I Dalsland finns det många knattar och det är inte alls småbarn man syftar på utan kullar från vilka man kan ha vidsträckt och fin utsikt. Vi hade läst om Sörknatten med utsikt över sjöar och ett vildmarksliknande landskap med spännande topografi. Väster om sjön Ånimmen är Tage Danielssons film om Ronja Rövardotter inspelad. Där hade vi gärna vandrat och gått upp på toppen för utsiktens och motionens skull. Men regnet, jag säger bara regnet! Vi hade ju redan missat Åmåls gamla fina stadskärna i trä på grund av regnet och vi bestämde oss för att köra direkt till Håverud och utan att bry oss om vädret skulle vi besöka området och akvedukten. Sen fick vi se hur vädret skulle arta sig.

Här ovan finns text och foton från Håverud och just när vi var där lugnade sig regnet en liten stund. Vi läste på skyltar och plakat och gick ut på kanalbron, som spänner över Upperudsälven som tidigare hade varit omöjlig att passera med båt. Ingenjören hette Nils Ericson och utan hans ingenjörskonst hade Sverige kanske inte haft sin enda akvedukt. Kung Carl XV och drottning Lovisa var med på ångaren Laxen när Dalslands kanal invigdes 1868. Kungligheternas närvaro visade att kanalen var viktig och skulle få stor betydelse för bygden men betydelsen minskade ganska snart eftersom man också byggde järnväg här. En järnvägsbro och en landsvägsbro går över kanalen idag. På en av bilderna ovan syns en sluss för kanalbåtarna och ovanför går tågen och sen finns en bro för biltrafiken.
Kanalbåtar utgår från Köpmannebro vid Vänern och det är alldeles säkert en mycket vacker tur uppåt i de långsträckta sjöarna. Från Mellerud till Bengtsfors kan man åka rälsbuss och sträckan benämns som”de vackra vyernas järnväg.” Vi planerar lite på skoj att vi skulle kunna åka med rälsbuss och eller kanalbåt en solig fin sommardag – nån gång i framtiden om kassan tillåter och hälsan tiger still. Det känns inte som vi är färdiga med Dalsland. Förresten vilket landskap är vi färdiga med? Absolut inget!

När det började regna mer och ännu lite mer kände vi oss ganska mätta på regn men vi var sugna på mat! Sommarserveringar hade bord med nerfällda solparasoller ute men ingen verksamhet i övrigt. Vart skulle vi nu? Nu kändes det lite tokigt att åka norrut. För första gången på resan kände vi oss veliga. Vi började rulla söderut och jag mindes några rader om Dals Rostock och så tänkte vi att vi kanske skulle hitta ett matställe på vägen, men vi hittade ett fint stationshus i skala 1:50 i stället Det var en kopia på det allra första stationshuset i Dals Rostock. Sen körde vi till Mellerud, parkerade och sprang i ösregnet till en restaurang… vi kikade efter väderleksrapporter och sen bestämde vi oss. Några ställen på Västkusten hade vi funderat på att besöka och några gamla vänner att ta kontakt med om de var hemma… Regnet fick till slut bestämma mer än vi själva. Ett samtal senare visste vi att vi hade sovplatser i Helsingborg samma kväll.

Trots regnet som dominerade de sista dagarna så var vi så nöjda med vår bil-luff. Tusen tack för säng och mat på Öland, i Nyköping och i Helsingborg. I Nyköping såg vi en fin bok som heter Upplev Sverige av Mats Ottosson och Åsa Ottosson. Den ska vi skaffa till nästa gång vi ger oss iväg. Vår gamla trotjänare Värt att se i Sverige är sliten och rätt trist.
Må väl och blomstra!/Agneta

Vi var på vift och hade varit så i en dryg vecka. Fria för improvisationer och snabbt tagna beslut var vår melodi. Så skönt att resa så och göra lite som man vill och kan. Vädret kunde vi emellertid inte alls göra något åt, endast soliga dagar allra först och nu hällregn. Vi hade planerat en morgonpromenad i Åmål, följa ån ner mot Vänern och …nä, den promenaden ställde vi in! Packade ihop och lämnade det trevliga stadshotellet och följde en löst ihopsatt plan för dagens exkursioner i Dalsland.

Vi ville se de trolska skogarna och de långsmala sjöarna, Dalslands kanal och rara byar, hällristningar och konst. Ett viktigt mål var också att få se den gamla akvedukten i Håverud. Men på väg dit skulle vi fara runt några av de fina sjöarna. Så vi siktade på det, följde faktiskt vår GPS för att komma rätt – så vi kom fel, helt. Det visade sig att mottagningen var så dålig att vi slog av GPS-funktionen. Vi brukar ändå inte använda den särskilt ofta.

När vi kom fram hit där förfäderna ristat spår och skulle ut ur plåtbubblan var det absolut regnjackstvång!

På några skyltar hittade vi ortsnamnet Tisselskog vilket vi tyckte lät så trevligt dalsländskt. Åh, så fin natur och regnet avtog lite medan vi gick vid Råvarp, sjön på bilderna här ovan. På vår dåliga vägkarta stod det bara Högsbyn, ett slags centrum för området, med camping och annat. Här finns det kaffeservering på somrarna men nu var det stängt.

Och det var just här som vi såg dem för första gången i våra liv. Stora inhägnader höll dem på plats och det var nog de som höll landskapet öppet. Nötkreatur med ursprung från Skottland av rasen Belted Galloway. Enligt oviss hörsägen hade vikingarna med sig såna hornlösa kreatur till Skottland! Då har det blivit rundgång nu kan man säga. Den som har riktig information om detta kan gärna höra av sig!
Jag är lättroad ibland och blev fnittrig när jag såg de roliga vita maggördlarna och kreaturen som stod närmast höjde sina fina huvuden och tittade på mig. Jag såg väl ut som ett dränkt oidentifierat objekt i min långa regnrock med kapuschong. Och tänk, de skuffade lite på varandra, blinkade mot mig med sina milda ögon och fnissade tillbaka. Sen återgick de lugnt till sitt betande.

Regnet verkade plötsligt avta lite men det var fel, det blev snart värre med den saken. Vi tog av oss regnplaggen och rullade iväg söderut. Vägen visade sig ha några hisnande bergochdalbaneliknande svängar och höjdskillnader. Varför gå på Tivoli när vi har ett Dalsland? Det stod en gråhårig tomte med långt skägg utanför sitt icke underhållna hus och vinkade rart åt oss, aha, det är så de ser ut dalslänningarna åt det här hållet. Två välrustade vandrare hade vi sett efter Åmål och fram till Tisselskog. Nu hade vi sett sammanlagt tre av 50 045!

Må väl och blomstra! Agneta

Regnet skvalade hela tiden, eftermiddagströtthet och hunger drabbade oss och regnet fortsatte följa vår färd ända till Åmål. Vi hittade stadshotellet och talade med varandra om att checka in och sen snygga till oss lite för att gå ut och äta.
– Varför gå ut, när hotellet har öppet nu för After Work, sa kvinnan i receptionen, det ösregnar och där inne finns en hel del tilltugg som vi bjuder gästerna på! Gå in och titta!
Vi gick in och såg mängder med små ölkorvar, olika ostar, bröd och kex, frukt och grönt, plock av olika slag som kan passa till vin eller öl. Hon kallade oss tillbaka: – En trubadur kommer om ett tag och ska underhålla i den inre matsalen! Men sitter ni här i första matsalen så hör ni bra också, sa hon och la till lite förtroligt: – Det kan bli lite högljutt i den inre matsalen.

Vi hittade ett bord vid fönstret och det regnade fortfarande ymnigt. Receptionisten hade säkert tyckt att vi såg gamla och trötta ut och hon menade väl. Det var inte trubaduren som fick oss att stanna, det var den glada och trevliga stämningen, folk som droppade in mest hela tiden och beställde mat och dryck eller plockade från AW-buffén. Och sen kom elva män, mest äldre, och en kvinna (1) och satte sig vid ett långbord. Vi hade beställt vår mat precis innan de dök upp. Pust! Trubaduren började spela och sjunga, medan sorlet ökade och glada skratt hördes.
Vi fick in vår mat, fisk på den ena tallriken och kött på den andra, precis som vi hade beställt. Nu var båda matsalarna nästan fulla och kanske även en del personer, men ingen störde ohejdat eller verkade påflugen eller otrevlig. Här i Åmål verkar de roa sig tillsammans i alla åldrar och ha det så trevligt. Det kan så klart vara fel men det var intrycket vi fick! Några applåder och hejarop fick trubaduren där inne i andra matsalen. Det trevliga stojet avtog lite, det regnade ute och vi var nöjda med allt!
Morgonen efter var matsalen full med hantverkare och byggare och om vi själva tyckte att vi åt mycket så var det nada jämfört med vad de satte i sig. Efter den fantastiska hotellfrukosten var vi redo för denna dag helt vikt för Dalsland.

Stadshotellet är byggt precis i början på 1900-talet och så här såg trappavsatserna ut på två av våningarna.

Må väl och blomstra!/Agneta

”Små, små ord av kärlek…” Kavaljeren sjunger i flickans öron, ihop med Berth Idoffs på scenen, han vågar inte säga de där orden direkt men nu får han fram dem här på dansgolvet! Kanske kan det också ha varit Flamingokvintetten eller Sven-Ingvars eller någon av alla de där andra dansbandsorkestrarna som hjälpte till med raggningen för kvällen, sommaren eller för livet.

Sedan 2012 är det gamla danspalatset Sandgrund en plats för Lars Lerins konst. För den populäre Värmlandssonen tillhandahåller Karlstad Kommun de enorma väggarna; vilken hyllning och upphöjelse till en nu levande konstnär! Lars Lerin, som tidigare levde ett hårt liv, har öppet berättat om sitt liv och delat med sig hur han har hanterat det svåra. Under de senaste, låt säga 15 åren, har han blivit folkkär, för sin konst och sitt sätt att se på människor, detta inte minst tack vare media. Nu kan nästan vem som helst komma till Sandgrund och studera vilken enastående akvarellist han är. Han bodde många år på Lofoten och flera motiv ser ut att vara från den tiden. Allt här nedan är precis den färgskala som han behärskar till fullo.

Vi hade knappt två timmar på oss och jag kan säga att efter en timme så var jag helt slut av alla intryck. Så många fantastiska stora, jag menar stooora akvareller, små akvareller, studier och färdiga verk att det gick runt i huvudet på mig. Vi sackade lite båda och fann intressanta böcker att kika i som den produktive Lars Lerin har skrivit och gett ut på eget förlag, han är författare också! Han är fem år yngre än jag och enligt personalen kommer han med nya verk och byter ut mot några gamla, han har kanske ingen broms, vill som det verkar bara skapa vidare!

Jag ser en risk i att det blir för mycket av skicklighet, kan det bli det? Och samma samma att fastna i… jag vet inte, tvekar där i mina funderingar MEN nä, titta på den taniga björkskogen här nere. Allt är bara så skickligt och alla har vi varit något liknande ställe och många har en relation till det vi tittar på här.

Det var svårfotograferat med blänk från många lampor glasen. Enastående vattenblänk och liknande står LL själv för så därför väljer jag bort fler foton..
Jag tittade in i en avdelning där jag inte hade varit. Oj, ett arkiv, med skisser, brev och utkast till böcker, tänkte jag. Hans gamla favoritböcker, material från konstutbildningarna, fotografier och ja, hela hans liv samlat i det här arkivet. Men tji fick jag allt var målat och jag tog en video som tyvärr blev för stor för bloggen. Men, åk dit vet jag! Till Karlstad och Sandgrund. Bara de riktiga verken är de som räknas!
Må väl och blomstra!/Agneta

Nästan det sista jag gjorde var att titta på två mycket bekanta applikationer som hängde i köket hos våra vänner B o W. De är gjorda av min allra käraste Lotta L i början av 80-talet. Då var vi familjemedlemmar i en storfamilj i Viby och jag minns när L jobbade med stora och små bilder för en utställning i Askersund och nu hänger de här två kopparna med te och kaffe i Nyköping. Så kul!
Sen tog vi farväl av våra värdar ute vid bilen med ett glatt: -Vi ses igen och tack för allt!
Väderprognosen för dagen var halvbra men framåt eftermiddagen skulle det regna mycket. Körplanen var: Sörmland, Närke, Värmland och till kvällen hade vi bokat rum på Stadshotellet i Åmål – alltså Dalsland. Vi skulle vara i Karlstad före klockan två var ambitionen men hyfsat tidigt kom vi frukostmätta iväg . Vi hade alltså gott om tid. Det blev småvägar först, sen lite större och när vi närmade oss vägen söder om Hjälmaren började vi tänka på vänner som bara bodde några mil bort ifrån vägarna vi körde. L o P i Brevensbruk hej,hej! E i Hallsberg, hej på dig! L o M i Vretstorp, men hallå där, Lotta, dina gamla koppar i engelskt porslin finns i Nyköping! Och sen slutade vi heja, det skulle bli alldeles för många hejhej medan vi körde söder om Örebro för att komma till snabba E18.

På FB hade jag sett några lockande foton från Tant Grön i Vintrosa, vi hittade dit för en fika och körpaus. Mycket mysigt ställe på alla sätt och vis och minsann köpte jag en fin ljungfärgad linkofta också innan vi körde vidare. Milen rann på och väl en bit in i Värmland stannade vi på en trevlig rastplats vid en liten sjö med barrskog runt omkring. Javisst, så ser ju naturen ut i de här trakterna. Det ösregnade och vi satt kvar i bilen och åt de goda pizzabitarna som vi inte hade orkat äta upp kvällen innan på Bryggerier i Nyköping. Mätta och nöjda körde vi sen raka vägen till det gamla dansstället Sandgrund i Karlstad. Klockan var fem över två och nu hade vi nästan två timmar på oss för att äntligen få se Lars Lerins stora akvareller!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Om man har känt varandra länge behövs ingen lång startsladd, allt känns naturligt och lätt även om man inte har setts på länge. Vi slog oss ner i växthuset med bubbel i glasen och sen pratade vi på. Förutom massor med god mat och vin visste vi att på programmet stod orden natur och kultur för kommande dagar. Vi behövde bara finnas till, trivas, hänga med och njuta – och det gjorde vi!

Moln täckte himlen och luften var kryddad med höst. Vi vandrade lite långsamt längs anlagda våtmarker utan att ana Östersjöns vatten förrän stigen bar uppåt just här. Vid bordet på bergknallen avnjöt vi gott bröd till en fantastisk grön ärtsoppa med chilihetta. Om man vill ta sjövägen till Nyköping, härifrån vår lunchplats, svänger man babord där borta tvärs över vattnet där fjärden sen smalnar till en lång vik, Stadsfjärden.
Senare samma dag var vi på en guidning på Sörmlands museum i Nyköping. Guiden berättade om människors öden utifrån deras tillhörigheter. Till exempel en rik adelsdam och en kvinna som emigrerat till Amerika. På var sitt ställe, men i samma magasin, fanns deras många respektive få saker: kläder, textilier, fotografier, bestick, oljeporträtt, brev och möbler, stort och smått. Muséet, från 2018, var annorlunda, spännande och som det kändes med mycket nytänk, med mer eller mindre öppna magasin och varierad programverksamhet. Dit vill man tillbaka!

Nästa dag promenerade vi längs Nyköpingsåns vindlingar, kraften i det här vattnet har människor sen länge nyttjat på olika sätt. Och fiskarna som vill upp och leka har en egen trappa – men så de kämpade för att kunna ”gå” i den trappan. Vi stod en stund och tittade och undrade hur det gick till slut.
Vi gillar träd alla fyra, tror jag, och det fanns många fina, lite ovanliga träd i grönskan runt ån och många gamla vackra hus och staden växer. Den medeltida borgen Nyköpingshus är väl den mest kända byggnaden och Nyköpings gästabud, 1317, är kanske fortfarande den mest kända händelsen i Nyköpings historia. Det är en ruskig historia som inte kan återberättas i ett huj.
På kvällen promenerade vi mera för att äta pizza och prova öl på Bryggeriet. När vi hade promenerat hem visade min mobil drygt 12 kilometer, inte så illa. Tack, snälla, omtänksamma vänner för allt!

Nästa förmiddag lämnade vi Nyköping och sedermera även Sörmland och satte kosan mot en annan del av Sverige. Lev väl och blomstra!/Agneta

Vi kikade i kartboken och jag som var kartläsare pekade ut dagens rutt mellan Västervik och Nyköping. Efter Västervikspromenaden siktade vi först mot Valdemarsvik. Vägen ringlade fram med vattenblänk, utsikter och spännande topografi på landtungan öster om den långsmala Gamlebyviken. Och öster om landtungan fanns Gudingens vatten och skärgården där utanför.

I solsken fortsatte vi färden på småvägar norrut och passerade gränsen mellan Småland och Östergötland. Så närmade vi oss intressanta Valdemarsvik med sin speciella karaktär med fint upprustade gamla fabriksfastigheter och bostadshus i en kil mellan branter och den smala havsviken. Vi åt en sen lunch och läste någonstans att en gång i tiden, i telefonins barndom, hade det varit tätare med telefoner här än i Stockholm! Hembygdschauvinism eller? Tro det den som vill, här har i alla fall pågått mycket verksamhet som gett många arbete och det gamla bankhuset är ett gediget byggt palats.
Naturligtvis hade jag redan på morgonen valt färgen på tröjan för att matcha tallrikens rödlila inslag.

Och bilen gick bra? Ja, den rullade vackert vidare hela vägen och när vi kom till Stegeborg hörde vi av oss till vännerna i Nyköping.
– Vi blir lite senare än beräknat, vi tar första vägfärjan nu. – Ja-a, så klart ni tar den vackra vägen!

Över Slätbaken på några minuter och sen genom ett mer öppet jordbrukslandskap fram till Skenäs vid Bråviken och vår andra vägfärja för dagen. Med den lämnar vi Vikbolandet bakom oss och kör av i Kolmården. Vi är nästan framme nu, mätta av alla intryck, inte blasé utan bara mycket nöjda!
Må väl och blomstra!/Agneta

Pataholm var på den gamla vägkartan märkt med en kringla och orden ‘Gammal köping’. Kaffesugna men glada lämnade vi den gamla köpingen och fortsatte norrut. Vi valde gärna bort E22 och körde på mindre vägar, det är så mycket vackrare längs de där slingrande småvägarna, tid hade vi gott om. Framåt kvällen skulle vi nå vårt bokade natthärbärge i Västervik.

Strömsrum, ah, stora ekar, grönytor, vilka spännande hus och långa alléer. Timmernabben, hrm, platser triggar minnen och nu minns jag två flickor som 1967 cyklade från Stockholm till Öland på varsin gammal fullastad cykel. Tältutrustning och allt var med för äventyr. Från Oknö utanför Timmernabben gick färjan till Borgholm och solen lyste över mina roliga minnen från den sommaren och även över oss två i vår bil den här fina dagen. Vi fortsatte norrut genom Mönsterås, fina Påskallavik och mot och förbi Oskarshamn. Norr om O körde vi in mot Virbo, i skogen, och Draget, vid havet.

Jag var nyfiken! Vad minns jag, vad var riktigt, vad är berättat för mig? Jag ville se huset, ån som vi badade i, hagarna som korna rymde från, den smala vägen till Draget. En sommar när jag var sju år var jag med min fem år äldre syster hos hennes sommarföräldrar, Karin och Uno, som bodde i den före detta gamla skolan i Virbo. I huset intill bodde fru Nordenskiöld och jag lekte med hennes barnbarn från Stockholm.

Vägen såg annorlunda ut; lite bredare, rakare och asfalterad, det där stämde inte med mitt minne. Vi körde av när skylten pekade vänster Virbo ut i skogen på en liten väg. Nu såg allt mer ut som minnena. Där vägen tog tvärt slut borde den ha gått vidare. Det fanns otrevliga skyltar men vi gick ändå av; rakt fram baksidan av rött hus och till höger ett gammalt herrgårdsliknande gult hus med enkla flyglar. Jag kände mig förvirrad, vägen hade kommit fram på fel sida av det röda huset! Hela tiden sneglade vi på de där tråkiga skyltarna och jag tog några foton för att visa min syster. Elstängsel över grinden till det gula huset, det röda huset vände baksidan till, för övrigt var det stilla soligt och tyst, inte en kotte att fråga. Jag kände att platsen var rätt men vägen var inte rätt. Dragningen av vägen är ändrad! Så klart, det kan ha skett när som helst under de senaste 65 åren, hihi. Fotona blev usla och inget att visa för någon. Klockan rann på och hur det var tog vi stora vägen. Vi anlände Västervik, hittade vårt Guest House, enkelt boende men mycket centralt i rara Västervik. Utsikt mot hamnen från den gemensamma balkongen.

Påföljande dag så vandrade vi i spåren av oss själva; här åt vi den där varma kvällen för längesen, över den bron gick vi flera gånger, båtsmanshusen ser precis ut som då och titta där har de byggt hus nu sen den gången. Tiden, tiden gör att saker och ting förändras men kärleksfulla vanor håller vi fast vid, påminner varandra och vi håller hand på vår Västervikspromenad!

Må väl och blomstra!/Agneta

Hela Öland badade i septembersol när vi fortsatte vår resa och från bron vinkade vi till kryssande segelbåtar och till fina Kalmar men dit skulle vi inte. Vi styrde kosan mot norr och vägen slingrade vackert mot vårt första utvalda stopp. En gång för längesen hade jag besökt Pataholm och sedan dess längtat efter att komma tillbaka. Redan före infarten blir bebyggelsen speciell på något sätt; gamla hus, först mest röda med vita knutar, somliga med snickarglädje, olika stora och små, tätt inbäddade i sensommarträdgårdar utmed vägens båda sidor. Vägen tar ut mot en liten udde med vacker utsikt mot små öar och vikar. Tvärs över Kalmarsund syns Borgholms mäktiga slottsruin men allt det där ser man inte förrän man passerat den gamla handelsplatsen med sin otroligt fina bebyggelse.

Flera gamla köpmansgårdar och andra hus kantar infartens båda sidor och alldeles snart tar den stenlagda vägen slut med en rund plats eller om man vill ett litet torg. Vi ställde bilen bakom husen nere vid lilla småbåtshamnen och gick runt och kikade på vyer, helheter och detaljer, mycket att titta på fast platsen inte är stor.
Det var liv och rörelse på bryggorna och på den stora grönytan närmare husen satt familjer vid långbord och fikade medan hembygdsföreningen höll på att musta äpplen. På den sidan bakom de grå trähusen fanns en gång en brunnspark för här har man druckit brunn. Vädret var på vår sida och känslan av sommar var stark. Vi blev så fikasugna, men besvikelse, fiket hade slagit igen för sommaren! Vid borden satt alla med korgar, egna termosar, kakor och bullar och rulltårta och wienerbröd och ostmackor och surdegsfrallor och platsen fylldes av kaffedoft och aj, aj, vi som inte alls hade varit förutseende! Inte kunde vi gå där bland folk och sukta, Pataholm var ändå Pataholm och tillräcklig i sig, men adjö och farväl och vi ses igen!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Vi hade burit in alla utemöbler i vårt nya plåtskjul som hukar under höga popplar i trädgårdens lite mindre exponerade del. Alla blommor i huset var vattnade och vår granne skulle hålla ett vakande öga åt vårt håll. Vi, som skulle ha tågluffat den första hösten med covid, längtade efter att ge oss av och se lite nytt men inte åka för långt bort! Vi gjorde det enklaste, tog bilen och gjorde en ”roadtrip” eller en inte alltför planerad bil-luff genom sju landskap – vilket land vi bor i!

Ruiner, hus och gårdar och sista dagen underbar strandtillvaro och en snart tvåårig pojke som klev med stora steg och undersökte världen som låg där framför honom; det stora havet var vått, stenar och sand, våt sand och torr sand, hur man kunde gå och plaska och prata, gräva med den gröna spaden, bara sitta på stenar och se betande nötkreatur på strandvallen och bli kastad i luften och pussad på av sin mamma. När kultur och natur möts i mänsklig gemenskap då blir det som allra bäst.

Jag tänker publicera intryck från resan ungefär varannan dag så häng med!

Lev väl och blomstra!/Agneta