Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


14 kommentarer

Trädgården (36) mitt i oktober

Jag går runt i min trädgård och är förbannad. Det är inte ofta men här har en framgångsrik människa lurat alla oss andra. Vi har trott att han som skolledare står bakom skolans värdegrund vilket man måste när man är skolledare, att han som sommarpratare har låtit så varm, klok och humanistisk men samtidigt hyst sådana hatiska känslor för homosexuella och judar. En Dr Jekyll och Mr Hyde alltså. Jag är upprörd över det jag idag har läst om Hamid Zafar som avslöjats med en pseudonym på Twitter där han har spytt ut sitt hat. Tack, tack, journalister och DN som publicerat detta.
Min grundsyn är att lita på folk och om de tabbar sig ska de faktiskt ha en rimlig chans till upprättelse och bättring om man verkligen inser sina misstag och erkänner att man har gjort fel.
Här sa Hamid att han var ung när han skrev det där under pseudonym och att han har ändrat åsikt, om jag räknar rätt så höll han på att spy sin galla tills han var 33 år. I detta fall är allt för grovt och för illa för vidrigt att bara stryka ett streck över. Jag måste skaka av mig känslan av att vara grundlurad.

Nu tar jag er på en liten skön tur i vår trädgård och på slutet går vi in i Kråkvinkeln och pratar en stund. Kom med mig!

Prunus viriginiana ‘Shubert’ på svenska shuberthägg planterad 2002

Citatet här nere handlar om Monets trädgård och är ur Jamaica Kincaids (Boken om) Min trädgård:

”Fotografierna av Giverny (som inte är särskilt lika målningarna) visar att allt i den är överväxt, vilket är precis den sortens trädgård som jag tycker om, för jag känner att det vittnar om en trösterik andlig generositet.”

Vad härligt då är vi på rätt väg här i vår trädgård där allt växer över huvudet på oss. Jag har undvikit att fota de värsta ställena, sådana med en enda grön massa, för lite vackra vill jag att bilderna ska vara. När vi byggde vår bilhus drömde jag om att det skulle vara fullt med klätterväxter som klängde och växte både ute på plåttaket, väggarna och även välla in på insidan. Vi konstruerade byggnaden så att väggarna på långsidorna inte går ända upp till taket, det måste vara något magiskt över det 😉

Prick 1: Vid en spaljédel på ena sidan planterade vi Vitis coignetiae, på svenska rostvin, det var 2007. Nu i mitten på oktober har den mest gröna blad, på taket har ser man lite höstfärger. Prick 2:På utsidan på väggen mot vägen växer Parthenocissus quinquefolia var. engelmannii, planterad 2007, och den har letat sig in via springan mot taket. Den fäster bra med sina sugfötter på insidan av taket också. Vi klipper så det blir en lagom grön spetsgardin att köra genom för att parkera. Jag trodde den skulle dö av torka i somras men de senaste veckornas regn gör nu susen. Prick 3: På andra sidan den här väggen har vi en liten pergola med en röd soffa. Där har vi 2007 planterat en Hedera, murgröna, som heter något med Yellow heart. Nu efter många år tvingas vi klippa bort massor som annars skulle välla ut på vägen, förbi husgaveln och sträva mot havet. Prick 4: Rostvinet och annat i en salig röra eller som Jamaica Kincaid säger: en trösterik andlig generostitet. Prick 5: Under vårvintern måste vi begränsa rostvinets framfart. Rostvinet brer ut sig över den underbara Lonicera japonica ‘Aurea-reticulata’ planterad 2008, på svenska nätslingertry med vita väldoftande blommor och intressanta blad. Många småfåglar trivs i virvarret av grenar och blad.

Nu har löven börjat gulna på de stora träden och några buskar får alltid sådana härliga färger. De lyser i hela trädgården. Euonymus alatus ‘Compactus’, planterad 2009, på svenska vingbenved, får en extrem röd färg. Busken led också av torkan i somras men jag tror den återhämtar sig.

Gillenia trifoliata, planterad 2006, heter trebladsspira på svenska men vem säger det, alla säger bara gillenia. Färgen är härligt roströd. Den gröna växten på vänstra bilden är Viburnum davidii, davidsolvon som jag planterade 2005.

På vänstra bilden är davidsolvonet förhärskande och på den högra syns
gillenian från andra hållet. Här är vänstra fotot liggande och högra stående format vilket inte är så snyggt och kanske förvirrar lite.

Vi fortsätter rundan bara lite till, går ut på lilla grusvägen och spanar mot havet, det är grön snagg runtomkring och överallt. Hela omgivningen har ljusgröna kullar med höstsådda åkrar. Vi tror det blir säd där nästa år. Tunga moln men inget regn, det är härligt att andas.

När vi återvänder stannar jag och tittar på en liten bit av trädgården som på något sätt är tuktad: En bred syrénhäck som vi håller kort, en boll av en ligusterbuske och de uppstammade oxlarna som vi håller ner kronorna på.

Sen går vi utanför häcken till höger, går förbi de stora kameliorna och kikar på tokblomman högt i toppen som redan har slagit ut. Så fortsätter vi till utsida av Kråkvinkeln och inspekterar om murgrönan sköter sig. Ni som har följt mig ett tag vet att vår mur, i förlängningen av sidan på Kråkvinkeln, trycktes omkull i hela sig längd av en kastvind i orkanstyrka. Det hände i mars det här året. Vi hade planterat murgröna hela vägen på muren. De plantor som satt på muren ligger fritt nu men på Kråkvinkelns gavel växer de vidare. Jag klippte häromdagen runt nedre delen av fönstret.

– Sätt dig, jag sätter på kaffe, sen kan vi prata lite, det är vild vitlök på bordet, det är den som doftar så gott!

En trädgård kan lugna ner och pigga upp. Synd bara att jag är lite hängig och förkyld, men det märkte du väl inte!?

Lev väl!/Agneta


8 kommentarer

Mitt textila intresse (12) Pälsullsjalen

I månadsskiftet januari-februari började jag väva på en sjal av pälsull. Idag har den efter långt karantänstillestånd i vävstolen äntligen fått komma i mål som färdig sjal. Hur jag ska bära den är inte självklart. Sisåhär kanske!?

För några år sedan hade jag fastnat för en roligt veckad pälsullsjal i VÄVmagasinet nr 4 från 2007. När vi, vävinnorna i Lattan, var på vävmässa 2017 i Växjö fanns det garn av pälsull att köpa i ett av de många stånden. Kerstin som ruggar våra plädar är alltid pigg på att pröva nya och kanske lite udda saker, tyckte att vi skulle köpa sånt garn av pälsull till varsin veckad sjal. Vi valde blått till den gemensamma varpen och jag ville ha vinrött inslag. Kerstin vävde sin med mörklila inslag och hon var före mig i vävstolen, vävde snabbt sin färdig och så var det min tur! Det var lätt och roligt nu skulle båda sjalarna snabbt bli klara. Tji fick vi.
En pandemi kom i vägen.

De ljusblå dragtrådarna går med varpen upp och ner med jämnt avstånd. Färgåtergivningen här ovan är inte riktigt rätt.

En dag för ett tag sen när jag visste att jag skulle vara ensam i vävstugan gick jag dit och vävde klart, klippte ner väven och gjorde i ordning vävstolen för nästa vävinna med en annan sorts varp.

Kerstins väv har jag rullat ihop och lagt med ett litet meddelande på bordet i fikarummet.

Det första jag gjorde hemma var att fålla båda kortsidorna utan att sy in dragtrådarna förstås. Sen tog jag tag i dragtrådarna på båda sidor. Det såg roligt ut och min man var lite undrande hur kort den sjalen skulle bli. Jag knöt ihop dem tätt mot de vävda vecken i var sida. Det blev som en tjock och fast rektangel som kunde fungera som en bra sittdyna ute på vintern eller så. Om den hade varit lite större bara. Väven var bara 25 cm bred och hopdragen i veck lite smalare än det.

Ytterkanterna blir automatiskt lite vågade när man har dragit ihop väven. Klippte bort överflödig dragtråd. Nästa moment gjorde jag i handfatet med lite såpa och 40-gradigt vatten. Bearbetade hela stycket en stund, sköljde och klämde ut överflödigt vatten. Nu måste man ha ångstrykjärn och med det pressar man på vecken på alla vis man kommer på. Sist torkar ull lite långsamt men väl torr kan man befria halsduken och dra bort dragtrådarna! Den veckade biten blev 75 cm, man lätt kan dra ut till en längre sjal. Det var däremot inte lätt att forma den men jag lär mig nog. Pälsull låter mjukt men är lite stickigt och jag kommer nog inte bära den direkt mot huden. Här kommer några förslag och tankar om hur den ska kunna bäras.

Sist här kommer videon när jag drog ut hela längden för att se om vecken var permanenta. Jag behöver visst inte särskilt mycket för att bli glad det är helt tydligt! Dela min oförställda glädje!

En glad video

Oktober är en fin månad och jag önskar väl inte precis kyla men åtminstone en dag lagom sval för en halsduk kan jag önska.

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

Sensommarutflykt 2020

Häromdagen körde vi några mil norrut. Vi hade varit flitiga hemma i trädgården och var sugna på en rundtur med bilen. Eventuellt hitta några nya vägar men framförallt se den frodiga sensommaren innan allt det gröna ger upp, byter färg och senare faller mot marken.

Det blev inte mycket fotat utflyktsdagen men här ovan ses bokskogen i Listarums naturreservat i september och vår björk hemma i oktober.

Vi valde slingrande vägar i bokskogstunnlar över Romelseåsen och på några ställen är det hisnande vackert med sjöar i botten på andra sidan åsen med en karta av åkrar och dungar runtomkring.
Små byar, vita kyrkor, gamla korsvirkeshus och stugor passerades. Frodigheten var slående frodig och det gröna var djupt grönt, det hade fallit minst 40 mm de senaste 12 timmarna. Gott för jorden och växtligheten.
Under färden bestämde vi oss för att stanna vid Hunden och herden. En affär belägen ute på landet som antagligen har sin största försäljning via nätet.
Jag hittar vanligtvis överallt om jag bara har tittat på karta eller varit på platsen tidigare. Men nu tog vi hjälp av GPS och leddes förbi Övedskloster och guidades vidare mot Skarhult. På väg där emellan sa jag bestämt, att här någonstans bodde förr Peter Larsson, den duktige fågelmålaren, som vi besökt på konstrundan i området för många år sen.

Hunden och herden låg vid en grusväg en bit bortanför Skarhult. Vi som varken har hund eller får kanske ändå skulle kunna hitta en praktisk regnrock till dagens chaufför. Jag själv äger en alldeles utmärkt regnrock från Irland som kommer att hålla en evighet.
Det gamla rödmålade uthuset var fyllt med engelska kläder och skodon för jakt- häst- och hundfolk, ja, och åt herdar också förstås. Vi har inte så värst många herdar runtom där vi bor vid Sydkusten men här var de möjligen mer frekventa.

Trevligt bemötande av en man i skägg, klädd som sig bör i jägargrön ylleväst. Efter lite turer fram och tillbaka blev det affär. I hyllan vid sidan av kassan fanns muggar, diverse småsaker samt några ex av en fin liten fågelbok skriven och illustrerad av Peter Larsson.
AHA, tänkte vi samtidigt och frågade om PL bodde i närheten… ett par pliriga sekunders tystnad:
– Peter Larsson det är jag!
Och han fortsatte lite senare: Jo, om ni var och tittade på mina målade grejer så var det här. Ateljén ligger här bakom, sa han med ett stort smil och en gest bakåt.

Vilket gott skratt vi fick, ingen stor händelse men rolig, och vi förstod bättre varför det, lite nonchalant så där, kunde stå en stor olja av Peter Larsson inne på den halvgamla toan. Den prydde onekligen platsen!
Jag kommer aldrig mer säga att jag hittar överallt bara jag har kört eller åkt där en gång tidigare. Maskineriet börjar väl bli lite rostigt.

Jag hittade i alla fall vägen till goda vänner som det var längesen vi träffade. Utan att anmäla vårt besök svängde vi upp på den frodiga uppfarten till deras gård. Vi hann knappt parkera förrän vi möttes av glada ansikten och utsträckta välkomstarmar. Sen blev vi sittande och bubblade i några timmar efter en god lunchfika. Så trevligt med det sociala mötet.

Så vackert våra vänner Märit och Christer bor!

Lite längre fram på eftermiddagen styrde vi hemåt. Jag ville ta reda på om en pekande skylt kunde leda oss hemåt på tidigare icke körda vägar. På så vis fick jag en ny väg i min stora samling. Inte så lång men ack så fin. Sen var det bara en knapp mil hem.

Nästan hemma efter en uppiggande utflykt!

Lev väl och blomstra!/Agneta


7 kommentarer

Volym och människa

Hur stor är volymen? Havet? Det nersågade trädet? Ditt hjärta?

Jag började gråta när den unga libanesiska mamman, full av bottenlös sorg, berättade för reportern om hur hennes tvåårige son hade dött av hunger och uttorkning på en båt som irrat omkring på Medelhavet. De hade sålt sin bostad och betalat några människosmugglare för att kunna fly bort från ett hopplöst liv i Libanon och komma till Europa dvs i detta fall Cypern.

Man kan gråta med den sörjande mamman som i två dygn hållit sin döde son i famnen innan hon, om jag förstod det rätt, hade släppt taget om honom.

Man kan också gråta åt en hjärtlös högerkantring i det politiska tänkandet runt invandringen. Hårdare tag, hårdare tag och och hårdare tag, ropas det från många håll.
2013 började det blåsa runt den dåvarande moderate migrationsministern Tobias Billström när att han sa: Volymen måste ner. De flesta upprördes då av detta ord som beskrivning av människor. Är det någon som bryr sig idag? Jag hoppas det.

Vi måste få ner volymen, säger politiker, vadå, är ljudet för högt?  Eller volymerna!
Tänk en tredimensionell rymd, till exempel en tunna. Hur stor volymen är beror på mängden vatten som får plats i just den tunnan. Det har inget som helst med antal människor att göra eller hur stor volym själva människan i sig har.

Varför används ordet volym så ofta nu jämfört med för några år sedan? Endast i avledande syfte bara för att vi inte ska se, inte känna med de enskilda människorna eller ens vilja ge någon hopp om ett bättre liv. 

Nu mer använder politiker nästan genomgående ordet volym för att avhumanisera flyktingarna. De blir en grå massa utan mänskliga drag.
Till slut blir ordet volym slentrian, man varken ser eller hör vad det är man säger. En människa består av kött och blod, tankar och känslor i en kropp som kan vara en libanesisk mamma som hoppats på ett bättre liv – men just just släppt sin döde tvååring i havet.

Lev väl och fall inte i slentriangropen! /Agneta


11 kommentarer

Flit eller filt

Flit eller filt?

Redan förra sommaren hade de bestämt sig för att renovera verandan vars stomme i trä var mycket dålig. På vårkanten planerade de att också ta itu med ett annat stort projekt ute vid muren och växthuset där området runtom behövde förbättring, det de kallade för Medelhavet. Mellan muren och gamla garaget hade det blivit ett mikroklimat där var det alltid varmast i hela trädgården. Där hade de fikon, aprikoser, nektariner, olivträd och mer ätbart skulle det bli nu.
– Orkar du det? frågar hon flera gånger, två stora projekt!
– Nu har vi mycket tid hemma, vi börjar med Medelhavet och den första juni börjar vi med verandan. Det är ett större jobb, tror jag.

Innan de ens kom till att tala om några som helst detaljer ser hon flera inre bilder med gatstensgångar, bredare odlingsbäddar vid muren och en alldeles speciell lite upphöjd odlingsbädd av det överblivna specialteglet från ett rivet sockerbruk. Hon tänker på det flera gånger om och om igen.

Hon beskriver och de diskuterar lite olika lösningar, tar beslut och så fixar och bygger hennes duktige gubbe just så. Hon slutar inte att förundras över hans händighet och hur noga han är, hon behöver aldrig ifrågasätta något. Under byggets gång gör hon såna saker hon kan och marktjänsten är förstås mycket viktig. Inte ens i jämlikhetens namn vill hon vara den som håller i maskiner, murarslevar eller lyfter allt tungt, haha, det skulle varken bli klart eller snyggt om det var ombytta roller.
Hela tiden skapar hon inre bilder av hur hon sår, skördar medan han bit för bit förverkligar planerna som de enats om! De kompletterar varandra sanslöst bra. Vilken lycka!

Då och då gör de vitt skilda saker under en dag. Under den varma årstiden, kan hon inför upplägget av dagen få för sig att välja mellan flit eller filt. Ofta vill hon både och. Sen hon blev pensionär är hon för det mesta sin egen arbetsledare. De dagar hon med lätthet säger till sig själv: Mer flit än filt idag blir hon vansinnigt tillfreds. Då blir det oftast lite större jobb gjorda men i bästa fall passar det att byta arbetsställning och varva med småjobb, då är det som bäst!  

Utan att det syns utanpå skapar hon som vanligt inre bilder av vad hon ska åstadkomma, om det blir som hon har tänkt räknar hon gärna upp för honom vad hon har uträttat och då är det riktigt bekvämt att få vara i den fysiska tröttheten efteråt. Då när det känns i muskler, kanske fötterna eller händerna att något riktigt bra faktiskt har blivit uträttat – mår man bra. Andra gånger kan hon, utan att få dåligt samvete, faktiskt må bra med lättjan också . Då kan det bli filt hemma eller utflykt till skogen, stranden, konst eller något annat som ger nya impulser. 

Ibland är det mer frestande att välja filten än fliten, då tar hon fram boken hon just läser och utflyktsfilten som hon lägger ut på ett skönt ställe.

Inte utan problem tar hon sig ner på filten, det säger knirr och knarr från knäna men väl nere på marknivå känner hon sig barnsligt glad, tittar upp mot träd, himmel och vita molntussar och fortsätter sen att läsa. Tills han passerar med arbetskläderna på och hon känner lite skuld fast han aldrig anklagar henne.
– Du glömmer väl inte att jag är åtta år äldre? Åtta år tröttare?
– Det märks inte och jag kommer att…
Hon hyssjar vill inte att han säger det.

Sen kan hon lugnt konstatera att hon bara mår gott av att få ligga på latsidan. Vara snäll mot sig själv och försöka låta bli att få dåligt samvete men just det är svårt; att låta bli att få dåligt samvete är nästan omöjligt. Ibland löser hon det genom att snabbt göra några triviala vardagsgöromål – tömma kompost, slänga sopor, vika tvätt – strax efter latliggningen – bara för att.

Den där filten är i ärlighetens namn allt mer sällan just en utbredd filt på marken utan mer en skön stol i sol eller skugga eller soffhörnan och en bra bok i Kråkvinkeln. Hon läser och skriver och leker med ord och tycker att det också representerar filten, det sköna i livet.
Hur många år till kan hon hålla på så här? Hur många år till orkar de fortsätta att sköta hus och trädgård? Länge, tillräckligt länge.

Den rostiga vattenposten köpte de för fem år sen, så praktiskt att ha den uppsatt på sin plats också! Plötsligt kom idén med en spaljé runt det lilla växthuset flygande och nu växer det vin där, så nästa sensommar kan de äta egna vindruvor.

Hon försöker se lite mystisk ut och frågar:

– Väljer du flit eller filt?
– Vad menar du?
– Säg bara filt eller flit!
– Filt!
– Då blir det ett glas bubbel nu när verandan är klar!
– Vad gott! Visst hade det blivit bubbel vad jag än hade sagt!
– Mitt i prick, värt samma, sa hon och visste att han fattade!

Lev väl och blomstra!/Agneta



4 kommentarer

Norrvikens trädgårdar 2020

Vi mötte våra vänner från Stockholm en skön men lite molnig lördag i slutet av augusti. Senast vi sågs var i oktober 2019 men vi kände allt igen varandra där på parkeringsplatsen vid Norrvikens trädgårdar!

– I år är det 100 år sen trädgården öppnades och du och jag har varit förlovade i femtio år! Förresten om vi vill kan vi titta på en stor utställning om Rudolf Abelin!
– Säger du det, jag ser helst på dig jag!

Att gå runt i den vackra miljön, se utsikterna mot Laholmsbukten, de många gamla träden och de olika trädgårdarna är en lisa för själen. Här finns bara få fakta och och knappt någon utvikning.

Anläggningens grundidé finns kvar och trädgårdarna ligger spridda så man kan vandra runt i flera timmar vilket vi gjorde.

En stilla och meditativ plats som förr fick sitt vatten från en källa lite högre upp här ovanför på norra sidan av Hallandsås. Numer har källan sinat men vattnet porlar än.

– Du ser nöjd ut idag, Rudolf! Jag tänkte bara fråga dig; du hade tre fruar, inte samtidigt men i alla fall; Hur var det egentligen att leva med dig?

Utställningar, bigårdar, vackra byggnader och inspiration, vad mer kan en önska sig? Allt är uppdukat och klart, vi besökare tar var och en för sig efter behov. En rejält tilltagen, innehållsrik och bra avdelad trädgård för lek och stoj fanns det också.

Brasklapp: Jag är inte helt överens med det nya sättet att skriva och publicera foton här på Word Press. I det här inlägget har jag testat lite olika vägar, blivit lite tokig ibland, lessnat men stretat vidare efter ett tag. (Härtill var jag nödd och tvungen).
Jag måste ju lära mig detta nya och gamla hundar är det svårt att… och så vidare.

Lev väl och skön sensommar!/Agneta


4 kommentarer

Det känns som längesen (2)

Vi måste suga länge på alla karameller, länge, länge, eller spara på glassen ett tag och fortsätta slicka senare på dagen. O, nej, det går ju inte men om vi inte ska flyga så mycket i framtiden, eller om vi drabbas av olika hinder, som minskar våra möjligheter att uppleva något nytt, så kan vi minnas allt trevligt, chockerande eller annorlunda som har hänt tidigare i livet! Det här handlar om en resa i mogen ålder och vi behövde ha vittnen med oss … 
Gamla vännerna Kjerstin och Allan följde med och en del av fotona kan absolut vara från Allans skörd av bilder.
Klicka eller dra beroende på vilken sorts skärm du har.

Året var 2010 och i slutet av det här året firar vi alltså tioårig bröllopsdag. Det är ju inte precis världsrekord i antal år som gifta och vi kommer säkert glömma bort själva dagen, för det brukar vi göra båda två! Sen kan man fira vilken dag som helst.

Från början hade jag undersökt och trott att det fanns någon som kunde viga oss i Marrakesh, där gick jag bet. En honorärkonsul fanns det men hen har inte tillstånd att viga någon. Då för tio år sen var det i Marrakesh en kvinna som hade den stiliga titeln honorärkonsul, som för övrigt är ett obetalt uppdrag, hon beklagade faktum och rekommenderade ambassaden i Rabat.
Vigselringen är av silver och jag tycker mycket om den, förstås inget med diamanter eller krafs men lite speciell, jag har ingen aning om ifall den är gjord efter en gammal modell eller om formgivningen betyder något, men vi köpte den dagen före vigseln hos en kul antikhandlare i Marrakesh. Den fanns tillhanda vid vigseln i Rabat och i rätt ficka.
Om du vill veta mer om Marrakesh och våra blandade intryck därifrån och se fler bilder från en av världens mest speciella trädgårdar; Majorelle Garden, ska du söka upp Längtans blå fontäner och dammar ett av mina tidigare inlägg i min blogg Pensionär, nyss pensionär.

Vi hade gått upp tidigt på morgonen, sett soluppgången över Atlasbergen och åkt tåg i flera timmar mellan Marrakesh och Rabat. Sett hur alla buskar, utanför tätorter längs järnvägen, var snärjda av gamla trasiga plastpåsar. Följt naturen från tåget, småslumrat och klämt i oss varsin pizza innan vi hade promenerat till ambassaden. Ambassaden var ett vitt hus med trädgård utanför och såg tristare ut på insidan än utsidan.
Vi vigdes i ambassadörens kontor, var givetvis övervakade av kungen och drottningen som tittade ner på oss från väggen där de hängde över en sliten soffa. Våra vittnen stod intill på samma smutsgula knöliga heltäckningsmattan som vi och såg glada ut.

Anledningen att vi gifte oss i just Marocko var inte att vi hört fantastiska historier om svenska ambassaden i Rabat eller att ambassadören där vigde folk med extra emfas och känsla. I själva verket var han rätt spänd och sa att han inte var lika van som ambassadören i Paris, men han gjorde ju vad han skulle och var allt lite lik Carl XVI Gustaf vilket inte alls hade varit nödvändigt förstås. Och vi båda svarade JA på hans frågor.

Efteråt tog vi oss till havet för att skåla och fick ett bröllopsfoto i våra händer! Allan hade varit i farten och gjort ett finfint montage där Mats kör mig på en vespa, kläder och hår fladdrar. . .
Vittnena hade redan i förväg bjudit oss på en fantastisk bröllopsmiddag i en sagovärld med lokala musiker, öppen himmel och ljussatt med lyktor. Tillbaka till Rabat; efter skålarna vid havet tappade vi bort varandra, hur det nu var for vittnena i taxi till stationen medan vi nygifta irrade i gränderna och förlorade riktningen. I sista stund möttes vi fyra utanför tågstationen! Vi sprang till tåget som redan var på perrongen.
Det kändes som en lång färd tillbaka till Marrakesh och vid midnatt satt vi någonstans och åt italiensk mat.

Genom att skriva och titta på foton minns jag mycket. I år ska jag faktiskt anstränga mig att minnas bröllopsdagen 27/12 men, men vi får se, sånt behöver inte överdrivas. Det är min seriösa åsikt, hur ställer du dig till diverse jubileum och liknande?

Lev väl och blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Broderi o brodyr ger bryderi

Mitt textila intresse (elfte inlägget) ger mig ibland bryderi, mer av en språklig karaktär snarare än textil. I många år har jag försökt sprida lite klarhet i skillnaden mellan broderi och brodyr. Jag har hört av mig till olika firmor som på sina varuförpackningar förklarar att produkten har färgglad brodyr kanske till och med handgjord. Jag ser ju på bilderna att det är broderi och inte brodyr det är frågan om. Orden har gemensamt ursprung, de kommer från franskans brodure.
Jag kan inte påstå att en höna som kacklar i ett hörn hörs något vidare, inte heller mina vänliga påpekanden till kreti och pleti har ökat allmänbildningen något nämnvärt.
För ett tag sen var jag inne på en FB-grupp där man visar återbruk av textilier och kläder som sytts om till nya kläder, väskor, kuddar och annat trevligt. Många fantastiska människor skapar underbara nya saker av de gamla. Det är små underverk som visas i gruppen. Saxarna klipper, symaskinerna surrar, ibland broderar någon egna motiv på plaggen. Man beskriver sedan att brodyren tog lång tid att göra eller att brodyren är sydd av farmors gamla garner. Ser jag någon brodyr? Absolut ingen brodyr däremot ett och annat broderi.

Man BRODERAR och har gjort ett BRODERI! Lätt som en plätt.
Om du sitter vid datorn: Klicka på pilarna här nere! Om du har touch-skärm: Dra bilden i sidled.

Nu till det där med vad brodyr är, brodyrremsor tillverkades för hand eller på maskin. Det var vita broderier som hålsöm, klumpsöm, vågade kanter och liknande. Man tillverkade brodyrremsor själv eller köpte dessa remsor och gjorde infällningar eller kantade plagg med dem. Det var mycket modernt på 1800-talets damunderkläder men även andra plagg kunde pyntas med vit brodyr. 
Det här nattplagget, som har liten brodyrkant i ringningen och en annan typ av hålsöm under vecken, den kan ha gjorts direkt på plagget men får vara en del i att visa hur brodyr kan se ut. 
Minska bryderiet och bli brodyr- och broderiambassadör i upplysningens tjänst för att hålla den textila fanan högt! Annars tappat vi kunskap och ingen vet vad som är vad. Sån här kunskap är lätt att bära. 
Rätt vad det är är det modernt med  spets och brodyr på kläder igen. 

Låna en bok på biblioteket om broderi och när hösten kommer är du förberedd. Leta fram gamla överblivna garnstumpar eller köp broderi-garn av någon sort, trä garnet på en nål och brodera något kul eller vackert – att brodera är den långsamma lyckan.

Lev väl och blomstra!/Agneta


10 kommentarer

En snäckas vedermödor i repris

Nu är det 2020-07-24

men det här inlägget publicerades första gången i september 2014

En sommardag innehåller vanligtvis både stort och smått. För den stora varelsen kan något smått vara rörande roligt och för den lilla kan något vardagligt litet bli oväntat stort och farligt befriande!

En snäckas vedermödor

En snäckas vedermödor att komma upp är stora. Det blir bara lite lite skavstår på magen i bästa fall.

Om man kommer upp sig i livet, och om man vågar sig ut på kanten, måste man ju bara titta ner lite och se vad som finns där nere!

På kant med livet, sa snäckan!

På kant med livet, sa snäckan!

Man fattar ju absolut inte hur högt man har kommit förrän man vågar titta ut över kanten.

Oj, är det så långt ner?

Vojne, vojne! Oj, är det så långt ner?

Man kanske kan våga ett litet hopp här?

Man kanske kan våga ett litet hopp här?

Ja, vågar man hoppa i det läget så finns väl endast två möjliga utgångar. Man klarar sig eller…det är ju sån väntetid på akuten så… bäst att ta det lugnt och se sig omkring. WOW, vilken utsikt!

Hej hallå, men... se på meeej!

Hej hallå, hallå alla! (Och sen sjungande): … men seee på meeej!

Jag sitter nog kvar en stund och funderar!

Lev väl och blomstra!/Agneta


9 kommentarer

Det känns som längesen (1)

När stod du i en folksamling senast eller kramade en vän av glädje och förväntan inför konserten som ni just ska uppleva tillsammans? Hur länge sedan var det som du tog ett litet barnbarn eller barnbarnsbarn i knät? När du gick senast på bio och började spontanprata med personen nära dig i stolen intill? Hur lång tid har gått sen det var stor familjefest där ni satt tätt samman och delade mat och bröd, kaffe och tårta för att någon fyllde år…eller bara för att? När var du egentligen i Eketorps borg på Öland med dotter och dotterdotter?

Det var längesen det var sån här vinter hos oss. Det tycker jag vi glömmer direkt.

Nu ska vi ut och resa, och kom, res med mig till några platser där jag har varit. Det kan bli lite slarvigt och flyktigt bara för att man kan resa just så i minnet och i fantasin. Kanske har du själv varit där, dit resorna går, eller så hänger du på ändå! Det är ju så här vi kan resa idag om inte resan är av nödvändig karaktär.

2007 for min vän Tina och jag till Edinburgh. Båda två arbetade vi, på var sitt håll, med var sin gravt synskadad elev i en vanlig skolklass. Jag hade varit i Skottland och Edinburgh långt tidigare med mina barn, då sex och åtta år gamla, och vi hade fått flera fina minnen från Skottland med oss hem.
2007 var det däremot fråga om en annan sorts resa. Jag och min vän Tina skulle till Royal Blind School för att studera hur man arbetade med de gravt synskadade eleverna där. Om det skolhuset var strängt och lite kusligt på utsidan så fanns det desto mer värme och hänsynsfullhet på insidan.

Vi planerade att skriva en bok tillsammans och nu skulle vi mest följa dramalärarens lektioner men även se hur man jobbade i några andra ämnen. Tina hade ordnat träff med en mycket kunnig lärare som vi fick följa under några lektioner varje dag. Och så bra det blev!
Vi tänkte att vi skulle vilja jobba mer med kroppsspråket i klasserna där våra elever gick. Det behövdes något extra för att få kroppsspråket mer begripligt för våra elever som inte kunde se miner eller gester. Vi seende ger varandra så mycket icke verbal information som går helt förbi en gravt synskadad person. Det var också det som vi ville skriva en bok om.

Edinburgh är en vackert belägen stad med kuperad topografi och varierad bebyggelse. Vi hade en god vecka där och lärde oss massor. Efter år av praktiska försök i våra respektive klasser och ytterligare ett studiebesök i Austin, Texas så kom vår mycket nischade bok ut 2010.

Nu hade jag tänkt skriva om en resa i slutet av 2010 – men usch och fy vad mycket krångel jag har med det nya sättet att jobba här i Word Press. Krångligt att få text och bilder på plats, en massa grejer som poppar upp och inte kan man bort dem heller och inte blir resultatet det man vill. Jag är frustrerad. Jag ska göra mitt bästa för att försöka fatta lite mer och återkomma snarast med fler resor. Ni kanske hade packat pyjamas och tandborste och allt och var beredda att hänga på…men sorry det blir ingen mer resa just nu! Edinburgh är ju ändå alltid Edinburgh!
Lev väl och blomstra om du kan – själv är jag förtörnad! /Agneta