Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


4 kommentarer

Vaken

Hon kunde inte somna om. Första gången hon tittade på klockan var den 01.48 och nyss 03.20.
Hennes vän radion fanns alltid nära och nu hade hon hört om Himalaya, ”jordens tredje pol med glaciärer och allt” som de sa i programmet, och hur det påverkades av uppvärmningen och givetvis naturen vida omkring hela detta bergsmassiv. Hon hade legat kvar och lyssnat och reflekterat över hur människorna i Nepal, Indien, Kina och Afganistan redan har påverkats av de förändringar som sker; enorma flodvågor då glaciärer smälter men också sämre tillflöden av det livsviktiga vattnet som man inte klarar sig utan.
Hon gick ner till köket och gjorde en stor kopp te. Medan hon väntade på att teet skulle dra såg hon fullmånens vita skiva och hur en smal skärva av havet åt sydväst lystes upp av ljuset.
Tekoppen klirrade lite när hon tyst smög uppför trappan. Å om hon ändå skulle försöka fånga det där magiska.

Hon tittade på sin kamera som låg på skrivbordet men tog ändå bara mobilen och fotade ut genom det halvmåneformade fönstret med pelargonblom och klotlampa i förgrunden och några fläckar på fönstrets utsida som inte hindrade henne från att se att magin fanns kvar där ute i det stora hela.

Lev väl!/Agneta



10 kommentarer

En återblick

För ungefär 60 år sedan togs det här fotot med en gammal lådkamera. Min mamma, Ingrid, är drygt 50 år där och jag tycker om det jag ser. Hon är klädd i sina bruna fritidsbyxor och koftan är ljust turkos, om jag minns rätt. Håret är klädsamt uppsatt. Jag var 13 år och tyckte att jag hade en gammal mamma. Nu tycker jag att hon ser trevlig och snygg ut. Vad kikar hon på? Kanske det första barnbarnet som var med vid det där tillfället, så är det nog.

Mannen bakom henne är min farfar, hennes svärfar Ernst. Under hela min uppväxt såg jag honom som en jättetjock gammal gubbe och vad ser jag? Bara en måttlig gubbmage på honom och en rätt liten farfar.
Det står kaffekoppar på bordet och mamma har kaffepannan i högerhanden, ska några fler komma? Verandan bakom mamma och farfar hör till ett litet ruckligt träskjul men med en liten vedspis att koka kaffe och potatis på. Där kunde man ta skydd när det regnade. Jag älskade det där lilla skjulet för det liknade en koja på något vis.

Platsen är en skogstomt på Hölö där Evert Taubes Sjösala äng ligger och Nämdöfjärdens vatten finns inom gångavstånd. Något halvår tidigare hade pappa, som var en van tippare, lyckats få in en fullträff på Tipset och vunnit pengar nog att att köpa den här tomten med några rejäla stenknallar och blåbärsplantor mellan träden. Äntligen kunde pappa, Sven, förverkliga sin dröm om att kunna skaffa tomt och stuga i skärgården. Det ruckliga skjulet revs när den nya stugan kom på plats. Det var en liten men rejält byggd sommarstuga med två rum och veranda. Pappa kom att älska sitt ställe, jo, det var vårt men det var han som älskade det mest.

Igår skulle han ha fyllt 111 år och jag kan se honom sitta på verandan med en kaffekopp i arla morgonstunden och se solen gå upp över Orrberget medan… Tänk, om jag hade ett foto på honom där i den stunden!
Idag drunknar vi i alla våra foton men sällsynta stunder som finns förevigade är guld värda!

Lev väl och blomstra!/Agneta



8 kommentarer

Vi går ut nu!

Jag brukar säga att jag går ut i mars och nån gång i oktober går jag in men riktigt så har det inte blivit i år.
Idag, den 5 april, har det varit alla väder och det blev mer inneliv än vi tänkt.
Nattliga vindar väckte oss tidigt, klockan fyra, det knakade och brakade, regnet smattrade, temperaturen var runt noll. Vi somnade om efter ett par timmar och vaknade till avtagande regn, sen uppehåll, svinvindar, lite snö, nytt regn och snö på tvären sen plötslig på eftermiddagen som ovan – aprilväder alltså! Trädgården är ännu inte vårstädad men varför ska vi frysa? Jag vill höra fåglar och njuta ute. Vi hinner och tar promenader i solen som vi njuter av!

Dagen efter förra inlägget ”Bok och bokstav” vandrade vi med vänner i en bokskog på Romeleåsen. Det började kanske inte direkt med snöklockor men efter någon kilometer fanns de där och bildade ett vitt hav ihop med snödroppar. Solen lyste ner mellan de mäktiga bokarna. Precis det som jag bl a skrev om i det förra blogginlägget.
Vi korsade grusvägar, smala stigar och bytte till en bit vandringsled och bara njöt, det gjorde hunden Zack också!

Vi såg så mycket vackert med mäktiga stenmurar, en ravinliknande dalgång och hönsen på en gödselstack som hade det bra med två stiliga tuppar och hunden Zack var lycklig hela tiden. Efteråt blev vi bjudna på en mycket god lunch i vännernas nya orangeri byggt av återbruksmaterial. Stort tack, Hasse och Lena och Z för den fina dagen!

Vi har också skaffat höns lagom till påskhelgen. Yngsta barnbarnet Victor hjälpte till att få dem på plats. De får ströva fritt i trädgården så länge. Här har det legat en vedhög och tänk så lyckliga påskliljorna blev att slippa veden ovanför!

Victor kom hit med tåget och några dagar senare kom hans föräldrar. På påskafton var det dags att plocka lite ramslök och gå en promenad. Victors mamma är från Laos och hon har koll på mycket som växer vilt och går att äta. Här omkring odlas raps och man gör olja av den, i Laos odlar man raps för att äta själva växten i ett tidigt skede, tror jag.

Det blev en skön och vacker promenad på Kärleksstigen och över bäcken flög en pytteliten kungsfågel! Vi fortsatte ner till havet och visst, vi hittade fina ramslöksblad att lägga i kassen som vi bar hem. Vi hade härliga dagar ihop men utan närhet, inga kramar och pussar. Snart så…på onsdag ska jag minsann få min första spruta!

Lev väl och blomstra!/Agneta