och det är så där sex år tillbaka i tiden. Det är mitt yngsta barnbarn Victor.
När man sitter i den där imaginära gungstolen så spelar tid och rum en massa spratt medan tankarna far och flyger. Det är själva meningen med tankeflykten. Jag vill ju fånga de peppande sammanhangen och det är viktigast. Det är bara roligt att du, Victor, fortfarande, och så länge jag lever, leker restaurang med leksaker sparade från de äldre barnbarnen. Det var kanske redan då det startade med vår gemensamma ‘hotellrörelse’!

Sen kommer en annan tanke farande: Victor är nu mer morbror till lilla L. Hans storasyster Josefin befinner sig här i en annan tid och  på en annan plats och läser medan hennes lilla dotter kanske funderar på hur gammal hon egentligen är just nu när hon snart ska bli storasyster! Inte på bilden utan på riktigt. Ha,ha, nu gäller det att hänga med! Bara den som vet kan svaret.

Det finns så mycket att skoja om och att klura på så… egentligen borde jag inte känna mig trist och tråkig eller tung i sinnet. Jag har ju min fantasi och…
Nu går vi ju den ljuvligaste av alla tider till mötes. Jag ska vartefter göra det som intresserar mig mest, som är lustfyllt och som pockar mest på min uppmärksamhet; blommorna som villigt låter sig plockas och följer med in  för att sättas i vas!  Tomater och chili och annat ätbart som vill att vi ska plocka dem från deras kvistar och grenar, stjälkar och skaft. De ropar: Ät upp oss, torka oss, släng oss i grytan genast! Detta är självpeppning från den imaginära gungstolens horisont.

Gamla väskor på en vägg i vänners hem. Ett par gamla kängor med kaktusar i Lissabon.
Ett nästan religöst ljus över den gamla kyrkan som inte lutar på riktigt utan står rakt på sin kulle och har gjort i snart tusen år. Allt har ett sammanhang och sin betydelse.

Genom att skriva så hittar tankarna fram och far tvärs över klotet till kära familjen i Thailand också och de andra i familjen som jag inte nämner här. Minnen, familjen och vänner skapar de där sammanhangen som jag ibland behöver tänka på för att hitta rätt. Ibland kan en liten grej vara det som plötsligt knyter upp knutar eller ihop sammanhangen på ett bra sätt!

Som det här gamla smycket här nere som jag fick bara-så-där av min äldsta vän Lotta. Smycket kommer från hennes mormor som var skådespelerska. En kvinna som jag träffade då och då under min uppväxt. Bohemisk och vidsynt hade jag säkert tänkt redan då om jag hade haft och förstått de orden. Hon var en inspirationskälla och när Lotta frågade om jag ville ha broschen så dök en massa härliga tankar och minnen genast upp. Just för tillfället ligger broschen på mitt skrivbord och varje gång jag ser det så ler jag stort!
Jag tror bestämt att Olga bar det vid vårt sista möte på Götgatan! Sant eller inte men så vill jag tänka här i min gungstol!
Hon gav mig stor uppmuntran i mina ungdomliga grubblerier om framtiden eftersom jag just hade hoppat av gymnasiet vid det tillfället. Tack, DU hade inte fel, det värmer än!

Orden är naturligtvis viktigare än sakerna. Men saker väcker minnen som ger oss de sammanhang som vi behöver.
Konst kan uppfylla håligheter om den träffar rätt. Med hjälp av omständigheterna så kan jag kliva in i Lasse Aggers stora olja (som jag såg på galleri Örsta i Kumla, fotot är inte rättvisande). Jag gör det! Jag kliver ur gungstolen och går rakt fram och ut i landskapet och ljuset!

Nu gör jag det på riktigt, går ut i ljuset,  och det utan att veta om mina självpeppande försök har hjälpt. Men det är inte synd om mig, inte ett dugg!
Sviker självkänslan även dig ibland?/A

 

Jag letar ännu en gång upp min danske vän. Några funderingar som gnager behöver ventileras och han är ju bra på att lyssna!
Ett tag målade jag allt i svart efter rapporterna om de fruktansvärt onda handlingarna på Drottninggatan i fredags. Men all omtanke och den hjälpsamhet som följde direkt vid och efter händelserna i centrala Stockholm gjorde ondskan, trots allt, lite mer uthärdlig. Igår kändes ända hit någonting varmt från ett folkhav, som delade sorg i kärleksfull gemenskap, på Sergels torg i Stockholm. Det där gör att det ändå är möjligt att se en fortsättning i ljusare toner. Ringar på vattnet från Stockholm spred sig över landet och längre bort! Det är något att fästa sitt hopp vid, förstår du min danske vän!

Nu följer det som kallas stilla veckan och då passar det väl bra att stilla fundera på vad som är viktigt nu och hur vi kan gå vidare. Jag vet att många tänker som jag gör; samhället är ett gemensamhetsbygge och vi måste hjälpa varandra så att liknande våldsam och människofientlig ondska inte fäster i oss. Det smarta måste ju vara att ta tag i det som just är ljust medan polisen gör sitt arbete med att hitta dem som är illvilligt inställda till vårt samhälle!

Vad tror du min vän? Kan de där andra; de som hatar, gör bomber och tänder eld, de som inte känner andras människovärde utan använder vapen och tillhyggen och förmörkar tillvaron i hela samhället, tror du att de kan krypa tillbaka till sina primitiva grottor och hålor och vegetera över livet och därefter komma ut igen som nya människor? Bara så där?
Det tror inte jag… vi måste hjälpas åt och det blir inte lätt! Men det är vad vi måste! Det gäller att sprida ringar på vattnet. Är du med mig?
Nu dricker vi kaffe innan det blir kallt!/A