Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


11 kommentarer

Flit eller filt

Flit eller filt?

Redan förra sommaren hade de bestämt sig för att renovera verandan vars stomme i trä var mycket dålig. På vårkanten planerade de att också ta itu med ett annat stort projekt ute vid muren och växthuset där området runtom behövde förbättring, det de kallade för Medelhavet. Mellan muren och gamla garaget hade det blivit ett mikroklimat där var det alltid varmast i hela trädgården. Där hade de fikon, aprikoser, nektariner, olivträd och mer ätbart skulle det bli nu.
– Orkar du det? frågar hon flera gånger, två stora projekt!
– Nu har vi mycket tid hemma, vi börjar med Medelhavet och den första juni börjar vi med verandan. Det är ett större jobb, tror jag.

Innan de ens kom till att tala om några som helst detaljer ser hon flera inre bilder med gatstensgångar, bredare odlingsbäddar vid muren och en alldeles speciell lite upphöjd odlingsbädd av det överblivna specialteglet från ett rivet sockerbruk. Hon tänker på det flera gånger om och om igen.

Hon beskriver och de diskuterar lite olika lösningar, tar beslut och så fixar och bygger hennes duktige gubbe just så. Hon slutar inte att förundras över hans händighet och hur noga han är, hon behöver aldrig ifrågasätta något. Under byggets gång gör hon såna saker hon kan och marktjänsten är förstås mycket viktig. Inte ens i jämlikhetens namn vill hon vara den som håller i maskiner, murarslevar eller lyfter allt tungt, haha, det skulle varken bli klart eller snyggt om det var ombytta roller.
Hela tiden skapar hon inre bilder av hur hon sår, skördar medan han bit för bit förverkligar planerna som de enats om! De kompletterar varandra sanslöst bra. Vilken lycka!

Då och då gör de vitt skilda saker under en dag. Under den varma årstiden, kan hon inför upplägget av dagen få för sig att välja mellan flit eller filt. Ofta vill hon både och. Sen hon blev pensionär är hon för det mesta sin egen arbetsledare. De dagar hon med lätthet säger till sig själv: Mer flit än filt idag blir hon vansinnigt tillfreds. Då blir det oftast lite större jobb gjorda men i bästa fall passar det att byta arbetsställning och varva med småjobb, då är det som bäst!  

Utan att det syns utanpå skapar hon som vanligt inre bilder av vad hon ska åstadkomma, om det blir som hon har tänkt räknar hon gärna upp för honom vad hon har uträttat och då är det riktigt bekvämt att få vara i den fysiska tröttheten efteråt. Då när det känns i muskler, kanske fötterna eller händerna att något riktigt bra faktiskt har blivit uträttat – mår man bra. Andra gånger kan hon, utan att få dåligt samvete, faktiskt må bra med lättjan också . Då kan det bli filt hemma eller utflykt till skogen, stranden, konst eller något annat som ger nya impulser. 

Ibland är det mer frestande att välja filten än fliten, då tar hon fram boken hon just läser och utflyktsfilten som hon lägger ut på ett skönt ställe.

Inte utan problem tar hon sig ner på filten, det säger knirr och knarr från knäna men väl nere på marknivå känner hon sig barnsligt glad, tittar upp mot träd, himmel och vita molntussar och fortsätter sen att läsa. Tills han passerar med arbetskläderna på och hon känner lite skuld fast han aldrig anklagar henne.
– Du glömmer väl inte att jag är åtta år äldre? Åtta år tröttare?
– Det märks inte och jag kommer att…
Hon hyssjar vill inte att han säger det.

Sen kan hon lugnt konstatera att hon bara mår gott av att få ligga på latsidan. Vara snäll mot sig själv och försöka låta bli att få dåligt samvete men just det är svårt; att låta bli att få dåligt samvete är nästan omöjligt. Ibland löser hon det genom att snabbt göra några triviala vardagsgöromål – tömma kompost, slänga sopor, vika tvätt – strax efter latliggningen – bara för att.

Den där filten är i ärlighetens namn allt mer sällan just en utbredd filt på marken utan mer en skön stol i sol eller skugga eller soffhörnan och en bra bok i Kråkvinkeln. Hon läser och skriver och leker med ord och tycker att det också representerar filten, det sköna i livet.
Hur många år till kan hon hålla på så här? Hur många år till orkar de fortsätta att sköta hus och trädgård? Länge, tillräckligt länge.

Den rostiga vattenposten köpte de för fem år sen, så praktiskt att ha den uppsatt på sin plats också! Plötsligt kom idén med en spaljé runt det lilla växthuset flygande och nu växer det vin där, så nästa sensommar kan de äta egna vindruvor.

Hon försöker se lite mystisk ut och frågar:

– Väljer du flit eller filt?
– Vad menar du?
– Säg bara filt eller flit!
– Filt!
– Då blir det ett glas bubbel nu när verandan är klar!
– Vad gott! Visst hade det blivit bubbel vad jag än hade sagt!
– Mitt i prick, värt samma, sa hon och visste att han fattade!

Lev väl och blomstra!/Agneta



4 kommentarer

Norrvikens trädgårdar 2020

Vi mötte våra vänner från Stockholm en skön men lite molnig lördag i slutet av augusti. Senast vi sågs var i oktober 2019 men vi kände allt igen varandra där på parkeringsplatsen vid Norrvikens trädgårdar!

– I år är det 100 år sen trädgården öppnades och du och jag har varit förlovade i femtio år! Förresten om vi vill kan vi titta på en stor utställning om Rudolf Abelin!
– Säger du det, jag ser helst på dig jag!

Att gå runt i den vackra miljön, se utsikterna mot Laholmsbukten, de många gamla träden och de olika trädgårdarna är en lisa för själen. Här finns bara få fakta och och knappt någon utvikning.

Anläggningens grundidé finns kvar och trädgårdarna ligger spridda så man kan vandra runt i flera timmar vilket vi gjorde.

En stilla och meditativ plats som förr fick sitt vatten från en källa lite högre upp här ovanför på norra sidan av Hallandsås. Numer har källan sinat men vattnet porlar än.

– Du ser nöjd ut idag, Rudolf! Jag tänkte bara fråga dig; du hade tre fruar, inte samtidigt men i alla fall; Hur var det egentligen att leva med dig?

Utställningar, bigårdar, vackra byggnader och inspiration, vad mer kan en önska sig? Allt är uppdukat och klart, vi besökare tar var och en för sig efter behov. En rejält tilltagen, innehållsrik och bra avdelad trädgård för lek och stoj fanns det också.

Brasklapp: Jag är inte helt överens med det nya sättet att skriva och publicera foton här på Word Press. I det här inlägget har jag testat lite olika vägar, blivit lite tokig ibland, lessnat men stretat vidare efter ett tag. (Härtill var jag nödd och tvungen).
Jag måste ju lära mig detta nya och gamla hundar är det svårt att… och så vidare.

Lev väl och skön sensommar!/Agneta


4 kommentarer

Det känns som längesen (2)

Vi måste suga länge på alla karameller, länge, länge, eller spara på glassen ett tag och fortsätta slicka senare på dagen. O, nej, det går ju inte men om vi inte ska flyga så mycket i framtiden, eller om vi drabbas av olika hinder, som minskar våra möjligheter att uppleva något nytt, så kan vi minnas allt trevligt, chockerande eller annorlunda som har hänt tidigare i livet! Det här handlar om en resa i mogen ålder och vi behövde ha vittnen med oss … 
Gamla vännerna Kjerstin och Allan följde med och en del av fotona kan absolut vara från Allans skörd av bilder.
Klicka eller dra beroende på vilken sorts skärm du har.

Året var 2010 och i slutet av det här året firar vi alltså tioårig bröllopsdag. Det är ju inte precis världsrekord i antal år som gifta och vi kommer säkert glömma bort själva dagen, för det brukar vi göra båda två! Sen kan man fira vilken dag som helst.

Från början hade jag undersökt och trott att det fanns någon som kunde viga oss i Marrakesh, där gick jag bet. En honorärkonsul fanns det men hen har inte tillstånd att viga någon. Då för tio år sen var det i Marrakesh en kvinna som hade den stiliga titeln honorärkonsul, som för övrigt är ett obetalt uppdrag, hon beklagade faktum och rekommenderade ambassaden i Rabat.
Vigselringen är av silver och jag tycker mycket om den, förstås inget med diamanter eller krafs men lite speciell, jag har ingen aning om ifall den är gjord efter en gammal modell eller om formgivningen betyder något, men vi köpte den dagen före vigseln hos en kul antikhandlare i Marrakesh. Den fanns tillhanda vid vigseln i Rabat och i rätt ficka.
Om du vill veta mer om Marrakesh och våra blandade intryck därifrån och se fler bilder från en av världens mest speciella trädgårdar; Majorelle Garden, ska du söka upp Längtans blå fontäner och dammar ett av mina tidigare inlägg i min blogg Pensionär, nyss pensionär.

Vi hade gått upp tidigt på morgonen, sett soluppgången över Atlasbergen och åkt tåg i flera timmar mellan Marrakesh och Rabat. Sett hur alla buskar, utanför tätorter längs järnvägen, var snärjda av gamla trasiga plastpåsar. Följt naturen från tåget, småslumrat och klämt i oss varsin pizza innan vi hade promenerat till ambassaden. Ambassaden var ett vitt hus med trädgård utanför och såg tristare ut på insidan än utsidan.
Vi vigdes i ambassadörens kontor, var givetvis övervakade av kungen och drottningen som tittade ner på oss från väggen där de hängde över en sliten soffa. Våra vittnen stod intill på samma smutsgula knöliga heltäckningsmattan som vi och såg glada ut.

Anledningen att vi gifte oss i just Marocko var inte att vi hört fantastiska historier om svenska ambassaden i Rabat eller att ambassadören där vigde folk med extra emfas och känsla. I själva verket var han rätt spänd och sa att han inte var lika van som ambassadören i Paris, men han gjorde ju vad han skulle och var allt lite lik Carl XVI Gustaf vilket inte alls hade varit nödvändigt förstås. Och vi båda svarade JA på hans frågor.

Efteråt tog vi oss till havet för att skåla och fick ett bröllopsfoto i våra händer! Allan hade varit i farten och gjort ett finfint montage där Mats kör mig på en vespa, kläder och hår fladdrar. . .
Vittnena hade redan i förväg bjudit oss på en fantastisk bröllopsmiddag i en sagovärld med lokala musiker, öppen himmel och ljussatt med lyktor. Tillbaka till Rabat; efter skålarna vid havet tappade vi bort varandra, hur det nu var for vittnena i taxi till stationen medan vi nygifta irrade i gränderna och förlorade riktningen. I sista stund möttes vi fyra utanför tågstationen! Vi sprang till tåget som redan var på perrongen.
Det kändes som en lång färd tillbaka till Marrakesh och vid midnatt satt vi någonstans och åt italiensk mat.

Genom att skriva och titta på foton minns jag mycket. I år ska jag faktiskt anstränga mig att minnas bröllopsdagen 27/12 men, men vi får se, sånt behöver inte överdrivas. Det är min seriösa åsikt, hur ställer du dig till diverse jubileum och liknande?

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Broderi o brodyr ger bryderi

Mitt textila intresse (elfte inlägget) ger mig ibland bryderi, mer av en språklig karaktär snarare än textil. I många år har jag försökt sprida lite klarhet i skillnaden mellan broderi och brodyr. Jag har hört av mig till olika firmor som på sina varuförpackningar förklarar att produkten har färgglad brodyr kanske till och med handgjord. Jag ser ju på bilderna att det är broderi och inte brodyr det är frågan om. Orden har gemensamt ursprung, de kommer från franskans brodure.
Jag kan inte påstå att en höna som kacklar i ett hörn hörs något vidare, inte heller mina vänliga påpekanden till kreti och pleti har ökat allmänbildningen något nämnvärt.
För ett tag sen var jag inne på en FB-grupp där man visar återbruk av textilier och kläder som sytts om till nya kläder, väskor, kuddar och annat trevligt. Många fantastiska människor skapar underbara nya saker av de gamla. Det är små underverk som visas i gruppen. Saxarna klipper, symaskinerna surrar, ibland broderar någon egna motiv på plaggen. Man beskriver sedan att brodyren tog lång tid att göra eller att brodyren är sydd av farmors gamla garner. Ser jag någon brodyr? Absolut ingen brodyr däremot ett och annat broderi.

Man BRODERAR och har gjort ett BRODERI! Lätt som en plätt.
Om du sitter vid datorn: Klicka på pilarna här nere! Om du har touch-skärm: Dra bilden i sidled.

Nu till det där med vad brodyr är, brodyrremsor tillverkades för hand eller på maskin. Det var vita broderier som hålsöm, klumpsöm, vågade kanter och liknande. Man tillverkade brodyrremsor själv eller köpte dessa remsor och gjorde infällningar eller kantade plagg med dem. Det var mycket modernt på 1800-talets damunderkläder men även andra plagg kunde pyntas med vit brodyr. 
Det här nattplagget, som har liten brodyrkant i ringningen och en annan typ av hålsöm under vecken, den kan ha gjorts direkt på plagget men får vara en del i att visa hur brodyr kan se ut. 
Minska bryderiet och bli brodyr- och broderiambassadör i upplysningens tjänst för att hålla den textila fanan högt! Annars tappat vi kunskap och ingen vet vad som är vad. Sån här kunskap är lätt att bära. 
Rätt vad det är är det modernt med  spets och brodyr på kläder igen. 

Låna en bok på biblioteket om broderi och när hösten kommer är du förberedd. Leta fram gamla överblivna garnstumpar eller köp broderi-garn av någon sort, trä garnet på en nål och brodera något kul eller vackert – att brodera är den långsamma lyckan.

Lev väl och blomstra!/Agneta


10 kommentarer

En snäckas vedermödor i repris

Nu är det 2020-07-24

men det här inlägget publicerades första gången i september 2014

En sommardag innehåller vanligtvis både stort och smått. För den stora varelsen kan något smått vara rörande roligt och för den lilla kan något vardagligt litet bli oväntat stort och farligt befriande!

En snäckas vedermödor

En snäckas vedermödor att komma upp är stora. Det blir bara lite lite skavstår på magen i bästa fall.

Om man kommer upp sig i livet, och om man vågar sig ut på kanten, måste man ju bara titta ner lite och se vad som finns där nere!

På kant med livet, sa snäckan!

På kant med livet, sa snäckan!

Man fattar ju absolut inte hur högt man har kommit förrän man vågar titta ut över kanten.

Oj, är det så långt ner?

Vojne, vojne! Oj, är det så långt ner?

Man kanske kan våga ett litet hopp här?

Man kanske kan våga ett litet hopp här?

Ja, vågar man hoppa i det läget så finns väl endast två möjliga utgångar. Man klarar sig eller…det är ju sån väntetid på akuten så… bäst att ta det lugnt och se sig omkring. WOW, vilken utsikt!

Hej hallå, men... se på meeej!

Hej hallå, hallå alla! (Och sen sjungande): … men seee på meeej!

Jag sitter nog kvar en stund och funderar!

Lev väl och blomstra!/Agneta


9 kommentarer

Det känns som längesen (1)

När stod du i en folksamling senast eller kramade en vän av glädje och förväntan inför konserten som ni just ska uppleva tillsammans? Hur länge sedan var det som du tog ett litet barnbarn eller barnbarnsbarn i knät? När du gick senast på bio och började spontanprata med personen nära dig i stolen intill? Hur lång tid har gått sen det var stor familjefest där ni satt tätt samman och delade mat och bröd, kaffe och tårta för att någon fyllde år…eller bara för att? När var du egentligen i Eketorps borg på Öland med dotter och dotterdotter?

Det var längesen det var sån här vinter hos oss. Det tycker jag vi glömmer direkt.

Nu ska vi ut och resa, och kom, res med mig till några platser där jag har varit. Det kan bli lite slarvigt och flyktigt bara för att man kan resa just så i minnet och i fantasin. Kanske har du själv varit där, dit resorna går, eller så hänger du på ändå! Det är ju så här vi kan resa idag om inte resan är av nödvändig karaktär.

2007 for min vän Tina och jag till Edinburgh. Båda två arbetade vi, på var sitt håll, med var sin gravt synskadad elev i en vanlig skolklass. Jag hade varit i Skottland och Edinburgh långt tidigare med mina barn, då sex och åtta år gamla, och vi hade fått flera fina minnen från Skottland med oss hem.
2007 var det däremot fråga om en annan sorts resa. Jag och min vän Tina skulle till Royal Blind School för att studera hur man arbetade med de gravt synskadade eleverna där. Om det skolhuset var strängt och lite kusligt på utsidan så fanns det desto mer värme och hänsynsfullhet på insidan.

Vi planerade att skriva en bok tillsammans och nu skulle vi mest följa dramalärarens lektioner men även se hur man jobbade i några andra ämnen. Tina hade ordnat träff med en mycket kunnig lärare som vi fick följa under några lektioner varje dag. Och så bra det blev!
Vi tänkte att vi skulle vilja jobba mer med kroppsspråket i klasserna där våra elever gick. Det behövdes något extra för att få kroppsspråket mer begripligt för våra elever som inte kunde se miner eller gester. Vi seende ger varandra så mycket icke verbal information som går helt förbi en gravt synskadad person. Det var också det som vi ville skriva en bok om.

Edinburgh är en vackert belägen stad med kuperad topografi och varierad bebyggelse. Vi hade en god vecka där och lärde oss massor. Efter år av praktiska försök i våra respektive klasser och ytterligare ett studiebesök i Austin, Texas så kom vår mycket nischade bok ut 2010.

Nu hade jag tänkt skriva om en resa i slutet av 2010 – men usch och fy vad mycket krångel jag har med det nya sättet att jobba här i Word Press. Krångligt att få text och bilder på plats, en massa grejer som poppar upp och inte kan man bort dem heller och inte blir resultatet det man vill. Jag är frustrerad. Jag ska göra mitt bästa för att försöka fatta lite mer och återkomma snarast med fler resor. Ni kanske hade packat pyjamas och tandborste och allt och var beredda att hänga på…men sorry det blir ingen mer resa just nu! Edinburgh är ju ändå alltid Edinburgh!
Lev väl och blomstra om du kan – själv är jag förtörnad! /Agneta


7 kommentarer

Öppna kanaler

Rätt sent en blåsig julikväll såg vi den mer än två timmar långa film som Billie August skapat utifrån en serie böcker av den danske Nobelpristagaren Henrik Ponttoppidan, 1857-1943 , det skojiga namnet är en latinisering av det danska ortsnamnet Broby.
De åtta böckerna om Lykke-Per kom 1898-1904 och jag förmodar att filmskaparen inte har kunnat skildra allt som händer i böckerna. Filmen är skönt långsam, ibland lite schablonmässig men vacker och gripande.

Här är vårt kombinerade gäst- och teverum med skön soffa. Jag fotograferade från sovloftet.

Skildringen av det dåtida danska samhällets moralbegrepp, öppna och dolda lagar och regler för hur saker och ting skulle fungera är kärnan i filmen och hur Peter Andreas (Lykke-Per) brinner för sin tanke att Danmark skulle få en ljus framtid OM de besuttna och de som har makt lyssnade på honom när han förevisade komplicerade ritningar och förklarade sina långt gångna tankar om projektering av en bred kanal genom Jylland med en stor hamn mot väst.

Om man tänker sig gröna böljande vidder som slutar med sanddyner så kunde det här kanske vara stället för Lykke-Pers hamn på västra Jylland.

Filmens Peter Andreas var begåvad men fattig prästson och han fick studera naturvetenskap både i Danmark och i Österrike. När kanalerna äntligen verkar kunna öppna sig för honom blir allt inte riktigt som han har tänkt. Han agerar inte heller som vi tittare kanske förväntar oss av honom.

Nu ska jag inte föregripa handlingen OM det är så att någon här vill se filmen själv. Den finns på Netflix och kanske annorstädes. Vi hade en del att prata om efteråt och började fundera på om vi kunde läsa böckerna men utan en modern översättning tror jag det blir jobbiga 800 sidor.
Redan under filmen så dök det upp gamla minnen om något jag hade inspelat på ett kassettband. Jag försökte koncentrera mig på filmen men då dök tanken upp och jag var tvungen att fråga min man om vi hade kvar någon möjlighet att lyssna kassettband. Nej, alla såna grejer är utrensade, givetvis måste jag fråga runt bland vänner och bekanta om de har någon kassettspelare liggande.

Efter filmen kunde jag berätta för min man om ett annat kanalbygge som inte heller blev byggt. Runt 1980 hade jag förmånen att få göra några program i Radio Örebro. I ett av de programmen berättade jag om Svea kanal som enligt en av planerna skulle bli en kanal för lite större fartyg från Vänern genom Närke och via kanaler vidare till Mälaren. Det skulle faktiskt vara intressant att höra de där programmen efter så där 40 år

Nä, det här är bara en liten å, men när de stora kanalerna skulle byggas så funderade man mycket på om de skulle byggas bredvid eller i befintliga vattendrag.

Funderandet och planerandet av en kanal tvärs över Sverige började redan på 1500-talet men var nog mest på tapeten under 1800-talet fram till en bit in i början av 1900-talet.
Trollhätte kanal invigdes år 1800, Göta kanal, blev färdig 1832. De kanalerna känner ju de flesta till men Svea kanal tänkte man sig både bredare och djupare. Om Göta kanal tar båtar som går ca 2, 85m djupt så skulle djupet i Svea kanal kunna vara 10 meter eller i alla fall kanske 8 meter, en massa energi och uträkningar och undersökande av topografi mm genomfördes. Jag minns särskilt en man vars verk jag studerade noga och fick på biblioteket i Örebro närkontakt med hans tryck med kartor och skrifter. Jag satt där och skrev och förberedde mig och nu är allt det jobbet sparat på en kassett som jag inte kan komma åt.
Manuset till programmet har jag förstås slängt för längesedan.
Jag får ordna det och reda ut det hela och om ingen annan är intresserad så för min egen skull. Nu är tankarna väckta hos mig och då kan jag inte släppa det. Måste kolla upp, måste veta annars dyker frågorna upp hela tiden. Vetgirig och nyfiken, jag stänger inga kanaler i onödan så att säga.
I det där radioprogrammet spelades musik som jag själv hade valt, jag kan inte komma ihåg vad det var förutom Tage Danielssson:

”De händer som grävde på Göta kanal”

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal
de händer som grävde på Göta Kanal.
Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommar kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig i ösregn när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Är det underligt att deras tummar blev krumma…

Och så vidare i en underbar tappning av Tage själv. Den håller än idag. Lite tråkigt men jag hittade den inte på YouTube med Tage D, så då fick det vara.

Titta på fotot här nere och välj ett glas! Tryck på H2O för vatten, RV för rött vin, VV för vitt vin, P för pilsner, M för mjölk och NGT A för något annat. Du har väl rätt utrustning på din dator eller lap top, hoppas jag! På mobilen funkar den här tjänsten tyvärr inte!
Så skålar vi för det som inte blev men håller kanalerna öppna för en fortsättning framöver!

Välj ett glas!

Skål, lev väl och blomstra!/Agneta


8 kommentarer

I böckernas värld

– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken handlar om en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar enligt boken genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål som hon hängt upp på en spik på väggen och så finns instruktioner hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Sen jämförs denna bok med senare upplagor av kokboken där husmodern har börjat arbeta och hushållsbestyren och matlagningen får allt mindre plats i livet. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg och jag får spara de andra essäerna till senare tillfällen.

12 20181203 väder

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle. Boklubben hade möte hos Britta och började med god lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man kan det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller ngt liknande utan att alls behöva gilla personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena, Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

5 IMG_20200528_111533318_HDR

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Själv hade hon tyckt det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta


14 kommentarer

25 år i Skåne

Idag är det ”annan dag midsommar” och vi firar att vi har bott här i 25 år. Mycket har hänt och från de första åren har vi bara pappersbilder i album. Bilderna här nere är inte alls ordnade i tidsordning.
Man kan inte heller visa allt som har hänt i foton, vägen till nuet har varit kantad av sånt som är tungt och lätt, här har funnits både förtvivlan och glädje precis så som livet är för de allra flesta. Men vi är så glada för vår plätt på jorden, vårt hem och de år vi har  tillsammans här. För nu laddar vi för sisådär ytterligare 20 år!

Hade vi köpt vårt drömhus frågade vi oss, nej, det var läget med den fina utsikten som vi hade fastnat för. Allt det har jag skrivit om i tidigare inlägg.

De första fotona visar en mycket flitig man, fotona är fotade rakt ur gamla album. Idag tar jag nog fram några så att vi kan titta och minnas mer  –  hur det såg ut och hur usel vår dåvarande ekonomi var men mest vår gemensamma skaparglädje. Sånt som drev oss framåt och alla som ville hjälpa oss, komma hit på kalas eller bara vara med oss. Ni var förstås fler men ibland fastnar man inte så bra på bild…som ni vet.

Vi har fantiserat, planerat, konstruerat, byggt, grävt upp, grävt ner, sågat, klippt, planterat, stått i och jobbat på här hemma i nästan alla år. Många gånger har vi sagt att just nästa år ska det inte bli något nytt projekt PUNKT. Men så har det ändå alltid blivit något gjort, trallala. Snart måste vi väl börja trappa ner, sköta om och vårda det vi har, men så länge det är kul så håller vi väl på. Vi är kloka men inte så förståndiga.

Ibland ger vi oss ut i det fina landskapet häromkring och tycker det är så mysigt att komma hem. Inte så dumt att tänka tillbaka en sån här jubileumsdag och bli stolt! Vi kan konsten att berömma varandra, det ska vi göra ikväll när vi skålar och äter något gott!

Just nu vilar vi lite mellan två projekt och lite småregnigt väder hjälper oss med det.

Lev väl och jubileumskramar till alla!/Agneta

 

 

 

 


5 kommentarer

Något oväntat hände (2) Rosie

På vårkanten 2008 gick jag förväntansfull till brevlådan flera gånger eftersom jag väntade på ett stort kuvert från tidningen Rosie. Andra numret för året skulle innehålla ett reportage om några bodar från olika trädgårdar. Såna bodar där ägarna har sina spadar och redskap och snören och krukor och allehanda saker man kan behöva i en trädgård.
Det var andra året som tidningen kom ut och på sensommaren 2007 hade vi ”lånat ut” vår ganska nybyggda lilla redskapsbod till ett reportage. Min man hade en arbetskamrat vars fru till och från frilansade i olika tidningar med inrednings- och trädgårdsreportage och paret hade vid ett par tillfällen besökt oss.
Sommaren 2007 fick jag alltså frågan om jag kunde tänka mig att visa vår nybyggda redskapsbod i en relativt nystartad trädgårdstidning. Jovisst, det kunde jag väl, det var ju en enkel men trevlig och praktiskt bod vi hade fått till. Det är ju roligt att läsa om och ännu hellre se andras lösningar i trädgården. Reportaget skulle visa hur ett antal kvinnor löst det där med förvaringen i trädgården. Agnetas gömma blev rubriken på uppslaget med vår bod.

Kunde jag tänka mig att de inför fotograferingen tog med extra rekvisita, lite olika attiraljer som kunde passa in. Nej, det tyckte jag inte var okej, jag sa att de kunde hämta sånt som redan fanns i trädgården – annars blev det ju någon annans bod. Ibland blir det mer grejer än trädgård vilket jag kände redan då. Även om jag kan tycka att det är roligt i någon annans trädgård så ska det inte vara så här hos oss.
Så en dag på vårvintern 2008 , låg tidningen där i ett vitt kuvert. Tidningen hade alltså kommit ut. Reportaget var gjort utan att någon av oss varit hemma. Vi hade jobbat och eftersom vi inte själva skulle vara med i tidningen så var det helt okej. Det gjorde det hela extra spännande. Hur hade de fotat och vilka prylar hade de hämtat?

20200614 uppslaget

Boden byggde vi av samma virke som bilhuset (ordet car-port går bort) och boden är byggd vid bortre änden med bilhusets gavelvägg som den inre väggen i boden. Dubbeldörrar gör det lätt att ta in och ut grejer, lasta skottkärra  och på sidorna finns en del hyllor för förvaring. Allt det där ser man ju men när jag slog upp reportaget såg jag endast en sak: den GRÖNA färgen som de lagt till på lilla snedtaket  tak och vindskivor. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ha valt den färgen! En småsak kanske men det var fräckt att göra så och när man sen läser bildtexten så fattar man ingenting. Texten anger rätt vad gäller roslagsfernissan. Väggarna på både bod och bilhus var däremot målade med en grå levande ekologisk färg som fortfarande håller bra. Jag minns att det luktade apelsin när man målade. Endast några detaljer hade vi målat i den blå färgen från Ottosons men inget av den färgen syns här i reportaget. Den som målade grönt i datorn kan inte ha sett texten – och den som skrev texten kan inte ha sett den redigerade bilden eller hur ska man formulera problemet?

En annan småsak som störde mig var när jag läste FIFFIG FÖRVARING över metallkorgen från Classicum från 295:- nästan allt här är fel.
Man måste ha lagt i sekatörerna enbart för fotot men det är helt ofiffigt att ha dem i en sån korg, det syns hur de glider ut i springorna. Snören och sånt går däremot utmärkt.

20200615 Inte från Classicum

 

Korgen köpte jag från ett loppis till förmån för trädgårdsföreningen. Några vänner där jobbade på apoteket och de hade skänkt en snygg reklamkorg från ACO. Jag använder den fortfarande men vänder alltid texten neråt.
Jag såg att upplägget av ”reportaget” var snyggt och fotona fina men det andra gjorde mig riktigt irriterad. Jag kommer inte ihåg vem jag skrev till på tidningen och vad jag minns så fick jag bara den här förklaringen: En lite vågad vikarie på redaktionen ändrade efter eget tycke och det var bråttom, tidningen skulle gå i tryck. Jaha!
När 2008, andra året för Rosie, gått ut hade tidningen lagts ner och inte tror jag att det berodde på mitt klagomål precis.

Idag när jag skulle ta ett aktuellt foto på boden så var det som att komma till en grönskuggig djungel. Ännu mer en gömma nu! Dörren var lite skitig men alldeles intill i solen fanns lilla pumphuset som vi byggt över en gammal grävd brunn. Pumphuset har grå brädväggar, trätak målad med Roslagsfernissa och blå detaljer målad med Ottossons linoljefärg.  Det är så som det ska vara!
Här nere är dagsaktuella bilder från trädgården, många Digitalis, Crocus Rose och sist Constance Spry.

Låna aldrig ut dig till något som du inte kan kontrollera innan det går i tryck!  Resultatet kan nämligen bli något helt oväntat!
Har du kanske varit med om något sånt?

Lev väl och blomstra!/Agneta