Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


8 kommentarer

På vift (6)

Nästan det sista jag gjorde var att titta på två mycket bekanta applikationer som hängde i köket hos våra vänner B o W. De är gjorda av min allra käraste Lotta L i början av 80-talet. Då var vi familjemedlemmar i en storfamilj i Viby och jag minns när L jobbade med stora och små bilder för en utställning i Askersund och nu hänger de här två kopparna med te och kaffe i Nyköping. Så kul!
Sen tog vi farväl av våra värdar ute vid bilen med ett glatt: -Vi ses igen och tack för allt!
Väderprognosen för dagen var halvbra men framåt eftermiddagen skulle det regna mycket. Körplanen var: Sörmland, Närke, Värmland och till kvällen hade vi bokat rum på Stadshotellet i Åmål – alltså Dalsland. Vi skulle vara i Karlstad före klockan två var ambitionen men hyfsat tidigt kom vi frukostmätta iväg . Vi hade alltså gott om tid. Det blev småvägar först, sen lite större och när vi närmade oss vägen söder om Hjälmaren började vi tänka på vänner som bara bodde några mil bort ifrån vägarna vi körde. L o P i Brevensbruk hej,hej! E i Hallsberg, hej på dig! L o M i Vretstorp, men hallå där, Lotta, dina gamla koppar i engelskt porslin finns i Nyköping! Och sen slutade vi heja, det skulle bli alldeles för många hejhej medan vi körde söder om Örebro för att komma till snabba E18.

På FB hade jag sett några lockande foton från Tant Grön i Vintrosa, vi hittade dit för en fika och körpaus. Mycket mysigt ställe på alla sätt och vis och minsann köpte jag en fin ljungfärgad linkofta också innan vi körde vidare. Milen rann på och väl en bit in i Värmland stannade vi på en trevlig rastplats vid en liten sjö med barrskog runt omkring. Javisst, så ser ju naturen ut i de här trakterna. Det ösregnade och vi satt kvar i bilen och åt de goda pizzabitarna som vi inte hade orkat äta upp kvällen innan på Bryggerier i Nyköping. Mätta och nöjda körde vi sen raka vägen till det gamla dansstället Sandgrund i Karlstad. Klockan var fem över två och nu hade vi nästan två timmar på oss för att äntligen få se Lars Lerins stora akvareller!

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

På vift (5)

Om man har känt varandra länge behövs ingen lång startsladd, allt känns naturligt och lätt även om man inte har setts på länge. Vi slog oss ner i växthuset med bubbel i glasen och sen pratade vi på. Förutom massor med god mat och vin visste vi att på programmet stod orden natur och kultur för kommande dagar. Vi behövde bara finnas till, trivas, hänga med och njuta – och det gjorde vi!

Moln täckte himlen och luften var kryddad med höst. Vi vandrade lite långsamt längs anlagda våtmarker utan att ana Östersjöns vatten förrän stigen bar uppåt just här. Vid bordet på bergknallen avnjöt vi gott bröd till en fantastisk grön ärtsoppa med chilihetta. Om man vill ta sjövägen till Nyköping, härifrån vår lunchplats, svänger man babord där borta tvärs över vattnet där fjärden sen smalnar till en lång vik, Stadsfjärden.
Senare samma dag var vi på en guidning på Sörmlands museum i Nyköping. Guiden berättade om människors öden utifrån deras tillhörigheter. Till exempel en rik adelsdam och en kvinna som emigrerat till Amerika. På var sitt ställe, men i samma magasin, fanns deras många respektive få saker: kläder, textilier, fotografier, bestick, oljeporträtt, brev och möbler, stort och smått. Muséet, från 2018, var annorlunda, spännande och som det kändes med mycket nytänk, med mer eller mindre öppna magasin och varierad programverksamhet. Dit vill man tillbaka!

Nästa dag promenerade vi längs Nyköpingsåns vindlingar, kraften i det här vattnet har människor sen länge nyttjat på olika sätt. Och fiskarna som vill upp och leka har en egen trappa – men så de kämpade för att kunna ”gå” i den trappan. Vi stod en stund och tittade och undrade hur det gick till slut.
Vi gillar träd alla fyra, tror jag, och det fanns många fina, lite ovanliga träd i grönskan runt ån och många gamla vackra hus och staden växer. Den medeltida borgen Nyköpingshus är väl den mest kända byggnaden och Nyköpings gästabud, 1317, är kanske fortfarande den mest kända händelsen i Nyköpings historia. Det är en ruskig historia som inte kan återberättas i ett huj.
På kvällen promenerade vi mera för att äta pizza och prova öl på Bryggeriet. När vi hade promenerat hem visade min mobil drygt 12 kilometer, inte så illa. Tack, snälla, omtänksamma vänner för allt!

Nästa förmiddag lämnade vi Nyköping och sedermera även Sörmland och satte kosan mot en annan del av Sverige. Lev väl och blomstra!/Agneta


5 kommentarer

På vift (4)

Vi kikade i kartboken och jag som var kartläsare pekade ut dagens rutt mellan Västervik och Nyköping. Efter Västervikspromenaden siktade vi först mot Valdemarsvik. Vägen ringlade fram med vattenblänk, utsikter och spännande topografi på landtungan öster om den långsmala Gamlebyviken. Och väster om oss fanns Gudingens vatten och skärgården där utanför.

I solsken fortsatte vi färden på småvägar norrut och passerade gränsen mellan Småland och Östergötland. Så närmade vi oss intressanta Valdemarsvik med sin speciella karaktär med fint upprustade gamla fabriksfastigheter och bostadshus i en kil mellan branter och den smala havsviken. Vi åt en sen lunch och läste någonstans att en gång i tiden, i telefonins barndom, hade det varit tätare med telefoner här än i Stockholm! Hembygdschauvinism eller? Tro det den som vill, här har i alla fall pågått mycket verksamhet som gett många arbete och det gamla bankhuset är ett gediget byggt palats.
Naturligtvis hade jag redan på morgonen valt färgen på tröjan för att matcha tallrikens rödlila inslag.

Och bilen gick bra? Ja, den rullade vackert vidare hela vägen och när vi kom till Stegeborg hörde vi av oss till vännerna i Nyköping.
– Vi blir lite senare än beräknat, vi tar första vägfärjan nu. – Ja-a, så klart ni tar den vackra vägen!

Över Slätbaken på några minuter och sen genom ett mer öppet jordbrukslandskap fram till Skenäs vid Bråviken och vår andra vägfärja för dagen. Med den lämnar vi Vikbolandet bakom oss och kör av i Kolmården. Vi är nästan framme nu, mätta av alla intryck, inte blasé utan bara mycket nöjda!
Må väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

På vift (3)

Pataholm var på den gamla vägkartan märkt med en kringla och orden ‘Gammal köping’. Kaffesugna men glada lämnade vi den gamla köpingen och fortsatte norrut. Vi valde gärna bort E22 och körde på mindre vägar, det är så mycket vackrare längs de där slingrande småvägarna, tid hade vi gott om. Framåt kvällen skulle vi nå vårt bokade natthärbärge i Västervik.

Strömsrum, ah, stora ekar, grönytor, vilka spännande hus och långa alléer. Timmernabben, hrm, platser triggar minnen och nu minns jag två flickor som 1967 cyklade från Stockholm till Öland på varsin gammal fullastad cykel. Tältutrustning och allt var med för äventyr. Från Oknö utanför Timmernabben gick färjan till Borgholm och solen lyste över mina roliga minnen från den sommaren och även över oss två i vår bil den här fina dagen. Vi fortsatte norrut genom Mönsterås, fina Påskallavik och mot och förbi Oskarshamn. Norr om O körde vi in mot Virbo, i skogen, och Draget, vid havet.

Jag var nyfiken! Vad minns jag, vad var riktigt, vad är berättat för mig? Jag ville se huset, ån som vi badade i, hagarna som korna rymde från, den smala vägen till Draget. En sommar när jag var sju år var jag med min fem år äldre syster hos hennes sommarföräldrar, Karin och Uno, som bodde i den före detta gamla skolan i Virbo. I huset intill bodde fru Nordenskiöld och jag lekte med hennes barnbarn från Stockholm.

Vägen såg annorlunda ut; lite bredare, rakare och asfalterad, det där stämde inte med mitt minne. Vi körde av när skylten pekade vänster Virbo ut i skogen på en liten väg. Nu såg allt mer ut som minnena. Där vägen tog tvärt slut borde den ha gått vidare. Det fanns otrevliga skyltar men vi gick ändå av; rakt fram baksidan av rött hus och till höger ett gammalt herrgårdsliknande gult hus med enkla flyglar. Jag kände mig förvirrad, vägen hade kommit fram på fel sida av det röda huset! Hela tiden sneglade vi på de där tråkiga skyltarna och jag tog några foton för att visa min syster. Elstängsel över grinden till det gula huset, det röda huset vände baksidan till, för övrigt var det stilla soligt och tyst, inte en kotte att fråga. Jag kände att platsen var rätt men vägen var inte rätt. Dragningen av vägen är ändrad! Så klart, det kan ha skett när som helst under de senaste 65 åren, hihi. Fotona blev usla och inget att visa för någon. Klockan rann på och hur det var tog vi stora vägen. Vi anlände Västervik, hittade vårt Guest House, enkelt boende men mycket centralt i rara Västervik. Utsikt mot hamnen från den gemensamma balkongen.

Påföljande dag så vandrade vi i spåren av oss själva; här åt vi den där varma kvällen för längesen, över den bron gick vi flera gånger, båtsmanshusen ser precis ut som då och titta där har de byggt hus nu sen den gången. Tiden, tiden gör att saker och ting förändras men kärleksfulla vanor håller vi fast vid, påminner varandra och vi håller hand på vår Västervikspromenad!

Må väl och blomstra!/Agneta


7 kommentarer

På vift (2)

Hela Öland badade i septembersol när vi fortsatte vår resa och från bron vinkade vi till kryssande segelbåtar och till fina Kalmar men dit skulle vi inte. Vi styrde kosan mot norr och vägen slingrade vackert mot vårt första utvalda stopp. En gång för längesen hade jag besökt Pataholm och sedan dess längtat efter att komma tillbaka. Redan före infarten blir bebyggelsen speciell på något sätt; gamla hus, först mest röda med vita knutar, somliga med snickarglädje, olika stora och små, tätt inbäddade i sensommarträdgårdar utmed vägens båda sidor. Vägen tar ut mot en liten udde med vacker utsikt mot små öar och vikar. Tvärs över Kalmarsund syns Borgholms mäktiga slottsruin men allt det där ser man inte förrän man passerat den gamla handelsplatsen med sin otroligt fina bebyggelse.

Flera gamla köpmansgårdar och andra hus kantar infartens båda sidor och alldeles snart tar den stenlagda vägen slut med en rund plats eller om man vill ett litet torg. Vi ställde bilen bakom husen nere vid lilla småbåtshamnen och gick runt och kikade på vyer, helheter och detaljer, mycket att titta på fast platsen inte är stor.
Det var liv och rörelse på bryggorna och på den stora grönytan närmare husen satt familjer vid långbord och fikade medan hembygdsföreningen höll på att musta äpplen. På den sidan bakom de grå trähusen fanns en gång en brunnspark för här har man druckit brunn. Vädret var på vår sida och känslan av sommar var stark. Vi blev så fikasugna, men besvikelse, fiket hade slagit igen för sommaren! Vid borden satt alla med korgar, egna termosar, kakor och bullar och rulltårta och wienerbröd och ostmackor och surdegsfrallor och platsen fylldes av kaffedoft och aj, aj, vi som inte alls hade varit förutseende! Inte kunde vi gå där bland folk och sukta, Pataholm var ändå Pataholm och tillräcklig i sig, men adjö och farväl och vi ses igen!

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

På vift (1)

Vi hade burit in alla utemöbler i vårt nya plåtskjul som hukar under höga popplar i trädgårdens lite mindre exponerade del. Alla blommor i huset var vattnade och vår granne skulle hålla ett vakande öga åt vårt håll. Vi, som skulle ha tågluffat den första hösten med covid, längtade efter att ge oss av och se lite nytt men inte åka för långt bort! Vi gjorde det enklaste, tog bilen och gjorde en ”roadtrip” eller en inte alltför planerad bil-luff genom sju landskap – vilket land vi bor i!

Ruiner, hus och gårdar och sista dagen underbar strandtillvaro och en snart tvåårig pojke som klev med stora steg och undersökte världen som låg där framför honom; det stora havet var vått, stenar och sand, våt sand och torr sand, hur man kunde gå och plaska och prata, gräva med den gröna spaden, bara sitta på stenar och se betande nötkreatur på strandvallen och bli kastad i luften och pussad på av sin mamma. När kultur och natur möts i mänsklig gemenskap då blir det som allra bäst.

Jag tänker publicera intryck från resan ungefär varannan dag så häng med!

Lev väl och blomstra!/Agneta


4 kommentarer

Trädgården (39) en ny buske

Heptacodium miconioides eller jasmintry

Förra hösten släntrade vi genom parkerna i Malmö och det var i Slottsträdgården vi såg en speciell buske/ett litet träd som blommade med en massa små vita doftande blommor. Vi blev tvärkära i den, för oss, okända växten. Sen var det inte lätt att hitta någon plantskola som hade jasmintry. Ibland såg vi några små fula förtorkade plantor men oftast fanns inget exemplar alls. Vi frågade gång på gång men fick nej mest överallt. Till slut fick vi napp och Trädgårdspaletten i Malmö beställde hem ett fint, hyfsat stort ex åt oss från Holland, det kostade en slant men vi var ju som sagt förälskade och då satsar man!
Nu vet vi att det var Chinese Wilson, eller Ernest Henry Wilson, växtjägaren från Cotswolds i England, som 1907 hade hämtat hem exemplar av den här senblommande busken. Men plantorna var visst inte livskraftiga nog utan det dröjde till en långt senare expedition till Kina för att få ihop ett antal av den här ovanliga växten, det var 1980. Sen spreds den med både frön och sticklingar till olika botaniska trädgårdar. Bla a till Nordamerika och där i t.ex Chicago har den klarat temperaturer neråt minus trettio grader.

Så kallt har vi aldrig haft det här men det känns ändå lovande att veta. Vi har gett den en plats i trädgården där det är både sol och skugga. Att den skulle börja blomma redan första året var en överraskning! Annars brukar jag säga att alla växter måste få ägna sig åt underjordiskt arbete innan vi kan förvänta oss något av dem. Det är så fint med blomning nu i mitten av september. När den har haft en ganska lång blomning blir det ytterligare en uppvisning; små ljust körsbärsröda ”frukter” och kronbladsliknande ”löv” i samma färg runt om. Jag har sett på bild hur det ska se ut, det ska bli spännande att se om det motsvarar beskrivningarna!
Jag tittar alltid på hela växten och är mycket förtjust i stammar och grenar med spännande och vacker bark. Det har stor betydelse för det estetiska värdet under vintern. Vår nya buske får spännande bark men ännu är grenarna inte tillräckligt gamla för den riktiga barken och dess patina.

Lev väl och blomstra!/Agneta


13 kommentarer

Krympte

Man kan fråga sig vem som har höjt upp alla hyllor här i vårt hem! Eller kanske puttat de vackra glasen längre in på hyllan än de stod från början. Det känns lite nedrigt att inte nå dem längre.

Duschdraperistången har manipulerats uppåt på något sätt, kanske inte helt plötsligt men ändå! Jag märkte det när jag skulle ta ner draperiet för att tvätta det. Det har räckt att jag sträckt på mig men nu var det omöjligt att kroka ner draperiet utan att hämta en pall eller be gubben om hjälp.
Det lite märkliga är att han å andra sidan måste ha växt för när vi möts i trädgården eller i huset och nödvändigtvis vill pussas så måste jag stå på tå!
Jag var hela 162cm över havet när jag var 11 år (1960) och faktiskt en av de längsta i klassen och mina fötter var stora jämfört med många kamrater, jag hade storlek 37 och 37-ich har jag fortfarande. På högstadiet växte många om mig och nu för tiden har de flesta ungdomar växt om sina föräldrar, klappar dem på huvudet och kliver föräldrarna på tårna med sina stora ungdomsfötter.

Jag har alltså ofrivilligt blivit kortare under de senaste åren. Nu är jag blott 158 cm och så klart finns det många äldre som är ännu kortare i min åldersgrupp. Pallar, stegar och sånt föreslår man mig att skaffa. Jag blir tyvärr lite vimmelkantig av att stå så där på en avsats så det undviker jag – men med lite hjälp och KBT kanske jag kan försöka träna bort den där obehagliga känslan.
Min mor fick en rundad rygg och jag har fått läkarråd att ta hjälp att framförallt träna upp bröstryggen. Det var mitt i pandemin men nu är det nog hög tid. Jag ska bara komma mig för att ringa! Ja, så var det audionomen också och nog har synen också… Man får ta tag i sig!

Lev väl så du kan blomstra!/Agneta


8 kommentarer

Stilla flyter dan

Jag hade tänkt beskriva en sån där lite skön och sorglös dag på landet. Såna som vi har haft många av den här sommaren. Vädret har gjort att stunderna på verandan har varit smått magiska med Mozart som sällskap, ja, rosen alltså inte kompositören. Tills dess torkan blev för svår och Mozart slutade blomma. Nu är kvällarna redan svalare.

Här har vi suttit många gånger den här varma sommaren.

Rubriken på inlägget är inspirerad av en romansvit av den sovjet-ryske Nobelpristagaren (1965) Michail Sjolochov, 1905 -1984. I Sjolochovs bok är det dock floden Don som flyter stilla medan mina tårar inte alls flöt stilla utan snarare flödade när jag såg, läste och hörde om allt som händer i Afghanistan. Jag tänkte på alla fina och trevliga elever jag har lärt känna som kommer därifrån och deras mycket stora oro nu för släkt och vänner som är kvar i Afghanistan eller på flykt någonstans.Jag tänkte också på de unga afghaner som för ett tag sedan sändes åter till ett påstått ”säkert” land.

Tidigare på dagen hade vi skrattat en del angående några fakta som vi just hade läst och som fick oss att gå runt på tomten för att räkna våra träd! Det hade nämligen stått något i tidningen ‘Illustrerad vetenskap’ om träd: Varje människa behöver minst 30 träd för att så att säga vara självförsörjande på syre. Så där gick vi och räknade och upptäckte att vi hade 84 träd. De flesta riktigt stora. Hur många träd finns det egentligen i Sverige?
Tillsammans behöver vi, i vårt lilla hushåll, alltså minst 60 träd! Om varje människa på jorden använder 300 kilo syre om året, hur många träd behövs egentligen då?

I vårt tempererade klimat producerar varje träd i genomsnitt 10 kg syre så det är enkel matematik. Vi vet redan att utan syre dör vi och om luftens syrehalt sjunker mycket så kan det vara skadligt.
När vi läste det där tänkte vi på skövling av regnskog och alla utsläpp och funderingarna är inte få, kan jag säga! Hör ni här finns att ta tag i!
Vi här, på en kulle vid Sydkusten, är i alla fall självförsörjande vad gäller syre, det ni!

Lev väl!/Agneta