Häromdagen körde vi några mil norrut. Vi hade varit flitiga hemma i trädgården och var sugna på en rundtur med bilen. Eventuellt hitta några nya vägar men framförallt se den frodiga sensommaren innan allt det gröna ger upp, byter färg och senare faller mot marken.

Vi valde slingrande vägar i bokskogstunnlar över Romelseåsen och på några ställen är det hisnande vackert med sjöar i botten på andra sidan åsen med en karta av åkrar och dungar runtomkring.
Små byar, vita kyrkor, gamla korsvirkeshus och stugor passerades. Frodigheten var slående frodig och det gröna var djupt grönt, det hade fallit minst 40 mm de senaste 12 timmarna. Gott för jorden och växtligheten.
Under färden bestämde vi oss för att stanna vid Hunden och herden. En affär belägen ute på landet som antagligen har sin största försäljning via nätet.
Jag hittar vanligtvis överallt om jag bara har tittat på karta eller varit på platsen tidigare. Men nu tog vi hjälp av GPS och leddes förbi Övedskloster och guidades vidare mot Skarhult. På väg där emellan sa jag bestämt, att här någonstans bodde förr Peter Larsson, den duktige fågelmålaren, som vi besökt på konstrundan i området för många år sen.

Hunden och herden låg vid en grusväg en bit bortanför Skarhult. Vi som varken har hund eller får kanske ändå skulle kunna hitta en praktisk regnrock till dagens chaufför. Jag själv äger en alldeles utmärkt regnrock från Irland som kommer att hålla en evighet.
Det gamla rödmålade uthuset var fyllt med engelska kläder och skodon för jakt- häst- och hundfolk, ja, och åt herdar också förstås. Vi har inte så värst många herdar runtom där vi bor vid Sydkusten men här var de möjligen mer frekventa.

Trevligt bemötande av en man i skägg, klädd som sig bör i jägargrön ylleväst. Efter lite turer fram och tillbaka blev det affär. I hyllan vid sidan av kassan fanns muggar, diverse småsaker samt några ex av en fin liten fågelbok skriven och illustrerad av Peter Larsson.
AHA, tänkte vi samtidigt och frågade om PL bodde i närheten… ett par pliriga sekunders tystnad:
– Peter Larsson det är jag!
Och han fortsatte lite senare: Jo, om ni var och tittade på mina målade grejer så var det här. Ateljén ligger här bakom, sa han med ett stort smil och en gest bakåt.

Vilket gott skratt vi fick, ingen stor händelse men rolig, och vi förstod bättre varför det, lite nonchalant så där, kunde stå en stor olja av Peter Larsson inne på den halvgamla toan. Den prydde onekligen platsen!
Jag kommer aldrig mer säga att jag hittar överallt bara jag har kört eller åkt där en gång tidigare. Maskineriet börjar väl bli lite rostigt.

Jag hittade i alla fall vägen till goda vänner som det var längesen vi träffade. Utan att anmäla vårt besök svängde vi upp på den frodiga uppfarten till deras gård. Vi hann knappt parkera förrän vi möttes av glada ansikten och utsträckta välkomstarmar. Sen blev vi sittande och bubblade i några timmar efter en god lunchfika. Så trevligt med det sociala mötet.

Lite längre fram på eftermiddagen styrde vi hemåt. Jag ville ta reda på om en pekande skylt kunde leda oss hemåt på tidigare icke körda vägar. På så vis fick jag en ny väg i min stora samling. Inte så lång men ack så fin. Sen var det bara en knapp mil hem.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Jag började gråta när den unga libanesiska mamman, full av bottenlös sorg, berättade för reportern om hur hennes tvåårige son hade dött av hunger och uttorkning på en båt som irrat omkring på Medelhavet. De hade sålt sin bostad och betalat några människosmugglare för att kunna fly bort från ett hopplöst liv i Libanon och komma till Europa dvs i detta fall Cypern.

Man kan gråta med den sörjande mamman som i två dygn hållit sin döde son i famnen innan hon, om jag förstod det rätt, hade släppt taget om honom.

Man kan också gråta åt en hjärtlös högerkantring i det politiska tänkandet runt invandringen. Hårdare tag, hårdare tag och och hårdare tag, ropas det från många håll.
2013 började det blåsa runt den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström när att han sa: Volymen måste ner. De flesta upprördes då av detta ord som beskrivning av människor. Är det någon som bryr sig idag? Jag hoppas det.

Vi måste få ner volymen, säger politiker, vadå, är ljudet för högt?  Eller volymerna!
Tänk en tredimensionell rymd, till exempel en tunna. Hur stor volymen är beror på mängden vatten som får plats i just den tunnan. Det har inget som helst med antal människor att göra eller hur stor volym själva människan i sig har.

Varför används ordet volym så ofta nu jämfört med för några år sedan? Endast i avledande syfte bara för att vi inte ska se, inte känna med de enskilda människorna eller ens vilja ge någon hopp om ett bättre liv. 

Nu mer använder politiker nästan genomgående ordet volym för att avhumanisera flyktingarna. De blir en grå massa utan mänskliga drag.
Till slut blir ordet volym slentrian, man varken ser eller hör vad det är man säger. En människa består av kött och blod, tankar och känslor i en kropp som kan vara en libanesisk mamma som hoppats på ett bättre liv – men just just släppt sin döde tvååring i havet.

Lev väl och fall inte i slentriangropen! /Agneta

Redan förra sommaren hade de bestämt sig för att renovera verandan vars stomme i trä var mycket dålig. På vårkanten planerade de att också ta itu med ett annat stort projekt ute vid muren och växthuset där området runtom behövde förbättring, det de kallade för Medelhavet. Mellan muren och gamla garaget hade det blivit ett mikroklimat där var det alltid varmast i hela trädgården. Där hade de fikon, aprikoser, nektariner, olivträd och mer ätbart skulle det bli nu.
– Orkar du det? frågar hon flera gånger, två stora projekt!
– Nu har vi mycket tid hemma, vi börjar med Medelhavet och den första juni börjar vi med verandan. Det är ett större jobb, tror jag.

Innan de ens kom till att tala om några som helst detaljer ser hon flera inre bilder med gatstensgångar, bredare odlingsbäddar vid muren och en alldeles speciell lite upphöjd odlingsbädd av det överblivna specialteglet från ett rivet sockerbruk. Hon tänker på det flera gånger om och om igen.

Hon beskriver och de diskuterar lite olika lösningar, tar beslut och så fixar och bygger hennes duktige gubbe just så. Hon slutar inte att förundras över hans händighet och hur noga han är, hon behöver aldrig ifrågasätta något. Under byggets gång gör hon såna saker hon kan och marktjänsten är förstås mycket viktig. Inte ens i jämlikhetens namn vill hon vara den som håller i maskiner, murarslevar eller lyfter allt tungt, haha, det skulle varken bli klart eller snyggt om det var ombytta roller.
Hela tiden skapar hon inre bilder av hur hon sår, skördar medan han bit för bit förverkligar planerna som de enats om! De kompletterar varandra sanslöst bra. Vilken lycka!

• 

• 

Då och då gör de vitt skilda saker under en dag. Under den varma årstiden, kan hon inför upplägget av dagen få för sig att välja mellan flit eller filt. Ofta vill hon både och. Sen hon blev pensionär är hon för det mesta sin egen arbetsledare. De dagar hon med lätthet säger till sig själv: Mer flit än filt idag blir hon vansinnigt tillfreds. Då blir det oftast lite större jobb gjorda men i bästa fall passar det att byta arbetsställning och varva med småjobb, då är det som bäst!  

Utan att det syns utanpå skapar hon som vanligt inre bilder av vad hon ska åstadkomma, om det blir som hon har tänkt räknar hon gärna upp för honom vad hon har uträttat och då är det riktigt bekvämt att få vara i den fysiska tröttheten efteråt. Då när det känns i muskler, kanske fötterna eller händerna att något riktigt bra faktiskt har blivit uträttat – mår man bra. Andra gånger kan hon, utan att få dåligt samvete, faktiskt må bra med lättjan också . Då kan det bli filt hemma eller utflykt till skogen, stranden, konst eller något annat som ger nya impulser. 

Ibland är det mer frestande att välja filten än fliten, då tar hon fram boken hon just läser och utflyktsfilten som hon lägger ut på ett skönt ställe.

Inte utan problem tar hon sig ner på filten, det säger knirr och knarr från knäna men väl nere på marknivå känner hon sig barnsligt glad, tittar upp mot träd, himmel och vita molntussar och fortsätter sen att läsa. Tills han passerar med arbetskläderna på och hon känner lite skuld fast han aldrig anklagar henne.
– Du glömmer väl inte att jag är åtta år äldre? Åtta år tröttare?
– Det märks inte och jag kommer att…
Hon hyssjar vill inte att han säger det.

Sen kan hon lugnt konstatera att hon bara mår gott av att få ligga på latsidan. Vara snäll mot sig själv och försöka låta bli att få dåligt samvete men just det är svårt; att låta bli att få dåligt samvete är nästan omöjligt. Ibland löser hon det genom att snabbt göra några triviala vardagsgöromål – tömma kompost, slänga sopor, vika tvätt – strax efter latliggningen – bara för att.

Den där filten är i ärlighetens namn allt mer sällan just en utbredd filt på marken utan mer en skön stol i sol eller skugga eller soffhörnan och en bra bok i Kråkvinkeln. Hon läser och skriver och leker med ord och tycker att det också representerar filten, det sköna i livet.
Hur många år till kan hon hålla på så här? Hur många år till orkar de fortsätta att sköta hus och trädgård? Länge, tillräckligt länge.

Hon försöker se lite mystisk ut och frågar:

– Väljer du flit eller filt?
– Vad menar du?
– Säg bara filt eller flit!
– Filt!
– Då blir det ett glas bubbel nu när verandan är klar!
– Vad gott! Visst hade det blivit bubbel vad jag än hade sagt!
– Mitt i prick, värt samma, sa hon och visste att han fattade!

Lev väl och blomstra!/Agneta