Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


2 kommentarer

Resa i september

Regnet öste ner den dagen de bestämde sig för att åka hem. Det ihållande regnet gjorde beslutet lätt. Han hade varit krasslig de sista dagarna och tågbiljetterna löstes smidigt via internet medan de åt den rikliga hotellfrukosten. Från grannlandet och hem skulle det bara ta sex timmar.

Planen inför resan hade varit att först och främst lämna bilen hemma. Med tåg, buss och båt skulle de improvisera färden mellan städer och landsbygd, fastland och öar. Några besöksmål hade de satt upp men hoppades få nya tips och förslag under resans gång. Det viktiga var att allt inte skulle vara planerat till punkt och pricka för då blev det verkligen inget riktigt äventyr.

Vid första tillfället när de skulle byta från tåg till buss blev det ett slags äventyr. Solen sken och de hade gott om tid. På vägen skulle de bara hinna få i sig någon sorts lunch men något fick dem att vänta med maten. Det var tur, de travade tappert vidare med de små men välfyllda rullväskorna. De hade passerat flera matställen och klockan rann iväg då plötsligt GPS-rösten klart och tydligt deklarerade att destinationen fanns till höger. Där fanns gamla fina bostäder i storstadshus i sten åt ena hållet och en stor gata med låga industribyggnader åt det andra. Inte ens en liten minibuss fanns i sikte.
En hjälpsam kvinna visade med hela kroppen den långa vägen rakt fram.

Tackande skyndade de vidare och blev törstiga men vattenflaskan var torrlagd. Solen stekte dem svettiga och väskorna kändes tyngre för vart steg. När de äntligen kom till platsen för bussar såg de järnvägsstationen. ”Stadskarta hade varit bra”, sa hon lakoniskt. Sträckan till bussen hade med deras felaktiga GPS blivit 3,5 km istället för några hundra meter. De hann precis köpa nödproviant i en kiosk innan bussen skulle avgå mot Jylland men de skulle bara till Fyn och stiga av i Odense. Rätt många kilometer utanför centrala staden blev de avsläppta vid ändstationen för en spårvagn som förde dem bekvämt in mot stadens centrum. De tyckte om allt de såg där: Vackra och olikmönstrade stenläggningar på de många gågatorna, gamla hus och moderna tillägg som skapade intresse. Hotellet hittade de lätt tack vare stadskartan som de fann på stället där de drack kaffe.

Inför entréavgiften till HC Andersenmuséet hejdade de sig lite, nästan 500 spänn för ett museibesök tålde eftertanke, men de betalade, fick hörlurar och gick in: Stort och luftigt ritat av en japansk arkitekt, muséet upplevde de som ett totalkonstverk (2021). De erbjöds ett slags modernt utforskande av HC Andersen som person, hans liv och allt han skapat. Allt exponerades på ett lustfyllt och fantasifullt sätt där ljud, ljus, scenografi, titthål och speglar, sammantaget väckte det många tankar och känslor. De var lyckliga när de gick ut.
En del klättrar i berg och eller seglar över Atlanten men äventyret i Andersens värld på muséet var precis lagom och underbart. Runtomkring i staden fanns röda fotspår som ledde till muséet och andra platser som hade anknytning till stadens världsberömde son. Det roade dem att följa en del av spåren när de slumpartat råkade korsa dem. Utanför det vita slottet fanns fotspår. Hans Christians mor var ”vaskekone” tvättfru, på slottet. Ibland fick hennes son följa med och det hände att tvättfruns son fick leka med prinsen.

Efter två härliga dagar i Odense var de trötta i benen. De hade bestämt en ny destination, det var skönt att sätta sig på ett tåg som slukar mil. Resan gick genom det böljande vackra men torra jordbrukslandskapet. Fyn blev Jylland utan att de såg Lilla Bält. All mark de såg behövde regn men för deras del kunde det gärna regna mycket hemma medan de hade pensionärssemester där det var skön sensommar.
Första kvällen i Ålborg promenerade de Boulevarden ner mot Limfjorden och en sval vind förebådade något. De skakade av sig känslan och spanade in vackra byggnader och matställen. Många gågator åt flera håll, matställen och klädaffärer fanns det överallt. Vem skulle köpa alla dessa kläder?

Den kvällen la de sig tidigt på det utmärkta hotellet och sov i tio timmar. Trots sömn var han krassligare morgonen efter. De tog dagen i etapper. Musikparken som pekats ut åt dem fick besök. Varje artist som uppträtt i parken hade sitt namn på en stolpe med en knapp så man fick höra sång och musik. De besökte utsiktsterrassen från taket på ett varuhus och den trevliga serveringen i våningen under men sen blev det hotellrumsvila. Hon läste och han sov. Visst var det fint i Gamla stan det såg de absolut men hon var orolig för sin man och det var han också. ”Danskarna har förstått vikten av soffor,” sa de till varandra

Särskilt en av väggmålningarna satte fart på deras tolkningsvilja. (Dra eller klicka åt sidorna)!

Flera härliga väggmålningar fanns på några mindre husfasader. De var färgstarka och fantasieggande, speciellt en krävde samtal och tolkning, de var glada för sånt. Bilderna på väggmålningarna tänkte de visa sina vänner där hemma och höra hur de tänkte.
På kvällskvisten valde de en restaurang nära hem till hotellet. Det var tydligen populärt eftersom många valt att äta där, en bra vägledning när man ska äta på okänd ort. Men för dem blev det tokigt, han fick fel mat och den tallriken åkte ut i köket igen. För hennes del hade kocken glömt pinjenötter i rätten hon hade beställt, inte heller sagt något eller hittat på något annat nötaktigt. ”Dåligt!” Hon klagade sällan på mat men nu muttrade hon.
Det hjälpte inte att det hängde kristallkronor i taket eller att pinjenötterna skulle levereras dagen efter. Hon kunde bara skratta åt den förklaringen.
Senare på kvällen diskuterade de hur de skulle göra. De hörde en väderprognos som utlovade både blåst och regn. Var för sig tänkte de på båtresan de tidigare funderat på, krassligheten och kommunikationerna som de måste ta ställning till. Sen såg de på TV utbudet av kanaler var oändligt. Han somnade rätt fort medan hon låg länge och tänkte på att de nog skulle nöja sig.

Lev väl!/Agneta


9 kommentarer

Få och frekventa besök

I början på augusti började äntligen fjärilarna fladdra runt oss och våra växter. Humlor hade och har vi många men bina har inte varit särskilt frekventa, varför frågar vi oss. Mycket få getingar har vi sett nu i augusti! De brukar vara många och komma till våra måltider utomhus intresserade som de är av vad vi äter och dricker. Antalet flugor har också minskat och det kan man kanske tycka är skönt när man slipper dem i köket men det är något obehagligt och konstigt med det hela. Har ni observerat samma saker och funderat på vad det är som håller på att hända! Moder natur hur mår du?

Varje sommar har vi trollsländor på besök i trädgården och en stor och vacker slog sig ner i en av våra stolar på verandan. Nja, mer på sidan där den satt och filosoferade en stund. I en bok läste jag för länge sen att trollsländor har varit fruktade djur. Enligt folktron trodde man att de kunde sy ihop ögonen på folk som sov utomhus och trollsländor kunde kallas för blindsticka. Gammal tro är alltid så fantasifull!

Den som kom närma oss var en Blågrön trollslända, Aeshna cyanea, som ibland förirrar sig in i hus när den jagar flugor. Stora trollsländor är rovdjur och äter även sina mindre artfränder men för människor är de helt ofarliga. Den här sommaren har vi inte sett särskilt många trollsländor – varken stora eller små.
Min mans två barnbarn från Stockholm var hos oss en vecka och de såg många djur runtomkring oss. Här finns många harar, stora rovfåglar, fasaner och småfåglar i buskarna och grannarnas katter och hundar som skäller någonstans och så förstås ”våra rådjur”.
Just de där dagarna augusti var det en hona och två halvstora kid som kom genom veteåkern på vår västra sida. Fotot blev inte bra men ni kan möjligen se mammans huvud över axen (på stor skärm syns det bättre). Man kan ju tro att de hukar sig eller hasar sig fram på knäna för att inte bli uppmärksammade. När de sen kom upp på vägen ville jag ropa mitt vanliga: Ta först vänster och sen höger! Bara så de vet att hålla sig utanför vår trädgård. Men inga rop den gången, vi sa ju att vi inte skulle skrämma dem. Den graciösa trion kom upp på vägen och svängde vänster och sen till höger.

Hemma en soldisig förmiddag i augusti med Romeleåsen i bakgrunden.
Vi får söka svar på våra insektsfrågor men kan förmodligen inte alls lösa problemen i en handvändning och hemskt nog kanske inte alls. Snart är det val och visst är det konstigt att politiken oftast undviker den största frågan av alla! Hur mår moder jord och hur ska vi ha det med framtiden för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn…
Lev väl och gör något bra! /Agneta


3 kommentarer

Det ordnade sig!

Sommaren pågår eller kanske kan man säga går på, stövlar iväg eller snarare hastar vidare. Jag försöker ta tillvara varje dag och njuta av allt fint utan att beskärma mig över ogräset och djungeln i trädgården. Det går faktiskt riktigt bra! Vi har haft många gäster i år och det nästan som före pandemin. Än orkar vi, tänker jag, vill man så kan man! Men en liten funderare fick jag.
Tänker tillbaka nån månad så där: Vid ett tillfälle skulle våra gamla vänner ordna med kvällsmaten, det skulle komma två gäster till och mitt yngsta barnbarn var redan hos oss. Vi skulle alltså inte bli fler än sju runt bordet. Våra vänner bakade bröd och förberedde en efterrätt. Det skulle bli en varm kväll och vi hade retsina hemma, vi hade redan bestämt att en grekisk sallad skulle bli perfekt. Jag sa att vi hade allt hemma som behövdes! Det var bara att … jag måste haft stillestånd i skallen; det fanns varken basilika eller oliver och olivoljan var så gott som slut! Det var så olikt mig att inte ha koll. Åldern? Värmen? Nån sorts stress? Fyra kilometer bort fanns räddningen! Färsk basilika fanns inte i affären men smulad torkad basilika fick duga, nä, inte alls samma som färsk men vadå!? Jag bannade ändå mig själv som inte kommit mig för att så fröna som låg i sin obrutna påse.

På väg hem från affären, i ilfart, näää, så kör inte jag, så tänkte jag att allt det här bara är lyxproblem sen räknade jag upp allt som är gott och fint. Vännerna tog vid när jag kom hem, jag la mig på rygg en stund, och allt blev bra! Det blev den vackraste måltid man kan tänka sig! En uppriktig eloge till kockarna!

Lev väl och ta det lugnt, allt ordnar sig!/Agneta


6 kommentarer

Rapport eller roman?

Förra hösten och vintern arbetade jag intensivt med mitt ambitiösa skrivprojekt. Under sommarhalvåret har texterna fått ligga till sig men nu tar jag tag i skrivandet igen. Men inte riktigt ännu, det där skrev jag hösten 2021 och då tog jag tag i skrivandet och jobbade vidare även när det blev 2022 och drygt fyra månader framåt. Sen dess har skrivarbetet fått ligga till sig och mogna lite.
Jag berättar i skönlitterär form om en storfamilj som köpt och flyttat in i ett stort gammalt hus på landet i Närke på 70-talet. Texten bygger på mina egna erfarenheter men är absolut inte en rapport om just vår storfamilj. Då kanske jag skulle äventyra den fina vänskapen som fortfarande finns oss emellan eller få höra: ”Nej, Agneta så var det inte!” Vi var tre par med barn som lämnat Stockholm för landsbygden och bodde ihop 1975-1985. Det var tio mycket viktiga år i mitt liv och barnen säger: ”Vi kunde inte ha haft bättre uppväxt!”

Nu är det högsommar och jag låter som sagt arbetet vara ett tag till innan jag går in i slutspurten. För målet ligger ändå fast – jag vill bli klar detta år! Tiden visar hur det blir men jag måste bli klar innan lust, kraft och förmåga eventuellt sviker mig.

När jag sätter igång igen låtsas jag att jag har lånat en liten studio där jag i lugn och ro kan skriva och ta mina promenader när jag behöver tanka lite luft och få nya perspektiv på det redan skrivna! Jag låtsas visst ganska yvigt att jag sitter i ett visst hus på en udde på Djurgården.

Inläggen på min blogg har varit sporadiska och förblir så också en tid framöver.

Lev väl och blomstra, vi ses väl igen!?/Agneta


2 kommentarer

Wallåkra Stenkärlsfabrik

Häromdagen besökte vi den här vackra gamla platsen, ett kulturarv som räddats från förfall och nu vårdas ömt. Omgivningen är magiskt vacker i Rååns dalgång. På foldern som vi fick med oss står det ”Krukor och krog i naturreservat”. Krogen är byggd över en porlande bäck och hela miljön runtom är trolsk och speciell. Vi var inte hungriga och sparade naturreservatet till en annan gång men upplevde skönheten i den gamla rustika stenkärlsfabriken.

Sedan 1860-talet har man tagit upp lera och gjort kärl i den minsta av ugnarna i Skåne. Två familjer försörjde sig på det man kunde tillverka här på platsen. När man sökte stenkol hittade man också bra lera som egentligen bara var en biprodukt till kolet.
Allt var öppet och tillgängligt och på andra våningen fann vi Åsa Orrmell vars titel är fabrikör. Hon levandegjorde mycket av hur det var från början och berättade gärna om allt trots att hon satt och arbetade när vi kom. Åsa O har tilldelats flera fina priser för sitt arbete med att bevara det här kulturarvet. Tur för oss andra att det finns eldsjälar.

Blir du intresserad och vill veta mer sök på http://www.wallakra.com

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Paeonia lactiflora ‘Coral Charm’

Vissa pioner är så mycket mer än de flesta – i alla fall storleksmässigt. När den här storblommiga varianten växte som mest i våras var jag inte i form för något som helst trädgårdsarbete.

Raringen fick inget som helst stöd i livet och därför lutar den sig nu mot vad som gives. Nordisk stormhatt och Davidsolvon är väl inte det sämsta. En annan knopp, som är på väg att slå ut, lutar sig åt ett annat håll och har hamnat mitt i Gillenian. De här stora och maffiga pionerna behöver verkligen stöd. Nu är det för sent de långa stjälkarna har böjt sig av blommornas tyngd och går inte att räta ut. Nästa år ska jag…

Man man kan inte ens se skymten av min utsträckta hand. Jag ska nog mäta diametern och den som är road att gissa och svara kan ju göra det! (P. Coral Charm heter den, iaf köpte jag den som CC.)

Lev väl och blomstra!/Agneta


4 kommentarer

Trädgården (6) misstag och planteringsiver

Detta är en repris från 2014 mitt första år som bloggare.

Det är otroligt så många vackra misstag jag har gjort i den här trädgården. Först ÄR det ju alltid bara vackert när plantan är efterlängtad och nyplanterad och man sätter sig ner på en stol och väntar på att den ska växa till sig och bli stor! Jag tänkte visa några foton av växter som man visst ska ha i sin trädgård bara man är medveten om hur de uppför sig. En del har helt enkelt ingen hyfs, man måste antingen vara på dem i ett eller ha dem avgränsade på något sätt eller som solitärer.
Att avgränsa växter med hinder, rotspärr, för rötterna är inte så svårt att göra men det är ju många växter som sprider sig med frön. (Då får man ju vara snabb att klippa blommorna så snart det är överblommat). Likaså kan man gräva ner en kruka, utan botten, i rabatten utan att det känns övermäktigt jobbigt, men hur kan man veta att rötterna inte sprider sig i alla fall?!. Däremot känner jag ett förtjusande par i Österbotten där mannen har grävt ner hela vattentunnor, såna blå, för att hålla växterna på plats! I det här fallet handlade det om rosor och det är ju ett beundransvärt företag.
Förut visste jag ju naturligtvis inte vilka växter som sprider sig på vilket sätt och eftersom jag ibland är som barn ‘kan-bäst-själv’ så var jag dum nog att inte efterforska svaret på frågan som jag borde ha ställt eller om jag fick veta så tänkte jag: den håller jag efter, så klart!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

På bilden är en rabatt med allehanda växter som jag tycker mycket om. Det lyser lite gult längst fram och det är Lysimachia ciliata ‘Fire Cracker’ som jag mest planterade för bladverkets mörkröda färg. I dagens läge har den i princip tagit över hela rabatten! Den är lätt att dra bort men den återkommer alltid. Vill man ha den i en rabatt så får man helt enkelt vara ihärdig och dra bort de flesta plantorna på våren och försommaren. Astranthia major, stjärnflocka, fröförökar sig mycket och den kan också helt ta över en rabatt och tro inte att den frågar om lov! Den är ljuvligt söt och nu finns det många olika sortnamn som mer håller sig på sin plats, men de ser ju annorlunda ut.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Vitlysing, Lysimachia clethroides

En annan besvärlig men mycket vacker typ är Lysimachia clethroides, vitlysing. Den böjer så fint på nacken och har en fantastiskt lång blomningstid. Jag grävde bort den från platsen vid springbrunnen på innergården och satte några plantor som solitär på ett helt annat ställe. Där trivdes den inte… och här kom den tillbaka. Det är inte lätt att få bort rötter från ett ställe där det är ett virrvarr av rötter under marken. Vitlysingen är också lätt att dra bort men ihärdighet ska till om man bara vill ha den i en liten mängd på ett visst ställe. Ge den stor plats där den inte konkurrerar med andra är väl mitt råd. Jag ska lyssna på mig själv och ska göra ett försök till att få bort vitlysingen helt och hållet för jag vill ha ner höjden på den här rabatten.

SONY DSC

På innergården växer vitblommande röllikekrage, Tanacetum macrophyllum (fast inte nu längre 2022)! En gång såg jag en hel trädgård med bara såna och borde därmed ha blivit varnad. Men det såg ju maffigt ut just då när alla ruggarna blommade. Den sprider sig lätt med frön så den hittar man överallt där det är en öppen bit jord. Dra bort. Lätt som en plätt. Klipp blomställningarna i tid!

SAMSUNG DIGITAL CAMERA
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

En av mina första trädgårdskärlekar, höstanemonen, såg jag som ung hos mina barns farmor, Anemone hupehensis, som är en underbar växt på rätt ställe. Jag tog in den på innergården och den tar över en hel hörna och förstör väldigt mycket i sitt behov att breda ut sig. Visst känner man såna som vill bre ut sig på andras bekostnad. Rötterna är svåra.

I skogen, där vi tog bort 30 granar, får de växa fritt på flera ställen. Hur trevligt som helst och den börjar blomma i juli och håller på i minst ett par månader!
Även om vi har ett utsatt väderläge här nere på sydkusten så odlar vi i zon ett (noll, säger en del). En del spännande växter går att odla här och en av dem såg jag för första gången på Bornholm. Den växte högt i en pampig bok och klädde in en stam, Jag satte den därför mot en gammal avsågad gren och ledde upp den mot ett äppelträd! Inte smart alls eftersom jag hade sett hur stor den kunde bli. Jag talar om Akebia quinata, jag har inte hört något svenskt namn på den. Fembladsakebia viskar nån, men vem väljer ett längre namn? Vackert ljusgrönt bladverk, väldoftande underliga vaxartade blommor.

SONY DSC
SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Vilket är nu mitt största misstag? Kanske rosengången som placerades lite tokigt med tanke på solens gång eller kanske att vilja ha en skogsklematis, Clematis vitalba och plantera den intill en vacker prydnadsapel. Jag tänkte att det kunde vara vackert med en vit sensommarblomning invävt i prydnadsapeln mörka bladverk.
Pyttsan, allt man ser nerifrån är en stor vit babyhjälm på toppen av det stackars trädet! Jag har minsann sett hur den har börjat infiltrera den bakomväxande rönnen också. Aj, aj, aj! Det måste till en utryckning och nermontering!
Round Up, viskade någon i mitt öra men jag,säger no, no, eftersom jag odlar giftfritt.

Just nu, juni 2022, lever vi i ett grönt paradis eller om man så vill en ren djungel med ett virrvarr av växter. På grund av ålder och andra omständigheter har trädgården nästan fått sköta sig själv och faktiskt så väljer vi att älska det också!
Vilka misstag med trevliga och efterlängtade växter har du gjort?

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

Trädgården (5) misstag och planteringsiver

Repris på ett av de tidigaste inläggen från 2014 i min blogg. I statistiken ser jag att två av mina inlägg under årens lopp har blivit mest lästa, båda handlar om de misstag man kan göra i trädgården när man är okunnig eller kanske nonchalant. Här är det första och tyvärr blev det inte bra med bilderna, fick inte in dem i texten, ha överseende med det!

Utsikt mot rapsfält
I maj när rapsen blommar ser det ut så här!
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Huset vid en liten grusväg har inget skydd mot väster. När snöstormen kom den första vinterstormen blev vi insnöade.
SAMSUNG DIGITAL CAMERA
Vi var aningslösa och fattade inte att de buskarna var skydd mot vind och snö som vällde in från alla håll!

Ni som har följt bloggen vet att jag tidigare har beskrivit hur vi tursamt hamnade här på en kulle med Östersjön i horisonten och ett böljande landskap med Romeleåsen åt norr. Jag berättade hur en utmattningsdepression och en bok om rosor, i kombination med en längtan efter att skapa, fick mig att överhuvudtaget tänka på trädgård och att verkligen upptäcka vår egen trädgård. Jag såg möjligheter.
Mina första försök var ganska trevande, ja, rent av både famlande och fumliga. Men jag är bra på att fantisera och jag visste (i alla fall fläckvis) hur jag ville ha det och hur jag skulle gå till väga (trodde jag).
Visionen var att skapa en vackert blommande oas med många gammaldags och rotäkta rosor där fåglar och fjärilar trivdes. Engelsk cottage-stil kanske med växter som vävde ihop underbart romantiskt. Paletten var ju inte alldeles tom eftersom någon brukat trädgården sedan huset byggdes på 1920-talet. En riktigt stor ormhassel var det bästa och raderna av planerade granar på en del av tomten var det sämsta. Där emellan fanns det redan en del träd och buskar samt några röda rosor.
Man ska ju alltid göra sina egna misstag och lära sig av dem men somliga misstag kan vara ganska fatala; som att ta bort vindskyddande buskar när man bor på en kulle vid kusten. Man måste uppleva alla årstider på ett nytt ställe för att förstå platsen. I maj kan det ju se så här underbart ut när rapsen blommar, se överst.
I februari när vinden drar med sig snö till skånsk snöstorm kan det se som ovan! Vi tog helt sonika bort en mängd buskar för att jag tyckte att de bara var fula och stickiga och trodde att trädgården skulle bli finare utan dem. I alla år därefter har jag ångrat tilltaget. Jag vet inte hur många buskar vi tog bort och vill inte tänka på det ekonomiskt heller (buskarnas pris x tiden de fått växa sig stora)…
Och jag hade ju missat något annat väsentligt; buskarnas röda vackra bladverk och jag hade inte heller sett de söta ljusgula blommorna. Vi fattade helt enkelt inte det viktiga med att buskarna var stora och täta, helt perfekta för att sila vinden även på vintern, speciellt som de var planterade innanför en yttre rad med popplar och glesare buskar. Det blev helt klart dragigare och mer inbjudande för snön. Varsågod alla isande vindar och snödrev, kom in i vår trädgård!
Vi sparade en buske och ytterligare en har skjutit upp ur marken så nu har vi två men de förslår ingenting mot den här östliga vintervinden. För att man ska förstå vad snö betyder här i det öppna landskapet jämfört med snö längre uppåt landet måste man ha upplevt skånsk vinter. Här blir det snökaos även vid mindre snömängder på grund av att vinden driver ihop snön. Titta på den här bilden som visar hur snön från öster har lagt sig i drivor.

När jag väl hade upptäckt vilka möjligheter trädgården erbjöd mig så började det hända saker. Det som satte in var växtbegäret, roslängtan, blomsjukan, nyplanteringsglädjen och det var det som drev mig framåt. Jag gjorde en massa nybörjarfel. Jag valde inte växter efter platsen utan bara efter hur jag tyckte att de såg ut; vackert, sött och spännande skulle de vara. Jag tänkte inte så mycket på att olika växter önskar olika miljöer. Växter dör om de inte trivs! Eller så förtvinar de långsamt och lever i skuggan av sitt rätta jag. Alla växter trivs absolut inte i styv lera. Jorden här består allra mest av lera blandat med en del kalksten. Det finns plus och minus med det.

SAMSUNG DIGITAL CAMERA

Jag besökte plantskolor, läste, tittade i andras trädgårdar och då upptäckte jag en massa härliga växter som jag ville ha. Jag skaffade en hel del växter och planterade i små grupper i ytterkanterna på den stora gräsytan. Jag köpte, fick och kunde till och med byta mig till några plantor och så uppstod min första planteringskö. Hjälp, var skulle jag plantera allt? Ibland fick jag till en asylrabatt där växterna fick stå och vänta tills den riktiga rabatten var uppgrävd och klar…så de nya plantorna kunde flytta in på riktigt. Varje gång jag behövde en ny rabatt var jag tvungen att be min man gräva. Mina armar lyfte spaden och så klang det till och tog tvärstopp. Väl grävt en gång kunde jag ta vid och gräva om och jordförbättra. Asylen blev min räddning, jag ordnade det med pallkragar.
Jag vet att jag inte är ensam om att ständigt ha kö och inte heller om att springa omkring med galen blick och leta plats för de där två, tre senast införskaffade älsklingarna som bara ber om att få komma ner i jorden. Vissa har fått vänta i asylen i ett par år innan de har fått komma i jord på ett riktigt ställe.
Här kanske? eller här…men om jag flyttar den dit så kan jag få ner de här två där borta om jag tar bort den höga och flyttar längre bak eller…
Principen borde vara; tänk ut var rabatten ska vara, gör i ordning platsen, gräv, jordförbättra och skaffa plantorna först när rabatten är formad och klar. Plantera efter en färg-, form- och höjdplan och håll dig till den! Bilden visar en plats som bara var gräs/ogräs från början. Här gjorde vi gångar med grus en stenlagd del och rabatt med springbrunn. Bilden en liten bit upp i texten.

Rena tokerier är det att ta in invasiva växter i rabatter om man inte håller efter dem. Det kan vara mycket vackra och fina växter men de vet inte hut, håller sig inte på sin plats utan brer ut sig som om de vill äga hela världen. När min trädgårdslust nyss var väckt fick jag en växt som kallades för fattigmansbambu (fel, fel, fel). Jag tyckte den var väldigt snygg och planterade den i en nyuppgrävd rabatt i ett hörn av den då stooora gräsmattan. Sedan läste jag på AoT Trädgårdsforum och på google att växten var pakslide och att den i princip kunde få ett sånt rotsystem att den lyfte hus eller i alla fall lite åt det hållet. Det var katastrofberättelser även från England och själv såg jag snart enorma snår av den i t.ex. Sandskogen i Ystad. Jag utmanade ödet i ett par säsonger och sen grävde jag bort slidet. Jag tog bort allt, trodde jag i alla fall. Fortfarande (många år senare) kan de speciella bladen titta upp. Det betyder att någonstans där nere håller deni värsta fall på med underjordisk verksamhet.
I nästa avsnitt om misstag (för det finns ju flera feltänk i mitt trädgårdsliv) kommer jag bl a att visa bilder på vackra men invasiva växter. Om du inte har somnat ännu så får du gärna kommentera!

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Gammalt och omtyckt

Varför sparar vi på gamla grejer? Det handlar absolut inte om att sakerna vi sparar kan vara värda någonting. De har något annat sorts värde! Många människor har hållit i dem och använt dem i sitt hem eller på sitt jobb, de är dekorativa och har fin form. På en hörnhylla i köket har vi en del saker som vi bara sparar på för att vi gillar att titta på dem. Förvaring från förr kan vara charmerande och estetisk.

Bleckburkarna som det står kaffe och socker på är slitna och anonyma men så härliga. Jag var med om att rädda dem ur ett hus som skulle rivas. De var lämnade åt sitt öde kan man säga. Kanske är de mer än 100 år gamla. Den runda burken har vi te i, den är minst 100 år gammal. De bruna glasflaskorna köpte jag för mer än 50 år sedan då apoteket Bävern i hörnet av Hornsgatan-Ringvägen i Stockholm skulle stängas. Jag har ingen aning om hur gamla de är men jag tycker de är så fina. Högst upp på hörnhyllan finns diverse förpackningar och annat. Av en händelse såg vi en rolig lampa i Stockholm för många år sedan. Den passar fint i vårt lilla köksfönster. Vi tyckte den blev pricken över i:et på den platsen. En broderad kaffeduk blev gardin ett tag men sen tröttnade vi på den… någonting annat kommer eller så blir det en smörblomsgardin igen i sommar, det var några år sen vi hade en sån. Vi får se!

Lev väl och blomstra!/Agneta


16 kommentarer

Gammalt mög

Ett frostfritt förvaringsutrymme i gamla garaget hade de pratat länge om. Nu äntligen skulle det bli av. Han var ivrig att sätta igång och hon såg fram emot att få en klädkammare eftersom det var dåligt med klädförvaring i huset. Men allra först var de tvungna att röja bort gammalt mög som samlats just där under många år. Uttjänta redskap, en massa trasig elektronik och gamla kartonger fyllda med stötdämpande plast. En utsliten trasmatta, oanvändbara verktyg och gammal torkad färg i hinkar, hennes gamla cykel med trasigt drev och strandleksaker som gått sönder. Den sedan många år döda kattens gamla plädar låg i botten av en kartong med diverse slängbart. Hon funderade på varför de lagrat allt det där och ännu många fler saker som de nu bar ut till kärran.

I solsken körde de till närmaste Återvinningscentral för att göra sin medborgerliga plikt att sortera och slänga saker på rätt sätt. Det var bara några andra besökare där när bommen fälldes upp så att de kom in på området. Nu jobbade de metodiskt och gick lugnt iväg med alla trasiga, utslitna och oanvändbara saker mellan de olika sorteringsställena och kom till slut till botten på kärran. Hon blev lite sur på alla icke läskunniga som inte hade öppnat och tömt sina plastsäckar trots att det stod så på en tydlig skylt. Förmodligen var de bara lata eller så fanns det äckliga gamla madrasser, lik eller en trasig uppblåsbar Barbara och möjligen också en kull döda kattungar i säckarna, fantiserade hon medan hon öppnade sin säck och tömde den i containern.

I Lions bås för gåvor ställde de in ett litet fint fotbollsmål och hoppades det skulle hitta fram till en barnfamilj. Glasrutan som var kvar skulle till brännbart och hennes gubbe sa att hon kunde borsta av sig och vila medan han tog rutan och började gå iväg. Hon såg hur den gled honom ur händerna och gick i tusen bitar. Det osade till av svordomar över den soliga platsen men snart var skärvorna uppsopade och slängda i containern för brännbart.

Nöjda med sitt värv körde de hem genom det fina landskapet och såg att rapsen precis var på väg att börja blomma – ännu bara gulgröna men snart så!

Lev väl och gör som rapsen!/Agneta