Kassan är ett vackert hus från 1700-talet vid vattnet  i Landskrona. Varje år öppnar ägaren det gamla huset för julmarknad. Det är välbesökt och omtyckt.

För ganska många år sedan var vi på en visning av detta speciella hus. Joakim Bengtsson, antiknörd och som fortfarande äger huset, visade allt han hade låtit göra med huset och historien bakom och vilka visioner han hade med huset. Kvällen avslutades den gången nere i källarvåningen med en god måltid i valven. Vi var helt uppfyllda av berättelser och miljön och åkte hem mätta, nöjda och upplivade.
Jag har aldrig kunnat släppa det där huset, historien bakom, alla originella idéer, de överfyllda fönsterbänkarna, hyllorna och alla detaljer, den skojfriska, fantasifulla OCH ibland eleganta inredningen, trapporna, vinklarna och vrårna. Ja, ALLT!

Trots att jag normalt inte älskar julmarknader så ville jag så gärna komma tillbaka för att få kika in i härligheten ytterligare en gång. Först tog vi en runda utomhus på innergården. Det var trivsamt och fint på alla sätt och vis! Mycket folk och  mest överraskande var  de handvävda sjalarna från Laos!

Min svärdotter är från Laos och vi har besökt landet och jag har sett hur flickor och kvinnor sitter ute under tak och väver. Det var igenkänning men jag köpte ingen sjal eftersom jag redan har några. Jag köpte ingenting annat heller.

Till vår besvikelse så var många av de mest intressanta rummen avstängda. Vi förstår ju varför när man såg strömmen av människor som kom för titta, handla av utbudet och inte minst fika nere i källarvalven. Det var så tjockt med folk där att vi avstod från köandet och kaffet. Det var lite jobbigt för hela huset doftade av saffransbullsbaket som pågick i köket .

Var kommer rubrikens kossor in kanske du undrar. Kassa och kossa är ju ord med allitteration och det gillar jag men så här enkelt var det….
Vi körde hem och valde vägen över Revinge hed och där går ofta enorma mängder med kor och betar. Och jag kände att jag blev så glad när jag såg mängden djur över detta stora område. Det var flera hundra djur som gick där och någon släntrade över vägen och valde betet på andra sidan. Trots att månaden heter november så verkade de  hitta något mumsigt  på marken. Jag blev barnsligt glad och nöjd av att bara få köra försiktigt förbi och titta på dessa djur. Fria från förställning men idisslande sina tuvor utan stress och, vad jag föreställer mig, alldeles fria från den sortens bekymmer som varje människa dras med!

Här nedan kommer en skylt om Gamla Kassan som ingen kossa skulle besvära sig med att läsa. Fast jag gjorde ju det förstås!/A

När det är grått och kulet behöver vi lampor, brasor, levande ljus, sol och måne. Allt som bidrar med värme och ljus på något sätt. Man kan släcka lampor och tända ljus vid sin morgontvagning, det gör jag. Om radion i fönstret är nyladdad och P1 förser mig med morgonnyheter så trivs jag. Dagen har inte riktigt börjat och det är disigt ute. Vackert!

När trädgården inte längre kräver så mycket arbete kan man ändå njuta av händernas arbete. Det är ljusglimtar i mörkret! Jag är inte så flitig med stickorna men har en yllemössa på gång. En mysteriemössa som vi började med på stickcaféet i våras. Mysteriet är att man inte vet hur mössan kommer att se ut. Beskrivningen får man vartefter. Alla stickande vänner är klara med sina utom jag – men inte är det tävling, säg!?
Det är så skönt att g-ö-r-a något med stickor och garn eller med nål och tråd.

Min mysteriemössa i ylle.

Stickade mysteriemössor

En gammal fotogenlampa lyser i fönstret. En fantastisk uppfinning en gång i tiden. När inte lampan lyser kan en ljusslinga göra mysjobbet under det mörka halvåret. Skymningen kommer och kvällshimlen speglas i fönsterglasen.

Jag har tänkt att jag i vinter ska brodera med ylle på en mörk gråsvart tunn yllerock. Just nu håller jag på att ladda för det och har tagit fram en stor broderibok. Jag vet att jag inte ska brodera något som är sött eller traditionellt men jag behöver fräscha upp olika stygn och sömnadssätt. Lust och kreativitet går hand i hand. Det är strålande och intensiva  ljusglimtar det! Fantasier knuffas och bökar i skallen. Jag riktigt längtar att komma igång!

”BRODERI  En guide till den långsamma lyckan” vilken perfekt titel på  boken jag har hämtat från bokhyllan. Jag gör allt så långsamt nu mer –  vilket jag absolut kan acceptera!

I trädgården har de flesta löv trillat men en del vintergröna växter är fina och det här variegerade getriset lyser upp ett hörn. Jag går rundor och insuper årstiden.  De rödfärgade bladen har trillat och omgivningen byter utseende beroende på ljus och temperatur.

Ovan lyser ett ljus i en ljusstake vars fot består av tre delar. Det röda i mitten är ett svenskt gott rött äpple just nu men där kan man sätta vad som helst som kan hålla fast ljuset.

Jag fotade utsikten hemifrån en eftermiddag i september. Det är svårt att fånga det öppna landskapet som vi en gång föll för. Skuggor och ljus spelar stor roll den här årstiden.

Till slut ett par kvällsbilder med ljusglimtar från samma dag som det första fotot med solen och björken. Här nere är en bild mot sydväst och en tidig kvällshimmel. Den färgglada kulan hänger i vårt sovrumsfönster och den lampan leder oss hem under det mörka halvåret! Vi ser den på långt håll när vi kör hem på de slingrande vägarna.

Det blir ett fjärde inlägg med ljusglimtar och det viktigaste av allt; några fina mänskliga möten från hösten./A

Den där regniga novembersöndagen då vi tog en tur till Österlens Glashytta var det sista dagen i arrangemanget Österlen lyser och vi tänkte nog dröja oss kvar till skymningen och se när byarna tändes av facklor, marschaller och eldar…släcktes var nog vad de gjorde redan tidigare under helgen för det var ett sällsynt regnande i dagarna tre. Det var synd om alla byalag, konstnärer, matställen och andra som engagerat sig inför helgen. Vi har ju åkt några gånger under tidigare år och vet vilken ljus- och kulturfest det kan vara med massor av aktiviteter i de olika byarna.

Vi  lämnade Elna Joloms glashytta och körde söderut över Brösarps norra backar och njöt av den storslagna naturen!  Vägen gick till Bästekille och Fabriken som är ett galleri där man för första gången visade en utställning med glas. Det fanns två ställen till att besöka men efter Fabriken var vi nöjda med glas för denna gång. Här ett axplock.

Tänk, mycket mystiskt, men det var en till utseendet bekant gubbe i vinröd manchesterjacka som  bara dök upp på flera av bilderna från Fabriken och som också kom med på någon av bilderna från Österlens glashytta. Jag har kanske en stalker!

Det fanns en hel del vackra saker som man skulle kunna tänka sig om budgeten så tillät. Den maffiga och färgglada ljuskronan, överst, har jag sett tidigare men…onåbar. Den blå glasbåten kostade 57 000 och hade en röd prick. Såld och det kan ju konstnären vara riktigt glad för. Den tilltalade mig men jag hade i alla händelser inte utrymme för den …hrm…i budgeten alltså!
Båten med de flyende antiloperna får mig att minnas en händelse från 1986 eller så.
Under en biltur från Örebro till Skanör-Falsterbo stannande en väninna och jag i Glasriket i Småland. Där såg vi en utställning som visade Bertil Valliens glasarbete. Framför ett stort fönster hängde långsträckta vackra båtar i färg med olika små motiv inuti de helgjutna glasskroven. Fantasifulla, vackra och mycket lockande. En av de där lite större båtarna brände sig in i magtrakten och jag sa till min väninna: Den ska jag ha, kosta vad den kosta vill! Jag bara ska ha den! Jag har 12 000:- på ett sparkonto…    Jag gick och hämtade en lista över utställningsföremål och priser. Letade upp numret på båten jag var förälskad i och så in i listan och … ojoj, nä, omöjligt, inte sååå mycket pengar! Priset var ca 82 000 om jag kommer ihåg rätt. Jag visste inte ens vem glaskonstnären var! Kort därefter kunde jag läsa om succéutställningar i Tokyo och New York och så vidare i världen.
I glas- och presentaffärer har jag sett Bertil Valliens båtar i små miniformat. Fina men charmen är nästan helt borta. Det får vara. Ingen reserv för mig! Ska det vara så ska det!  Vad sparpengarna användes till har jag ingen aning om!

Jag fortsätter med andra ljusglimtar från hösten i nästa inlägg! Då kommer det att handla om något helt annat!/A

Man måste tänka på trevliga och roliga stunder en regnig dag i november när radion maler på med Trumpgubben som nu ska bli landsfader och Jesus och jag vet inte vad. Rädda världen, ska han och öppna kranen för mer kapitalism och bygga en dynasti för sig och familjen och hokuspokus så blir det bättre överallt. Var inte han emot etablissemanget? Seriöst: Är det någon som verkligen kan tro på det där?

Väljer att stoppa huvudet i… och tänka på höstens ljusglimtar!
För ganska många år sedan såg vi Elna Joloms succéutställning med kraftfulla och färgstarka glaspjäser i Gärsnäs! Det var hennes lyckosamma debut som konstnär och hon blev kallad underbarn i recensioner och sånt som att hon var glasets Mozart!
I flera år i rad har Elna Jolom tagit initiativ till en utställningsrunda som heter Mästarna bakom Glaset! I år var underrubriken ‘Crossing borders’ med olika glasmästare och andra konstnärer som bjuds in att delta. Vi som bara vill titta har flera ställen att besöka.
Det är i hennes hytta vi börjar. Där finns också en affär och utställningar. Ute vräker regnet ner men här inne  i Österlens glashytta är det varmt och gott!

Kvinnan här ovan heter Tillie Burden, inför publik jobbar hon koncentrerat med sitt glas. Rullar, hettar upp ämnet, rullar, formar, hettar upp, rullar i något sandliknande puder… Tillie kommer från Australien men bor och arbetar nu mer i Boda i Småland.

I en lustig utbyggnad finns en ljus utställningslokal som inspirerar! Minsann är det inte en skånsk kändis där i lokalen. Jag ser aldrig sånt men min man är bra på ansikten och typer han nyper mig informerande i handen. Jaha, ja, jag har fullt upp med miljön och utställningsobjekt. Fikonträdet och vinrankan gör sitt till för en skön känsla.

Här ovan är bilder från Österlens Glashytta! Snart visar jag fler ljusglimtar från hösten. Häng med vet jag!/A

Att människor behöver ha vackra omgivningar, tilltalande miljöer, färg och form som piggar upp är väl självklart för oss. Vi som har vacker landsbygd med betade marker, lundar med vitsippshagar,  höga fjäll och skogar, alldeles hela hus, grönskande träd, varma hem med rent vatten, hela möbler och gamla fina stadsmiljöer jämsides med nybyggt och modernt är faktiskt så bortskämda att vi kan behöva en och annan provokation ibland. I en byggnad, ett konstverk, ett musikstycke eller i en text vi läser. För att vi ska fatta att vi lever så krävs en smäll på käften…eller? Är det därför vi är elaka mot varandra och far med osanningar om ”de andra” för att vi inte orkar ha det så bra?

Men de, de som överlever mitt bland bomberna, hålen i gatorna, lermassorna, grödan som torkar, vindarna eller vattnet som sveper bort alla hus, där sopor och öppna latriner finns näst bredvid sovplatsen; de människorna, barn, unga och vuxna, behöver alls inga provokationer –  de lever mitt bland dem; krigets brutalitet och naturkatastrofernas övermakt att förstöra, de giriga människornas utarmning av våra gemensamma resurser och … vad kommer du på mer för hemskt?
Jag blir matt av allt det här och i morgon ska USAs befolkning gå och rösta och de debatterna vi har hört har inte precis gjort världen till en bättre plats. FY och TVI!

Jag måste ge er som läser lite fint att titta på som motvikt till det jobbiga! KRAM!/A

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Man kan röra på sig i alla väder! Men Kjerstin…var är mössan?

PS Gamla och nya bilder som visar sånt vi behöver både bokstavligt och bildligt!/A

Strunt i älgar och gamla hus! Det här är ju toppen om man är drygt fem och två, eller hur Leopold och Esmeralda!? Allt som gick att åka på eller klättra i var nog bäst på Skansen!

Vi hade ju tur med vädret och att vi var där tidigt! Sen kom resten, nja, men många av Stockholms barn och turister som också ville vara där den här soliga oktobersöndagen!

Klättra upp lägga sig i ormens käft och sen komma ut där bak… Här ovanför kommer du Leopold för tjugonde gången! Syrran kämpar sig upp på konstgräset som var lite halkigt!

Vi kunde till och med sitta ute och äta! Korv och bröd, våfflor med sylt, pommes och burgare, fisksoppa med brödbit och halstrad lax med mos. Alla blev rimligt nöjda!

Vi såg gråsäl, vargar, lodjur när de matades, berguv, björnrumpor när de smet in och en hel del andra djur också som grisar, får, getter, höns och papegojor.
Här nedan sitter du, Leopold, på morfars axlar och Esmeralda på pappas.
Djuren är en viktig del av del av Skansen… men jag, Agneta, blir ledsen av instängda djur.

Bergbanan blev en fin avslutning då eftermiddagen blev allt kyligare och Esmeralda åt upp sin korv i bilen! En fin och glad dag trots att alla åkattraktioner inte fungerade!

Nästa gång er morfar och jag kommer till Stockholm så gör vi något annat kul!/A

Några dagars resa gör susen om man är lite trött på vardagen och om man inte är det gör det gott ändå! För att träffa familj och vänner åkte vi till Stockholm. Inget inbokat!

Frukost hos vänner är njutbart. Småprat över tekoppar som snart följs av kaffepåtår. Läsa en morgontidning som heter något annat än den där hemma. Bli lite uppassad…

Vi vandrade på Södermalms gator inte alls utan mål och mening. Vi ville gå och hälsa på hos Olle Adolphson. Han som skrev så bra låtar som den om Lilla Skinnarviksgränd.
Vi tar hjälp av GPS för att söka.

Inte efter gatan men efter Olle Adolphsons park. Parken hade gömt sig.

Bakom en oansenlig port och några omaka trampstenar upp hittade vi den och efter klivet upp och in så såg man Olle A vid ett bortre staket och med hela Riddarfjärden bakom sig.

Han finns alltid där nu mer. Hej du, Olle!  Skulptören, en annan Olle, var klasskamrat på högstadiet så det är extra roligt! Och i en blå stor sandlåda fanns ett täcke och en kudde.

Det fanns en bättre entré genom en grind i det där bortre staketet och ut till utsikten som alla älskar. Även en gråmulen dag. När jag var liten fick man klättra på några berg eller smyga in på privata tomter för att få den här utsikten – för den ville man ha!

Vi promenerade inte hela Monteliusvägen innan vi avvek från det vackra promenadstråket. Leta upp det när du är i Stockholm och kika in i den lilla parken!
Vi gillar gamla Söder och alla promenadmöjligheter här ser man bort mot Saltsjön.

Det är trevligt att flanera och hitta nya möjliga vägar att gå mot en plats eller upptäcka något roligt eller fint och oväntat på en husvägg. Ebba flyger heter det lilla konstverket.

Vi tillbringade lite tid på några ställen i Gamla Stan och avslutade själva huvudpromenaden på Medelhavsmuséet nära Gustav Adolfs torg. Där botaniserade vi i muséishopen innan vi gick upp en trappa till Bagdad café för att släcka törsten! Kan verkligen rekommenderas, ett glas rött för 55 kr, och muséet har gratis entré!
Trevligt att du var med ända hit!/A