Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


2 kommentarer

Gott och blandat

Det är tidig morgon, jag ligger kvar i sängvärmen och lyssnar på radion. Det är väder och nyheter, sen en kvinnlig präst som läser ur bibeln och jag hör: …vi tar en bärs till!
Jag fnittrar högt utan att väcka min snarkande man i sängen intill. Roligt att höra fel eftersom jag i det här fallet genast förstår ändå.
För ett tag sen hörde jag på radion: ”Fasaner har ingen känsla för ekonomi!” Det lät ju roligt, jag har en god associationsförmåga och ett tämligen stort ordförråd men vad skulle det vara? Inte bananer i alla fall…  Förr i världen verkade säkert en del äldre helt förvirrade när de gav svar på felhörda fraser. Nu har många av mina vänner och bekanta hörapparater, små fina och välfungerande. Jag måste absolut kontrollera min hörsel igen, det blir allt tydligare! … kan det ha varit afghaner… men hur var sammanhanget? Det har jag glömt.
Montmartre 2 Eiffel

Just nu läser jag Marie-Hélène Lafons ‘Våra liv’ som passande nog har en handling förlagd i Paris. Vi var ju där för några veckor sedan och jag ser med lätthet många inre bilder från Paris när jag läser. Jag kan känna igen mig i berättarjaget i boken. Det är en kvinna som nyligen blivit pensionär och som hela tiden fantiserar om personer som hon ser på Metron men mest några från snabbköpet. Hon iakttar dem och fantiserar ihop deras liv med många livliga bilder och detaljer. Så har jag också gjort i bussar, på caféer och i liknande situationer. I början av april ska vi diskutera ‘Våra liv’ i lilla bokklubben.
Vid vårt senaste möte började vi med ett nytt inslag inspirerat av detta: Alla fem i klubben hade med förtjusning följt Fredrik Lindströms underbara ‘Helt lyriskt’ på teve.  Olika musiker valde i programmen en dikt att framföra på ett musikaliskt sätt i en sommarpyntad loge. Så många fina och läckra tolkningar det bjöds på! Det finns på SVT-play!
Musik och loge fick utgå för vår del men bokklubbens Kersti presenterade en ömsint dikt av Agneta Pleijel. Vi fick också ta del av författarens intressanta bakgrund med bl a en javanesisk mormor. Stafettpinne med lyrik går nu vidare…

Nog trodde jag, när jag var yngre, att det kunde kännas lite deprimerande att bli 70 år men där hade jag fel! Vilken tur! Visst finns det skavanker och sånt men mer är det en frihetskänsla och inneboende glädje.


Jag vill känna engagemang, göra trevliga saker, skapa mer med mina händer och glädja andra! Som att ordna med ”herrmiddag” för min man och hans yngre före detta kollegor. Min man beställde menyn, och dukade. Jag skötte matlagning och såg till att kvällen flöt på… och skjutsade hem gästerna halv tre på natten! Det kändes bra.
Här nere var jag inte så koncentrerad på att fota som att uppleva gemenskapen…

Förra helgen blev jag firad av min stora och geografiskt ganska utspridda familj. Tack alla!  Även ni som inte kom med på fotona! Det var så roligt att träffas, jag njöt hela vägen och fick presenter fast jag verkligen avböjt det! Den största presenten var väl att det i höst ska komma ett tredje barnbarnsbarn! Det är fett grymt och häftigt – för att uttrycka saken tydligt så att alla förstår!IMG_8407

Och nu kommer våren! Jag brukar ju gå ut i trädgården i mars och vända in igen i oktober, vi får väl se. Vårdofter sprids genast här från sydkusten!/Agneta

 


10 kommentarer

Paris på flera vis

Vi firade i fyra dagar i Paris min man och jag.  Lite Champagne vid några tillfällen, konst, och vår – mer behövdes inte. Absolut inga fancy inköp eller stordådiga fester. Vi hade ett charmigt och enkelt boende på ett litet hotell vid en tyst gata.

Det fanns mängder av restauranger runt hörnan, promenadvänliga kvarter, Luxembourgparken, Seine och Notre Dame alldeles nära.

Man flanerar omkring med ett bestämt mål för dagen och ibland alldeles bara för att upptäcka staden. Metron för oss till eller från när fötterna är trötta. Paris strålar och ler mot oss. Det är februari och i solen blir det mer än tjugo grader om man sätter sig på en sån där stol som står vänd utåt mot gatan. Med väggen mot ryggen och något äta eller dricka så mår man som en prins. Inga förpliktelser eller svårigheter.

Nästan ingen blir längre sur för att man inte talar franska. Jag anstränger mig ändå att säga några skolfraser och försöker så gott jag kan.  Det är ett vackert språk och önskar jag kunde… Och så minns jag vår unge fransklärare i nian. Manchesterkostym och sjal runt halsen. Sådana män finns på riktigt i Paris, jag lovar.

Vi ser fantastiskt mycket fint varje dag. Konstmuséet Orsay i en gammal vacker stationsbyggnad. Statyer, oljor, impressionister och andra. Vi har en replik av Edgar Degas balettflicka på matbordet hemma och jag är så förälskad i henne! Har sett henne på Glyptoteket i Köpenhamn och misstänker starkt att ED var en snuskgubbe men också en bra konstnär förstås. Men med nutidens glasögon rätt mycket gubbiga saker.

Vi ser många vackra gamla hus och spännande moderna fräcka byggnader. Det skinande vita Sacre Coeur, solens ljus som öppnar och gör ansikten milda i bruset.

Seines stränder, Montmartre, trevliga restauranger och caféer överallt. Så mycket människor det är i en stad med 10 miljoner invånare, många turister och så tiggarna.
En äldre kvinna ber mig om pengar. Liten och påbylsad men också påstridig, jag upprepar att jag inga kontanter har. Hon går efter mig och jag upprepar min fras på engelska. Gestikulerar, använder mitt kroppsspråk. Kvickt rundar hon min man som går bredvid. Nu trycker hon upp en wellpappskiva med fransk text mot mig. Jag blir irriterad och lessen samtidigt. Mest arg kanske. Jag känner hennes fria hand under pappskivan som söker öppningen på min handväska. Med en knuff får jag bort henne. Jag är inte rädd, min man finns bredvid, kvinnan är lite otymplig men ungefär lika gammal som jag. Hon drar sig tillbaka. Vem är jag som skuffar bort en fattig människa?
I stunden arg på henne men i djupet förtvivlad över orättvisan i samhället, hemma som här! Varför är politikerna oförmögna att göra något?

I vackra romantiska Paris hade vi fyra härliga dagar medan folk sov på madrasser på gatan, i prång, ja, nästan överallt.  De tjocka gubbarna satt stilla i flera timmar och jag såg att folk gav dem påsar från bageriet eller från snabbmatskedjan i närheten. Några av de tiggande männen hade små hundar inbäddade ovanpå den stora magen. Där låg de och sov, vilket hundliv – för båda!

Man ser det roliga också förstås. Det japanska brudparet poserar för fotografen. Mina ögon fastnar vid fönstret till höger. En stor högtidsdag för brud och brudgum och för mannen i fönstret var det vanlig arbetsdag.
På vårt gamla hotell fanns en modern men mycket smal hiss. Djupet på hissen syns på bilden mina axlar tar i väggarna. Jag är inte bredaxlad och min käre kunde intestå så på sin sida utan att sträcka fram armarna mot mig. Haha, vad vi skrattade och tog trappan upp. Resväskor kunde väl fraktas upp och ned och spensliga ungdomar och barn…

För att min man och jag ska hinna ha några gemensamma år som hyfsat pigga pensionärer har vi sparat, och så måste vi framåt vara ekonomiska, krångligare är det inte.
Jag är 8 år äldre och fyllde sju decennier i förra veckan! Han hade avverkat sin sista arbetsdag någon vecka dessförinnan. Det var det vi ville fira! Bonjour, au revoir, bonsoir, le fromagerie,  le jardin, la galerie d’art, très bien, merci mon amie!/Agneta

 


6 kommentarer

Sportlovsläger hos farmor

När jag var hemma och packade så sa jag till pappa att det var som att packa till ett sportlovsläger. När jag kom till farmor åt vi en god tårta.

IMG_20190218_102514628_HDR

Sen gjorde jag och farmor en lista på vad vi skulle göra. Vädret var mulet men lite sol första dagen men ändå så gick vi ut i trädgården.

 

 

 

 

 

Som ni fattar har vi skojat om växter och improviserat. Farmor är inte så bra på att filma samtidigt ibland är jag halv.

Efter vi var i trädgården stack vi till Ohlssons Basar och köpte ett spel som heter Vildkatten. Jag har spelat det innan i Thailand med min kompis Gustav men för farmor var det helt nytt. Det är ett roligt spel för att man ska försöka komma ihåg 368 olika bilder och platser. Man kan spela 1-6 spelare om man inte kör i lag.

IMG_20190219_095242520_HDR

Resten av tiden så gymmade vi, lagade mat, jobbade i trädgården och spelade olika spel.

Men jag tänker vara här ett par dagar till!/Carl Victor


10 kommentarer

Märken (1) kan vara ytliga

Vad är det för konstig rubrik? Ja, det kan man fråga sig. Jag blir snart 70 och tänker mycket positivt om mitt liv. Jag är glad för varje dag och att jag har min man, mina barn och deras familjer, vänner och bekanta, en lyckans ost är jag!

Men vad menar jag med märken? Det handlar om yttre och inre märken. Under ganska lång tid har jag funderat på att skriva om sånt man sällan pratar om. Alla har sina sår, ärr och märken av livet.

Jag var ung och lite av en pingla – men det var jag egentligen inte medveten om. Jag var mer vilsen i planeten och visste inte riktigt vad jag ville göra i framtiden. Något med att skriva och textilier och konst och människor och skriva och hus och layouta och jobba på tidning och…men där fanns en sak jag tidigt visste; jag ville bli en ung mamma, en som ville vara med sina barn och orka med att göra saker med dem, att vara mamman som skulle betyda något i deras liv.

Så medan jag funderade på det där andra, vad jag skulle bli,  träffade jag en ung man och som tur var så ville vi båda bli föräldrar. Jag var tjugo när sonen föddes en het sommar. Hela den sommaren hade H&M en annonskampanj med badkläder. Jag kan tala om att hela Stockholm var tapetserad med vackra bikinimagar. Jag hade aldrig lagt märke till så många magar tidigare. Var jag än befann mig så fanns en annonspelare med en blottad slät och fin mage. Jag försökte att inte se de där magarna, jag hade ju i alla fall min fina Pelleplutt i en ärtgrön barnvagn med mig överallt – men överallt fanns de där oförstörda magarna. Aldrig att jag ens tänkte att det var barnets fel! Det var ingens fel det var så som det bara hade blivit, något jag drabbats av.
På bilden, ett foto av ett foto,  här nedan är sonen ett år och han ville hellre gå omkring fritt i den spännande fotoateljén.

Agneta o Andreas gråskala

När jag förstod att min mage inte skulle dra ihop sig, att all hängande hud hörde till mig och min kropp så blev jag sakta allt mer lessen. Som tur är har glömskan bäddat in mycket. Jag ville inte se mig själv naken. Det var svårt att undvika men man kan blunda när man duschar! Sexliv, badliv, simhallar, provhytter allt påverkades av min kroppsliga förändring. Jag kände mig inte kroppsligt fri längre.

Man kan inte påstå att jag gick omkring var totalt nertryckt, men mitt liv hade beskurits och stramats åt på något sätt. Jag försökte skoja på olika drastiska sätt om min extra hud; den kan vara en värmefilt, vara en extra underkjol och vad jag nu hittade på.

Lyckligt nog blev jag mamma till en liten flicka också. Nu hade jag två små fina barn att ta hand om. På den vanliga efterkontrollen på sjukhuset berättade jag att jag var så lessen över hur min kropp hade förändrats redan efter det första barnet. Hur den lösa huden på magen blivit en tung börda.
En dag lite senare kallades jag till sjukhuset och fick där träffa två unga plastikkirurger. Jag fick klä av mig och visa upp min mage, de kände på huden medan mitt ansikte blossade. Under tiden jag klädde på mig  hade de diskuterat och de trodde att jag var berättigad till en landstingsbetald plastikoperation! Jag skulle få besked per post.

Jag fick vänta i drygt två år på den där operationen. Det var en smärtsam och omständlig operation det där och för att det skulle bli riktigt bra skulle jag göra en andra operation senare. Jag avböjde den operationen, jag hade väl mognat lite och tyckte att jag fick duga som jag var. Men gillat min ”nya” mage har jag tyvärr aldrig gjort men jag har accepterat och vet att det finns så mycket annat som är besvärligare att leva med.

I femtio år har jag tittat på magar, små platta, runda gulliga och mjuka, välformade navlar och, ja, om ni visste så många fina magar det finns – man kan inte räkna dem alla!/Agneta

 

 

 

 


9 kommentarer

Mitt textila intresse (6) i vävstugan

Är det konstigt att man längtar hit ibland? Eller snarare rätt ofta! Nej inte ett dugg! Här är högt i tak och kreativt trots vävstolsträngsel och lågt i tak – rent fysiskt alltså!

Om det är skapligt väder, och jag inte MÅSTE något, har jag de senaste veckorna tagit en skön promenad till Västra Nöbbelövs gamla skola där jag är med i en liten vävförening. Vävning ger mig otroligt mycket glädje,  fin gemenskap och lite lagom huvudbry.  Vi hjälps åt när en väv ska sättas upp och om det blir problem på vägen. För smärre problem blir det. Här nere är det plädvarp på gång.

Jag gick en fackkurs i vävning i slutet av 60-talet när jag ännu var tonåring och sedan följde knappt tjugo år då jag vävde ganska mycket. Fortfarande använder mina barn några av de färgglada trasmattor jag vävde på 80-talet. Hållbara måste man ju säga även om de är maskintvättade många gånger och nu mer tämligen slitna.
Vävföreningen dit jag nu mer styr kosan heter Lattan. En latta är en smal träribba och i en vanlig vävstol, som är försedd med trampor, sitter flera lattor ovanför tramporna.

Ovanför lattorna sitter skaften och mellan dessa löper varpen vågrätt genom solvens lodräta ögon. När man trycker ner en trampa så drar trampan ner en eller flera lattor och därmed skaften och ett skäl i varpen öppnar sig. I skälet för man in inslaget.

Nyss vävde jag hålkrus i svart och vitt. Det är tänkt att det ska bli ett kuddvar så småningom när fler har vävt och varpen är färdigvävd och nerklippt. Tekniken kräver koncentration för att det ska bli rätt. En skicklig väverska med pedantiska drag skulle inte tycka att min väv är nöjaktig. Det finns vävfel på några ställen och kanske slog jag ojämnt hårt,  men jag är nöjd med hur det blev.

Nu sitter jag i en annan vävstol där jag delar varp med Lotta. Hon har redan vävt sina två vackra ullmattor i tärningsväv och nu är det min tur. De översta är Lottas mattor och nere syns början på min första. På den ena bilden ser en van vävare att något har hänt. En plötslig skräll hördes, det var ett gammalt snöre som gått av. Det kan alltid hända något men allt går att laga och åtgärda!

Det finns nästan alltid trasmattor på gång i några av Lattans vävstolar. Olika tekniker och inslag provas förstås. Jag vävde en trasmatta för några år sedan med remsor av gamla frottéhanddukar som inslag. Det blev en, i mitt tycke, läcker och stadig matta. Bra återvinning!
Här nere är Karins julmatta i gåsögon och Åses rutiga i en sorts plockteknik.

Vävning är skapande och som sagt en hel del teknik på samma gång. När man sitter i vävstolen och ser något växa fram så känner man stor tillfredställelse – förutsatt att väven flyter på och inga akuta situationer uppkommer. Vilket händer ibland men då finns det kunniga  och uppmuntrande vävinnor i närheten.

Startfika sep -16Tillsammans löser vi inte bara problem, vi skrattar, pratar allvar och är kreativa tillsammans. Ja, så klart fikar vi också. Livets väv håller vi alltså på med!/Agneta

 


17 kommentarer

En doft av sommaren

Vi behöver färg form, dofter och knoppar! Här kommer allt det i en enda salig röra. Trädgårdsbilder från vår egen trädgård och från omgivningen mellan oss och havet. Ingen ordning på månader eller vad som blommar före och efter det är bara att frossa efter lust och ingivelse. Var så god att ta för dig! Hoppas det värmer.

Till de här bilderna skriver jag inga namn, bara frestar med ljus och färg.

Att min förkärlek för rosor är stor det begriper var och en. Här finns många olika…och
några har försvunnit av olika skäl, men finns kvar på bild.

Pollinerare, andra insekter, fjärilar och fåglar hör förstås till trädgård och omgivning. Det ska surra och kvittra massor i buskar och snår! Annars är det något fel.

 

Ibland vill man bara stanna upp, hämta en stol eller lägga sig ner och vara i det man ser.

 

Det är ren och skär lycka att få en vink, en aning, ett hum om vad den gråkalla vintern gömmer i sin murriga kappa. Men just nu känns sommaren långt, långt bort, men våren; ljusare dagar med sol då man knäpper upp jackan, tar av mössan och hämtar ut en kopp kaffe och har du ingen trädgård så njuter du ändå!/ Agneta


6 kommentarer

Man är väl rik!

Jag är rik på många sätt! Du med!

Vi suktar efter så mycket vi kanske inte kan köpa och ändå är vi ofantligt rika. Vi är rika på himlar utan hotande bombplan. Vi kan gå ut och vara oss själva. Vi har rätt att ha vilken religion vi vill eller att låta det där med religion bero eftersom vi inte är beroende av någon gudstro. Vi är fria i tanken och kan lösa problem utan att behöva använda vapen och inte ens hata någon. Förstår vi vidden av detta? Jag hoppas det och att fler vill värna det!/ Agneta