Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


4 kommentarer

Kul-tur (4) Bergigt och grönt i Dalmatien

Vi bodde vid Medelhavets strand och med några få steg från hotellet var vi i vattnet – alltså den dagen vi badade. Vattentemperaturen var kanske 19 grader men kalendern visade att det var sista veckan i oktober så…IMG_20181020_102412600_HDR

Från havsytan är det 1762 m upp till bergskedjan Biokovos högsta topp som heter Sv. Jure.  (St George, kanske). Biokovo är en massiv och dramatisk bergvägg, en ljusgrå jättekuliss som placerats bakom vår lilla stad Makarska.
En av dagarna lämnade vi hotellet i två minibussar eftersom en vanlig buss inte skulle kunna komma upp för de vindlande smala vägarna upp till toppen. Vi skulle upp och se på utsikten, kanske Italien på andra sidan Adriatiska havet.

Om det var klart väder, vill säga.

På 1200 m ö h blev det ett stopp, där sista toalettbesöket kunde göras, och de mest höjdrädda kunde samla mod för att åka med hela vägen upp. Lucija satte sig på muren och berättade om djurlivet, endemiska arter,  övergivna stenhus i små byar och de vilda hästarna här uppe och om potatisodlarna som odlade den godaste potatisen i Dalmatien på små åkrar här och där på ställen som såg helt omöjliga ut.

20181026 Minibuss upp 5 LucijaAlla i gruppen bestämde sig för att hänga med ända upp till toppen trots att bromslamellerna hade osat bränt och att minibussarna i riktiga hårnålskurvor hade behövt backa bakåt för att komma runt i kurvan. På videon syns en bit av den smala vägen upp, en bit när det ändå var ganska plant. Vi fick några möten och chauffören tröstade oss med att han alltid blundade om det blev för ruskigt!

Ni kan ju gissa om ni tror att vi såg ända till Italien…
Högst upp fanns ett litet kapell med en vacker mosaik på insidan. Här kikas det:

En helt annan dag var vi i Nationalparken Krka, efter floden med samma namn. Säg nu namnet på floden konsonant för konsonant utan vokalljud mellan Krk och sen ett a. Krka, så heter alltså floden, som rinner genom nationalparken, och vars trappsteg eller barriärer av travertin, kalksinter, blir till forsar och vattenfall allt eftersom vattnet letar sig neråt och framåt i sin väg mot havet.

Vad är härligare än vatten som porlar och forsar? Den lilla pojken, vars röst fångades på den här lilla videon har sitt svar: I love the fish!
Han visste också vad fiskarna gjorde: De köar! Lyssna noga så hör ni hur rar den där lilla pojken var!

En vattenkvarn byggdes för länge sedan för att utnyttja vattenkraften och senare ett kraftverk för elproduktion.

Nu är allt skyddat och turistifierat, där fanns promenad- och cykelstråk, utomhusrestauranger och annat för turisterna. Det strömmade in folk i området från alla håll. Vi åkte buss, gick till fots och åkte båt till en liten stad där bussen tog upp oss. Man kan det där med turism i Kroatien! Detta var ingen cynism utan är dagsens sanning.

På väg tillbaka till Makarska stannade vi i kvällningen på ett fågelcenter där de rehabiliterade vilda fåglar som skulle tillbaka till frihet i det vilda efteråt. Den här berguven hade blivit tillfångatagen som liten och blivit domesticerade av en människa. Det fanns ingen bot för den eftersom den inte skulle klara sig i det vilda. Mannen berättade mycket intressant och kunnigt men berguven var absolut stiligast!
På resan var det så många trevliga människor. De som kom allra längst bortifrån var Pitebor. Häromdagen var jag hemma hos Christina… det visade sig nämligen att det endast är ca en mil mellan våra ställen på landet utanför Ystad. Visst är det roliga sammanträffanden och när vi träffades  så… ja, just, fikade vi och tittade på bilder från Dalmatien!
Ett inlägg till måste det bli!/Agneta

 


6 kommentarer

Kul-tur (3) Trsteno och Dubrovnik

– Kom! utropade vår guide Lucija frejdigt, höjde i samma stund armen med en tydlig kom-efter-mig-gest, vände på klacken och promenerade till nästa utvalda plats. Överallt hade hon mängder av kunskaper att leverera men när det gällde de gröna platserna var det Gunnel Carlson som höll i trådarna. Kunnigt och intressant berättade hon ute på fält så att säga och inne i bussen förstås. Hon svarade också på ideliga frågor från oss nyfikna resenärer. Om det var en knepig fråga var Gunnel full av svar dagen efter.
Men det första gröna mötet var ett dramatiskt och underbart landskap i sig.

Dagen efter ankomstdagen gick turen söderut mot Dubrovnik men första stoppet var i ett arboretum i Trsteno, uttala bara varje konsonant utan att peta in vokaler som inte står där så blir uttalet rätt. Ett arboretum är en trädsamling och på den här platsen byggdes ett sommarresidens och anlades en trädgård i slutet av 1400-talet. Under århundraden har träd från närregionen, Medelhavet och mer exotiska platser planterats här. På 1660-talet var det jordbävning i området och trädgården fick restaureras efter det.

Fontänen i trädgården får sitt vatten via en urgammal 70 m lång akvedukt. Fontänen gjordes om på 1700-talet med barockmässiga nymfer och i mitten Neptunus men bakom honom är det nog alldeles säkert Fantomens grotta – som någon föreslog  mig!

Med handen i luften, om en frukt, fingrande på en kvist eller på en stam blev vi vana att se Gunnel Carlson under besöken i det gröna. I bussen efter ett besök vandrade nästan alltid ett exempel på något, att titta närmare på, runt i bussen. Här nere ett äkta kvitten Cydonia oblonga som får sig en bussrunda!IMG_20181023_110218798_HDR.jpg

Här nedanför är det en enorm Magnolia grandiflora, kungsmagnolia, som vi beundrade mycket i Trstenos arboretum. Den som ändå kunde odla ett sådant. Om jag så skulle dö i morgon skulle jag vilja kunna plantera ett sådant praktträd!

Det tjockstammiga gamla trädet är en 500-årig platan och i arboretet fanns en liten skog av bambu. Någon behagade skämta eller skrämma besökarna med mannen i fönstret!

Samma dag besökte vi Dubrovnik och om den staden finns så mycket att berätta att jag avstår. Där hörde vi absolut historiens vingslag men också ett rätt intensivt blött sensommarregn. Regnet gjorde att vi inte kom runt på ringmuren men vi såg mycket ändå. Efter gemensam tur gick vi på upptäcktsfärd. Kvinnan i grön kofta är min fina reskamrat Lotta! Vi lät oss bli inkastade på ett litet ställe och åt en värmande sopplunch medan vi blev lite torrare. Vi höll oss mest innanför ringmuren, där det nu mer finns endast ca 800 fast boende. Den stora strömmen turister var, enligt vår guide Lucija, faktiskt över för säsongen. I de smala trappgränderna var det ganska luftigt. Turismen är oerhört viktig för Kroatiens ekonomi och de nya strömmarna kommer från Asien.

Här nere är en förbudsskylt utanför en av kyrkorna i Dubrovnik. Med mitt sinnelag så kan jag inte låta bli att tolka vad man inte får inne i kyrkan:  inte ta in en räv, inte äta mjukglass, inte ha boxerkallingar på sig!

Sladoled åt vi minsann, men ingen mjukglass, utan underbart god med äkta bär och frukter. Hot eller löfte; bestäm själv, men det kommer mer!/Agneta