Under ett antal kvällar vintern och våren 1965, då jag var 16 år, samlade jag ihop några av flickorna i min klass i nian. Jag drog några djupa andetag och läste högt för dem ur min första bok. Det var en liten kärlekshistoria, så klart, som handlade om Cajsa och Henrik. Mina gulliga kamrater var eld och lågor och som jag minns det låg vi utslängda på golvet hemma hos Helena R. som bodde i en stor lägenhet på Hornsgatan i Stockholm. Om vi drack te efteråt kommer jag faktiskt inte ihåg men jag fick ta emot många väldigt positiva kommentarer och jag var rusig av lycka när jag senare på kvällen gick hem runt kvarteret till Krukis där jag bodde i en etta med mamma och pappa.

Trots att mina äldre syskon hade flyttat hemifrån fanns det inte svängrum nog, bara i köket och badrummet kunde man stänga en dörr om sig! Det var inte roligt att ta hem vänner och tvinga ut mamma och pappa på en extra långpromenad eller att be dem sitta i lilla köket hela kvällen, fast om jag hade bett dem så hade de kanske gjort det! De visste att jag skrev och närde författardrömmar. Min bok var inte alls skriven för vuxna öron utan bara ämnad för min egen åldersgrupp. Hur som helst så blev jag mycket uppmuntrad och mitt självförtroende fick sig en knuff framåt. Tänk, tänk om jag äntligen skulle våga…
När sommaren kom så gjorde jag en hemlig och modig handling som jag inte hade diskuterat med någon. Jag samlade ihop alla papper till manuskriptet och skrev ett personligt brev till min bästa kamrats mamma Rigmor som passande nog var bibliotekarie och dessutom lektör. Jag visste att hon läste ungdomsböcker från ett eller flera olika förlag, så jag fattade mod och postade det för mig mycket viktiga kuvertet. Det var en sån speciell handling att jag minns hur vädret var, vad jag hade på mig för kläder  och i vilken låda jag lät det tjocka och tunga  kuvertet dimpa ner med en duns.

Jag hade en luftig vit skjortblus som jag stänkt ner med vattenfärg i lila och rosa nyanser och ett par byxor som jag hade färgat med blåbärssaft! Solen stod högt, det var varmt och doftade lite barrskog, luften stod helt stilla när jag vandrade iväg från vår sommarstuga på Hölö för att gå till brevlådan i Stavsnäs. Det var lite ångestladdat men ändå som någon slags frigörelse att besluta att nu fick det bära eller brista. Nu skulle jag vara modig och våga visa att jag kunde skriva och att det fanns en vilja att få det läst och kanske, kanske tryckt eller inte det kanske, men sen någon gång längre fram eller…

Idag hittade jag ett brev skrivet på sommaren 1965. Brevet från Rigmor med hennes kloka ord men också för unga mig några nedslående rader om lite tradiga dialoger och att träna på att skriva noveller och nyttan av att läsa de stora författarna. Den gången såg jag nog inte det positiva omdömet som också fanns där. Idag när jag läser boken om HenriK och Cajsa och sedan brevet så ser jag ju hur relevant och klokt brevet var formulerat! Jag var inte mogen nog att ta emot hela innehållet i det. Kunde inte se en del av budskapet för de grå molnen skymde solen. Jag vet inte om jag någonsin fick det sagt till R. och nu är det för sent och inte betydelsefullt alls. Jag är ju fortfarande en skrivande människa som helt enkelt inte kan låta bli!
Här nedan är en bit ur brevet från Rigmor och ett foto på mig och en Klas som jag var tillsammans med en liten tid under den där perioden – men det var absolut inte vi som var Cajsa och Henrik.

Just nu svämmar medierna över av förfärliga nyheter. Världen är visst vacker, jo, faktiskt, men människor kan förutom att vara goda, varma och omtänksamma också döda i religionens namn och inte dra sig för att tjäna pengar på andra människors olycka, trycka ihop flyktingar på dåliga båtar, rent av kasta ej simkunniga och barn i havet! Och allt som de flyende människorna har gjort är att ge sig av för att försöka få ett bättre liv någon annanstans – och vem skulle inte det!?

Det är en tid när hat och motsättningar förmörkar tillvaron för många och vi…ja, vad kan man göra? Sprida glädje kanske, stoppa huvudet i sanden för att slippa, börja hjälpa till någonstans, vara allmänt snäll, bjuda en främling på mat, få andra att skratta och muntra upp den som deppar… visa något vackert på bloggen! Som bilden här ovan; visst är det fint – min svåger och svägerska i Budapest!

Här nedan högsommarträdgård…njutningstider som kanske får oss att glömma bekymmer en stund!

Det här är alltså andra inlägget med sånt jag tycker är vackert! Sånt som gör gott med oss människor!

Det är inte alltid bilden är vackert fotat, men innehållet är något vackert, t.ex två av mina barnbarn; systrarna, som nu är unga kvinnor, och som när de var små och bodde i Tjeckien. Längtan efter dem var enorm och lyckan när vi äntligen träffades var så stor så stor.  Njut, du också, av bilderna en stund!

Vackra miljöer borta och hemma gör en mer harmonisk än man normalt tänker på! Tänk vad lyckligt lottade vi är som slipper gå på ökentorra gator med bombade hus och sönderslagen infrastruktur!

Man kan till och med ha en liten porlande springbrunn som fåglarna kan bada i i gullregnets månad.

Vårt pyttelilla arbetskök som jag gillar att experimentera och laga mat i gärna med yngsta barnbarnet!

Jag vill verkligen inte uppmana någon att stoppa huvudet i sanden men jag tror vi måste påminna varandra om att upptäcka det vackra och njuta av stunden. De sista bilderna här visar det viktigaste av allt gemenskap!
Vi hör ihop, människor ska vara tillsammans så att man också kan njuta av att vara ensam ibland och orka att engagera sig. Var och en på sitt sätt i stort som smått! Den här gången måste jag avsluta med att skicka varma och inga slentrianmässiga 😉 kramar till er som läser!/Agneta

I morgon ska jag… sååå tänker jag ofta under kvällen före nästa dag.

När jag går och lägger mig analyserar jag noga vad dagen egentligen förde med sig och sen sätter jag upp målet för morgondagen! Vad måste göras och vad vill jag? Vad vill jag prioritera och vad måste prioriteras?

Sedan sover jag gott men ibland bara ryckvis eller inte alls… Dålig nattsömn bär ingen bra mylla för nästa dag! I den myllan gror ingen kreativitet eller glädje…eller det är i alla fall svårt! En mördarsnigel kan inte ha en segare tillvaro än den man har efter en natt med dålig sömn!

Men, som sagt, oftast sover just den här pensionären gott!

Under natten så hinner jag för det mesta glömma vad jag analyserade och hur jag bestämde målen för den nya dagen och hur de ser ut! Till frukost så vet jag ändå vilka saker som var bra under gårdagen och vad som var mindre bra. Vädret, lusten och kanske ett tvingande måste styr hur och vad jag gör med min  nya dag.

Så kommer den nya dagen med öppen famn mot mig och jag gör nästan precis vad som faller mig in!

Var alldeles nyss på resa till Prag. Vi bodde med fantastiskt läge på Lilla Sidan (Male Strana) på hotell Kampa med en fantastisk frukostmatsal. En kort promenad till Moldaus strand, Karlsbron och så vidare runt i den vackra staden! Vi hade min mans syster och svåger som ressällskap och det fungerar alltid så bra. Vi gillar att insupa resorten till fots och äta och dricka enligt landets seder mellan varven.

En dag stod jag utanför hotellet och väntade på resten av gänget. Hade baskern på huvudet, blommiga ben och roliga kängor. Ett litet rysktalande sällskap kom strosande i småregnet på den smala gatan. Mannen till vänster på bilden stannade och pekade på mig och sa något – förmodligen om mig. De andra lyssnade och log stort och därpå tog de upp sina kameror och telefoner medan den lilla flickan med röd tröja sprang fram och ville bli fotograferad vid min sida. Jag log snällt och vi vinkade båda mot kamerorna. De tackade artigt och travade muntert vidare.

Vad sjutton ljög karln ihop? Jag fantiserade ihop lite olika varianter och skrattade för mig själv.

Tänker på kvinnan som böjer nacken för överheten på gården utanför konstmuséet. Hon är nästan platt som en planka och tittar ner i marken, sån blir man kanske om man sover i… Jag har upplevt det tidigare och undrar lite om tjeckernas förhållningssätt till sina sängar. Allt var mycket bra på hotellet utom just sängarna! Hårda madrasser som inte ger vika för någon utputande kroppsdel! Jag gillar inte hängmattor men var ska man göra av höfterna på en träartad planka till madrass? Som tur var blev vi utmattade av långa promenader och upplevelser så vi sov rätt gott ändå! Fast en natt såg jag programmet om Totta Näslunds musik på min padda, tänk vilka finesser som kan hjälpa en att uthärda sömnlöshet i hårda sängar! CNN tjatade samma nyheter hela tiden, jag hängde skapligt med i första genomgången angående den fruktansvärda flygolyckan i alperna, och därför var play-funktionen den optimala räddningen!

Vi såg fantastiska byggnader och miljöer i den vackra staden som fått ett riktigt lyft sen jag var där senast. Massor med vackra hus i jugendstil, smala gator med nyrenoverade hus i fräscha kulörter. Många turister kryllade överallt och Karlsbron måste nog upplevas sent nattetid eller tidiga morgnar. Man äter billigt och bra bara ett stenkast utanför absoluta centrum. Ölen är alltid god och vi prövade många goda sorter. En gång frågade vi inte vad det var utan beställde in Radler från menyn. Gör inte det! Det är öl utspätt med läskeblask…tvi vale!

Vi hade alla sorts väder! Snöglopp, vindbyar som vände paraplyer, störtregn och strålande sol!

När ni har sett den sista bilden, med mig i vimlet framför det astronomiska uret från 1300-talet, hoppas jag att ni hjälper mig att lista ut vad den ryska mannen kan ha ljugit ihop för historia om kvinnan utanför hotellet! Varför ville den söta lilla tösen bli fotograferad med en fullständig främling?