Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


5 kommentarer

Det känns som längesen (6) The Blue-berries in the tomato sauce, Austin, Texas

Jag avslutade förra inlägget med något som en pratsam taxichaufför sa till min vän Tina och mig på väg till flygplatsen i Austin. Vi skulle flyga hem med alla våra erfarenheter från studiebesöket på skolan för gravt synskadade barn och ungdomar, Texas School for the Blind and Visually Impaired, TSBVI. Detta var för 13 år sedan i november 2007.

Vi berättade för taxichauffören vad vi huvudsakligen hade gjort i Austin under en vecka men att vi också hade besökt den botaniska trädgården. Han visste givetvis var den låg men hade aldrig varit där. Vi berättade att vi hade hittat några trevliga affärer med vackra kläder och saker, ekobutiker och skojiga affärer med återbruksgrejer. Nej, dem kände han inte alls till. Vi själva var faktiskt mycket förtjusta i dessa butiker, sa vi, även om de bara tillhörde ett fåtal butiker. Jag berättade för honom om soffan här nere, lite för stor att ta med sig hem… och säkert dyr. Den var nog inte ens till salu.

Anthropologie shop med vackra ting och kläder, Whole Foods med fantastiskt fina ekolivsmedel är kedjor som finns i hela USA.

Vad kan du berätta för oss om din hemstad? frågade vi, fast på engelska förstås, och det första han sa var: -We are the blue-berries in the tomato sauce!
Vänta nu, vad menas, hann jag aldrig säga, för han pratade på om universitetet, musikstaden Austin, de uppdelade områdena mellan rika och fattiga och en massa mer. Texas är en röd stat, sa han sen, i ett försök att förklara, men här i Austin är vi blå. Han var lite mer nyfikenpå hur vi hade uppfattat staden, ingen fara att åka på bussar där det bara åkte svarta människor, sa vi, fast just det hade vi blivit varnade för. Han höjde på ögonbrynen och frågade oss en del om Sverige. Så var vi framme vid flygplatsen och samtalet var över.

Jag försökte bena ut det där med blåbär och tomatsås och tyckte att det han hade sagt lät konstigt för jag hade hört att Texasborna var generellt sett konservativa men att folk i Austin ansågs mer vänsterliberala, lite rödare? Men vad hade blue-berries med det hela att göra?
Först några år senare gick det upp för mig att den röda färgen är republikanernas färg och den blå är demokraternas färg och uttrycket med blåbären i tomatsåsen förklarar just det politiska läget i staden Austin jämfört med hela Texas. Inte så smarrigt kanske med den blandningen. Många människor vi mötte var rejält överviktiga men det hade nog mer med andra matvanor att göra.

Det där med mat är ju alltid intressant när man reser. Mitt första intryck var att portionerna var enorma och att många åt något sött på mornarna. Vi hittade ett bra frukostställe och lunch åt vi ute på olika ställen. Köken på TSBVI lagade mat till eleverna och de köken hade vissa veckor i uppgift att laga mat och distribuera den till äldre människor. En sorts volontäruppgift som snurrade runt mellan olika ställen. I Austin finns fler enkla restauranger med mexikansk mat. De ställena letade vi gärna upp. Var man än åt fick man en doggy bag om man inte orkade äta upp.
En kväll blev vi hembjudna till en ung barnfamilj; Robin och Lars, vänner till Tinas bror. De bodde i en villa i ett kuperat område alldeles utanför stadens kärna. Jag tror vi bytte buss ett par gånger för att komma dit. Vid deras pool blev vi bjudna på frozen Margaritas och Texaskvällen var mörk och ljummen. Det kändes exotiskt men ändå lite som hemma. En trimmad rosmarinhäck kantade tomten och längst nere vid gatan hade soptunnorna sin plats. Grannskapet hade stora problem med tvättbjörnar som demolerade trädgårdarna och samtidigt letade efter något ätbart i soptunnorna.

Så kunde vi mycket nöjda lämna Austin, Texas fjärde största stad, som också är delstatens huvudstad. Staden har nästan en miljon invånare och med en mystisk och konstig slogan ”Keep Austin Weird”. Austinborna anser att deras stad är Live Music Capital of the World. Världens största och bästa allting kanske, visst är det något mycket amerikanskt över det!?
Det var en trevlig stad och vi hade väl gärna turistat mer men vi var ju där på studiebesök. Vi flög hem med gott samvete och skrev rapporter till organisationer som hjälpt oss med pengar. Och vi skrev en bok tillsammans också och Tina jobbar fortfarande med synfrågor, nu mer på Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Jag själv vårdar min pensionärstid så gott jag kan. Hinner aldrig göra allt jag vill för mellan allt jag gör vill jag gärna ha lite tid att skriva och läsa och greja med växter och…

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

Det känns som längesen(5) Austin, Texas

I maj 2007 hade min vän Tina Björk och jag gjort ett mycket lyckat studiebesök på The Royal Blind School i Edinburgh. Framför allt hade vi då följt dramalärarens spännande lektioner vid ett flertal tillfällen men också fått se andra lektioner som hushållskunskap och bild, talat med lärare och annat skolfolk.
Tina och jag hade långtgående planer på att skriva en bok tillsammans. Ett knappt halvår efter besöket i Edinburgh satt vi på ett plan över Atlanten med samma ambition i sikte. Vi ville skriva en praktisk och handledande bok för lärare som arbetar på låg- och mellanstadiet och som har gravt synskadade elever i sina klasser. Vi var glada och uppspelta och hade fått hjälp från olika håll med det ekonomiska, våra arbetsgivare var positiva till våra ambitioner. Våra egna elever hade höstlov så vi behövde inte oroa oss för dem.
Texas School for the Blind and Visually Impaired (TSBVI) är känt världen runt för sin goda undervisning för synskadade. För oss var det fantastiskt att få komma dit. Skolans upptagningsområde är hela Texas och precis som i Edinburgh så måste eleverna bo på skolhem inom skolans område. Tidigare var det så även i Sverige men nu integrerar man elever med grav synskada i vanliga klasser så att de kan bo hemma. Vilket som är bäst för den synskadade eleven tvistar de lärde om.

Tina hade redan i januari tagit första kontakten med dramaläraren som var den vars lektioner vi ville följa. Vi fick positiva svar på flera mail. Så småningom fick vi klartecken till resan, vi kunde åka iväg och vi var välkomna till Austin och TSBVI fick vi veta… men när vi kom dit i november med våra uppskruvade förväntningar var den mesta undervisningen inställd just den veckan! VAD? Dramaläraren hade glömt att informera rektorn om just detta. Det hade blivit ett glapp någonstans MEN även om vi inte fick se mycket dramaundervisning så gjorde all personal allt för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av vistelsen. Det blev bra ändå tack vare dem!
Vi fick inte fota eleverna men vi såg en grupp som själva tränade på att bli fotograferade. Social Skills stod det på schemat. De här eleverna tränade inför sin examen med hatt och mantel på sig. Varje elev fick prova att stå framför kameran och vända huvudet mot fotografen, ha ögonen öppna och samtidigt ha en god kroppshållning. Det kan kännas helt meningslöst för en person som aldrig kan se resultatet.
En annan grupp hade rollspel i ämnet Social Skills där de spelade upp olika händelser som hade gjort dem arga och besvikna. Här gick det ut på att uttrycka t ex sin besvikelse muntligt på ett bra sätt och att kunna svara bra på den uttalade besvikelsen. Den synskadade går miste om alla små signaler som vi seende skickar med blickar, mimik och gester.
Vi följde en härlig musiklektion med mycket engagerade lärare. En flicka ställde sig upp och sjöng ”Over the rainbow” med den klaraste stämma man kan tänka medan de andra eleverna hanterade olika sorts instrument. De testade lite olika slaginstrument bl a.
Här nere är det ett roligt foto en assisterande lärare, musiklärare och Tina.

En annan flicka som gjorde djupt intryck var dövblind och följde vad som hände i klassrummet med sina händer runt lärarens teckentalande händer. Jag frågade om jag fick fota en del av deras samtal. När de hade talat om den nya burfågeln som skulle komma till klassrummet var läraren tvungen att avbryta samtalet och gå sin väg en stund. Den dövblinda tonårsflickan lämnades i sin tysta bubbla tills läraren kom tillbaka. Det kändes mycket konstigt att inte kunna ta vid på något sätt. Jag kommer mycket väl ihåg just den känslan.

När jag ser fotona här nere så ser det roligt och inbjudande ut men jag undrar fortfarande hur de jobbade här. Det blev jag inte riktigt klok på, men här fanns mycket material och grejer högt och lågt men kanske hade assistenten som visade klassrummet ställt upp saker åt oss. De taktila sakerna är viktiga för synskadade elevers förståelse men det är ju svårt att komma fram i det överbelamrade rummet.
Tyvärr fick vi inga riktiga svar här.

Eftersom det var Halloween så lovade vi att jobba som volontärer den eftermiddagen då eleverna som inte hade kunnat åka hem skulle ha sin fest. Vi gick över hela skolområdet, förbi simhallen och sporthallen, på de raka stensatta gångarna till grillplatsen under tak. Vi mötte häxor, sagofigurer, pirater, vampyrer, prinsar och andra men alla hade vita käppar där de gick förbi lekplatser och de gamla elevhemmen och de två nya.
Vi skulle till fritidsgården och arbeta i köket och serveringen. Det var plockmat av allehanda sort och eleverna frågade mest efter en halloweenkaka som vi inte alls hade koll på. Maten tog snabbt slut och där stod vi…
sugna på att få gå genom ett skräckkabinett som några ungdomar hade iordningställt med sina assistenters hjälp. Huvuden låg på fat, spindelnät kittlade över våra ansikten, det kom läskiga ljud från skumma platser och levande lik låg i en kista… Det var tur för oss att vi såg var och hur vi gick. Det var en rolig erfarenhet för oss och jag undrar fortfarande hur en halloweenkaka smakar.

En liten idrottssal och de små pillriga grejerna visar eleverna vad kan välja eller ska göra. Det fanns massor med olika symboler för lekar, redskap och rörelser. Dessa måste ha tränats in under lång tid. Läraren, instruktören eller vem det nu var som skulle leda en grupp valde ut några och satte upp intill dörren.

Efter fem dagars intensiva upplevelser på skolan, lite shopping och ett besök på botaniska trädgården åkte vi hem till vår vardag igen.
Vår bok kom ut 2010, den heter Kroppsspråk för alla och är utgiven av Specialpedagogiska Skolmyndigheten.

Taxichauffören i Austin, som skulle köra oss till flygplatsen, sa : ”We are the Blueberries in the Tomato sauce” och jag fattade inte då vad han syftade på. Nu vet jag sen länge!

Lite mer om det och staden Austin och några intryck from over there kommer snart.

Lev väl och blomstra bäst du kan!/Agneta


10 kommentarer

Blickar framåt genom backspegeln

Om en ungdomsvän sägs att han körde bil genom att mest titta i backspegeln och se så att bilen låg rätt på vägen eller följde de vitmålade strecken. Tja, alla sätt är bra men det där var väl ändå lite väl knasigt och framförallt trafikfarligt.

Jag åkte aldrig bil med honom men vi bodde några kvarter från varandra på Söder. Ibland plingade han på dörren för att titta in till oss just det år då jag hade blivit mamma. Han verkade trivas med att sitta och prata med mig om livet men ändå kände jag inte honom riktigt men det fattades aldrig samtalsämnen.

Min lilla familj och jag flyttade från Stockholm för ett få en bättre uppväxtmiljö för lille A som blivit ett år. Det innebar att den här ungdomsvännen och jag träffades allt mer sällan. Vi sprang på varandra i något gathörn, när jag tillfälligtvis besökte Stockholm, och vi utbytte några bra tankar i all hast. Med honom fanns det alltid något seriöst eller hur jag ska uttrycka det. Han var en lite udda människa med ett gott hjärta eller det var väl inte särskilt bra för han dog alldeles för tidigt och jag tror att det hade med hjärtat att göra.

Långt senare fick jag höra att några av hans nära manliga vänner hade bildat en liten grupp för att en gång om året samlas i Stockholm. Ett tillfälle att träffas, hedra och minnas sin vän genom att prata om honom: Om ungdomen, musik och politik, resorna ner i Europa, te i källarvalv och bägare de druckit på något hak, musicerandet och naturligtvis livsfrågorna som de pratat om tillsammans.

Året som har gått har sannerligen varit annorlunda och vi måste nog kika bakåt för att kunna sikta framåt. Ställa frågor till oss själva vad det var vi saknade allra mest under 2020.
Önskar alla trevliga läsare Gott Nytt År!

Lev väl!/Agneta


12 kommentarer

Julhälsning 2020

Det är mörkt runtomkring vårt hus. Här finns inga gatlyktor men det glimmar av ljus lite längre bort och från lampor i byarna runtomkring. Vi uppskattar att se dem på håll men också att vi kan se stjärnhimlen. Inne har vi haft elljusstakarna framme ända sedan första advent. Ovanligt. Vi tycker inte allt med julen ska komma så fort, lite långsam upptrappning brukar vara vår melodi. Vi har inte varit ute i julhandeln alls och inte tittat på någon julskyltning. Ovanligt. Ja, mycket är ovanligt den här julen. Men ändå lägger vi in sill och bakar och… det sitter i ryggmärgen på något vis. Om vi blir själva nu i år så har vi kanske mat ända fram till påska…

Idag tog jag fram en sliten och ganska kladdig liten skrivbok från början av 70-talet. Se de översta bilderna.

I skrivboken med det tidstypiska orange-gröna omslaget har jag skrivit och klistrat in recept från den tiden. Några recept är fortfarande gångbara. Gotlandslimpa bakade jag förr så att det var pinfärskt på julaftonsmorgonen. Det krävdes rätt mycket kraft och ork att göra det. Det är ett mycket saftigt bröd som är underbart gott även om man tar ut det ur ugnen dagen före julafton. God jul alla roliga, rara, kreativa och trevliga läsare som besöker mig ofta eller nu och då!

Lev väl och ha en fridfull jul!/ Agneta


5 kommentarer

Det känns som längesen (4) Budapest

Packa enkelt, ta med bra skor att gå långt i, vi hinner med en snabb resa före jul. Du far med oss till Budapest, Ungerns huvudstad, helt covid-19-säkert och reser bakåt i tiden till 2011. Med på resan är också min man, hans syster och svåger, de är lättsamma och trevliga att resa med, det upptäcker du snabbt. I Budapest så kommer vi att promenera mycket inom staden och ta en längre tur med spårvagn till en liten by nordost om huvudstaden som delas av Donau. Budapest har 1,8 miljoner invånare och hela landet knappt tio miljoner invånare.

Om man vill läsa något intressant om Ungern och Budapest så kan jag rekommendera Susan Faludis Mörkrummet. Hon letar efter sin far, som varit fotograf, och nu finner honom åldrad och förändrad i just Budapest. Han har bytt kön. Det är en slags undersökning av nu och då, – mycket intressant om det gamla Budapest men inte direkt lättsmält inte heller det som handlar om det moderna Ungern.

Vårt ressällskap som står på Buda-sidan har parlamentet till höger på Pest-sidan av Donau.

På Budasidan ligger det gamla slottet, nu mer ett muséum, och på Pestsidan ligger parlamentet och affärsgatorna, teatrarna och operan, kulturutbudet lär vara stort. Här finns en spännande och stor saluhall. Väldigt pampiga officiella byggnader medan många av de gamla men egentligen vackra hyreshusen såg ut att behöva renoveras. En trevlig och omväxlande stad att promenera i med gott om matställen och om man vill fika, ta en öl eller ha ett glas vin så är det inga svårigheter att hitta något som passar.

I Budapest finns det flera badhus och utomhusbad. Det varma, 30-37 grader, vattnet kommer från naturliga källor, vi promenerade ganska långt för att komma till ett av baden. Vi tänkte oss ett dopp men när vi såg mängden människor i vattnet och som var på väg att bada så backade vi. Titta på båda fotona i helbild!

På väg till badet går vi först genom stan, förbi Hjältarnas plats och sen genom stadsparken och så till sist framme vid badet.

Vi blev nyfikna på ett område som, enligt en broschyr vi hittade på hotellet, är känt som konst- och hantverkscentrum. En fin spårvagnsfärd, eller om det var ett lokaltåg, förde oss ut ur storstadens brus och ut på landet. Solen sken och vi gick omkring en hel dag och njöt av fina miljöer och den mer lantliga atmosfären. En hel del ställen var stängda, vi var där före turistströmmen, men det gjorde alls ingenting.

Åter i storstaden tittar vi lite på topografin. På Budasidan av Budapest så är det branta backar och kuperat medan Pestsidan av staden är mer flack med små höjdskillnader. Här nere ett litet bildsvep från BUDApests kuperade sida.

Här nere är vi i budaPEST och på ett foto så ser man det stora slottet och andra byggnader på höjden på Buda-sidan av Donau.

Nu när jag ville hitta fler stadsbilder från livliga stadsgator, saluhallen, förfallna och vackra hus så… jag börjar väl bli lite vilse i planeten för antingen är klockan för mycket eller så har jag slängt en massa foton eller gömt dem, men varför skulle jag det!? Så vi stänger butiken för dagen, tycker jag!

Lev väl och så ses vi igen!/Agneta

PS Jag ser nu i datorn att texter inte har lagt sig som de brukar. Ska åtgärda det om jag klarar det./A


4 kommentarer

Det känns som längesen (3) Barcelona 2012

Nu ska vi ut och resa, vi packar vårt, och du packar lite vad du kan behöva! Men egentligen är det väl inte så noga med packningen, vi gör en mental resa tillsammans. Vi ska till Barcelona, 2012, Spaniens andra stad och reser bara några år bakåt i tiden, helt covid-19-säkert. Du hänger bara på och tvingas inse att det inte kommer att bli några nattklubbar inte med oss i alla fall! Du kan ju själv sticka iväg nån sen kväll om du har lust! Resan är ju gratis så kosta gärna på dig egna utsvävningar!
Idag har Barcelona ca 3 miljoner invånare i satellitstäderna bor ytterligare omkring 1,5 miljoner invånare. Vi kommer mest röra oss i ett tättbefolkat område mitt i staden Regionen heter som bekant Katalonien. Redan på 500-talet var Barcelona en viktig hamnstad och vill du läsa mer historia så finns det massor att fördjupa sig i.
Här nere är reseledningen med foton från en park och centrala staden.

Les Rambles som vi slarvigt kallar för Ramblan är ett populärt stråk i Barcelona .

Ända sedan jag började intressera mig för hus och arkitektur, och hade sett foton på vad Antoni Gaudi ritat eller byggt om, så har jag velat åka till Barcelona för att få se några utav dessa alldeles speciella hus. 2012 blev det en tredagarsresa till B. I centrala delar av staden kan man lätt få syn på dem, de där lustiga och fantasieggande husen. Gaudis hus beskrivs ganska ofta som säregna, jag tycker också att de är roliga att titta på. Formerna och detaljerna är egna och man kan titta förundrat på nästan allt! Som son till en smed kom AG att använda mycket smide med organiska former och keramikmosaik på både stora och små ytor. Man ser det överallt på hans byggnadsverk. Titta på detaljerna på trappan och väggen bakom mig på bilden från en park formgiven av Gaudi.

I detta fantastiska hus, Casa Batlló, gick vi omkring och lyssnade på engelsk guidning så det är vad folk gör innanför fönstren, de talar inte i mobilen. Huset kan upplevas på en massa olika sätt och att det skulle se ut som format av havet eller ett övergivet stenbrott kan man läsa sig till. Den som är lite surrealistiskt lagd ser dödsmaskerna i balkongerna och kan också se benknotorna (huggna i sten) kring fönstren. Den tolkningen hänvisar till sagan om Sankt Göran och draken.
Antoni Gaudi var så noga med varje detalj på sina projekt att han ville formge allt till o med nyckelhålen. Sant eller ej, det vet endast de riktigt upplysta. I Casa Bartlló stämde det nog för ALLT var utformat av Gaudi, från det lilla till det stora.
Vi blev helt fascinerade, mest undertecknad, men många timmar i byggnaden blev det. Det lär inte finnas några husritningar efter Gaudi men han gjorde avancerade modeller. I bildsvepet här nere finns två foton från katedralen Sagrada Familia, en byggnad jag tycker är näst intill grotesk. Den började byggas 1882 och när vi var där 2012 var den ännu inte klar.

Här nedan finns det åtta Gaudirelaterade foton…

Jodå, man både äter mat och dricker vin i Barcelona, finare och enklare restauranger kantar många av de centrala gatorna och tapasställena ligger tätt. Ibland så är det svårt att inte kunna språket och vi hamnade på ett litet ställe där vi inte riktigt förstod vad vi beställde min man blev nöjd men jag hittade små fågelben med fötter på min tallrik. Jag åt kanske en liten en sparv eller så. Jag tänkte man får ta seden dit man kommer och svalde de små köttbitarna med mycket grönt och det andra som fanns på tallriken.
Nu glömde jag fråga dig, hittade du något gott att äta och dricka och gick du på nattklubb?

Antoni Gaudi dog tragiskt i en spårvagnsolycka när han var 73 år gammal 1926. Det sägs att han gick baklänges för att se på en fasad som äntligen var klar och var ouppmärksam när spårvagnen kom. Ambulansen ville inte ta med honom för han såg ut som en lodare och ingen kände igen honom. Sant eller ej så var det spårvagnsolyckan som blev orsak till hans död.
Det finns självklart mycket ogjort i Barcelona men nu hittar vi bra, promenaderna var fina, T-banan var lättillgänglig och vi fick se flera av Gaudis byggnadsverk.

Lev väl och res i fantasin!/Agneta


Lämna en kommentar

Håll formen

De hade ätit en god middag och satt kvar vid bordet och småpratade en stund. De var mitt inne i en viktminskningskampanj som innebar att de åt mindre bröd, försumbart med fikabröd och främst hade de minskat på portionsstorlekarna! De tillät sig att slarva lite från fredag kväll till söndag frukost. De hade båda gått ner några kilon var och det kändes så skönt.

Hela dagen hade hon suttit vid datorn och skrivit. Hon tog av sig glasögonen, ögonen behövde lite vila, för att inte tala om näsryggen. Framför henne fanns lite vin kvar i glaset.
-Sitt kvar så där, du ser så söt ut, jag tar ett foto!
-Har du också tagit av dig glasögonen? frågade hon och kisade mot honom med en finurlig min. Jag kan ta ett foto på dig också!
Hon visste att han inte ville det, så fort han såg sig själv på ett foto sa han automatiskt:
– Ta genast bort mig!
Allt oftare sa hon detsamma men den här gången lät hon bli att titta med glasögonen på. Hon kisade med ögonen och så plötsligt kände hon igen sig själv. Lustigt, det där. Med tiden och i små små steg förändras våra utseenden och kropparna och vi har svårt att ta in och fatta det.
-I morgon är det jag som börjar gympa med Sofia igen, mumlade hon för sig själv. Det gäller att hålla formen i alla fall!

Hon kom till gymmet på förmiddagen nästa dag och gick in i omklädningsrummet, ljud hördes från lilla salen där hon skulle träna idag. Det var längesen hon var här. Hon satte på sig träningskläderna och gick ut i träningslokalen. (två foton, dra pilarna åt sidan). Alla redskap, matta och saker som behövdes fanns redan på plats. Den lilla salen var lite trång men det skulle nog gå bra! Hon tittade efter de andra men såg ingen.

Hon gillade Sofia, som ledde dagens träning, och lyssnade noga på instruktionerna. Hon hade ju tränat på Friskis & Svettis i många år och kände igen många av övningarna. En del moment såg löjligt enkla ut men när kroppen gjorde motstånd kunde det bli jobbigt ibland. Egentligen visste hon precis vilka hennes starka och svaga sidor var. Idag gick träningen ut på att förbättra rörlighet, styrka och kondition. När hon tog i och ökade intensiteten så blev hon svettig. Hon tackade Sofia för dagens pass och gick in i duschen efter 45 minuter. Det kändes skönt, nu var hon igång igen.
– Vad bra att du tog i där! Det tycker kroppen om! rösten hördes från träningslokalen någonstans. Var det till någon annan kanske?
När hon kom ut igen från omklädningsrummet var scenariot ändrat. Precis som när Janne Långben, i den tecknade Disneyfilmen, drar upp och ner kulisser så att utrymmena i husvagnen snabbt ändras, så vips hade lilla träningssalen blivit väldigt likt vardagsrummet hemma. Textilen från Uganda hängde precis där Sofia hade varit nyss. Konstigt! Men i morgon kunde man säkert göra samma trick igen!

Lev väl och blomstra!/ Agneta


3 kommentarer

Novemberpytt

Om vi måste vara hemma ännu mycket mer så kan man lika gärna gilla läget och försöka gör något bra av det. Vi har invigt Lilla Galleriet på vår gästtoalett. Vi två minglade givetvis omkring med våra glas och åt snittar i parti och minut. Jag hittade ett gammalt broderi, broderat med sytråd (!) som jag sydde till en lägenhetsdörr på Björngårdsgatan i Stockholm. Det var när jag flyttade hemifrån 1968 och var ihop med den unge mannen som skulle bli far till Andreas och Hanna. Det var rätt slitet i trappuppgången men den här ”skylten” gjorde alla så vänligt sinnade. Märken av häftstiften finns fortfarande kvar och textilen lite fläckig men det är jag också.

Den satte vi på dörren med en ny sorts dubbelhäftande produkt som inte ska lämna märken efter borttagning och tom skulle gå att använda igen.

Träsnittet, Andjäkt, är fyndat på loppis för fyrtio kronor. Mannen som har förfärdigat det var värmlänning och född 1896, han var litteraturhistoriker och skrev böcker och avhandlingar. Jag undrade vilken stad som var avbildad av en herr Holmberg och la ut frågan på FB. Och se då svarade mitt äldsta barnbarn Josefin att hon trodde det var Smedjegatan på öster i Jönköping! TACK! Vi är nöjda med det lilla galleriet och tänker byta ut bilder och sånt efter hand, tror vi. I lilla vasen är det alltid blommor till gäster… dessa är vissna sen länge. Klematis från Österbotten.

Vi går promenader och jag försöker ta mig i kragen för ett mer ihärdigt gympande med Sofia på SVT play. Det är ju så bra övningar. Sommargympans alla program har jag gjort flera gånger, nu måste jag börja med hemmagympan med Sofia som är nya program.
Tröskeln måste besegras först!

Jag jobbar nästan varje dag med mitt skrivprojekt och läser högt för att höra om texten bär. Min man lyssnar, hänger med och hans skratt hör jag på rätt ställe, och då känns det fint.

Huvudsaken nu är att inte gräva ner sig. Att tänka negativt är inte bra eftersom hjärnan blir van vid det och vill tänka samma sak om igen.

Lev väl, tvätta händerna, håll avstånd och så glömmer vi Tru…!

Agneta


6 kommentarer

Mellanlandning

Jag håller på med ett skrivprojekt som emellanåt är ganska uppslukande. Än så länge vill jag inte berätta – men kanske senare. Jag liksom bara mellanlandar här innan mitt nästa skrivpass lättar och flyger iväg med mig. Under en annan mellanlandning höll jag på och planterade om växter eller bara snyggade upp dem. Då kom gubbarna till hjälp! Pojken som håller i hatten satt på pottan och tryckte men den lilla figurens underdel var sönder och saknades. Så här fick han det till slut.

Känner inte att jag har tomgång precis det är nästan för mycket åt andra hållet. Är det kanske så att livet både går snabbt och långsamt på samma gång och att det inte riktigt går ihop? Jag tror det själv men det är ”ingen fara” som ungdomar säger om allt, det är bara som det är i den här fasen av livet. Tänk inte på framtiden, sa min svärdotter igår, bara var i nuet!

Luftigt är sannerligen det här inlägget.

Dagarna blir allt kortare men lev väl och blomstra!/Agneta


14 kommentarer

Trädgården (36) mitt i oktober

Jag går runt i min trädgård och är förbannad. Det är inte ofta men här har en framgångsrik människa lurat alla oss andra. Vi har trott att han som skolledare står bakom skolans värdegrund vilket man måste när man är skolledare, att han som sommarpratare har låtit så varm, klok och humanistisk men samtidigt hyst sådana hatiska känslor för homosexuella och judar. En Dr Jekyll och Mr Hyde alltså. Jag är upprörd över det jag idag har läst om Hamid Zafar som avslöjats med en pseudonym på Twitter där han har spytt ut sitt hat. Tack, tack, journalister och DN som publicerat detta.
Min grundsyn är att lita på folk och om de tabbar sig ska de faktiskt ha en rimlig chans till upprättelse och bättring om man verkligen inser sina misstag och erkänner att man har gjort fel.
Här sa Hamid att han var ung när han skrev det där under pseudonym och att han har ändrat åsikt, om jag räknar rätt så höll han på att spy sin galla tills han var 33 år. I detta fall är allt för grovt och för illa för vidrigt att bara stryka ett streck över. Jag måste skaka av mig känslan av att vara grundlurad.

Nu tar jag er på en liten skön tur i vår trädgård och på slutet går vi in i Kråkvinkeln och pratar en stund. Kom med mig!

Prunus viriginiana ‘Shubert’ på svenska shuberthägg planterad 2002

Citatet här nere handlar om Monets trädgård och är ur Jamaica Kincaids (Boken om) Min trädgård:

”Fotografierna av Giverny (som inte är särskilt lika målningarna) visar att allt i den är överväxt, vilket är precis den sortens trädgård som jag tycker om, för jag känner att det vittnar om en trösterik andlig generositet.”

Vad härligt då är vi på rätt väg här i vår trädgård där allt växer över huvudet på oss. Jag har undvikit att fota de värsta ställena, sådana med en enda grön massa, för lite vackra vill jag att bilderna ska vara. När vi byggde vår bilhus drömde jag om att det skulle vara fullt med klätterväxter som klängde och växte både ute på plåttaket, väggarna och även välla in på insidan. Vi konstruerade byggnaden så att väggarna på långsidorna inte går ända upp till taket, det måste vara något magiskt över det 😉

Prick 1: Vid en spaljédel på ena sidan planterade vi Vitis coignetiae, på svenska rostvin, det var 2007. Nu i mitten på oktober har den mest gröna blad, på taket har ser man lite höstfärger. Prick 2:På utsidan på väggen mot vägen växer Parthenocissus quinquefolia var. engelmannii, planterad 2007, och den har letat sig in via springan mot taket. Den fäster bra med sina sugfötter på insidan av taket också. Vi klipper så det blir en lagom grön spetsgardin att köra genom för att parkera. Jag trodde den skulle dö av torka i somras men de senaste veckornas regn gör nu susen. Prick 3: På andra sidan den här väggen har vi en liten pergola med en röd soffa. Där har vi 2007 planterat en Hedera, murgröna, som heter något med Yellow heart. Nu efter många år tvingas vi klippa bort massor som annars skulle välla ut på vägen, förbi husgaveln och sträva mot havet. Prick 4: Rostvinet och annat i en salig röra eller som Jamaica Kincaid säger: en trösterik andlig generostitet. Prick 5: Under vårvintern måste vi begränsa rostvinets framfart. Rostvinet brer ut sig över den underbara Lonicera japonica ‘Aurea-reticulata’ planterad 2008, på svenska nätslingertry med vita väldoftande blommor och intressanta blad. Många småfåglar trivs i virvarret av grenar och blad.

Nu har löven börjat gulna på de stora träden och några buskar får alltid sådana härliga färger. De lyser i hela trädgården. Euonymus alatus ‘Compactus’, planterad 2009, på svenska vingbenved, får en extrem röd färg. Busken led också av torkan i somras men jag tror den återhämtar sig.

Gillenia trifoliata, planterad 2006, heter trebladsspira på svenska men vem säger det, alla säger bara gillenia. Färgen är härligt roströd. Den gröna växten på vänstra bilden är Viburnum davidii, davidsolvon som jag planterade 2005.

På vänstra bilden är davidsolvonet förhärskande och på den högra syns
gillenian från andra hållet. Här är vänstra fotot liggande och högra stående format vilket inte är så snyggt och kanske förvirrar lite.

Vi fortsätter rundan bara lite till, går ut på lilla grusvägen och spanar mot havet, det är grön snagg runtomkring och överallt. Hela omgivningen har ljusgröna kullar med höstsådda åkrar. Vi tror det blir säd där nästa år. Tunga moln men inget regn, det är härligt att andas.

När vi återvänder stannar jag och tittar på en liten bit av trädgården som på något sätt är tuktad: En bred syrénhäck som vi håller kort, en boll av en ligusterbuske och de uppstammade oxlarna som vi håller ner kronorna på.

Sen går vi utanför häcken till höger, går förbi de stora kameliorna och kikar på tokblomman högt i toppen som redan har slagit ut. Så fortsätter vi till utsida av Kråkvinkeln och inspekterar om murgrönan sköter sig. Ni som har följt mig ett tag vet att vår mur, i förlängningen av sidan på Kråkvinkeln, trycktes omkull i hela sig längd av en kastvind i orkanstyrka. Det hände i mars det här året. Vi hade planterat murgröna hela vägen på muren. De plantor som satt på muren ligger fritt nu men på Kråkvinkelns gavel växer de vidare. Jag klippte häromdagen runt nedre delen av fönstret.

– Sätt dig, jag sätter på kaffe, sen kan vi prata lite, det är vild vitlök på bordet, det är den som doftar så gott!

En trädgård kan lugna ner och pigga upp. Synd bara att jag är lite hängig och förkyld, men det märkte du väl inte!?

Lev väl!/Agneta