Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


6 kommentarer

Trädgård (35) o natur i maj

Varje år så här års släcker vi elden, hänger upp de värmande pälsarna, skakar vi av oss dammet, kryper ut ur jordkulan och blir hänförda! Grönskan slår knock-out på den som ser och fåglarna kvittrar för livet för den som hör. Nu blommar det i trädgårdarna och rapsfälten lyser solgult. Vad mer kan man begära? Vi begär inget mer bara att få ha det så här privilegierat att kunna njuta av det som bjuds!
Naturens metamorfos är obegriplig och total. Vi måste LEVA för att kunna förstå!
Regnet faller lätt.

Precis så började jag ett inlägg 2016 i maj. Jag behåller och tar texten i repris!
Nu är det maj 2020 och vi är lika hänförda även i detta pandemins år.

20190506 vårvy liggande

Hemifrån mot horisonten: Grönt, gult och blått.

20190511_Skivarpsån mynning

Vid havet i maj.

Öppnas ytterdörren hörs småfåglarnas ivriga majkonsert direkt från trädgården. Idag har både näktergalen och göken underhållit oss –  här saknas inget förutom närmaste familjernas kramar och närhet, delade måltider och sånt tillsammans med familjemedlemmar och vänner som vi inte kan träffa. Detta får vi tåla och leva med! Fotona har lite info som ”dyker upp” vid touch eller klick.

En skön utflyktsdag träffade vi ändå gamla vänner i Dalby Söderskog. Vi vandrade enbart på de breda stigarna, i den av fallna träd, näst intill oframkomliga naturskogen, var det mer problematiskt att ta sig fram. En liten bäck porlar, här och där finns sittplatser, och mellan Söderskog och Norrskog finns en enormt stor betesmark som kallas Dalby Hage och är ett vackert naturskyddsområde. Söderskogsdelen är Nationalpark från början av 1900-talet. Här skulle man skydda en vacker sydlig skog med ädellövträd. Med tiden förföll skogen, för se den hade varit betesmark, och när betesdjuren blev bannlysta i nationalparken så växte allt igen. Nu får den åldras som den vill skogen och man kan bara komma fram på stigarna. Vi fikade och gick med behörigt avstånd från varandra. Kan man inte krama varandra så kramar man ett träd!

20200507 Dalby hage

Ungefär en gång i veckan byter jag blommor i handfatsvasen (köpt som Malmövasen). Några av bilderna i inlägget är från en annan maj månad något annat år

20190504 Balettflicka silhuett

Det är något underbart med ljuset de där sena men klara majkvällarna. Balettflickan på matbordet tittar ut över nejden och kunde hon så skulle hon säga:
Lev väl och hjälp andra att blomstra!

 


10 kommentarer

Något oväntat hände (1)

Under många år var det ett antal självskrivna CD-skivor som vi spelade högt i hela huset för att bli glada, få lust att städa eller dansa till när vi hade gäster. En av skivorna var världssuccén Alane med artisten WES från Kamerun. Hela skivan är underbar och fick oss att lyssna mer och mer på liknande musik och vårt val blev ofta så kallad världsmusik. Vi gillade folkmusik och musikuttryck från jordens alla hörn men ännu mer en medveten mix av musikformer från olika kulturer. Musiken var ofta spännande och härlig att lyssna på.
IMG_20200518 WES

De sista åren som lärare före pensioneringen undervisade jag på SFI (svenska för invandrare) med många elever från hela världen. Det var mycket intressant och stimulerande, både svårt och lätt, roligt och bekymmersamt. Vi lärare fick många insikter om elevernas olika situationer. Våra elever var vuxna och det var många delar i deras liv som måste fungera för att de skulle kunna ta emot undervisningen.

En fredag hände något ovanligt när jag hade en blandgrupp med elever som jag bara hade på fredagarna. Jag kände dem inte så väl men de hade kommit en liten bit på väg med svenska språket. Jag brukade avsluta sista delen av just den fredagslektionen med att använda Smartboarden till något för upplevelsens skull, något trevligt eller roligt.

Den här gången ville jag ge eleverna en stunds avkoppling med en och annan musikvideo och jag hade också bett två elever förbereda sig för att kunna presentera sina musikval. Just denna fredag hann vi inte med deras val.

I gruppen fanns en ung man från Kamerun som jag hade fått för mig behövde lite extra omtanke. Därför hade jag valt att visa en videon med WES, hans gamla dundersuccé Alane.  När jag presenterade artisten för gruppen så fick jag genast veta att artistens egentliga namn inte är WES,  jag blev upplyst om det riktiga namnet, något som jag helt har glömt vid det här laget. Jag protesterade inte för artistnamn är ju vanliga. Vi fick fler intressanta fakta om artisten som hade flyttat från Kamerun till Frankrike osv. Den unge mannens ögon glittrade och han såg pillemariskt på mig.

-…och jag känner honom!
– Näää, gör du?
– Jag har honom här! Han höll upp sin mobil och viftade mot mig.
– Näää, du skojar! Kanske samma video som jag tänker visa strax.

Då kom han närmare, pekade på skärmen och visade mig namnet och ett långt nummer. Jag trodde absolut att han skojade med oss och sa att vi startar videon.
Det var ju lite svenska ord och meningar att utreda också men sen var musiken igång.
Den är dansant och medryckande och vi uppmanade varandra: Stå upp, dansa fritt, sjung med, sitt och klappa takten. Det blev  dansglädje och mest glada miner i salen. På videon såg man WES och människor som dansade. Plötsligt kom den unge mannen fram till mig med mobilen sträckt mot mig:
– Tala med honom!

Och då gjorde jag det! Fast jag på engelska. Jag blev nog ivrig och lite uppjagad av hela situationen men jag berättade att vi uppskattade hans sång och musik och… nä, sen vet jag faktiskt inte vad jag sa. Jag hoppas jag var rolig, klok och artig men har ingen aning.

Efter en stund gav jag mobilen tillbaka och samtalet avslutades. Nu fick vi gemensamt komma på och skriva upp en rad med frågor lämpade för tillfället. Den unge mannen visade sig vara lite äldre än jag trodde och han berättade om WES och lite om sitt liv och så hade lektionen dragit en kvart över tiden. Några kilade tyst iväg, de skulle väl hämta barn eller var inte intresserade.

– Känner du till lejonet från Kamerun? Hans ögon glittrade igen.
–  Lejonet, Lejonet, nej!
– Football player! I know him too…

– Ja, det gör du säkert, sa jag men backade ur situationen för han stod i en grupp av andra som visste vem Lejonet var.
Nu var veckans sista svensklektion slut, vi önskade varandra trevlig helg och en flock unga män liksom rann nerför trappan, i ett ivrigt samtal, vem vet på vilket språk, men de såg glada ut allihop!

Jag hoppas länken fungerar, att du slipper reklamen, och att du lyssnar på musiken för det är den som ger så mycket glädje.

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 


10 kommentarer

Ganska fantastiskt

IMG_20200426_125450907_HDR

-Nä-ä, nu sa nån ganska fantastiskt igen, ropade hon fast hon visste att han inte hörde bortifrån sitt håll med musik i öronen.
Hon låg på knä intill en av rabatterna på innergården och drog i kirskålen. När en lång rot följde med plantan upp ur jorden så var det ren och skär lycka. Tänk att hon kunde bli så glad över något som var så irriterande jobbigt som kirskålrötter.
Hon hade mobilen med P1 i fickan, det var i fickan som någon hade sagt ganska fantastiskt, och vädret var underbart. Redan i april blev det sommarvärme i flera dygn, kanske skulle det fortsätta en vecka eller ännu lite längre.
Hon hade flera dagar i rad legat på knä och försökt få bort myriaderna med ovälkommen kirskål. Visst blev de till synes färre men snart nog växte de upp igen. Under de hamlade oxlarna hade hon förra året satt en massa Digitalisplantor tätt intill varandra och just där såg det faktiskt ut som enbart Digitalisplantor i vårsolen. Hur det kunde se ut under jorden med rötter som bidade sin tid ville hon inte tänka på.
Lite mödosamt tog hon sig upp och sträckte på koppen, knep ihop skulderbladen,  lämnade redskapen på kökstrappen, stängde av pratet i fickan och gick in. Där blandade hon en läskande dryck med frusna hallon som vackert simmade runt i tillbringaren.
– Där kan ni tillbringa en stund innan vi slukar er, sa hon med lite rosslig och vass röst. Hon tänkte på häxan i sagan om Hans och Greta och tog bricka och glas med sig till andra sidan huset.

– Nåt kallt, kanske?
Han hörde inte men var svettig och törstig och förstod genast när han såg henne med brickan gå i riktning mot två trädgårdsstolar. Det betydde PAUS, eller rast om man så vill. Stolarna stod riktade mot jobbet han höll på med. De hade planerat jobbet tillsammans på samma sätt som de brukade; ett utbyte av idéer och tankar, små snabba skisser och förklaringar och så visste båda vilken riktning och utformning allt skulle få. Han var trött men nöjd med sitt grävarbete.
Och växthuset hade äntligen fått solskydd igen – av gardiner från IKEA – den gamla skuggduken hade fullständigt smulats sönder i senaste tvätten. Solen tar hårt.

– Ganska fantastiskt, sa han aningslöst, vad vi sparade på det!.
Hon tittade på sitt språkpolissätt och undrade om det nu var ganska eller fantastiskt för fantastiskt måste bara få vara fantastiskt.
– Jag menar hur bra solskydd det blev av de där gardinerna!
– Javisst, men jag tycker ditt jobb verkligen är fantastiskt. Jag fattar inte hur du kan ha sån precision när du jobbar! Tur att det inte är jag som ska mäta och gräva. Då hade det inte ens blivit en tumme av det hela. Du vet vilken saga jag anspelar på.
Han hade börjat med ett stort förbättringsjobb på östsidan av huset. Han planade ut mark, grävde ner och delade kantsten för att både bredda och fördjupa en vinklad odlingsbädd.

Eftersom deras ställe låg på en kulle och hela tomten lutade åt alla håll så var det mycket att ta hänsyn till. Han visste att hon var full av förvissning att han klarade av allt men alltid olycklig över att han sällan hade munskydd när han använde vinkelslipen. De kunde varandras repliker utantill.
– Snälla, borde du inte ha munskydd?
-Ska bara ta den här…

En pall med skivad gatsten hade stått i ett hörn av gästparkeringen sen det var rea på dem förra året och i fem år hade en speciell vattenpost legat i förrådet och säkert bara väntat på att få komma ut i ljuset och på plats.
Han var en mästare på att mäta noga och klura ut hur problem skulle kunna lösas, när han sa att gatstenarna inte skulle räcka behövde hon inte kontrollräkna. De hittade några kvadratmeter till på Blocket och köpte trots att de såg lite annorlunda ut. Såna problem löste hon gärna men först diskuterade de alltid alternativa lösningar.

Hon var hela tiden beredd att bistå med hantlangning eller komma med fika och svalkande drycker, markservicen under arbetets gång är avgörande för slutresultatet, det var hennes bestämda åsikt, hon kunde tänka ut konstruktioner och hade många idéer men att förverkliga dem var lång utanför hennes sfär.
Nu skulle det bli bättre odlingsmöjligheter längs med muren bakom växthuset i det område de på skoj kallade Medelhavet. Fikon, persikor och miniträd med aprikoser växte där och smulgubbar men de ville… ja, det var mycket men skulle de orka?

Från rapsfälten några hundra meter bort kom den underbara doften ända in till dem där de delade soffan i uterummet. Där vilade de en stund medan en nyflyttad buske fick vatten. Ibland var några timmars jobb alldeles lagom en annan dag räckte ork och vilja lite längre.

Driven av sin inre kraft fortsatte han en av dagarna, trots tröttheten, att gräva ut en form som de lagt med slangen på gräsmattan. Dagen efter var det dags för gjutning till en grund och sen skulle han mura upp låga sidor till en odlingsbädd i tegel.

20200509 Fortsättning följer

Nu såg han, Medelhavet färdigt och klart, för sin inre blick och tänkte att allt helt enkelt var ganska fantastiskt. Hon hade kommit på ytterligare en rolig idé som han genast börjat fundera kring. Så trevligt att låta lilla växthuset få ett yttre hölje där vinrankor kunde klänga och skugga samtidigt. Det hade han aldrig kommit på men det var så deras förhållande var; en fruktsam växelverkan.

– Du, det var en fantastisk idé med vinrankorna där, sa han på kvällen och så började de prata om själva konstruktionen.
Då precis då mådde de som allra bäst!
Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 


4 kommentarer

Skog och sjö i stan

”…och solen kysser liv i skog och sjö…” Idag tog vi en vårpromenad i Pildammsparken i Malmö. Parken ligger centralt och är hela 45 hektar stor med stigar, promenadstråk och öppna platser, alltså gott om svängrum för många människor samtidigt. För stadsbon finns där nästan både skog och sjö, fast två dammar då. Vi lantisar njuter i stunden av den ordnade miljön, vi tycker också om att se hur betydelsefull parken verkar vara för människorna som idag valt att jogga, fika, promenera, kyssas på en solig plats, sola näsorna, träna i utegymmet vid gamla vattentornet eller leka med sina barn.

Från början var dammarna Malmös vattenmagasin varifrån vattnet leddes in till staden i trärör. Det gamla vattentornet blev klart 1903 och ligger vid den stora pildammen som kom till flera hundra år tidigare då man dämde upp en bäck där. Pilarna planterades för att stärka skyddsvallarna.
I Galatheas hage, som är skapad för meditation, kunde jag inte fota för en man skulle just kissa på den vackra  balustraden till lilla dammen. Vi låtsades inte se honom.

Staden har växt långt bortom parkens gränser och skulle någon ramla och bryta armen så ligger det stora sjukhuset alldeles nära. Till vänster om kullen som skymtas här ovan eller till vänster i fotot från utegymmet här nedan.

Visst fick man snirkla ibland för att inte gå för nära någon men överfullt var det inte i eftermiddags. På Tallriken, den stooora runda platsen i bokskogen, tränade några från räddningstjänsten, en familj lekte med sina barn och tre unga kvinnor njöt  i solen.

De långa blomsterrabatterna, på väg mot kronprinsessan Margaretas paviljong, var fulla med underbara vårblommor som tulpaner och fritillarior. Mot muren växte en fikonbuske precis som här hemma…
Mycket dekorativt var det med vattnet som droppade ner från det vackert formade kopparfatet på fot. Den vattenspegeln fanns i del av parken som kallas Silvias rosenträdgård. En vattenspegel är ett måste i en trädgård!

Det var en uppiggande promenad men vi sjöng inte det här på väg hem: ”… ja, jag kommer hälsen glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne…” även om det är precis så det känns och så här:   ”Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö.”
Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 


14 kommentarer

Obegripliga handlingar

Idiotiska handlingar kan rubriken också vara… ibland gör vi lite till mans idiotiska saker som man inte borde, ja, hela mänskligheten som har vräkt skit rakt ut i haven, all plast som…  förstod vi människor verkligen inte bättre? Det är illa! Men nu är vi här allmänt mer upplysta och sorterar och tar hand om sopor och skräp. Nästan alla.

20200425 Prom tunna (2)Häromdagen, när molnen dolde solen, tog vi paus i trädgårdsarbetet och gick en promenad. Här intill vägen hade någon dumpat en gammal tunna.  Den ligger på ett slags underlag och inte är det någon som har burit hit den eller forslat allt på en cykel eller kört  hit den i en barnvagn tills den av en händelse trillade av just här i vägkanten. Nä, skiten är hitkörd med bil och dumpad här! Någon har planerat och utfört detta. Varför gör man så när det är gratis att lämna den på stora återvinningsstationen?

20200425 Prom 2Rapsen håller på att slå ut, det är två veckor tidigare än normalt detta år. Vi vet varför vädret konstrar och är lynnigt och dessutom stiger temperaturen! Klimatet vilar inte utan snurrar på, vi väntar med den frågan fast just det går inte.

20200425 Runsten sprängd

Ibland har jag skämts lite men sagt: En del människor ÄR faktiskt minst lika dumma som vi har försökt inbilla oss att de inte är. Se här ovan ett bevis på att förr inte alltid var bättre. Jag hade gärna velat höra hur man på 1700-talet kom fram till att det var rätt att ha sönder en runsten och använda delarna i en ny stenvalvsbro över Skivarpsån. En del av runstenen är nytillverkad och en bit är borta.
Tur att de inte sprängde och rev Sjörups gamla 11-hundratalskyrka den där gången!

En annan sorts text blir det när man chattar med goda vänner. Här är en fin naturlyrisk beskrivning från en gammal god vän som, tillsammans med sin man, varit på en härlig söndagsvandring i Sörmland.

20200427 Screenshot Milda Makter

Nej, jag fattar inte sån korttänkt lathet! Det är fullständigt idiotisk och … och man skulle vilja konfrontera den jubelidioten, puckla på honom, ge honom en näsbränna, strypa honom – bara lite – eller åtminstone polisanmäla. Varför skriver jag honom? Jag erkänner att jag har vissa fördomar om de där skräp- och skitdumparna.

Jag tycker verkligen inte att man ska slå folk, det är inte möjligt att banka in vett i en redan förstörd hjärna. För något fel är det när man beter sig så.
Är det rimligt att tro att det är samma typ av människor som i dessa Coronatider gärna trängs på restauranger och svingar några bägare utan att förstå vad de gör? Håhåjaja!

20200424 Lyxnypor

Kan det här vara en obegriplig handling? Inhandling alltså? Visst är det fräcka klädnypor? De var dyra så det blev inte så många, men de har 20 års garanti (om firman finns kvar då vill säga). Både tränypor och plastnypor måste slängas efter ett par säsonger ute och utan klädnypor kan man inte torka tvätt utomhus. De här specialarna är tillverkade i rostfritt stål och de är färgglada tack vare billack!  De är gjorda i Italien och efter nästa tvätt ska jag prova dem. Kanhända behöver Italiens usla ekonomi lite stöttning i svallvågorna efter covid-19… tänk vilket fint arv det skulle bli efter oss, och naturligtvis skojar jag lite här.
Vi vet väldigt lite vad allt som pågår nu kommer att leda till och hur det blir efter pandemin vet ingen. Tänk om vi kommer fram till att vi måste leva ett lite lugnare och eftertänksamt liv med mycket skratt och mindre skräp.
Lev väl och blomstra i kapp med våren!/Agneta

 


8 kommentarer

Halvfärdigt och UFOn

Om du inte redan visste vad UFO betyder så vet du snart! Det kan vara en nästan färdigstickad tröja som man har pulat undan i en korg tillsammans med några andra gamla nästan-färdiga-grejer. Tanken är ju att det senast ofärdiga objektet snart ska fiskas upp ur korgen för att bli färdigt. Trots denna goda tanke blir en del UFOn riktiga långliggare, övervintrar kanske i korgen flera gånger om. Man har helt tappat intresse och har redan sett en ovanligt snygg kofta, en rolig sjal eller en liten bebisutstyrsel som väntar på att bli stickad.
Emellertid åker ibland ett gammalt UFO fram i ljuset och blir synat ur alla vinklar och plötsligt känns det rätt att avsluta det. Om man någonsin blir riktigt nöjd med sig själv så är stunden, då allt är färdigt, en riktigt fin upplevelse av lättnad. Man pustar ut.

Jag tror det här med UFOn kan finns hos en som snidar i trä eller håller på med annat hantverk. Man lessnar plötsligt på sin grej och behöver ta en paus helt enkelt.

Här finns dessvärre också andra typer av UFOn, såna som inte låter sig stuvas undan.
En halvstor hög med stenar, som jag hämtade här och var, skulle bli infodring i en halvcirelformad kaffegrotta eller/och en jordkällare, kanske. Det där är ju inte ens halvfärdigt, sanningen är att det knappt är påbörjat eller ännu sannare: inte alls påbörjat. Stenarna ligger där och har blivit snyggt mossiga. Nu börjar jag tänka att de ska användas till något annat.
Jag insåg helt enkelt att jag inte skulle kunna få till det där på egen hand. Det platsade inte heller i tiden för våra andra trädgårdsplaner. Det borde jag ha förstått. Kanske siktar jag lite väl högt ibland.
En påbörjad ”liggande palissad” har blivit ca en dryg meter hög på så där 15 år, åja, den är mer än halvfärdig och det finns hopp om att den ska bli klar. Det blir ju snyggt just på den platsen. Ska bara komma ihåg att fylla på palissaden när buskar och träd beskärs. Jag har inte siktat för högt det tar bara lite tid för mig att bli klar med vissa saker.
Såna saker som kaffegrottor, och palissader kan inte stuvas undan, man bär dem på sina axlar tills dess de har blivit osynliga. Eller nästan osynliga i alla fall.

I mars och april 2018 började jag på ett stort återbruksarbete i textil form. Idén hade jag burit ett par år och för två år sedan började jag. Under vintermånaderna i år har jag jobbat flitigt under perioder och kanske kommit nästan halvvägs. Hela tiden hittar jag mer material i skåp och lådor, ursprungsidén står fast men modifieras vartefter jag gör nya fynd. Nu är allt undanplockat, skräpet är slängt och det användbara är sparat. Detta arbete tillåts inte bli ett Un-Finished-Object!

Blir det inte så roligt eller som jag har tänkt; ”a talking piece” till vår matsal och alternativa textilateljé; då eldar jag upp hela arbetet!

Lev väl och håll distans!/Vinkar till er gör Agneta

Pssst: Gubben min vill påpeka att jag  har överdrivit palissadens ålder! Den är bara 7-8 år gammal, säger han, rättat härmed.


4 kommentarer

Böcker och allt

Hon satt vid köksbordet. Tittade omväxlande på vasen med narcissor och på många små olika lappar med skrividéer under temat att bo i kollektiv. Hon hade funderat länge på att skriva både intressant och roligt om just det men det var svårt att komma till skott. 20200412 Narcissor i vasUtan böcker kan ett hem vara en jordhåla eller en öken, tänkte hon. I storfamiljen hade de haft ett av de 21 rummen fyllt med böcker från golv till tak. Sen tänkte hon på att en del politiker ville spara in på de kommunala biblioteken. Vilken befängd idé! Utan bibliotek blir ett samhälle fattigare och sämre att leva i.
Hon reste sig från bordet, tog fram kaffekopparna och tryckte på knappen. Det tog bara en liten stund så hon ropade till sin man som var ute och fixade med något. Han kom inte in och hon ropade en gång till:
– Andreas Egger kommer och fikar med oss! Kom nu, kaffet är varmt!

Kaffemaskinen slutade mala, vattnet hade fått rätt temperatur och ner i kopparna rann varmt och gott kaffe. Hon var verkligen lycklig över att de hade tagit upp det där med högläsningsbok igen efter nästan 25 års uppehåll. Nu när Coronapandemin satte stopp för bokklubbsträffar eller inspirerande stunder i bokhandeln var högläsningen viktig.

IMG_20200413_153820464_HDR
Någon gång varje dag satte de sig med fika och högläsning. Hon ville, helt egoistiskt, att han skulle få smak på högläsning och böcker igen.
Genom att läsa och lyssna kände de sommardofter, frös om vintrarna och slet som linbanebyggare med Andreas Egger i alla väder på alpsluttningarna. De kunde beundra hans stoiskhet, skratta ömsint åt hans oväntade reaktioner och lida när han genomlevde svåra motgångar. Då grät de tillsammans och beundrade författarens sätt att förmedla ett helt liv. De kunde förstå vem den där Andreas Egger var, han som nu äntligen kommit på fika och stannade hos dem i några dagar till.
De talade en stund om boken innan han återgick till sina göromål utomhus.
Hon började fundera på vilken bok de kunde läsa sen.  Någonstans fanns en lista på böckerna de hade läst då för längesen. Kanske skulle hon lägga till Ålevangeliet av Patrik Svensson och Ett helt liv av Robert Seethaler på listan och sen…?

IMG_20200414 Gammal högläsningEn annan som de borde bjuda in på fika nån gång är väl den där kvinnan som de talar med varje dag. Jo, det finns faktiskt en kvinna till i huset. Med rätt kommando hjälper hon till att sätta på P1 eftersom de kanske precis står i köket med kletiga händer och rullar köttbullar.
– Sätter på P1 i köket, säger hon.
Och det gör hon medan de utan avbrott fortsätter att rulla köttbullar.  Eller om den som diskar precis kommer på att lite musik under själva diskandet skulle vara trevligt. Då kan den önskade musiken strömma ut ur högtalarna om tilltalet är rätt förstås.
‘Jag vet inte hur jag kan hjälpa till med det!’ Så hade hon sagt några gånger. En gång höll hon en liten föreläsning om jäst eftersom någon uttalat något på fel sätt. En gång när hon bads att släcka alla lampor så hade de tackat henne fint och använt ordet perfekt, då sa hon mycket oväntat: – Det syns inte men jag dansar av glädje!

Det surrade till i mobilen och hon såg att det var Kersti i bokklubben som lagt in ett bokprat i chatten. Pensionärer hade de blivit alla fem. De ojade sig inte bara över situationen utan de gjorde sitt bästa för att överbrygga svårigheterna. Visst saknade hon de roliga och livliga träffarna, de hade pratat böcker i många år nu. Hon lyssnade och tittade på Kersti och innehållet i chatten, så roligt och trevligt i Coronatider att ha denna förmån! Teknikens under gjorde det möjligt att träffas så här. Sista delen i chattinslaget handlade om norrmannen Tarjei Vesaas och en nyöversättning av hans bok Fåglarna från 1957 som fångat Kerstis intresse.
Kanske skulle den boken bli deras nya gemensamma läsning, vad roligt det vore, tänkte hon och gick på jakt i hemmets bokhyllor!

IMG_20200413_122052359_HDR

Som ung hade hon slukat Tarjei Vesaas böcker, tre fanns fortfarande kvar i bokhyllan.

Hur länge skulle karantänen kunna hålla på? frågar sig folk. Hon tyckte för sin del att många verkade oförstående till att situationen är svårbedömd, att ingen egentligen visste. Så besvärligt att ingen kunde förutsäga alla förlopp, trist för väldigt många men…
Nu får vi vackert vänta och se, tänkte hon lugnt.

Hon tänkte på de långsiktiga följderna, grönsakerna är slut och kylskåpet är nästan tomt hela tiden: Vi får dricka te och läsa dikter till frukosten, klämma ett drama till lunchtomaten och tugga i oss gryner och bönor och groddar och vad vi har till kvällsmaten. Vi ska nog greja det, tänkte hon också.
Kanske lider vi mer av den själsliga nöden att inte få möta vår flock!
Lev väl – ute blomstrar det!/Agneta