Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


8 kommentarer

Olika liv

Två gamla foton från slutet av 1800-talet eller eventuellt sekelskiftet hittade jag in en låda. Till vänster är det Leontina Lund med sitt återhållna leende. Det var en viktig sak att fotograferas på den här tiden inget som man flamsade bort. På nästa fotografi ser vi ett prudentligt par med en hund. Kvinnan på fotot heter Hanna Lauritsen och bor i Danmark med sin man Emil. Fotografen till det fotot hade sin fotoateljé i Helsingör men enligt information bodde paret i Köpenhamn. Hannas imposanta hatt, make och hund skvallrar om ett gott liv – åtminstone vad det verkar till det yttre.
Hanna och Leontina är systrar. Det finns fler systrar som heter Lund i efternamn men nu är det Hanna Lauritsen och Leontina Lund det här handlar om. Leontina gifte sig med Ernst Pettersson. De fick två söner Artur och Sven.

1910 föddes min pappa Sven och några år tidigare hade hans storebror Artur kommit till världen, familjen bodde i Stockholm. Ett ställe som jag minns att min pappa nämnde var de kalla och dragiga arbetarbostäderna vid sockerbruket intill Årstaviken. Jag antar att min farfar arbetade på sockerbruket då.

Medan jag inbillar mig att Hanna i Köpenhamn levde ett gott liv vet jag att Leontina hade det svårare. Pappa Sven har aldrig klagat men inte heller berättat så mycket om sin mamma och pappa. Jag kände det som om han inte ville prata om det. Sven ville studera vidare men föräldrarna sa att de inte hade råd med det. Så var det bara.

Vid något tillfälle lät pappas moster Hanna fotografera sig och göra vykort av fotot. Kortet är adresserat till min pappas bror Artur. Jegargatan var en adress vid sockerbruket intill Årstaviken. På det stämplade frimärket ser man att vykortet delades ut med dagens andra brevbärartur, tyvärr är jag inte säker på årtalet. Så här skrev Hanna för mer än hundra år sedan: Artur gratuleras Hjertligt av moster H.L. Hälsa mamma samt Svenne.

Om farmor och farfars separation, som kom senare, vet jag ytterst lite men om farfar sas det att att han var en ”charmör” (och det kan ju vara påfrestande för familjen). 1958 när farmor dog var jag bara nio år och jag hade aldrig någonsin sett henne och farfar tillsammans. Om farfar, som jag träffade mer frekvent visste jag ju lite men om farmor hördes inte mycket trevligt eller roligt sägas men det kanske inte var så konstigt! Leontina drabbades av demens och hon bodde de sista åren på Stureby ålderdomshem i Stockholm. Jag har tyvärr bara vaga minnen därifrån.

Jag vet inte säkert men jag har fått för mig att min farmor fick ett ganska trist liv. Jag vet inte ens om hon var i Danmark och hälsade på sin syster eller om hon hade förmåga att uppskatta livets ljusa stunder.
Kanske vet mina äldre syskon lite mer och även om jag är nyfiken så är jag inte så sugen på att släktforska. Men tänk om jag gör det och det skulle visa sig att…

Lev väl och blomstra!/Agneta


4 kommentarer

Vaken

Hon kunde inte somna om. Första gången hon tittade på klockan var den 01.48 och nyss 03.20.
Hennes vän radion fanns alltid nära och nu hade hon hört om Himalaya, ”jordens tredje pol med glaciärer och allt” som de sa i programmet, och hur det påverkades av uppvärmningen och givetvis naturen vida omkring hela detta bergsmassiv. Hon hade legat kvar och lyssnat och reflekterat över hur människorna i Nepal, Indien, Kina och Afganistan redan har påverkats av de förändringar som sker; enorma flodvågor då glaciärer smälter men också sämre tillflöden av det livsviktiga vattnet som man inte klarar sig utan.
Hon gick ner till köket och gjorde en stor kopp te. Medan hon väntade på att teet skulle dra såg hon fullmånens vita skiva och hur en smal skärva av havet åt sydväst lystes upp av ljuset.
Tekoppen klirrade lite när hon tyst smög uppför trappan. Å om hon ändå skulle försöka fånga det där magiska.

Hon tittade på sin kamera som låg på skrivbordet men tog ändå bara mobilen och fotade ut genom det halvmåneformade fönstret med pelargonblom och klotlampa i förgrunden och några fläckar på fönstrets utsida som inte hindrade henne från att se att magin fanns kvar där ute i det stora hela.

Lev väl!/Agneta



10 kommentarer

En återblick

För ungefär 60 år sedan togs det här fotot med en gammal lådkamera. Min mamma, Ingrid, är drygt 50 år där och jag tycker om det jag ser. Hon är klädd i sina bruna fritidsbyxor och koftan är ljust turkos, om jag minns rätt. Håret är klädsamt uppsatt. Jag var 13 år och tyckte att jag hade en gammal mamma. Nu tycker jag att hon ser trevlig och snygg ut. Vad kikar hon på? Kanske det första barnbarnet som var med vid det där tillfället, så är det nog.

Mannen bakom henne är min farfar, hennes svärfar Ernst. Under hela min uppväxt såg jag honom som en jättetjock gammal gubbe och vad ser jag? Bara en måttlig gubbmage på honom och en rätt liten farfar.
Det står kaffekoppar på bordet och mamma har kaffepannan i högerhanden, ska några fler komma? Verandan bakom mamma och farfar hör till ett litet ruckligt träskjul men med en liten vedspis att koka kaffe och potatis på. Där kunde man ta skydd när det regnade. Jag älskade det där lilla skjulet för det liknade en koja på något vis.

Platsen är en skogstomt på Hölö där Evert Taubes Sjösala äng ligger och Nämdöfjärdens vatten finns inom gångavstånd. Något halvår tidigare hade pappa, som var en van tippare, lyckats få in en fullträff på Tipset och vunnit pengar nog att att köpa den här tomten med några rejäla stenknallar och blåbärsplantor mellan träden. Äntligen kunde pappa, Sven, förverkliga sin dröm om att kunna skaffa tomt och stuga i skärgården. Det ruckliga skjulet revs när den nya stugan kom på plats. Det var en liten men rejält byggd sommarstuga med två rum och veranda. Pappa kom att älska sitt ställe, jo, det var vårt men det var han som älskade det mest.

Igår skulle han ha fyllt 111 år och jag kan se honom sitta på verandan med en kaffekopp i arla morgonstunden och se solen gå upp över Orrberget medan… Tänk, om jag hade ett foto på honom där i den stunden!
Idag drunknar vi i alla våra foton men sällsynta stunder som finns förevigade är guld värda!

Lev väl och blomstra!/Agneta



8 kommentarer

Vi går ut nu!

Jag brukar säga att jag går ut i mars och nån gång i oktober går jag in men riktigt så har det inte blivit i år.
Idag, den 5 april, har det varit alla väder och det blev mer inneliv än vi tänkt.
Nattliga vindar väckte oss tidigt, klockan fyra, det knakade och brakade, regnet smattrade, temperaturen var runt noll. Vi somnade om efter ett par timmar och vaknade till avtagande regn, sen uppehåll, svinvindar, lite snö, nytt regn och snö på tvären sen plötslig på eftermiddagen som ovan – aprilväder alltså! Trädgården är ännu inte vårstädad men varför ska vi frysa? Jag vill höra fåglar och njuta ute. Vi hinner och tar promenader i solen som vi njuter av!

Dagen efter förra inlägget ”Bok och bokstav” vandrade vi med vänner i en bokskog på Romeleåsen. Det började kanske inte direkt med snöklockor men efter någon kilometer fanns de där och bildade ett vitt hav ihop med snödroppar. Solen lyste ner mellan de mäktiga bokarna. Precis det som jag bl a skrev om i det förra blogginlägget.
Vi korsade grusvägar, smala stigar och bytte till en bit vandringsled och bara njöt, det gjorde hunden Zack också!

Vi såg så mycket vackert med mäktiga stenmurar, en ravinliknande dalgång och hönsen på en gödselstack som hade det bra med två stiliga tuppar och hunden Zack var lycklig hela tiden. Efteråt blev vi bjudna på en mycket god lunch i vännernas nya orangeri byggt av återbruksmaterial. Stort tack, Hasse och Lena och Z för den fina dagen!

Vi har också skaffat höns lagom till påskhelgen. Yngsta barnbarnet Victor hjälpte till att få dem på plats. De får ströva fritt i trädgården så länge. Här har det legat en vedhög och tänk så lyckliga påskliljorna blev att slippa veden ovanför!

Victor kom hit med tåget och några dagar senare kom hans föräldrar. På påskafton var det dags att plocka lite ramslök och gå en promenad. Victors mamma är från Laos och hon har koll på mycket som växer vilt och går att äta. Här omkring odlas raps och man gör olja av den, i Laos odlar man raps för att äta själva växten i ett tidigt skede, tror jag.

Det blev en skön och vacker promenad på Kärleksstigen och över bäcken flög en pytteliten kungsfågel! Vi fortsatte ner till havet och visst, vi hittade fina ramslöksblad att lägga i kassen som vi bar hem. Vi hade härliga dagar ihop men utan närhet, inga kramar och pussar. Snart så…på onsdag ska jag minsann få min första spruta!

Lev väl och blomstra!/Agneta


8 kommentarer

Bok och bokstav

Bokträdet, det ståtliga vackra, som kan vara helt magiskt när det växer tillsammans med andra bokar till en hel skog. Att vandra i bokskogen på våren är underbart och att glida fram med bilen en sommardag genom välvuxen bokskog är en lisa för själen. Det är vackert på vintern också förstås. Vi har inte långt till närmaste bokskog och snart så…

Att krama en bok kan ju vara tvetydigt eller symboliskt. Här kramar min vän M en stadig bok.

Bok och bokstav, böcker och bokstäver är givetvis betydelsefulla för människan som kulturell varelse. Vi överför tankar och utbyter åsikter, underhåller varandra, sätter igång processer genom att nyttja dessa fiffiga ”uppfinningar”!

I början av veckan träffades vi i bokklubben bestående av fem pensionerade lärare. Nu i pandemitider kramas vi inte och sitter så långt från varandra vi kan utan att behöva ropa till varandra förstås.
Boken vi hade läst var Sofi Oksanens Hundparken. Inte en av de bästa böckerna vi har läst, tyckte vi nog alla fem men av olika skäl. Det blir alltid diskussioner och citat och funderingar om innehållet eller våra olika uppfattningar. Alltid givande och roliga samtal oavsett vad vi tycker om boken. Det känns aldrig bortkastat att läsa en bok om man vet att vi kommer att diskutera den.

Sedan i höstas läser jag högt för mina bokvänner något jag skriver själv – en ännu ofärdig bok. Det är bra för mig att höra deras spontana reaktioner, små skratt eller det jag kallar fylld tystnad, det ger mig lust att komma vidare. Nu har jag läst åtta kapitel och det är så svårt och lätt på samma gång att läsa högt. Kanske kan jag förklara det där när jag har kommit till slutet och satt den sista punkten. Jag har ytterligare några kapitel färdiga och skriver vidare på resten. Ibland är det lätt men för det mesta är det ett slit som känns svårt men också roligt. Då går det långsamt framåt och oftast blir det bäst då.
Här nere fotade jag en bit av mitt mysiga skrivbord med den gröna lampan och man ser bokhyllan som vi byggt in i trappväggen mitt emot. På baksidan av mitt skrivbord har vi en annan bokhylla också den öppen mot trappan, på det här sättet sparar vi väggytor i huset. När jag sitter vid skrivbordet har jag ryggen vänd mot datorn och titta (!) skärmen är påslagen jag snurrar runt och rullar en knapp meter, drar ut hyllan med tangentbordet: Redo att skriva bok, blogg eller ett brev kanske men hur skulle det gå utan bokstäver?

På bokklubbsträffarna hinner vi prata om allt möjligt och när vi går hem efter tre-fyra timmar är man nöjd och glad för att man har varandra. Man måste genast beställa den nya gemensamma boken som vi ska läsa till nästa träff. Jag har redan börjat på nästa bok eftersom jag laddar ner den i min läsplatta. Då har man boken och bokstäverna under ögonen inom ett par minuter. Till nästa bokmöte ska vi läsa Eufori av Elin Cullhed och början lovar intressant läsning.

Det enda som är tråkigt med läsplattan är att den fysiska boken är trevligare, böcker hör till ett hem, det är helt enkelt hemtrevligt med fulla bokhyllor och bokhögar lite här och var. Vi har bokhyllor i trappan och längs med taket på några ställen. Se här ovan!
Läsplattan är en god vän om natten om man inte kan sova, man behöver ingen sänglampa och boken man läser kan vara på 750 sidor och ändå kännas lätt och smidig. Därför knäcker den heller inte din näsa om du skulle somna mitt i handlingen vilket kan hända.

Orden bok och bokstav hänger samman, de hör ihop med boken, trädet alltså som i sin tur har med bokstäverna i boken eller texten att göra! I en tjock men lättläst bok som gavs ut 1966 kan man läsa många underhållande texter om ords ursprung. Titeln är Ord med historia, en bok som jag läser i då och då för att jag tycker att det är spännande och roligt. Professor Gösta Bergman (1894-1984) var språkvetare och kunde det där med etymologi, att härleda ordens ursprung, reda ut begreppen helt enkelt.

Vad berättar nu etymologin om orden i rubriken? Boken man läser och trädet bok är egentligen ett och samma ord. Bokstäver har ett nära samband med trädet bok. Runor ristades inte bara i stenar utan också i trä, till exempel bok och ask, genom träets struktur fick runorna den kantiga formen. Runorna består ofta av ett lodrätt streck, en stav, som blev det allmänna ordet för runa. Senare när det latinska alfabetet kom i bruk så ville man skilja på runstavar och bokstavar… alltså bokstäver. Visst blev du väl lite mer upplyst nu.

Lev väl och blomstra, precis som kamelian, just nu!/Agneta



9 kommentarer

Trädgården (38)Mitt i mars

Nu är det tid för julrosor och snödroppar och andra vårblommor som manas på av det tilltagande ljuset. Vi har några olika sorters snödroppar i trädgården och den med de breda bladen är nog den som jag beundrar allra mest. Den här står lite dumt vid en buske, men det var bra idag, för alla av samma sort var riktigt smutsiga av som jord som stänkt upp på dem. Den har ännu inte nått sin fulla höjd. Jag kan inte säga vad den heter, tyvärr svarar den inte ens på mitt vänliga tilltal.

Men jag har en finfin bok om snödroppar och i bästa fall kan jag identifiera min vackra när jag har fördjupat mig.

Visst är de här sista blommorna alldeles alldeles underbara!?

Lev väl och blomstra!/Agneta


9 kommentarer

Hilleshögs dalar

I slutet av februari fyller jag år och min önskelista var mycket kort: Inga saker men en vandring med fikaryggsäck i Hilleshögs dalar med man och yngsta barnbarnet! Gärna med hela familjegänget men det får bli ett annat år.
En fantastisk dag med vår i luften och sol sent i februari ska man fylla år. I år kunde det inte vara bättre! Landskapet är underbart storslaget med Öresund och Danmark i fonden. Mina mobilfoton kan inte göra naturen rättvisa men våra ögon kunde och känslan av ett slags historiskt sceneri kunde inte lämna oss. Rätt vad det var skulle de komma ridande över kullarna – riddarna eller kanske rövarna. Det är drygt två kilometer ner till vattnet och där ville vi fika och en fin vandring blev det.


Det fanns en smal grusväg som vi tog tillbaka till bilen. Mycket uppför men annars lättgått där, vägen syns på fotot med staket.

Fikaplatser och vågkluck väntade oss vid Rustningshamn. Norrut längs Sundet såg vi Ålabodarna och söderut var kustlinjen lik den vi sett på Ven. I vattenbrynet rester av gamla vågslipade tegelstenar. Varför har vi aldrig varit här tidigare, frågade vi oss, och bestämde nya vandringar i området i sommar. Från Ålabodarna till Borstahusen eller Landskrona kanske.

Har du inte varit vid den här delen av Öresund så har du kanske snabbt kört förbi Glumslöv på E6 och anat ett fint landskap mot Öresundssidan. Sväng av och tag ett stopp och det behöver ju inte vara födelsedag!

Lev väl och blomstra! Som Victor på sista bilden där han närstuderar snödroppar.

Sådan farmor sådant barnbarn!/Agneta


6 kommentarer

Dälden

En dag i juni kan utsikten från ovanvåningen mot Östersjön se ut så här. Här kan man vila ögonen och få kraft av naturen.

Ett par hundra meter framför vårt hus finns en liten dalgång: en däld. I tre års tid har jag dokumenterat däldens sträckning mellan en grusväg och en radiomast där det är en höjd i det yttre backlandskapet.

Jag skickar mina varma och medkännande tankar till alla drabbade i Vetlanda och till andra ställen där en hatfylld galning eller två eller fler härjar och bara kan tänka på att förstöra och skada andras liv. Lev så gott det går!/Agneta


15 kommentarer

Vinterlovsläger 2021

Som farmor blir man glad när tolvåringes pappa säger: Han åker tåg hem själv och packade väskan för att kunna stanna två dar om det är okej för er?!
Gissa! Vi vinkade hej då till hans mamma och pappa: Här i huset håller vi fortsatt avstånd. Undviker att vara nära och tar svängar om varandra inomhus. V är suveränt bra på det vi har ju inget chateau med stora ytor att svänga sig på.

Det här älskar unga att göra idag och om man är uppkopplad, har utrustning och kan hitta några kamrater att spela med så kan man tävla mot andra grupper.
Jag har lyssnat på deras samtal och inser hur engagerade de blir och att de har en social gemenskap samtidigt är det ingen tvekan om.

När det blev dags att åka hem enligt hans ursprungsplan så ville han alltså stanna längre! Bra betyg för en farmor, skrev en vän till mig. Min man medverkar förstås till trevligheterna också! Victor och jag har inte kunnat laga mat ihop som vi brukar och det är riktigt tråkigt för oss båda. Men beställa en krämig Pasta a la carbonara gick bra eftersom vi hade ingredienser hemma. Igår kväll bakade Victor fröknäcke själv med lite uppmuntrande support från mig. Kvällste med provsmakning vid tiotiden är väl bra lägerverksamhet?

Victor har varit här på olika slags läger genom åren. I somras sov vi på distans i Kråkvinkeln – vårt uterum. Då låg vi på natten och hörde alla ljud utifrån och jag berättade om en gång när jag var 16 år och åkte vilse på skidor på Södertörn i smällkalla februari. När vi skulle sova igår låg jag på en tillfällig madrass en bra bit från honom och då berättade jag om flera tjattrande söta små apor som stal vår mat ur en buss i Amboseli, Kenya. Sen berättade jag om att tälta på samma ställe och se Kilimanjaros snöklädda topp från tältöppningen zzzzz jag fick inget svar på frågan ”sover du” zzzzz Här var det tyst och mörkt utomhus och nymånen halv.
Ett par dagar har vi ägnat åt att klippa våra 14 pilar längs vägen. Vart tredje år gör vi det och Victor var med och jobbade en del.

Somliga är lite som tjuren Ferdinand, gillar att titta och sniffa på blommorna – snödropparna tittar upp!

Vilka dagar vi har haft och vi tog fram ett spel som är mer är 1500 år gammalt, nej, inte vår spelplan i sig utan det har spelats sedan 400-talet eKr. Det är ett nordiskt spel och heter Hnefatafl och är ett strategispel. Jag är dålig på såna spel men Victor är suveränt bra. Jag behöver inte ens låtsas att jag blir besegrad, Jag BLIR besegrad av mitt barnbarn gång efter annan, trots att han faktiskt förklarar hur jag ska tänka… Jag har aldrig varit bra på schack eller liknande men tycker det är kul att försöka vinna och Victor ( namnet betyder segrare), han tycker om att vinna!

Vi har haft mysiga kvällar med hemmabio! Nu för tiden kan också vi som bor på landet ordna det, lite tilltugg och kanonljud så blir det bra . Victor gjorde en specialfåtölj av två fåtöljer. Ikväll ska vi se Jurassic Park IV en varje kväll har det blivit! Men i morgon blir det andra bullar, utflyktbullar i ryggsäcken för vandring mot Öresund och fika på något vackert ställe!
Victor hälsar till alla som läser, han har godkänt text och foton.

Lev väl och blomstra!/Agneta


14 kommentarer

Vinterpromenader

När vi var barn sa vi: Mamma, jag har inget att göra! Vad ska jag hitta på att göra, pappa? Jag för min del fick ofta svaret: Gå ut och lek! På gatan bodde flera barn och om ingen var ute så gick man och ringde på dörren. I bästa fall fick man napp av flera lekkamrater och så satte vi igång att leka på gatan eller så bestämde att vi skulle gå och åka skridskor på Zinkensdamm om det var vinter. Sen lekte vi tafattlekar på isen eller bara åkte omkring tillsammans. Vilade i snöhögarna vid sidan av isen och filosoferade en stund innan vi stack ut på isen igen. Vi visste ju inte att vi filosoferade men det gjorde vi mycket. Vi bytte tankar om himlen och universums slut. Vad som fanns där om det nu fanns ett slut och om slutet inte fanns så vad fanns det då och vart tog man vägen när man dog. Vi filosoferade så där på barns vis när vi låg på snöhögarna och tittade upp mot himlen. Vi hade kunnat fråga: Kan vatten vara rutigt? Kan man gå på månen? Kommer solen att slockna?
Nu frågar vi varandra så här i pandemikarantänen: Vad ska vi hitta på idag? En tur till lilla staden? Eller kanske en kort biltur till havet för en längre promenad där eller i någon liten skog? Ibland åker vi till de små byarna i närheten och går varenda liten väg som finns just där. En promenad i vår egen omgivning och titta på frusna spår efter harar, rådjur, fasaner och människor blir det ju ganska ofta förstås.. Det är inte så dumt att ha ögon för det fina i det som bjuds alldeles nära. En blandad kompott av mobilfoton från några av våra promenader. Här nere ett besök i Abbekås den tionde februari!

Solen och snön har lyst upp dagarna men idag är luften mjölkvit, sikten dålig och våra solceller har vilodag. Nja, lite solljus verkar tränga genom det mjölkiga. I appen ser jag att just nu tar vi in 188w, inte mycket men jag trodde det skulle vara 0 w. Den första bilden här nere var bara någon dag innan snön kom! De två sista fotona hemifrån är tagna ungefär från samma plats.

Här nere finns bilder från en skön promenad i solsken här hemma för några dagar sedan. Vi gick över frusna åkrar och marker fick en runda på några kuperade kilometer när vi band ihop allt med snuttar av vägar här och där. Vi gick förbi ett tomt hus som ligger ganska nära oss. Det står tomt och vi tycker det är synd om tomma hus. Hus ska vara bebodda!

2 februari 2021 havet blir rutigt när vågorna möts vid engelska revet öster om Ystad.

Lev väl och blomstra!/Tjingeling från Agneta