Drömde gjorde hon inte särskilt ofta, i alla fall kom hon sällan ihåg någon dröm. När hon nyss vaknade hade hon haft en rolig dröm som hon försökte hålla kvar när hon gick ner till frukost. Några glada barn hade ropat något obegripligt efter henne när hon hasade förbi i alldeles för stora skor.

– Jag drömde nåt! Här tvekade hon lite med orden och fortsatte: Jag var en dansant tant i för stora och knäppa skor. Hon mindes ett skyltfönster i Amsterdam.
– Mmm, sa han och fortsatta läsa tidningen.
– Och så skulle jag uppträda i en burlesk freakshow och… Nu försvann bilderna och känslan från drömmen.
– Ja-a?
– Lyssnar du? Hon var inte irriterade på honom mest på sig själv.
– Nu lyssnar jag!
Hon drog på orden och försökte minnas. Dum och rörig och osynlig blev drömmen.  Hon fick inget grepp om den. Han var tillbaka i nyheterna. Så där var det ibland, drömmen var egentligen oviktig . Det var mest irriterande när man verkligen ville säga något viktigt i ett samtal med flera. Tankarna slank undan och dök upp för sent medan diskussionen hade fortsatt runt bordet. Det man ville säga hade blivit inaktuellt. Ibland avbröt hon någon burdust för att säkra sin kommentar eller sitt inlägg men det kändes inte trevligt. Sen ville hon inte förklara varför hon gjort så. Ack, ja, så var det med det.

Ett par timmar senare satt hon vid sitt skrivbord och funderade på om hon skulle skriva blogg, rensa i de staplade pappershögarna, stryka tvätt eller ta en lässtund. Det surrade i mobilen. Biblioteket påminner om att hon måste lämna tillbaka…nej, hon lånar om Werner Aspenströms samlade istället, det var smidigt över nätet bara hon kom ihåg sin inloggning på bibliotekets hemsida!

Hon satte sig vid datorn och rensade lite i några fotomappar. Enskilda bilder på skrivbordet var lätta att klicka upp. Ett foto från den torra sommaren 2018 fick henne att kippa lite efter andan; trädgården i allra bästa rostiden, solen och värmen som bruntorkat gräset till slut, hur de ändå kunnat hylla lerjorden som sparat fukt långt nere under rabatterna; den vita molnfria himlen och fika under det röda parasollet.

Den eviga sydvästan ven och regnet kom på tvären igen. Hon hörde hur det busade där ute. Sveriges vattenmagasin var väl fulla vid det här laget. De hade skojat om att bonden snart kunde sätta ris på den stora åkern västerut. Egentligen var det inget roligt med det men de skojade ofta om det farliga och sånt som var fel och obekvämt. De kunde ligga i sängen och skratta åt någon dumrolig kommentar långt efter att lampan var släckt.

Visst fattade folk i allmänhet att de snart måste ta gemensam ställning? Visst måste politiker fatta jobbiga beslut men om även folk börjar stoppa huvudet i sanden så… Tänk om allt faller isär! Så svårt som det ändå måste bli med vanor som måste brytas och privilegier som måste dras in.

Hon klickade upp ett foto. Hit längtade hon för den magiska känslan platsen hade förmedlat. En trädgård som ingen annan.

Hans steg i trappen och tittut  där kom en kopp kaffe framför henne. Doften av kaffe, äntligen gillade hon den igen och hon sken upp. Han sjönk ner i fåtöljen med utsikt mot havet och den gamla kyrkan. Hon drack det goda kaffet i arbetsstolen. Nu smakade det äntligen efter en veckas tärande kombination av magsjuka och förkylning.
– Jag oroar mig för att allt kommer falla isär, sa hon och fortsatte: En sammanklappning som försvårar allt som måste göras. Klimatflyktingar som inte är välkomna, krigsflyktingar som fastnar vid murar och stängsel… Egot är stort och hur ska det bli med alla tjockhudade empatilösa gubbar som bestämmer runt om?

Det blev tyst en stund sen: – Nationalstatslängtan verkar ploppa upp ur jordens inre som giftig flugsvamp och denna plågsamma fattigdom OCH överdådiga rikedom. Det går helt enkelt inte ihop och jag är för gammal.
– Du, sa han lugnt, nu tänker vi oss att något händer, folk tänker till, nu i Corona-epidemins tid, fattar folk plötsligt att det inte bara är att köra på i de gamla hjulspåren att allt hänger ihop iallafall. Man kan inte låta allt fortgå!
– Jo, ja, sa hon, låt oss hoppas.  Nu ska de ut och fiska ål igen, far och son! Vi läser väl vidare efter kaffet?

Hon hade skaffat en tjock tegelsten som heter ‘FRIHET Makt, kontroll och kampen för vår framtid’ skriven av den brittiska filosofen Raoul Martinez. Den skulle hon ta itu med när ljuset räckte, sinnet var lugnt och hjärnan kunde ta emot innehållet.

Lev väl och dela med dig om du kommer på något bra./ Agneta.

I albumen i molnet hittar jag bilder, fångar upp några tappade trådar från hösten 2019.
Som den här nere: en liten flicka tittar ner på sin T-shirt medan många av  nötkreaturen bakom henne liksom  studerar henne. Lite längre ner hittar du mer text om fotografen.

Tappade trådar från hösten var det, jag menar inte bokstavligen tappade trådar från mina textila grejer jag håller på med. De trådarna ligger just nu överallt i min tillfälliga textilverkstad och på husets längsta bord i matsalen. Kanske blir det ett slags textilt verk som blir något att visa så småningom. Jag jobbar på det!

Det har blivit ett litet lager med bilder från utställningar som jag vill dela med mig av.  Under höstens regnande och gråväder höll vi helt enkelt på att bli innekatter, såna som stannar i dörren, vänder om och går in igen, såna som bara vill slumra vid den varma kaminen. Alldeles mjuka och slöa blev vi.

När vi var på Fotografiska muséet i Stockholm såg vi flera utställningar som gav oss näst intill andnöd. En av dem var Saga Wendottes ”In between realities” och här gör mina mobilfoton nästan narr av de fantastiska bilder som visades. Efter gymnasiet kom SW direkt in på Fotoskolan i Stockholm. Saga Wendottes fotobarn är ett resultat av hennes genomarbetade bilder. Fotografering, klippa, klistra, flera gånger och  förstås däremellan manipulationer i datorn om jag begrep det rätt. Det skulle ha varit lätt att bara släntra förbi, nickande mot de docklika barnen, men, tack, vi stannade upp. Här fanns rysansvärda undertoner och rättfram eller underförstådd samhällskritik.

Barnen ser så gulliga ut med sina stora huvuden och fina drag, miljöerna där barnen befinner sig är trolska och sagolika men allt är en chimär. I träden ovanför ‘Rödluvan’ sitter mängder av svartfåglar vakande i hotfull stillhet. I handen har den förtjusande lilla flickan, med den blommiga klänningen, en kniv. Håll utkik efter namnet, Saga Wendotte, och om det finns en utställning i närheten åk på direkten!

Nästa stora och mäktiga utställning fick oss tårögda!  Fotografen har rest runt jorden i flera år och dokumenterat olika minoritetsfolk i sina högtidskläder och i deras naturliga miljö. Fotot ovan är från Anderna. Det går inte att återge utställningen så ett enda simpelt mobilfoto får räcka. Fotografen heter Jimmy Nelsson: ”…utan att vilja romantisera deras svåra liv, eller förneka de privilegier vi åtnjuter, blir det mer och mer tydligt att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom.”

Nä, just det!

Inträdet till Fotografiska är rätt saftigt och det var dyrt att ta en fika där men skåda utsikten över Saltsjön och Stockholms inlopp! Maten på restaurangen, ytterligare en trappa upp, lär inte gå av för hackor men så tjocka plånböcker hade inte vi.

En konstnär som Stina Wollter mötte jag första gången för flera år sedan i radion som en röst med ett personligt tilltal, så såg jag hennes härliga dans i underkläder på You Tube, då fick hon en kropp till rösten och i början av december var vi på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona och såg hennes måleri, collage och andra uttryck. Återigen vill jag framhålla att dessa mobilfoton inte gynnar konstverken men ni får en aning om vad denna kvinna kan! På Pumphuset bidrog man med en frivillig slant i en låda. Konstlokalen och ett litet lokalmuseum ligger beläget alldeles intill Öresund.

Jag fick ett tips av en vän att det fanns ett sommarprogram från 26 juni 2019 på SR-play som  jag borde lyssna på. Stina Wollter berättar där hur hon hade en fyra månader lång relation med en mycket, mycket sjuk flicka. Jag satt trollbunden i soffan, alldeles varm i hjärtat och grät tyst. Vilken flicka och vilken Stina! Programmet finns kvar, lyssna!

Och vi kommer ihåg att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom!

Lev väl!/Kram från Agneta

Jag kanske minns fel – men som jag minns det är det ganska vanligt att småstäder har emaljerade gatuskyltar. Till hundra procent säker är jag att jag har stannat många gånger och beundrat vackra, gamla och kanske nya, emaljerade reklam- och gatuskyltar. Lite här, lite där och lite varstans.

Det första hus som jag 1970 blev delägare till hade numret 26 på en vacker liten nummerskylt i blåvit emalj. Om det var fel ursäktar jag mitt sviktande minne, för det är så jag minns det och jag gillar hur-som-helst fortfarande emaljskyltar väldigt mycket. De här skyltarna här nere såg jag hos Skillinge Emalj i förra veckan.
Jag vet att jag har tagit foton av trevliga emaljskyltar…gatuskyltar och andra…men eftersom mitt albumsystem är, har en, hrm, bohemisk ordning, så hittade jag inte en enda bild på dito sorts skylt trots att jag letade i ett par timmar. Väldigt många bilder på trädgården, interiörer, tekannor och Victor fanns det och ännu fler tekannor förstås.
Men inga emaljskyltar dök upp i något av de många album jag tittade genom, de kommer säkert nästa vecka när jag söker något annat.
För några veckor sedan satt vi och åt vår goda pensionärsfrukost som vanligt vid köksbordet. Därifrån är det tre meter till ytterdörren. Om någon kommer med bil HÖR vi det och på dörren finns en bra dörr-knack; KNACK, KNACK, KNACK!
Den förmiddagen väntade vi en leverans till dörren men ingen bil kom.
Ni vet att den moderna världen tillåter att en ser var leveransen befinner sig och var den är just för tillfället.
Så läste vi om besöket för vår leverans: Varit där, ingen hemma!
Vi regerade: Va!
Vi hade ju suttit minst i en timme och väntat, druckit svart kinesiskt te, ätit goda mackor med mycket grönt och druckit vår pro-viva ur små marockanska glas samtidigt som någon påstod att vi inte hade varit hemma!

På något sätt hade vi båda gått och väntat, i nästan 25 år, på det där tillfället: Vi bara måste ha en skylt med tydlig gatuadress på gaveln av huset. Ingen kommer någonsin kunna påstå att hen har varit här utan att ha kunnat hitta oss!

Så beställde vi en klassisk gatuskylt från Skillinge Emalj. Lite senare körde vi till Skillinge  och hämtade den underbart vackra skylten! Nu kan vi säga till chauffören: Du ser direkt när du är framme, skylten sitter på gaveln!

Emaljering av klassiska gatuskyltar görs här varje vecka och man kan beställa direkt via Skillinge Emaljs webshop. Det gjorde vi här: http://www.skillingeemalj.se

Du kanske hittar något emaljeringsföretag närmare
dig annars skickar Skillinge Emalj med post hem till
dig. Vi är så glada över skylten som är ett smycke
på vår husgavel.
Lev väl och blomstra!/Agneta