Associationerna flyger runt i skallen medan jag sitter och stickar på barnbarnsbarnets blivande kofta. Den jag entusiastiskt började sticka i november, stickade fel, repade upp, försökte igen men gjorde något som såg konstigt ut i förhållande till den lilla fina kropp som skulle bära plagget. Tappade inspirationen – jag som alltid kunnat… Tänkte repa upp men fick lämna allt till en mycket skicklig och vänlig stickbloggerska som bor i närheten och som håller i det stickcafé som jag besöker så ofta jag kan. Av denna duktiga vän fick jag både hjälp och uppmuntran, på så vis kom sticklusten åter!
Det som tidigare bara var lätt och roligt med stickning var nu mer komplicerat än jag kom ihåg. Jag stickade massor när mina barn var små t.ex. färgglada små bomullsoveraller i början av 70-talet och eftersom jag kände en konstnärlig dam som hade en liten butik i Gamla Stan i Stockholm fick jag sälja mina alster där. Hur kan mitt stickminne lura mig så?! Kan jag återerövra stickkonstens hemligheter?
Återupptog inte koftstickandet ordentligt förrän jag var klar med fyra veckors vikariat på mitt gamla jobb och nu försöker jag hinna ikapp med koftan innan lilla L. kommer att växa ur den!
Att jobba var roligt men kära nån så trött jag blev! Orkade inte mycket mer än att arbeta och sova.

Behöver bara lite lugn och sol!

Jag sitter i favoritstolen i kupan och ögonen flyger ut genom fönstret mot kullarna och havet. Grått dis överallt och snålblåsten viner dag efter dag. Tidigare var jag ute och fyllde på fröautomaterna och fortfarande känner jag blåsten och hur den river i mig … Småfåglarna pickar, plockar de kivas och kämpar om frön och nötter. Koltrastarna som är för stora för våra fröautomater kommer ändå och konkurrerar med de mindre bevingade kamraterna genom att picka frön i ett fladdrande läge. Mycket energikrävande för dem, tänker jag, och vilken tur att det inte är svinkallt, jag klyver ett par äpplen och kastar ut. Då kommer två stiliga fasanhanar traskande och de springer ut och in bland vinterståndare och efter en stund finns bara en fasan kvar. Han tar position under fröautomaten och göra  åtskilliga domusåttor medan han uppfordrande tittar upp mot småfåglarrna; se så, få ner lite frön till mig, krafsa lite mer, nu på momangen!
De och ett helt gäng blåmesar och några bofinkar ROAR mig, är det att ge efter? Bjuder jag in åldrandet utan att spjärna emot? Är det ett genuint p-beteende?

Med ett ovisst fladdrande har jag rört mig mellan allt jag vill få gjort idag. Jag ville skriva ett kort rappt inlägg innan min blogg förtvinade helt och hållet…
Associationer kommer och går massor med skärvor av funderingar vispar runt utan att något fastnar. Jag spelar WordFeud och när jag samtidigt chattar med min vän skriver jag orden lugn och sol och då vet jag vad jag vill försöka skriva om. Men jag får inte riktigt fram min imaginära gungstol idag, den är otymplig och vägrar ta plats trots att jag har försökt!

Ge mig lugn och sol!

Tack! Jag håller som sagt på med en kofta storlek 6 månader och kämpar mot tiden. Jag har börjat men är tvungen att skriva färdigt en verksamhetsberättelse men hittar inget bra flyt. Jag måste avsluta en intressant men inte helt lättolkad bok, Marie Ndiayes ‘Ladivine’, som ska vara läst till bokträffen på måndag. Efter en omgång vinterkräksjuka och svåra avloppsproblem, det första gäller mig och det andra huset – om någon skulle undra, är det ganska mycket tvätt som inte går att tvätta och ganska mycket tappad ork som inte går att hitta.

Är det synd om mig? Absolut inte jag har bara lite personlig motvind just nu. Då har människorna det värre på Filippinerna som drabbats av tyfonen Hagupit. 58 sekundmeter och åter sköljs havsvattnet in över låga stränder och ytterligare fler hus och träd faller. Jag känner flera personer därifrån och tänker på dem. Den kraftiga motvinden har jag aldrig mött och inte heller den våldstyfon som får små pojkar att bli som explosiva vilddjur när vuxna män i uniformer fjättrar dem mot ett hårt golv med den fullvuxna mannens kropps- och muskelkraft. Jag känner flera sköra vuxna som har mött just det som de där pojkarna är livrädda för och vet att de söker efter möjlighet att skapa ett nytt liv.

Jag önskar alla med liknande erfarenheter lugn o sol, lugn o ro!

…när man en februaridag lufsar runt i den kalla nordanvinden och tittar efter vårtecken? Nej, högst normalt så här års om inte snön ligger djup! Här i Skåne är snödropparna på G, ormhasselns vackra hängen har dinglat länge på de vridna grenarna, de tidiga pionerna tittar nyfiket upp…men brrr, jag vill snart in i husvärmen igen.

Plockar lite disk, de vita tallrikarna med gröna växter staplas i skåpet, tallrikarna har olika motiv och jag tror att motiven är fotograferade och bearbetade i dator. Det är väldigt roligt att man kan få olika motiv när man ska äta, något att prata om direkt! Porslinet är gjort i Tyskland och serien kan heta Schönwaldt. 

Så ska jag hämta fågelfröna i vinterträdgården när det slår mig att jag praktiskt taget snubblar över mitt stora trädgårdsintresse (en 30 år gammal matta jag går över på vägen till fågelfröna)

intresset syns minsann överallt inomhus också! Ljuset är här nu och i min lilla vinterträdgård upptäcker jag att den stora kamelian har börjat blomma! Förra året blommade den två månader i sträck! Hämtar kameran och fotar kamelian

och går sedan, med kameran i högsta hugg, på trädgårdsjakt inne i huset. Ljuset så här års är svårt att fånga men är underbart och snålblåsten är inte välkommen in! Tulpaner på köksbordet, det är snart vår!

På en resa till tyska Östersjökusten hittade jag keramikplattan med texten ”En trädgård lär oss att allt är möjligt” fritt översatt. Boken är skriven av Nils Sonesson, är utgiven 1930 och heter  ”Handbok för trädgårdsodlare”. Härliga råd och underbara tecknade illustrationer. Under åren har det blivit några hyllmeter trädgårdsböcker. Här syns några titlar. En favorit är den om Tasha Tudors trädgård och
Beth Chattos underbara ”Min trädgårdslund” – ett ställe som jag har haft lyckan att besöka på riktigt.

Fröskålen, som jag gjorde efter eget huvud på en silversmideskurs, står på ett runt träbord med en intarsiaslinga med bladmotiv. Bordet köptes billigt på loppis och så fick vi hjälp att renovera ytan.

Vi behövde ett draperi till hallen och jag köpte linnetyg som jag sedan broderade fritt med bladslingor och blommor. Här är en detalj… det var så roligt att göra det att jag var lycklig varje stund jag höll på.

Rumsgranar har blivit så populära nu att de säljs lite överallt. Jag köpte vår rumsgran för några år sedan men i julas fick den in liten svartögd brun kottefågel i näst översta grenvarvet. Jag avslutar det här inlägget med den pigga fågeln. Jag hittar nämligen bara fler och fler bevis på att trädgården och dess invånare hela tiden finns inomhus och piggar upp det långa halvår i mörker och trädgårdsdvala som vi tvingas att leva med här i Norden. Men nu snart är det dags för andra tider. Frösådder, pelargonskott i krukor, ansning, rensning och planteringsplaner, utearbete fina dagar och fika med näsan mot solen.

En lång skön vår ser jag fram emot – det gör väl du med?