För ungefär 60 år sedan togs det här fotot med en gammal lådkamera. Min mamma, Ingrid, är drygt 50 år där och jag tycker om det jag ser. Hon är klädd i sina bruna fritidsbyxor och koftan är ljust turkos, om jag minns rätt. Håret är klädsamt uppsatt. Jag var 13 år och tyckte att jag hade en gammal mamma. Nu tycker jag att hon ser trevlig och snygg ut. Vad kikar hon på? Kanske det första barnbarnet som var med vid det där tillfället, så är det nog.

Mannen bakom henne är min farfar, hennes svärfar Ernst. Under hela min uppväxt såg jag honom som en jättetjock gammal gubbe och vad ser jag? Bara en måttlig gubbmage på honom och en rätt liten farfar.
Det står kaffekoppar på bordet och mamma har kaffepannan i högerhanden, ska några fler komma? Verandan bakom mamma och farfar hör till ett litet ruckligt träskjul men med en liten vedspis att koka kaffe och potatis på. Där kunde man ta skydd när det regnade. Jag älskade det där lilla skjulet för det liknade en koja på något vis.

Platsen är en skogstomt på Hölö där Evert Taubes Sjösala äng ligger och Nämdöfjärdens vatten finns inom gångavstånd. Något halvår tidigare hade pappa, som var en van tippare, lyckats få in en fullträff på Tipset och vunnit pengar nog att att köpa den här tomten med några rejäla stenknallar och blåbärsplantor mellan träden. Äntligen kunde pappa, Sven, förverkliga sin dröm om att kunna skaffa tomt och stuga i skärgården. Det ruckliga skjulet revs när den nya stugan kom på plats. Det var en liten men rejält byggd sommarstuga med två rum och veranda. Pappa kom att älska sitt ställe, jo, det var vårt men det var han som älskade det mest.

Nu 2023 skulle han ha fyllt 113 år och jag kan se honom sitta på verandan med en kaffekopp i arla morgonstunden och se solen gå upp över Orrberget medan… Tänk, om jag hade ett foto på honom där i den stunden!
Idag drunknar vi i alla våra foton men sällsynta stunder som finns förevigade är guld värda!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Varje år så här års släcker vi elden, hänger upp de värmande pälsarna, skakar vi av oss dammet, kryper ut ur jordkulan och blir hänförda! Grönskan slår knock-out på den som ser och fåglarna kvittrar för livet för den som hör. Nu blommar det i trädgårdarna och rapsfälten lyser solgult. Vad mer kan man begära? Vi begär inget mer bara att få ha det så här privilegierat att kunna njuta av det som bjuds!

Naturens metamorfos är obegriplig och total. Vi måste LEVA för att kunna förstå! Regnet faller lätt.

Pimpernöt är ett vackert och intressant litet träd.

Tulpaner är lätta att älska men hos oss är de flyktiga.

Blåregn, gullregn och min klätterpelargon..

Det underbart vackra lilla Parrotia persica-trädet som jag hejar ramsor för så att det ska växa ett par meter till sen slutar jag med heja-ropen!!

Under trädets platta krona hukar jag lite och ser min käresta göra sånt han inte gillar endast för att  underlätta livet för mig efter influensen. Tack, det här var till DIG!  (Skrevs i maj 2015).

Lev väl och försök att blomstra så gott det går i den snåla blåsten i februari 2023!/Agneta