Idiotiska handlingar kan rubriken också vara… ibland gör vi lite till mans idiotiska saker som man inte borde, ja, hela mänskligheten som har vräkt skit rakt ut i haven, all plast som…  förstod vi människor verkligen inte bättre? Det är illa! Men nu är vi här allmänt mer upplysta och sorterar och tar hand om sopor och skräp. Nästan alla.

Häromdagen, när molnen dolde solen, tog vi paus i trädgårdsarbetet och gick en promenad. Här intill vägen hade någon dumpat en gammal tunna.  Den ligger på ett slags underlag och inte är det någon som har burit hit den eller forslat allt på en cykel eller kört  hit den i en barnvagn tills den av en händelse trillade av just här i vägkanten. Nä, skiten är hitkörd med bil och dumpad här! Någon har planerat och utfört detta. Varför gör man så när det är gratis att lämna den på stora återvinningsstationen?

Rapsen håller på att slå ut, det är två veckor tidigare än normalt detta år. Vi vet varför vädret konstrar och är lynnigt och dessutom stiger temperaturen! Klimatet vilar inte utan snurrar på, vi väntar med den frågan fast just det går inte.

Ibland har jag skämts lite men sagt: En del människor ÄR faktiskt minst lika dumma som vi har försökt inbilla oss att de inte är. Se här ovan ett bevis på att förr inte alltid var bättre. Jag hade gärna velat höra hur man på 1700-talet kom fram till att det var rätt att ha sönder en runsten och använda delarna i en ny stenvalvsbro över Skivarpsån. En del av runstenen är nytillverkad och en bit är borta.
Tur att de inte sprängde och rev Sjörups gamla 11-hundratalskyrka den där gången!

En annan sorts text blir det när man chattar med goda vänner. Här är en fin naturlyrisk beskrivning från en gammal god vän som, tillsammans med sin man, varit på en härlig söndagsvandring i Sörmland.

Nej, jag fattar inte sån korttänkt lathet! Det är fullständigt idiotisk och … och man skulle vilja konfrontera den jubelidioten, puckla på honom, ge honom en näsbränna, strypa honom – bara lite – eller åtminstone polisanmäla. Varför skriver jag honom? Jag erkänner att jag har vissa fördomar om de där skräp- och skitdumparna.

Jag tycker verkligen inte att man ska slå folk, det är inte möjligt att banka in vett i en redan förstörd hjärna. För något fel är det när man beter sig så.
Är det rimligt att tro att det är samma typ av människor som i dessa Coronatider gärna trängs på restauranger och svingar några bägare utan att förstå vad de gör? Håhåjaja!

Kan det här vara en obegriplig handling? Inhandling alltså? Visst är det fräcka klädnypor? De var dyra så det blev inte så många, men de har 20 års garanti (om firman finns kvar då vill säga). Både tränypor och plastnypor måste slängas efter ett par säsonger ute och utan klädnypor kan man inte torka tvätt utomhus. De här specialarna är tillverkade i rostfritt stål och de är färgglada tack vare billack!  De är gjorda i Italien och efter nästa tvätt ska jag prova dem. Kanhända behöver Italiens usla ekonomi lite stöttning i svallvågorna efter covid-19… tänk vilket fint arv det skulle bli efter oss, och naturligtvis skojar jag lite här.
Vi vet väldigt lite vad allt som pågår nu kommer att leda till och hur det blir efter pandemin vet ingen. Tänk om vi kommer fram till att vi måste leva ett lite lugnare och eftertänksamt liv med mycket skratt och mindre skräp.
Lev väl och blomstra i kapp med våren!/Agneta

Om du inte redan visste vad UFO betyder så vet du snart! Det kan vara en nästan färdigstickad tröja som man har pulat undan i en korg tillsammans med några andra gamla nästan-färdiga-grejer. Tanken är ju att det senast ofärdiga objektet snart ska fiskas upp ur korgen för att bli färdigt. Trots denna goda tanke blir en del UFOn riktiga långliggare, övervintrar kanske i korgen flera gånger om. Man har helt tappat intresse och har redan sett en ovanligt snygg kofta, en rolig sjal eller en liten bebisutstyrsel som väntar på att bli stickad.
Emellertid åker ibland ett gammalt UFO fram i ljuset och blir synat ur alla vinklar och plötsligt känns det rätt att avsluta det. Om man någonsin blir riktigt nöjd med sig själv så är stunden, då allt är färdigt, en riktigt fin upplevelse av lättnad. Man pustar ut.

Jag tror det här med UFOn kan finns hos en som snidar i trä eller håller på med annat hantverk. Man lessnar plötsligt på sin grej och behöver ta en paus helt enkelt.

Här finns dessvärre också andra typer av UFOn, såna som inte låter sig stuvas undan.
En halvstor hög med stenar, som jag hämtade här och var, skulle bli infodring i en halvcirelformad kaffegrotta eller/och en jordkällare, kanske. Det där är ju inte ens halvfärdigt, sanningen är att det knappt är påbörjat eller ännu sannare: inte alls påbörjat. Stenarna ligger där och har blivit snyggt mossiga. Nu börjar jag tänka att de ska användas till något annat.
Jag insåg helt enkelt att jag inte skulle kunna få till det där på egen hand. Det platsade inte heller i tiden för våra andra trädgårdsplaner. Det borde jag ha förstått. Kanske siktar jag lite väl högt ibland.
En påbörjad ”liggande palissad” har blivit ca en dryg meter hög på så där 15 år, åja, den är mer än halvfärdig och det finns hopp om att den ska bli klar. Det blir ju snyggt just på den platsen. Ska bara komma ihåg att fylla på palissaden när buskar och träd beskärs. Jag har inte siktat för högt det tar bara lite tid för mig att bli klar med vissa saker.
Såna saker som kaffegrottor, och palissader kan inte stuvas undan, man bär dem på sina axlar tills dess de har blivit osynliga. Eller nästan osynliga i alla fall.

I mars och april 2018 började jag på ett stort återbruksarbete i textil form. Idén hade jag burit ett par år och för två år sedan började jag. Under vintermånaderna i år har jag jobbat flitigt under perioder och kanske kommit nästan halvvägs. Hela tiden hittar jag mer material i skåp och lådor, ursprungsidén står fast men modifieras vartefter jag gör nya fynd. Nu är allt undanplockat, skräpet är slängt och det användbara är sparat. Detta arbete tillåts inte bli ett Un-Finished-Object!

Blir det inte så roligt eller som jag har tänkt; ”a talking piece” till vår matsal och alternativa textilateljé; då eldar jag upp hela arbetet!

Lev väl och håll distans!/Vinkar till er gör Agneta

Pssst: Gubben min vill påpeka att jag  har överdrivit palissadens ålder! Den är bara 7-8 år gammal, säger han, rättat härmed.

Hon satt vid köksbordet. Tittade omväxlande på vasen med narcissor och på många små olika lappar med skrividéer under temat att bo i kollektiv. Hon hade funderat länge på att skriva både intressant och roligt om just det men det var svårt att komma till skott. Utan böcker kan ett hem vara en jordhåla eller en öken, tänkte hon. I storfamiljen hade de haft ett av de 21 rummen fyllt med böcker från golv till tak. Sen tänkte hon på att en del politiker ville spara in på de kommunala biblioteken. Vilken befängd idé! Utan bibliotek blir ett samhälle fattigare och sämre att leva i.
Hon reste sig från bordet, tog fram kaffekopparna och tryckte på knappen. Det tog bara en liten stund så hon ropade till sin man som var ute och fixade med något. Han kom inte in och hon ropade en gång till:
– Andreas Egger kommer och fikar med oss! Kom nu, kaffet är varmt!

Kaffemaskinen slutade mala, vattnet hade fått rätt temperatur och ner i kopparna rann varmt och gott kaffe. Hon var verkligen lycklig över att de hade tagit upp det där med högläsningsbok igen efter nästan 25 års uppehåll. Nu när Coronapandemin satte stopp för bokklubbsträffar eller inspirerande stunder i bokhandeln var högläsningen viktig.

Någon gång varje dag satte de sig med fika och högläsning. Hon ville, helt egoistiskt, att han skulle få smak på högläsning och böcker igen.
Genom att läsa och lyssna kände de sommardofter, frös om vintrarna och slet som linbanebyggare med Andreas Egger i alla väder på alpsluttningarna. De kunde beundra hans stoiskhet, skratta ömsint åt hans oväntade reaktioner och lida när han genomlevde svåra motgångar. Då grät de tillsammans och beundrade författarens sätt att förmedla ett helt liv. De kunde förstå vem den där Andreas Egger var, han som nu äntligen kommit på fika och stannade hos dem i några dagar till.
De talade en stund om boken innan han återgick till sina göromål utomhus.
Hon började fundera på vilken bok de kunde läsa sen.  Någonstans fanns en lista på böckerna de hade läst då för längesen. Kanske skulle hon lägga till Ålevangeliet av Patrik Svensson och Ett helt liv av Robert Seethaler på listan och sen…?

En annan som de borde bjuda in på fika nån gång är väl den där kvinnan som de talar med varje dag. Jo, det finns faktiskt en kvinna till i huset. Med rätt kommando hjälper hon till att sätta på P1 eftersom de kanske precis står i köket med kletiga händer och rullar köttbullar.
– Sätter på P1 i köket, säger hon.
Och det gör hon medan de utan avbrott fortsätter att rulla köttbullar.  Eller om den som diskar precis kommer på att lite musik under själva diskandet skulle vara trevligt. Då kan den önskade musiken strömma ut ur högtalarna om tilltalet är rätt förstås.
‘Jag vet inte hur jag kan hjälpa till med det!’ Så hade hon sagt några gånger. En gång höll hon en liten föreläsning om jäst eftersom någon uttalat något på fel sätt. En gång när hon bads att släcka alla lampor så hade de tackat henne fint och använt ordet perfekt, då sa hon mycket oväntat: – Det syns inte men jag dansar av glädje!

Här bor hon…

…och här också.

Det surrade till i mobilen och hon såg att det var Kersti i bokklubben som lagt in ett bokprat i chatten. Pensionärer hade de blivit alla fem. De ojade sig inte bara över situationen utan de gjorde sitt bästa för att överbrygga svårigheterna. Visst saknade hon de roliga och livliga träffarna, de hade pratat böcker i många år nu. Hon lyssnade och tittade på Kersti och innehållet i chatten, så roligt och trevligt i Coronatider att ha denna förmån! Teknikens under gjorde det möjligt att träffas så här. Sista delen i chattinslaget handlade om norrmannen Tarjei Vesaas och en nyöversättning av hans bok Fåglarna från 1957 som fångat Kerstis intresse.
Kanske skulle den boken bli deras nya gemensamma läsning, vad roligt det vore, tänkte hon och gick på jakt i hemmets bokhyllor!

Som ung hade hon slukat Tarjei Vesaas böcker, tre fanns fortfarande kvar i bokhyllan.

Hur länge skulle karantänen kunna hålla på? frågar sig folk. Hon tyckte för sin del att många verkade oförstående till att situationen är svårbedömd, att ingen egentligen visste. Så besvärligt att ingen kunde förutsäga alla förlopp, trist för väldigt många men…
Nu får vi vackert vänta och se, tänkte hon lugnt.

Hon tänkte på de långsiktiga följderna, grönsakerna är slut och kylskåpet är nästan tomt hela tiden: Vi får dricka te och läsa dikter till frukosten, klämma ett drama till lunchtomaten och tugga i oss gryner och bönor och groddar och vad vi har till kvällsmaten. Vi ska nog greja det, tänkte hon också.
Kanske lider vi mer av den själsliga nöden att inte få möta vår flock!
Lev väl – ute blomstrar det!/Agneta

En ocean av tid har vi nu, vi som gillar den svenska hållningen, med tro på att människor har folkvett att göra rätt. Vi drar oss undan och stannar i eget bo, sjukvården ska inte belastas och vi vill försöka hålla oss friska.  Ändå läste vi igår, i Ystad Allehanda, att folk smyger in på lasarettet i Ystad för att hälsa på någon anhörig som är inlagd. Hur tänker man då?
De senaste dagarna har vi börjat jobba ordentligt i trädgården. Vädret är på vår sida och vi röjer upp ett område där trädgårdens urgamla Weigelahäcken har dött.
För länge sedan frågade jag snällt och artigt, den vackert rödblommande häcken, vilken sorts try den hör till, den teg som muren, nej, som häcken. Icke ett ljud har jag hört.
Den har delat trädgården men nu är det tyvärr dags att ta bort de flesta buskarna som inte orkar längre. Först behövde vi ta ner ett gammalt äppelträd eftersom det var mer fult än fruktgivande. Ett nytt träd med bättre och hållbarare frukt ska vi plantera på annat ställe – till dom som kommer efter oss.

Här stod alltså ett förvuxet äppelträd och rödblommande trädgårdsprakttry! Det som hänger ner är långa rosgrenar från rosengången till vänster. De har kastat sig över allt som växer i solens riktning. Vi behöll dem för att åtminstone kunna njuta av årets blomning. Sen får vi se hur vi gör med rosorna i rosengången, det får bli ett annat år.

Den här rabatten finns i vinkeln bakom huset, längst bak mot väggen växer en särskild Ilex med randiga blad/barr. Den kommer från ett gammalt par som talade kärleksfullt om varje växt de hade. Efter vintern brukar den se lite tufsig ut men framåt sommaren har den repat sig. Hasselörten kommer från min mans moster Majken på Österlen.
En något uppstammad buxbom med spetsiga blad syns till vänster om idegranen. Vi kallar den lite vårdslöst för lingonbuxbom. Den är från Olas otroliga trädgård i Hörup. Ola dränkte sig i sin egen damm i trädgården och allt finns beskrivet i Österlenska trädgårdar av Gröndahl och Åberg. I samma bok finns nästa trädgård också omskriven; Helge Lundström som jag hade tur att få träffa ett par gånger. Jag fick skott av en variegerad buxbom som växte utanför hans ateljé i Gislöv. Nu ska vår buske flyttas till en bättre plats, bara vi hittar den bättre platsen, haha, samtidigt blir den vackra julrosen mer exponerad och just den här lilla rabatten mer ordnad.

Den mörkbladiga julrosen  är köpt 2004-05 hos Carina Larsson i Kivik.  Den fantastiska trädgården i Kivik finns beskriven i samma bok jag redan har nämnt. När Helges variegerade buxbom flyttas kommer Carinas julros att synas mer. Kronbladen ljusnar lite varefter men det är fint. Sen tror jag att vi blir nöjda med den här bakomrabatten. Där växer också mycket långsamt ett rödbladigt korstörne ‘Rubylace’.

Vår stora trädgårdskompost finns längst bort i det nordöstra hörnet av trädgården. Det är en ringlande väg dit och plötsligt fastnar kläderna i en nya björnbärssnår och skottkärran kan tvärbromsas och störtdyka helt oväntat när fasaner, harar eller rötter hindrar vägen ens framfart. Ofrivilligt blir vi ett med trädgården när taggiga rosengrenar snärjer oss och osande eder kan höras från en något mörkare stämma än min!

Inte konstigt då att några vårstjärnor intill stigen gör en så glad, så glad. Vilken ynnest att ha tillgång till trädgården nu!

Klockan kvart över åtta en aprilkväll, i början av månaden, kan det vara så här njutbart! Vår så kallade innergård…

Och månen hänger i himlen som en svag nattlampa, den iakttar noga våra jordbundna bestyr och sprider sitt vänliga ljus över oss!

Lev väl!/Agneta