…har jag skrivit om några gånger. När man har tid över kan man sitta var som helst i en sån gungstol och filura. Man behöver ju inte ens sitta man kan rent av stå, eller till och med gå, medan man sitter i en sån stol!
Oftast filurar man utifrån tankar och minnen som sätts igång bara för att man tar sig tid att gå igenom gamla fotoalbum eller stöka runt i lådor med alla möjliga sorts dokument. I morse hittade jag den här bilden instucken mellan några riktigt gamla skolböcker. Varför i all sin dar låg den inte i lådan tillsammans med de andra gamla fotografierna? Jag studerar bilden noga. Jag tittar på helheten, ansiktena, kroppshållning, händer och fötter…

Vad ser man? Ett tidstypiskt ungt par klädda i fritidskläder från 1930-talet. Den unga mannen och kvinnan håller om varandra. Det gör att man tänker att de hör ihop och tycker om varandra. Han är någon dryg decimeter längre än henne och  de ser lediga och avspända ut. Fotot är taget på en strand med träd längre bort och kanske är det ett tält i bakgrunden.

En dag för minst 15 år sedan kom den här  bilden i ett kuvert avsänt från Gotland där min i ålder närmaste storasyster bor. Likadana kuvert hade hon också skickat till vår bror i Stockholm och vår äldsta syster, hon som fyllde 80 i januari och som sedan länge bor i Skåne.

Vår kära syster på Gotland ville glädja oss med denna bild som hon låtit en fotograf ordna kopior på. Hon hade i sin ägo några andra foton från just 30-talet. De flesta var suddiga och alla var ganska små så det var verkligen en fin gåva att få detta överraskande foto – som jag i alla fall inte kände igen från det mörkt vinröda familjealbumet som haft sin förvaringsplats i chiffonjéns övre låda i enrumslägenheten på Krukmakargatan, på Södermalm i Stockholm, där jag växte upp.

Jag blev så glad över kortet att jag tog det till jobbet och visade det för flera arbetskamrater. Pekade på pappas dress som säkert var i mörkblå ulltrikå och mammas utställda byxor och la till att hon hade kallats för Dockan av sina kamrater. Jag kopierade fotot och skickade det till mina barn – ja, det har jag i alla fall för mig att jag gjorde…

-Nä, sa äldsta systern bestämt i telefonen, det där är fjällan pappa hade före mamma! Titta på händerna, så ser man det!

Hrm…! Men i så fall varför blev kortet kvar i alla år? Jag som bara jämför med andra små och suddiga bilderna vet inte säkert, vet fortfarande inte. Men kvinnan på bilden är lite för lång, tänker jag. Näsan lite för stor kanske…händerna, tja, svårt att avgöra. Jag som var så glad…hur ska jag nu förhålla mig!?

Egentligen, egentligen hade jag inte behövt sanningen – om det nu är så! Jag hade kunnat leva med bilden och så som den var uttolkad innan  min äldsta storasyster sa vad hon trodde! Jag kände mig förvirras av motsägelsefulla uppgifter och tror att det inte är någon idé att forska i saken. Så blev det att jag stoppade in fotot någonstans på en irrelevant plats. Jag tror jag ska lägga det i lådan med andra gamla bilder. I det långa loppet spelar det ingen roll… mamma och pappa är döda nu och denna eventuella tredje personen är för mig bara eventuell. Tänk, om jag ändå fick veta…det vore mycket speciellt och spännande!

Vad göms i våra byrålådor egentligen?/A

Jag har alltid gillat dokumentärer, undersökande journalistik, avslöjande sanningar och transparens – fast just det begreppet är ganska nytt så har  det kanske blivit överanvänt i dagens läge men eftersom jag verkligen vill VETA hur det står till i gamla Sverige, Norden, Europa så håller jag mig vanligtvis à jour med utvecklingen och vad som händer…känner mig ganska glokal, som jag hörde någon på radion uttrycka saken, alltså både lokal och global. Nyheterna ger oss ju en massa kunskaper hela tiden men, men – men!

Ibland är allt tydligt och klart. Jag vet precis var jag står, är fast förankrad och vet vad jag tycker i olika sammanhang. Kan förhålla mig till det jag hör och väga informationen mot mina tidigare kunskaper. Men så plötsligt har jag blivit velig och fundersam. Tankar som funnits länge kastas över bord och skeppet lättar och så flyter man iväg utan direkt styrning…

Känner ni igen er? Att få insikter, byta åsikt eller pröva sina gamla värderingar är spännande men också jobbigt! Något jag verkligen alltid försökt är att förstå hur människor tänker. Vad är deras grund till åsikterna? Hur menar de? Finns det baktankar som driver dem i en speciell riktning? Eller blir det som det blir och det som sker är bara en kedja av händelser? Då är min danska vän en god lyssnare till mina undringar!

Nu tycker jag plötsligt att de där kunskaperna som blottas för oss tränger in i mig med hårdare slagkraft och jag känner mig skör eller så gör de rent av ont i mig trots att jag borde bli arg i stället! Har plötsligt börjat stänga av av radion när det är för jäkligt och jag precis hört hur biståndspengar gått i fel fickor eller slå ihop tidningen när jag läst om barn som tvingas arbeta i giftiga miljöer eller utnyttjats på annat otillbörligt sätt. Det där har jag hört och läst förr men nu gör det ont. Ja, väldigt ont.

Är det åldern eller har jag börjat tänka världsfrånvänt? Jag värjer mig också mot avslöjanden om girigheten överallt. Att man skor sig på andra är väl inget nytt men nu avslöjas i rask takt den ena skandalen efter den andra…är det inte skatteparadisiska möjligheter för rika människor att gömma pengar (undanhålla skatt till vård, skola osv) så är det svenska kyrkan som förlustar sig på resor. Jag betalar skatt till svenska kyrkan för kulturarvets skull, troende är jag inte och inte heller en ivrig kyrkobesökare, men ska jag verkligen var kvar som medlem?

Jag vill inte tappa hoppet om att de flesta människorna är goda och inte alls bara giriga eller illvilliga.
Kanske kan vi bli serverade lite goda nyheter på tallriken med alla tunga hemskheter och avslöjanden. En tallriksmodell med lika delar positiva men sanna nyheter, tveklösa avslöjanden och så en del förståndiga kommentarer av pålästa och duktiga  människor som kan spegla verkligheten. Jag behöver framtidstro just nu! Jag vill inte bli en gamling som gräver ner mig. Tillsammans kan vi göra verkligheten både vackrare och mer jämlik, så det så! Punkt. Slut!/A

PS mina kära gamla SFI- elever; ordet fnasig har inte med funderingar att göra. När hud är lite fjällig och skrovlig kan man säga att den är fnasig. Knasiga funderingar är något annat än fnasiga funderingar…lite litterärt kanske, något som kallas allitteration! / DS er A