– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken är en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar enligt boken genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål som hon hängt upp på en spik på väggen och så finns instruktioner hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Sen jämförs denna bok med senare upplagor av kokboken där husmodern har börjat arbeta och hushållsbestyren och matlagningen får allt mindre plats i livet. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg och jag får spara de andra essäerna till senare tillfällen.

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle. Boklubben hade möte hos Britta och började med god lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man kan det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller något liknande utan att alls behöva uppskatta personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena och Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta

Idag är det ”annan dag midsommar” och vi firar att vi har bott här i 25 år. Mycket har hänt och från de första åren har vi bara pappersbilder i album. Bilderna här nere är inte alls ordnade i tidsordning.
Man kan inte heller visa allt som har hänt i foton, vägen till nuet har varit kantad av sånt som är tungt och lätt, här har funnits både förtvivlan och glädje precis så som livet är för de allra flesta. Men vi är så glada för vår plätt på jorden, vårt hem och de år vi har  tillsammans här. För nu laddar vi för sisådär ytterligare 20 år!

Hade vi köpt vårt drömhus frågade vi oss, nej, det var läget med den fina utsikten som vi hade fastnat för. Allt det har jag skrivit om i tidigare inlägg.

De första fotona visar en mycket flitig man, fotona är fotade rakt ur gamla album. Idag tar jag nog fram några så att vi kan titta och minnas mer  –  hur det såg ut och hur usel vår dåvarande ekonomi var men mest vår gemensamma skaparglädje. Sånt som drev oss framåt och alla som ville hjälpa oss, komma hit på kalas eller bara vara med oss. Ni var förstås fler men ibland fastnar man inte så bra på bild…som ni vet.

SONY DSC

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SONY DSC

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Vi har fantiserat, planerat, konstruerat, byggt, grävt upp, grävt ner, sågat, klippt, planterat, stått i och jobbat på här hemma i nästan alla år. Många gånger har vi sagt att just nästa år ska det inte bli något nytt projekt PUNKT. Men så har det ändå alltid blivit något gjort, trallala. Snart måste vi väl börja trappa ner, sköta om och vårda det vi har, men så länge det är kul så håller vi väl på. Vi är kloka men inte så förståndiga.

Ibland ger vi oss ut i det fina landskapet häromkring och tycker det är så mysigt att komma hem. Inte så dumt att tänka tillbaka en sån här jubileumsdag och bli stolt! Vi kan konsten att berömma varandra, det ska vi göra ikväll när vi skålar och äter något gott!

HB4116

Just nu vilar vi lite mellan två projekt och lite småregnigt väder hjälper oss med det.

Lev väl och jubileumskramar till alla!/Agneta

På vårkanten 2008 gick jag förväntansfull till brevlådan flera gånger eftersom jag väntade på ett stort kuvert från tidningen Rosie. Andra numret för året skulle innehålla ett reportage om några bodar från olika trädgårdar. Såna bodar där ägarna har sina spadar och redskap och snören och krukor och allehanda saker man kan behöva i en trädgård.
Det var andra året som tidningen kom ut och på sensommaren 2007 hade vi ”lånat ut” vår ganska nybyggda lilla redskapsbod till ett reportage. Min man hade en arbetskamrat vars fru till och från frilansade i olika tidningar med inrednings- och trädgårdsreportage och paret hade vid ett par tillfällen besökt oss.
Sommaren 2007 fick jag alltså frågan om jag kunde tänka mig att visa vår nybyggda redskapsbod i en relativt nystartad trädgårdstidning. Jovisst, det kunde jag väl, det var ju en enkel men trevlig och praktiskt bod vi hade fått till. Det är ju roligt att läsa om och ännu hellre se andras lösningar i trädgården. Reportaget skulle visa hur ett antal kvinnor löst det där med förvaringen i trädgården. Agnetas gömma blev rubriken på uppslaget med vår bod.

Kunde jag tänka mig att de inför fotograferingen tog med extra rekvisita, lite olika attiraljer som kunde passa in. Nej, det tyckte jag inte var okej, jag sa att de kunde hämta sånt som redan fanns i trädgården – annars blev det ju någon annans bod. Ibland blir det mer grejer än trädgård vilket jag kände redan då. Även om jag kan tycka att det är roligt i någon annans trädgård så ska det inte vara så här hos oss.
Så en dag på vårvintern 2008 , låg tidningen där i ett vitt kuvert. Tidningen hade alltså kommit ut. Reportaget var gjort utan att någon av oss varit hemma. Vi hade jobbat och eftersom vi inte själva skulle vara med i tidningen så var det helt okej. Det gjorde det hela extra spännande. Hur hade de fotat och vilka prylar hade de hämtat?

Boden byggde vi av samma virke som bilhuset (ordet car-port går bort) och boden är byggd vid bortre änden med bilhusets gavelvägg som den inre väggen i boden. Dubbeldörrar gör det lätt att ta in och ut grejer, lasta skottkärra  och på sidorna finns en del hyllor för förvaring. Allt det där ser man ju men när jag slog upp reportaget såg jag endast en sak: den GRÖNA färgen som de lagt till på lilla snedtaket  tak och vindskivor. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ha valt den färgen! En småsak kanske men det var fräckt att göra så och när man sen läser bildtexten så fattar man ingenting. Texten anger rätt vad gäller roslagsfernissan. Väggarna på både bod och bilhus var däremot målade med en grå levande ekologisk färg som fortfarande håller bra. Jag minns att det luktade apelsin när man målade. Endast några detaljer hade vi målat i den blå färgen från Ottosons men inget av den färgen syns här i reportaget. Den som målade grönt i datorn kan inte ha sett texten – och den som skrev texten kan inte ha sett den redigerade bilden eller hur ska man formulera problemet?

En annan småsak som störde mig var när jag läste FIFFIG FÖRVARING över metallkorgen från Classicum från 295:- nästan allt här är fel.
Man måste ha lagt i sekatörerna enbart för fotot men det är helt ofiffigt att ha dem i en sån korg, det syns hur de glider ut i springorna. Snören och sånt går däremot utmärkt.

Korgen köpte jag från ett loppis till förmån för trädgårdsföreningen. Några vänner där jobbade på apoteket och de hade skänkt en snygg reklamkorg från ACO. Jag använder den fortfarande men vänder alltid texten neråt.
Jag såg att upplägget av ”reportaget” var snyggt och fotona fina men det andra gjorde mig riktigt irriterad. Jag kommer inte ihåg vem jag skrev till på tidningen och vad jag minns så fick jag bara den här förklaringen: En lite vågad vikarie på redaktionen ändrade efter eget tycke och det var bråttom, tidningen skulle gå i tryck. Jaha!
När 2008, andra året för Rosie, gått ut hade tidningen lagts ner och inte tror jag att det berodde på mitt klagomål precis.

Idag när jag skulle ta ett aktuellt foto på boden så var det som att komma till en grönskuggig djungel. Ännu mer en gömma nu! Dörren var lite skitig men alldeles intill i solen fanns lilla pumphuset som vi byggt över en gammal grävd brunn. Pumphuset har grå brädväggar, trätak målad med Roslagsfernissa och blå detaljer målad med Ottossons linoljefärg.  Det är så som det ska vara!
Här nere är dagsaktuella bilder från trädgården, många Digitalis, Crocus Rose och sist Constance Spry.

Låna aldrig ut dig till något som du inte kan kontrollera innan det går i tryck!  Resultatet kan nämligen bli något helt oväntat!
Har du kanske varit med om något sånt?

Lev väl och blomstra!/Agneta

Hennes namn är vackert och jag associerar det med stora non-figurativa tavlor eller symmetriska motiv i mjuka färgskalor. Snart, snart får vi möjlighet att se den efterlängtade utställningen som öppnar 16 juni på Moderna Muséet i Malmö.
Hilma av Klint, 1862-1944, var inspirerad av dåtidens nya upptäckter som röntgen och annan vetenskap och intresserad av spiritism. Mellan 1906 och 1915 arbetade hon intensivt med en helt ny typ av stora abstrakta tavlor, hon visade dem knappt för någon.

Och nu kan vi äntligen få se och uppleva dem med våra egna sinnen. Jag kan inte erinra mig hur länge jag har känt till henne men jag vet att hennes konst har fått mig att häpna. Utställningen skulle ha öppnat nu i april 2020 men pandemin flyttade den och nu måste man boka tid för besöket. Avstånd måste hållas och allt det där. Jag hoppas inte det betyder att man måste skynda genom lokalerna. Jag vill se noga och kunna gå tillbaka och framåt och…

I något skede i livet tog Hilma af Klint kontakt med Rudolf Steiner, antroposofins upphovsman, för att visa sin konst. Han slog helt sonika fast att detta kommer ingen begripa förrän kanske om 50 år! Jag vet inte om vi ska vara glada eller förtvivla över detta. RS var förmodligen en auktoritet för Hilma och även om hon gjorde flera försök att påverka honom så förblev tavlorna kvar hos henne. Hon var före Kadinsky men har ändå inte haft/fått någon plats i konsthistorien. Vad hade hänt om hon hade varit man?

En brorson ärvde 1500 verk, alla anteckningar och dagböcker, inget fick öppnas förrän 20 år efter hennes död. Därför förvarades allt inpackat uppe på en lägenhetsvind i Stockholm och på 70-talet ville arvtagaren skänka alltihop till Moderna Muséet i Stockholm men museichefen tackade nej!
Först 2013 visades hennes verk där på MM och gjorde succé.

Bortom det synliga är en underbart vacker långfilm som i lugnt tempo berättar om Hilma av Klint, hennes liv och verk. Den fanns på SVT-play tills alldeles nyligen. Jag tror den går att hitta på nätet.
Blev du intresserad så finns en hel del på nätet så kanske kan man till slut revidera konsthistorien och ge den här konstnären sin rätta plats!

Lev väl och konstra…nej, nu skojar jag!/Agneta

Livet beskrivs ibland som en transportsträcka från födseln till döden.  Då börjar jag närma mig den senare delen av resan nu. Men än är det en bra bit kvar – om jag får bestämma! En sista knapp tredjedel ungefär, kan jag kanske tänka mig.

Jag befinner mig väl ungefär vid den kinesiska gränsen om jag ska till Peking och har åkt med Transsibiriska järnvägen hela vägen från Moskva och passerat över Ural, åkt genom Sibirien och mött det vackra området runt Bajkalsjön världens äldsta sjö och tåget tuffat vidare mot gränsstationen mot Kina. Vilken resa! Ja, för det där har jag ju gjort.

Jag tänker att det är kanske där jag befinner mig just nu. Jag står och tittar mot molnen och hör i huvudet Pugh Rogefeldts låt från 1969:

Små lätta moln
Ser jag på din himmel
Din himmel som är blå
Här är du nu min sommar med
Små lätta moln

Just den varma sommaren 1969 gick jag då och då på Hornsgatan i Stockholm till BVC med en liten söt bebis i en grön manchesterklädd barnvagn. Det var en lite otrevlig transportsträcka på grund av avgaserna. Krukmakargatans parallella sträckning gjorde att vi kom undan avgaserna en bit. Jag var ung och stolt över det lilla barnet som kallades Pelleplutt eftersom vi inte hade valt hans namn ännu. När pojken var ett halvår var vi tvungna att ange hans riktiga namn så det blev inskrivet i kyrkoböckerna. Något dop ville vi inte ha, pojken skulle vara fri att välja sin livsåskådning själv. Så blev det.

Små lätta moln
Ser jag på din himmel
Din himmel som är blå
Här är du nu min sommar med
Små lätta moln.
Min kärlek har du sommar,
Din himmel så blå

En gång för längesedan flög jag till Kenya, inte flög jag själv, men med ett jätteflygplan och väldigt högt upp var vi. Vi somnade in för natten men jag vaknade när vi hade den afrikanska kontinenten långt under oss. Just då såg jag, på vänstra sidan, en strimma ljus från solen och hisnade då jordens rundning visade sig i det ökande dagsljuset. I den stunden var jag på besök i ett overkligt universum, det var helt magiskt.
Vissa bilder har man bara inom sig.

Som ung var jag både land- och sjöscout. Det var riktigt roligt och med mina barns pappa blev vi sen, under ganska många år, en seglande familj med fyra ombord. Det kunde  vara underbart fint att segla genom vackra skärgårdar i smult vatten. Naturen är helt fantastisk utmed Sveriges långa kust och i de stora sjöarna.

Men för att tala klarspråk: De tuffa seglingarna passade inte mig; min livliga fantasi kombinerat med ett katastroftänkande förstörde många seglatser. Otrygga vatten med många grynnor och upprörd sjö var ingen höjdare, inte ens på väg in mot en fin naturhamn.
Att äntligen komma iland på en ö, särskilt efter en dags tuff segling, var ändå att vinna storvinst! Inte visa sin rädsla, bara vara glad utanpå. Det om något är en sorts transportsträcka; att helskinnad klara sig till nästa målsnöre; att göra något man egentligen inte vill eller vågar för att man kanske kan lära sig. Jag ville vara tapper och så skulle jag inte förstöra för de andra i familjen.
För varje människa finns såna tider i livet när man biter ihop och bara GÖR saker för att anpassa sig eller inte göra en annan ledsen, jobbiga transportsträckor!
De enkla är det finaste och det sker till fots och gärna med vänner vid havet.

Här sitter jag och tänker och letar foton, som vi har i ett privat moln, och villar nästan bort mig i vad jag ville säga med transportsträckor. Hur skulle min mamma ha förstått att man kan ha foton i ett moln som man sen kan hämta hem och skriva ut. Vilket transportmedel tar en bild som ska färdas hit till min dator? ADSL har vi nu men…
Vi ska snart få fiber, hur kan så mycket susa genom de där tämligen smala fiberkablarna som nu är framdragna till huset? Otroligt, skulle mamma säga, och jag me’!

Så här presenterade jag mig på FB när jag sent omsider hade bestämt mig för att finnas där: En rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet konverterat till  pensionär i Skåne.
På den vägen är det och själva livet består av massor med transportsträckor från rännstensungen till pensionären – man kan inte räkna dem alla!

Lev väl och blomstra!/Agneta