Tack, Sara Stridsberg, för en fantastisk roman! Vi fem, som nu mer ingår i bokklubben, var helt eniga; du har skrivit en otroligt gripande, fasansfull men samtidigt vacker bok. Hur du förmådde att försiktigt men brutalt lotsa oss genom allt utan att vi tappade tron på det vi läste; det sociala arvet, det gruvliga drogbegäret, mödraskapets ljuvligheter och våndor, det otäcka och utstuderade mordet och de poetiska beskrivningarna samtidigt som du förde oss fram och tillbaka i den egentliga berättelsens kronologi, genom små pusselbitar, förblir en gåta för oss läsare.

Det är huvudpersonen, den mördade Kristina, som berättar från sin döda tillvaro. Det verkar helt omöjligt att man kan ge sig på en sådan uppgift men du gjorde det och utan att du lockade läsarna med mystik eller ockultism. Bit för bit får vi förståelse för vem Kristina var som barn och hela bakgrunden till att allt blev som det blev. Det är tydligt och trovärdigt.

Ur boken citerar jag från sidan 149: Den sista gång då någon säger vårt namn på jorden får vi respass. Sedan behöver vi inte hänga kvar här längre, man får tillstånd att sjunka tillbaka in i det som var innan. Evighetens tystnad.
Det där funderade vi på och kände att så är det… och så skönt att inte behöva hänga kvar eller att vara någon. Det som så många är upptagna med under sina liv.

Citat från sidan 206: Många gånger hade jag tänkt att döden inte ville ha mig, att den smakade på mig och spottade ut mig. Men till slut hade den uppenbarligen ändrat sig. Vad ska man säga om det? Det var ju tråkigt att jag inte kulle leva, men det är ändå ingen som överlever livet.
Romanen är till synes komplicerad men skriven på ett enkelt språk och för mig är det det allra svåraste. Vi var överens, vi hade läst ett mästerverk!

Före ‘Kärlekens Antarktis’ läste vi den amerikanska författaren George Saunders bok ‘Lincoln i bardo’ och vi tyckte att det fanns en sorts parallell mellan dessa böcker trots att de är mycket, mycket olika. I Saunders bok är det en massa olika döda individer som med olika röster och infallsvinklar berättar om skeendet mellan en grupp redan döda personer i bardo, tillståndet före det att de döda så småningom upptas i dödsriket.
Saunders bok är drastisk, poetisk och gripande men som sagt helt annorlunda än ‘Kärlekens Antarktis’. Jag med mina koncentrationssvårigheter har ännu inte läst ut hela. Jag läser ikapp när tid infinner sig. Jag gillade det jag hade läst i alla fall men vi hade delade meningar om den här boken. Det är helt normalt och vanligt.

När jag lade ‘Lincoln i bardo’ åt sidan så berättade just en av en av de döda om Trevor Williams som hade varit jägare och dödat en massa djur under sitt liv. Nu måste han visa alla djur och insekter han dödat, en efter en, kärleksfull omsorg och det beskrivs hur de, stora och små,  ligger i en kolossal trave framför honom. Trevor Williams tar upp djuren och håller kärleksfullt om dem. Ibland krävdes att djuret blev omhållet i flera månader. Det var i de fall där djuret i dödsögonblicket befunnit sig i ett tillstånd av stor rädsla. Efter en sådan kärleksfull omfamning kunde djuret plötsligt häva sig upp och trava, flyga eller slingra sig iväg och minska jägarens trave med en individ åt gången.

Linnea Axelsson mottog igår Augustpriset 2018 för bästa skönlitterära bok om i huvudsak två samiska familjer under 100 år i norra Sverige. Den läste vi i somras och det var återigen en helt fantastisk bok! Tänk så mycket fin litteratur det finns.

Förresten vem har lånat Linnea Axelssons ‘AEDNAN’ av mig? Man kan ju inte glömma bort den stor och tjock som den är. Läs ut och lämna tillbaka…
Bra och god litteratur på er alla läskunniga! / Agneta

Vad minns man mest några veckor efter en resa? När jag berättar om Dalmatien utan att visa några foton kommer lite annat snabbt upp till ytan än när jag har bilder att berätta till. Utan foton utgår jag mer från helheter och känslor; alltså allt sånt som låter sig beskrivas,  små roligheter som att Lotta och jag klev av hissen på fel våning för att hissällskapet var så trevligt, man försöker med ord måla upp anslående utsikter och miljöer, beskriva god mat och alla olika desserter man kunde äta från hotellets kvällsbuffé av hög klass, spännande möten med varma härliga personer och liknande. Men här gör jag tvärt om och visar bilder från några  ställen som jag tyckte om och därför tänker på en hel del, de gör sig bra här helt utan kommentarer!

Och för många som har frågat om resan har jag bubblat om Gunnels Carlsons sköna och okonstlade sätt att förmedla kunskaper om det gröna, men å andra sidan också Gunnels vals på mandarinodlingen! Egentligen var det ingen dans på själva odlingen, där i Nervetaflodens delta, för där plockade vi mandariner så klart. Efter plockningen blev det kanalbåtsfärd och sen rejäl och god mat i massor.

Vi blev rörda och överraskade då den sjungande kaptenen på kanalbåten, hela tiden  utklädd till maskeradpirat, visade sig vara seriös i sin roll som underhållare och gentleman. Han bjöd upp gruppens födelsedagsbarn till en för henne oväntad dans efter maten. Vår pigga och till synes ”lättfotade” 80-åring och snurrade och dansade i piratens famn så våra ögon tårades! Grattis igen, också så här i efterskott, kära Gunnel T från Göteborg! Här nere är beviset på att du skötte och klarade dansen alldeles utmärkt.

Som ni förstår hade vi två Gunnlar på resan och två Birgittor, två Christinor, två Lottor, nä, nu blev det lite ljug på slutet.
Den andra Gunnel, vår ciceron, med huvudansvar för ”de gröna kunskaperna” på resan var ständigt beredd att ta tag i någon fråga eller visa något intressant precis som jag beskrev i något tidigare inlägg. Kan de röda bären passa som örhängen…

Vi gjorde ett alldeles underbart besök i en botanisk trädgård som låg intill och runt en vanlig grundskola. När den byggdes på 70-talet fanns inte ens en buske i närheten. Nu är det 4 hektar trädgård och odlingar! Bl a en olivlund med 45 olika sorter med 170 träd.

En 85-årig professor i botanik/biologi ville absolut träffa oss och berätta om detta som var hennes livsverk!  Hennes ögon lyste som fyrbåkar av stolthet och glädje. Hon hade varit både lärare och rektor och redan från början haft idén att anlägga en botanisk trädgård här och att låta eleverna vara med vid anläggningen. Kanske den enda grundskolan i Europa med en botanisk trädgård! Skolans slogan är Låt barn och blommor växa tillsammans! Trädgården hade förutom stora träd och olivlund en citrusodling, succulenter, kamelior  mandelträdgård… och vi som var fd lärare hade väl gärna hört lite mer om HUR eleverna nu var delaktiga eller fick undervisning genom trädgården men det blev liksom inte plats för det. Här fanns mycket skönt, grönt och fint att titta på!

Detta var sammantaget en helt fantastisk resa med många fler spännande upplevelser och inslag som jag inte har skrivit om här. Dalmatien är i alla fall ett hett tips för en resa.

Det gäller att ha en god gammal vän som ringer och frågar: Vill du följa med på en resa, i så fall åker vi på lördag! /Agneta – som svarade JA på den frågan

PST Om någon, som var med på resan, råkar se sitt vackra ansikte här så hoppas jag att det är okej, dumt att vi inte fick någon deltagarlista! Gunnel T är dock tillfrågad!

Vi bodde vid Medelhavets strand och med några få steg från hotellet var vi i vattnet – alltså den dagen vi badade. Vattentemperaturen var kanske 19 grader men kalendern visade att det var sista veckan i oktober så…

Från havsytan är det 1762 m upp till bergskedjan Biokovos högsta topp som heter Sv. Jure.  (St George, kanske). Biokovo är en massiv och dramatisk bergvägg, en ljusgrå jättekuliss som placerats bakom vår lilla stad Makarska.
En av dagarna lämnade vi hotellet i två minibussar eftersom en vanlig buss inte skulle kunna komma upp för de vindlande smala vägarna upp till toppen. Vi skulle upp och se på utsikten, kanske Italien på andra sidan Adriatiska havet.

Om det var klart väder, vill säga.

På 1200 m ö h blev det ett stopp, där sista toalettbesöket kunde göras, och de mest höjdrädda kunde samla mod för att åka med hela vägen upp. Lucija satte sig på muren och berättade om djurlivet, endemiska arter,  övergivna stenhus i små byar och de vilda hästarna här uppe och om potatisodlarna som odlade den godaste potatisen i Dalmatien på små åkrar här och där på ställen som såg helt omöjliga ut.

Alla i gruppen bestämde sig för att hänga med ända upp till toppen trots att bromslamellerna hade osat bränt och att minibussarna i riktiga hårnålskurvor hade behövt backa bakåt för att komma runt i kurvan. På videon syns en bit av den smala vägen upp, en bit när det ändå var ganska plant. Vi fick några möten och chauffören tröstade oss med att han alltid blundade om det blev för ruskigt!

Ni kan ju gissa om ni tror att vi såg ända till Italien…
Högst upp fanns ett litet kapell med en vacker mosaik på insidan. Här kikas det:

En helt annan dag var vi i Nationalparken Krka, efter floden med samma namn. Säg nu namnet på floden konsonant för konsonant utan vokalljud mellan Krk och sen ett a. Krka, så heter alltså floden, som rinner genom nationalparken, och vars trappsteg eller barriärer av travertin, kalksinter, blir till forsar och vattenfall allt eftersom vattnet letar sig neråt och framåt i sin väg mot havet.

Vad är härligare än vatten som porlar och forsar? Den lilla pojken, vars röst fångades på den här lilla videon har sitt svar: I love the fish!
Han visste också vad fiskarna gjorde: De köar! Lyssna noga så hör ni hur rar den där lilla pojken var!

En vattenkvarn byggdes för länge sedan för att utnyttja vattenkraften och senare ett kraftverk för elproduktion.

Nu är allt skyddat och turistifierat, där fanns promenad- och cykelstråk, utomhusrestauranger och annat för turisterna. Det strömmade in folk i området från alla håll. Vi åkte buss, gick till fots och åkte båt till en liten stad där bussen tog upp oss. Man kan det där med turism i Kroatien! Detta var ingen cynism utan är dagsens sanning.

På väg tillbaka till Makarska stannade vi i kvällningen på ett fågelcenter där de rehabiliterade vilda fåglar som skulle tillbaka till frihet i det vilda efteråt. Den här berguven hade blivit tillfångatagen som liten och blivit domesticerade av en människa. Det fanns ingen bot för den eftersom den inte skulle klara sig i det vilda. Mannen berättade mycket intressant och kunnigt men berguven var absolut stiligast!
På resan var det så många trevliga människor. De som kom allra längst bortifrån var Pitebor. Häromdagen var jag hemma hos Christina… det visade sig nämligen att det endast är ca en mil mellan våra ställen på landet utanför Ystad. Visst är det roliga sammanträffanden och när vi träffades  så… ja, just, fikade vi och tittade på bilder från Dalmatien!
Ett inlägg till måste det bli!/Agneta

– Kom! utropade vår guide Lucija frejdigt, höjde i samma stund armen med en tydlig kom-efter-mig-gest, vände på klacken och promenerade till nästa utvalda plats. Överallt hade hon mängder av kunskaper att leverera men när det gällde de gröna platserna var det Gunnel Carlson som höll i trådarna. Kunnigt och intressant berättade hon ute på fält så att säga och inne i bussen förstås. Hon svarade också på ideliga frågor från oss nyfikna resenärer. Om det var en knepig fråga var Gunnel full av svar dagen efter.
Men det första gröna mötet var ett dramatiskt och underbart landskap i sig.

Dagen efter ankomstdagen gick turen söderut mot Dubrovnik men första stoppet var i ett arboretum i Trsteno, uttala bara varje konsonant utan att peta in vokaler som inte står där så blir uttalet rätt. Ett arboretum är en trädsamling och på den här platsen byggdes ett sommarresidens och anlades en trädgård i slutet av 1400-talet. Under århundraden har träd från närregionen, Medelhavet och mer exotiska platser planterats här. På 1660-talet var det jordbävning i området och trädgården fick restaureras efter det.

Fontänen i trädgården får sitt vatten via en urgammal 70 m lång akvedukt. Fontänen gjordes om på 1700-talet med barockmässiga nymfer och i mitten Neptunus men bakom honom är det nog alldeles säkert Fantomens grotta – som någon föreslog  mig!

Med handen i luften, om en frukt, fingrande på en kvist eller på en stam blev vi vana att se Gunnel Carlson under besöken i det gröna. I bussen efter ett besök vandrade nästan alltid ett exempel på något, att titta närmare på, runt i bussen. Här nere ett äkta kvitten Cydonia oblonga som får sig en bussrunda!

Här nedanför är det en enorm Magnolia grandiflora, kungsmagnolia, som vi beundrade mycket i Trstenos arboretum. Den som ändå kunde odla ett sådant. Om jag så skulle dö i morgon skulle jag vilja kunna plantera ett sådant praktträd!

Det tjockstammiga gamla trädet är en 500-årig platan och i arboretet fanns en liten skog av bambu. Någon behagade skämta eller skrämma besökarna med mannen i fönstret!

Samma dag besökte vi Dubrovnik och om den staden finns så mycket att berätta att jag avstår. Där hörde vi absolut historiens vingslag men också ett rätt intensivt blött sensommarregn. Regnet gjorde att vi inte kom runt på ringmuren men vi såg mycket ändå. Efter gemensam tur gick vi på upptäcktsfärd. Kvinnan i grön kofta är min fina reskamrat Lotta! Vi lät oss bli inkastade på ett litet ställe och åt en värmande sopplunch medan vi blev lite torrare. Vi höll oss mest innanför ringmuren, där det nu mer finns endast ca 800 fast boende. Den stora strömmen turister var, enligt vår guide Lucija, faktiskt över för säsongen. I de smala trappgränderna var det ganska luftigt. Turismen är oerhört viktig för Kroatiens ekonomi och de nya strömmarna kommer från Asien.

Här nere är en förbudsskylt utanför en av kyrkorna i Dubrovnik. Med mitt sinnelag så kan jag inte låta bli att tolka vad man inte får inne i kyrkan:  inte ta in en räv, inte äta mjukglass, inte ha boxerkallingar på sig!

Sladoled åt vi minsann, men ingen mjukglass, utan underbart god med äkta bär och frukter. Hot eller löfte; bestäm själv, men det kommer mer!/Agneta