En yttepytteliten text och sex bilder från senare delen av maj 2021. Vad ser du? Det står redan vad jag har fotat men vad ser du? Jag ser hopp!

Lev väl och blomstra!/Agneta

En dag ringde en granne och sa att han hade plockat alldeles för mycket ramslök. Vår granne hade varit hos vänner och där växte massor av ramslök i en skogsdunge. Han fick ta hur mycket han ville. Tack-tack, sa vi, fast till honom!

Det var 7 hg sköljd och rensad ramslök som åkte in i vår extrakyl. Där klarade sig ramslöken utmärkt i mer än ett dygn.

Vi gjorde rejält med pesto som förvaras i en burk i kylen. Recept finns på nätet i mängder. Peston verkar hålla riktigt bra i kylen och den behåller sin vackra gröna färg! Den smakar gott till kyckling, på potatis, pizza och förstås till pasta.

Tydligen kan ramslök också mer ovanligt kallas för björnlök. Enligt Jens Corneliuson som skrivit VÄXTERNAS NAMN så kan man härleda ursinum till både nordlig och ordet björn. Allium är vitlök hos de gamla romarna och då tycker jag att det vetenskapliga namnet Allium ursinum hellre skulle betyda ungefär nordlig vitlök eller vitlök från norr än björnlök. Vad rams- kommer ifrån vete katten, hrm, har någon en förklaring eller ytterligare ett namn för denna underbara växt?

Jämför knopparna på det översta fotot och det näst sista här så syns utvecklingen. Skogen med utslagen ramslök är en dröm och doftar gott gör det också!

Lev väl och blomstra!/Agneta

PS. Trädgården, trädgården, trädgården. DS

Två gamla foton från slutet av 1800-talet eller eventuellt sekelskiftet hittade jag in en låda. Den ensamma kvinnan är Leontina Lund med sitt återhållna leende. Det var en viktig sak att fotograferas på den här tiden inget som man flamsade bort. Det prudentliga paret med hund bor i Danmark. Kvinnan på fotot heter Hanna Lauritsen och hennes man heter Emil. Fotografen till det fotot hade sin fotoateljé i Helsingör men enligt information bodde paret i Köpenhamn. Hannas imposanta hatt, make och hund skvallrar om ett gott liv – åtminstone vad det verkar till det yttre.
Hanna och Leontina är systrar. Det finns fler systrar som heter Lund i efternamn men nu är det Hanna Lauritsen och Leontina Lund det här handlar om. Leontina gifte sig med Ernst Pettersson. De fick två söner Artur och Sven.

1910 föddes min pappa Sven och några år tidigare hade hans storebror Artur kommit till världen, familjen bodde i Stockholm. Ett ställe som jag minns att min pappa nämnde var de kalla och dragiga arbetarbostäderna vid sockerbruket intill Årstaviken. Jag antar att min farfar arbetade på sockerbruket då.

Medan jag inbillar mig att Hanna i Köpenhamn levde ett gott liv vet jag att Leontina hade det svårare. Pappa Sven har aldrig klagat men inte heller berättat så mycket om sin mamma och pappa. Jag kände det som om han inte ville prata om det. Sven ville studera vidare men föräldrarna sa att de inte hade råd med det. Så var det bara.

Vid något tillfälle lät pappas moster Hanna fotografera sig och göra vykort av fotot. Kortet är adresserat till min pappas bror Artur. Jegargatan var en adress vid sockerbruket intill Årstaviken. På det stämplade frimärket ser man att vykortet delades ut med dagens andra brevbärartur, tyvärr är jag inte säker på årtalet. Så här skrev Hanna för mer än hundra år sedan: Artur gratuleras Hjertligt av moster H.L. Hälsa mamma samt Svenne.

Om farmor och farfars separation, som kom senare, vet jag ytterst lite men om farfar sas det att att han var en ”charmör” (och det kan ju vara påfrestande för familjen). 1958 när farmor dog var jag bara nio år och jag hade aldrig någonsin sett henne och farfar tillsammans. Om farfar, som jag träffade mer frekvent visste jag ju lite men om farmor hördes inte mycket trevligt eller roligt sägas men det kanske inte var så konstigt! Leontina drabbades av demens och hon bodde de sista åren på Stureby ålderdomshem i Stockholm. Jag har tyvärr bara vaga minnen därifrån.

Jag vet inte säkert men jag har fått för mig att min farmor fick ett ganska trist liv. Jag vet inte ens om hon var i Danmark och hälsade på sin syster eller om hon hade förmåga att uppskatta livets ljusa stunder.
Kanske vet mina äldre syskon lite mer och även om jag är nyfiken så är jag inte så sugen på att släktforska. Men tänk om jag gör det och det skulle visa sig att…

Lev väl och blomstra!/Agneta