Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


2 kommentarer

Trädgården (4) drabbad av rosfeber.

Fem år efter det att jag hade haft den där fantastiska nattdrömmen, om ett hus i ett böljande landskap, gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli! Jag hade helt enkelt drabbats av rosfeber.
Helst enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske det mest ursprungliga. Jag var av den bestämda åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag absolut inte ha i trädgården!
Här nere visar jag några av alla som nu finns i trädgården. Då kunde jag mycket få eller snarare inga namn men blev bara förälskad i den enklare typen av rosor.

Nyponrosor vid vägkanten är underbara, det tycker nog de flesta. Jag älskade de där försynta och små. Jag tyckte, som sagt, ganska illa om de fläskiga och storvulna rosorna. De skulle icke göra sig besvär i den blivande rosenträdgården på vår kulle.

Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje annat  men inga rosor. Det finns en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.

Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot  och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen.

Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor. Vid husväggen fanns redan en röd klättrare med ymnig blomning som hette Flammentanz, lärde jag mig.
Så fanns det två buskrosor, en på vardera sida av huset. De var tråkiga, tyckte jag då, eftersom de också var röda och knappt doftade blomma,  svag  doft står det i Lars-Åke Gustavssons böcker… De heter ‘Pardirektor Riggers’ fick jag lära mig av en roskunnig person.  Vilket knäppt namn på en ros, tyckte jag.
Här nere syns den ena ‘Parkdirektor Riggers’ i kvällssolen vid vår entré. De andra är sådana jag har planterat under årens lopp utom den småblommiga  vita som också fanns här. Jag tror det är underlagsrosen som har tagit över något annat som var där från början. Den rosen stod inväxt bland sly och förtvinade gamla fruktträd.

Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag var salig som en frälst på ett väckelsemöte. Det var fantastiskt att befinna sig i en värld av rosendrömmar!
20180423 Franzizka Krölls roslista

Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…

Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

IMG_20180415_233508272_HDR

Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig.

IMG_20180415_233716951_HDR

Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.
På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 st Lady Godiva, 2 st Bobbie James, 2 st Toby Tristram, 2 st Thalia remontant, en Veilchenblau och slutligen, en Rosa Longicuspis.
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.

Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.
När jag vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft.

Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, kan sitta på en bänk och njuta av doften och skymta de blommande rosorna där uppe.

I rosenskimmer och i ett hav av rosenbilder kan man drunkna. Det tar jag en annan gång!/Agneta


2 kommentarer

Trädgården (3) långsamt från 0-100!

En rännstenunge, från en etta på Söder i Stockholm, ärver inga odlarkunskaper som handlar om hur och vad man gör med jord eller vad blommorna runtomkring heter. Varken köksträdgård eller blomsterrabatt fanns i min direkta närhet som liten. Däremot fanns tidigt hos mig en sorts estetisk känsla och, som ung vuxen, en vilja att skapa vackra miljöer både ute och inne. I min fantasi gjorde jag, redan som barn, om varje plats jag besökte; lekparken, en fasters lägenhet, Mariatorget eller vår 42 kvadratmeters enrumslägenhet där vi bodde fem personer; jag ritade och fantiserade men det handlade aldrig om trädgård.

Något levande trädgårdsintresse fanns inte hos mig 1970, då var vår son ett år, och vi hade köpt vårt första hus. MEN att det fanns en trädgård med gamla perenner och fina fruktträd var mycket viktigt för oss. Solidago lärde jag mig att allt det gula hette och Säfstaholmsäpplena var godast, tyckte vi. Jag läste och frågade lite så att jag kunde sätta potatis och anlägga ett litet grönsaksland för vi var mitt i den gröna vågen En ung grön rörelse från städerna och ut på landsbygden. För oss räckte det att flytta från centrala Stockholm till en mindre stad och där skaffa hus med trädgård.

Efter fem år kunde jag lite fler växtnamn men hade slutat odla potatis. Det var underbart att bara HA en trädgård till barnen, nu var det två små rara barn, pojke och flicka, som lekte i trädgården. Men att fördjupa kunskapen om trädgården och dess möjligheter fanns inte på intressekartan för mig. Däremot gillade jag de sibiriska små sidenaktiga vallmoblommorna, som spred sig så villigt i gruset, och även pionerna, åbrodden, jordgubbarna och äppelträden. Ett frö slog rot i mig, det är jag säker på, jag bar på det utan att veta om det eller helt enkelt inte hade tid för det.

Tillsammans med några mycket goda vänner köpte vi ett nerlagt ålderdomshem.  Det var ett stort rött trähus och där bildade vi storfamilj. Huset hade 25 rum och var riktigt lantligt beläget i en liten kyrkby. Tomten var enorm och låg intill en sakta igenväxande sjö och alltihop blev ett kärt hem under tio år. Jag älskade verkligen när barn och vuxna var ute tillsammans och grovjobbade, som att varje år vårstäda längs sjökanten, eller då vi tog fram den gamla jordkällaren ur ett förfall, röjde upp i snår och eldade ris. Det var inte lika spännande att odla ätbart men det var självklart att jag deltog. Det fanns mer trädgårdskunnande hos de andra och jag försökte nog låtsas att jag visste mer om odling än jag kunde. Vi odlade främst potatis, bär och frukt, det var för att det kändes sunt och riktigt att ta hand om jord och möjligheter. Lika naturligt som att vi åkte iväg till skogen när det var svamp- och bärtider.

IMG_20180416_124459469_HDR

I många härliga år bodde vi i storfamiljen och där växte barnen upp. Mina barn har sagt många gånger att de har haft  den bästa möjliga uppväxten i det där huset med många vuxna och barn.
Som på fotot ovan såg huset ut när vi hade lagt om hela taket, målat fasader och fönster och ändrat mycket inuti. Men det där är en helt annan historia.
Sen blev det vanligt villaliv igen och där anlade jag själv en liten entrérabatt med kullerstenar runt ett noga utvalt amerikanskt hagtornsträd. Jag valde en blodhassel och några andra vackra buskar till entréområdet och blev mycket nöjd med vad jag åstadkom. Jag tittade på strukturer och färger men var mer intresserad av helheten och miljön än själva växterna. Några gånger fastnade jag på plantskolan och blev stående i raderna av perenner, buskar och träd. Jag hade plötsligt sett något som såg spännande eller intressant ut. Då hände något i mig. Jag blev lite nyfiken och frestad – men inte tänkte jag något särskilt på att växter är olika och kräver rätt förutsättningar vad gäller jord, ljus och vatten. Visst, jag hade en aning men det var inte mer.

Bilderna i det här inlägget är fotade foton, det säger i alla fall någonting även om kvalitén är sisådär. Här ovan ser man före och efter ( efter några år alltså).

Så småningom, med barnen utflugna, efter flera flyttar, brytningar och förändringar i livet, så hamnade jag och min käre här på en kulle med utsikt över Östersjön. Vi hittade snabbt var sitt jobb, efter första sommarens cykelturer köpte vi en gammal bil och ägnade sedan den mesta tiden åt vårt lilla hus.
– Huset blir vår lilla pärla, sa vi och jämförde haspar till fönstren.
Ekonomin gjorde att vi ofta var tvungna att lägga band på oss, hitta på egna lösningar och vara kreativa. Allt gick framåt med huset de första åren. Trädgården var skön att gå runt i, grilla och njuta årstiderna i.

På grund av olika omständigheter i livet hamnade jag i den där renoveringsvevan i utmattningsdepression och det var någonstans i den där sjukdoms- och läkeprocessen som jag upptäckte trädgården på riktigt. Jag började tänka trädgård, fantisera trädgård och vara i vår egen trädgård på ett annat sätt. Se med andra ögon – jag UPPTÄCKTE!

I tre månader satt jag i en fåtölj i kupan på ovanvåningen och plöjde Lars-Åke Gustavsson två stora band ‘Rosor för nordiska trädgårdar’.


De vackra och tilltalande bilderna och de korta beskrivande texterna passade mig perfekt eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig. Jag hade knappt hunnit pipa att jag önskade de där böckerna förrän min man hade beställt dem. Detta var vid millennieskiftet 2000.
Jag var själaglad över att bara få hålla i dem och flera år senare berättade jag för L-Å Gustavsson vad de där böckerna betytt för mig och mitt tillfrisknande. Han satte sin kråka i del ett och berättade att han å andra sidan fått höra att en annan kvinna hade fått spräckt näsben eftersom hon hade legat och läst just den tjocka tyngre delen!

Vissa böcker måste man läsa sittande i en skön fåtölj så man kan hålla boken uppslagen med en penna och ett block… Bilderna gjorde mig förälskad och faktiskt alldeles pirrig. De väckte både längtan och förväntan. Jag skulle, jag ville, jag måste plantera rosor och de skulle vara rotäkta och gammeldags! Inga rabattrosor skulle göra sig besvär här på kullen. Nej, en rosengång med klätterrosor skulle det bli!

I min närhet fanns Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening som jag sökte mig till, jag lånade trädgårdsböcker på bibblan, läste trädgårdstidningar och gick studiecirkel för att lära mig mer om växternas vetenskapliga namn. Ville kunna och ville förstå!
Jag var över femti och befann mig på andra planhalvan och detta blev som en fullständig explosion inom mig. Det fanns en helt ny intressant värld att utforska och sakta, sakta började trädgården att utvecklas genom många små och stora, förståndiga och oförståndiga beslut.

Att förändra eller bygga en trädgård är inget kvick-fix! Man måste hålla tålamodet hårt i hampan hela tiden utan att samtidigt förtränga den där härliga känslan som vi kallar för LÄNGTAN.
Längtan efter att få tag i en viss växt, plantera den, se hur knoppen utvecklas, om verkligheten blir som planen vi hade, om fröet inom oss gror och kan bli något vackert.

Kanske har du själv liknande upplevelser eller har du fått trädgårdslusten med modersmjölken?/Agneta

 


4 kommentarer

Småkungarna; en sorts saga

Inför valet i Ungern så återbloggar jag denna lite uppdaterade berättelse, från sommaren 2017, om de fyra småkungarna:

Det var en gång, ja, så börjar alla sorts sagor, fyra småkungar som styrde var sitt rike. Jo, de var verkligen mycket mäktiga men liksom små inuti.  De satt i sina guldtorn och gillade, märkligt nog, att skrämma och plåga vissa medborgare men stänkte samtidigt lite honung över andra! Som kung måste man skaffa sig en hejarklack som hela tiden villigt viftar med flaggor och ropar ens namn.
I en stuga på en kulle, i samma värld som de där småkungarna, bodde en liten obetydlig gumma som ändå vågade sig på att bjuda hem de fyra småkungarna. De hade ingen aning om att hon tänkte på dem som SMÅ. Hon tänkte att deras tankesystem kanske var lite väl outvecklat inom vissa områden. Hon tänkte att de saknade riktigt insikt i hur människorna i deras respektive riken mådde och vad invånarna behövde för att leva bra och tryggt.

Nu var det sån tur att alla fyra behövde ha ett par dagars ledighet. De hade rullat ut miltals med taggtråd, kört stridsvagnar och fängslat folk från krigshärjade länder, fixat tillbaka världen till kalla kriget eller i alla fall näst intill, byggt murar,  eller tänkt och pratat väldigt mycket om att bygga murar som skulle vara mycket långa och mycket höga, så till den milda grad att alla fyra helt enkelt var utslitna.
Den lilla obetydliga gumman, för sin del, tänkte att de där kungarna nog behövde henne.

–  Jag är urless på att höra en massa trista och fruktansvärda nyheter om vad som sker i deras länder, sa gumman till sin gubbe en morgon. God mat, vila, frisk luft för alla fyra blir en omstart och så lite input av sunt förnuft så är saken biff. Som jag uppfattar det är de både bakåtsträvande och orimligt hårdhänta mot sin befolkning och andra behövande. Vi kan inte bara sitta och låta det ske men tror du att de vill komma hit?
Hon var en sann optimist och hörde inte vad gubben muttrade men han nickade och det tog hon för ett JA! Hur det nu gick till så tackade alla småkungarna ja till inbjudan.

När de kommer hit ska jag hjälpa dem att förstå en del saker som de inte verkar fatta, tänkte den lilla obetydliga gumman medan hon förberedde allt inför ankomsten. Hon handlade, skördade tomater, skar sallad,  stekte sillar och stekar, bäddade rent i sängarna, ansade rosorna och tog sig därefter ett varmt massagebad. Nu var hon redo.En medelhavsros i Skåne

Dagen efter kom den förste småkungen med ett alldeles eget privat privatplan för att ingen skulle känna igen honom. Han hade dessutom kammat bort sin gula lugg, visade flinten och hade en snodd om håret i nacken. Ja, visst, vi har hört att det är lätt att tappa perspektivet när man sitter där uppe på toppen men han visste hur man enkelt kunde förkläda sig och påstå att lögner är sanningen och tvärt om förstås.

Tyvärr finns det ju ännu fler usla småkungar  i världen men jag tror jag börjar med den här kvartetten, tänkte den lilla gumman hoppfullt när hon hälsade Ettan välkommen in i stugan. Hon tyckte att han ryckte konstigt i hennes arm men hon klappade honom förlåtande på kinden.
Tvåan kom nersinglande i fallskärm efter en snabb luftfärden över Östersjön.
Till stridspiloten hade han sagt att han var ute på en slags spaning innan han hoppade ut ur planet. I den här munderingen känner ingen igen mig, tänkte han när han drog i snöret och fallskärmen vecklades ut. Han landade perfekt i gummans potatisland.
Han var till skillnad från Ettan en ganska bildad man med ett rikt och vackert vokabulär. Men likväl var Tvåan okuvlig och tyckte att hans eget rike, som i fornstora dagar varit ännu mycket större till ytan, inte var tillräckligt stort i dagsläget. Han var bra sugen på att fortsätta utvidga landet mer mot de gamla gränserna. Han hade redan gjort, som han tyckte, några försiktiga försök. Kosta vad det kosta vill, han gjorde ju bara det han själv tyckte han hade rätt till.

Trean kom till slut på en blå damcykel. Han bodde ju vid den vackra floden Donau så den blå färgen var nära hans stelnande hjärta. Han han hade parkerat vid Bäckströms i Ystad och gått in i hattaffären och köpt en smårutig gubbkeps därtill satte han på sig sina skummaste glasögon. Förklädd till vilken Ystadsgubbe som helst tog han cykeln till en korvkiosk. Där köpte han en korv med senap inte hälften så god som korven hemma, fastslog han. Sen gav han sig av ut på landsbygden och fann ett backigt och öppet landskap. Flåsande ledde han cykeln mot huset på kullen. Det var passade eftersom han ville ge sken av att han hade cyklat ända hemifrån.IMG_8032Han hade varken behövt keps eller solglasögon eftersom få personer skulle ha känt igen honom. Det folk däremot visste om Trean var att han gärna plockade ut stora bidrag till sitt rike från EU men under inga villkor ville följa gällande spelregler. Han till och med förfalskade sitt eget lands historia.
En sån som obekymrat fuskar i spel, tänkte den lilla gumman om honom.

Medan de väntade på Fyran blev det fika på verandan. De förbjöd henne att fotografera men hon tyckte de såg ut att trivas där de satt i sällskap med Mozart.
Verandan med Mozart
– Det kommer nog att bli lätt som en plätt, sa hon till sin gubbe medan hon var inne i köket och hämtade kanelbullarna. Jag vill få dem att tänka att de skulle vilja göra varenda unge i sitt respektive land till en mätt, glad och kreativ medborgare! Och att om man ger alla samma rättigheter, skola och sjukvård så minskar hat och kriminalitet. Är det möjligt att de kan nappa på mitt prat? Önskar jag visste svaret – men nu låter jag dessa gubbar får träffa varandra, vara lite lediga och diskutera livets glada och positiva möjligheter. Jag har ordnat bra tolkar. Bara Fyran dyker upp snart!

Så kom han gående med ett helt litet följe av ynglingar som alla var utklädda till sultaner. Klädesplaggen fladdrade i vinden och Fyran ville tala till folket. Han sneglade på trion vid bordet. Röstläget var pressat och han talade mer till sina småsultaner än till de som redan satt vid bordet.
– Vårt gamla stolta land har i långa tider blivit förminskat och förnedrat av hela västvärlden! Alla förnedrar ständigt vårt storslagna folk. Jag tänker på den gamla storhetstiden, och jag, jag säger förresten än en gång: Vi har aldrig gjort något och det var absolut inte jag! Och om det var jag skulle jag göra det igen…
Här avbröt den lilla obetydliga gumman honom och höll fram fatet med kanelbullar och kaffe. Han började med samma spända röst tala om den enastående kaffekulturen i sitt rike och att kanelbullar än idag bakas i de avlägsna bergstrakterna.

När alla hade fikat fick småsultanerna gå in till gubben och se på ett sportprogram för nu var en cykeltur inplanerad.  Det fanns lånecyklar och de gav sig av. De skulle bara en liten bit bort. Småkungarna var lite otränade på cykling, utom Trean förstås, och de tävlade lite i nerförsbackarna om vilken som kunde rulla längst.
Cykel o åkerkant
De kom fram till ett gammalt tegelhus. Det var ett boende för nyanlända. Den lilla och fortfarande hoppfulla gumman visade och berättade om längan som hade brunnit. Den som några skånska terrorister hade stuckit i brand på natten när alla sov.
Här hade hon tänkt att de skulle lyssna intresserat på henne och oja sig över det hemska men de tränade bara på att cykla snabbt, bromsa och få cyklarna att stegra sig. De hade så hjärtans roligt att hon inte ville avbryta deras lek.
Terroristerna var förmodligen förledda och vilsna människor, hade hon tänkt säga  och att det var småkungarna som, med sitt sätt att orera, hade inspirerat dem. De hade så att säga fått indirekt tillåtelse att sticka hus med sovande människor i brand, genom att småkungarna hade talat så illa om folk med annan härkomst och allt det där med murar och taggtråd.

– Hat föder hat och har vi inte alla annan härkomst. Varför tror alla att just deras folk eller klan är den mest överlägsna? Det är ju enfaldigt, försökte gumman men nådde inte fram.  Nu hade hon planerat att visa hur vacker den nersmutsade Östersjön är. Det som finns i vattnet under ytan syns ju inte. Det här var också viktigt, tyckte hon.

Hon började tala om klimatet och förklara vattnets betydelse för mänskligt liv och leverne. Värmeböljor och torka hotar många länder i flera världsdelar och stora skaror människor kommer att röra sig över jorden eftersom de helt enkelt inte kan bo kvar i sina länder, sa hon, och ni kan inte bygga murar mot värmen! Ni kastar bort pengar på sånt som är oväsentligt! Vi människor måste samarbeta när det gäller klimat och miljö…

Här avbröt Ettan henne: – Det finns inget klimat! Och om det finns så tar jag hand om det, jag fixar det, lilla gumman!
Lilla gumman! Hon var en sån men att SÄGA det så nedlåtande! Hon darrade av ilska men sa ingenting. Äta hennes kanelbullar kunde de minsann men hur hon än försökte så lyssnade inte småkungarna. Nu körde de bromssladdar hela grusvägen ner.  Tvåan höll på att hamna i kornåkern på ett ställe och de andra tre skrattade skadeglatt.

 

Väl framme tog alla småkungar av sig skor och strumpor och gick barfota i vattenbrynet. Då kunde den obetydliga lilla gumman inte låta bli att ta en smygbild. Kunde kanske vara bra att ha i något sammanhang.
De verkade trivas tillsammans på den ganska tomma stranden men när en grupp ornitologer kom med sina stora tubkikare så ville småkungarna genast upp till huset på kullen igen.  Hon förde dem tillbaka till cyklarna och så tog de den längre asfalterade vägen hem.
Det bästa som huset förmådde stod snart på det dukade bordet med fyllda skålar och fat. Småkungarna lät sig smaka men snart käbblade och gnabbades de om vilket land som hade den bästa eller äldsta matkulturen. Hennes gubbe slapp käbblet eftersom han satt med småsultanerna på verandan och lyssnade på världsmusik medan de åt. Efteråt fes och rapade småkungarna efter eget behag medan de gick omkring i sina sidenpyjamaser. Lite rusiga av vin och mycket mätta somnade de gott i sina sängar.
Den obetydliga lilla gumman kunde själv inte somna på ett par timmar. Nästa dag skulle det gå bättre, tänkte hon och funderade på en lämplig strategi. Hon ville få dem att fatta!

Småkungarna drömde gott och obekymrat fram till gryningen. Då gjorde de det som de kommit överens om; gick upp och bytte på ett eller annat sätt förklädnader med varandra och småsultanerna, smög tysta ut ur huset och blev hämtade av grannens taxibuss. Till chauffören sa de att den lilla gumman och hennes gubbe hade haft maskerad.
När den lilla hoppfulla gumman kom ner till köket så var huset tyst och tomt!

Det låg fyra lappar i köket. På en gul post-it-lapp hade någon ritat två prickar och en glad mun ochpå baksidan av ett kvitto satt en cykelnyckel fasttejpad. Med fint bläck på ett papper med vattenstämpel stod det något med kyrilliska bokstäver (tolken översatte senare: Tack, för en härlig semesterdag i din lilla datja vid havet) och på en skrynklig bit papper stod det: här översatt till svenska; Skicka hit receptet på kanelbullarna!

Den lilla gumman kände sig lite lättad, nej, hon var mycket lättad. Något bra gjorde jag väl ändå, tänkte hon och för sin gubbe visade hon bilden på de fyra småkungarna barfota i vattenbrynet.

– Ska jag ta bort den?
– Det kanske är bäst, sa gubben, men å andra sidan…
– Tänk, inte så, sa den lilla gumman, och kände sig nöjd trots allt!

Tack för att du läste och orkade du ända hit så kanske jag skickar den där bilden till dig – eller inte!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 


2 kommentarer

Påsken 2018 blev vit och lite underlig

Jag hade tänkt mig ett inlägg om trädgården men det blev avigt, medan vintern, som aldrig vill ge sig, stal inspirationen. Det får anstå till nästa gång.
Den här påsken har varit ganska underlig för vår del. Vi tappade geisten och farten. Det har inte bara berott på det eländiga vädret med ständigt nya snöfall och kalla nätter. Två av fem dagar har i alla fall varit soliga, då har vi promenerat och nyttjat vårt underbara utespa. Man måste njuta när solen äntligen slösar med sitt guld. Den här bilden är från den soliga och alldeles vindstilla Påskdagen.

20180402 Påsk, solig påskdag

Min allra käresta och bästa vän har blivit röntgad och undersökt eftersom han ofta får jobbiga inflammationer och intensiv värk i fötterna och även i höger (!) handled.  Ett tråkigt och oväntat läkarbyte mitt i själva processen, för att få hjälp och kanske bot, ledde till ny väntan! Nu till mitten av april.
Under påskhelgen var det mest handleden som bråkade. Ändå är det här en man som inte vill eller kan låta bli att göra saker som att slipa och olja in arbetsbänkarna i köket, det blev fint!
Nå, vi brukar inte gräva ner oss utan summerar krasst: Det blev ingen vidare påskhelg och ledighet för någon av oss. Som pensionär så är man också ledig när ens käresta är ledig från sitt jobb. Så tycker jag, då ska man träffa familj, vänner och åka på konstrundor, fika någonstans och göra annat trevligt. Inget av detta blev av. Det gick inte ens att vårstäda trädgården eller se om huset efter vinterns framfart. Vintern höll på!

Från Skärtorsdagen en liten video, på en knapp minut, som jag visade i mitt flöde på FB. Observera att den inte är tagen i svartvitt,  vädret VAR helt enkelt svartvitt.

Man får hitta glädjeämnen så man inte ömkar sig. Jag gladde mig åt mina stora kamelior som nu blommar återigen. Det anser jag är helt makalöst. Jag tror den här stora har varit utan blommor i kanske tre månader under ett år. Den verkar sätta knoppar hela tiden. Du ser hur stor den är om du letar efter mitt huvud när jag står bakom den.

Tulpanerna, som jag har dragit upp i kruka, och skulle ställa på verandan eller i växthuset,  nu i påsk, tog jag från vinterträdgården och in i huset.  De mörkrosa tulpanerna blommade över och de randiga i vitt och rosa, som syns ovan, började blomma alldeles lägligt i början av påskhelgen.

Man vänder vädret ryggen, matar småfåglarna, läser bok, löser korsord (nytt för mig), gläder sig åt att ha ved till kaminerna och tak över huvudet! Man kan också laga mat ihop och njuta av att servera en ljummen lunchsallad i en ny vacker skål. Vi valde helt bort påskbordet i år. För mig är frukosten faktiskt det viktigaste målet. Vi varierar oss; te och smörgåsar är nog  helgfavorit; ibland  kanelade äppelbitar på havregröt; eller kanske kaffelatte och ägg… Ensam gillar jag yoghurt med bär och fröströ.

Vi tog emot ett gratiserbjudande på Netflix och vråltittade på en polis-serie. Fyra avsnitt med en matpaus, haha, det blir man trött av vill jag lova. Jag somnade i det fjärde avsnittet och missade upplösningen!  Normalt sett så tittar jag inte på något man måste följa eller vänta på. Men som pensionär måste man bara se nyheterna tillsammans.

Vi gladde oss åt två sköna solskenspromenader på våra bådas fungerande fötter. Här ovan är vi vid havet i Abbekås. Ljudet av vågorna och ljuset tar man med sig hem.

Längtan efter barn, barnbarn och barnbarnsbarn eller vänner försvinner inte men det känns bättre om man gör som en kreativ FB-Maya uttryckte det: – Tänd din inre sol!
Det är en bra strategi! /Agneta

 

 

 


2 kommentarer

Gudrun och Bob

Innan jag gick iväg så tog jag fåniga selfies, via hallspegeln, klädd i min gamla röda kappa. Den gillar jag skarpt men hade börjat funderat på slänga eller ge bort den, i alla fall eliminera ur min garderob. Egentligen hade jag inget mål för promenaden men man måste ju röra på sig. Jag sicksackade mellan isfläckar och snörester på trottoaren. Längst ner i min svarta tygkasse hade jag en bok som jag hellre ville läsa än promenera i avgaserna från eftermiddagstrafiken.
Ett upplyst inbjudande fönster, en dörr slogs upp och jag drogs in i värmen. Jag övervägde priserna för fikat här i city men bakom disken stod en leende ung man och såg rar ut.
Sen balanserade jag kaffemuggen och fatet med kanelbullen, försökte undvika att kliva på rockar och jackor som folk hängt bakom sig över ryggstöden. Lite längre in fanns ett litet runt bord med en ensam stol. Disken på bordet störde mitt ordningssinne, jag tog bort det till brickstället och innan jag sjönk ner på stolen knäppte jag upp och tog av mig kappan, vek ihop den och la ner den på golvet mellan stolen och väggen.
Så en klunk kaffe och mjölk i munnen och det plingade i min mobil. Nej, det var inget viktigt, jag stängde av mobilen och fiskade upp boken, slog upp den och började läsa. Modeslavar från 2017 som en vän rekommenderat.
Ett sorl av röster fyllde caféet och min blick drogs mot de stora fönstren ut mot gatan. Därute hastade folk huttrande förbi. Jag fick en känsla av att jag hade varit här tidigare men kunde inte erinra mig när det hade varit i så fall.
Genom sorlet hörde jag en varm röst som på oefterhärmlig skånska sa: – Man måste vara fucking snäll, Gudrun!  Att vara snäll är att vara smart, vet du…  Jag vred lite på huvudet för att höra bättre och såg genast Bob Hansson, lite framåtlutad över en kaffekopp, och så upprepade han sig och tittade över koppen mot någon som jag inte kunde se. Jag blev fånigt blyg och alldeles varm inuti, röd om kinderna också, tror jag. Här satt en man som jag med stor glädje hade lyssnat på i radion. Hans finurliga och varma betraktelser som jag gillat så mycket. Gillar.
Den han pratade med satt snett bakom mig. Jag ville varken vara påflugen eller verka nyfiken. Jag snarare vände mig lite mot väggen och tog upp min röda kappa från golvet. Jag fumlade lite, låtsades leta efter något i fickorna men ville samtidigt lyssna. Bob talade med en kvinna, det hörde jag, men inte vad hon sa.
Så sa han något som jag också kände igen från Tankar för dagen i P1: – Du vet, Gudrun, det finns många tusen gånger fler goda hjälparbetare i världen än det finns journalister.
Hastigt reste jag mig och var på väg att stega över till deras bord och säga terrorister det ”rätta” ordet, men hejdade mig, skakade ut kappan och var på väg att sätta den på mig. Jag stod vänd från bordet med Bob och kvinnan. Jag tittade på den halvt urdruckna koppen och fatet med den oätna kanelbullen och skulle just sjunka ner på stolen igen när jag alldeles bakom mig hörde i mitt Bobvända öra: – Vilken snygg kappa du har!
Så svepte en vithårig kulturtant förbi i riktning mot toaletten. Det var hon, Gudrun Sjödén alltså. Jag kände ju lätt igen henne från de många katalogerna. Där stod jag i hennes kappa och var snygg. Det var alltså hon som… jag mötte Bobs ögon, han ryckte lite på axlarna och jag dristade mig till att luta mig fram mot honom: -Tack så mycket för alla kloka finurligheter!
Eller borde jag ha sagt finurliga klokheter, tänkte jag. Han såg uppriktigt glad ut och tackade i sin tur och sa att det var snällt sagt av mig. Allt kändes så förvirrat. Jag var redan förvirrad och det var först nu upprördheten exploderade inombords. Jag hade köpt kläder av den där kvinnan redan i hennes första affär på Regeringsgatan och häromdagen hade jag bestämt att det-sista-Gudrun-Sjödén-plagget-någonsin var inhandlat. Inget mer efter 40 år lång och trogen tjänst i Gudrunkläder.
Det var en intervju i Svenska Dagbladet med henne som hade fått mig att avlägga det löftet. Jag hade hört att hon var en hård chef men att hon var cynisk och hade så lite kunskap om vanliga människors liv gjorde mig ledsen och arg på samma gång. Jag var besviken för jag hade trott att hon var mer som jag själv. Och nyss hade hon gett mig, eller sig själv, en komplimang. Om hon hade menat att skoja med mig så gick det mig förbi just då. Jag sjönk ner på stolen igen, vrängde av mig kappan och gnagde på den dyra kanelbullen.
Jag var en av de där många kvinnorna som fick skylla sig själva för sina låga pensioner. Enligt henne hade jag kunnat välja andra vägar i livet; inte fött barn för tidigt; inte haft ett barn som behövt extra omsorg; inte blivit nerstämd och sjuk; inte jobbat ideellt i en förening; inte haft för mjuka armbågar; inte jobbat deltid när barnen var små; inte …varit en sån kvinna som satt sig själv på pottkanten, alltså enligt Gudrun Sjödén i den där intervjun. Kanelbullen smakade inget för smaklökarna var blockerade på något vis.
När jag såg henne komma tillbaka var bullen ändå uppäten och jag halvmumlade när hon närmade sig: – Jag tänker aldrig mer handla hos dig!
– Vad sa du? Hon böjde sig fram så hon fyllde platsen mellan mig och Bob! Jag hade hennes ansikte ganska nära. Jag behövde inte prata högt  och det var tur för jag skakade inombords. Sökte efter orden som inte direkt var mina: – Lyssna på Bob, Gudrun, det är smartare att vara snäll! Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt!
Vid ordet dör sträckte hon på sig, vände sig bort och jag tyckte att jag strax såg henne torka tårar från kinderna. Hon lutade sig mot Bob och en liten stund senare gick de tillsammans ut mot Regeringsgatan medan hon pekade ut saker i lokalen. Äntligen var jag redo att se till att inte längre vara registrerad som kund hos Gudrun. Utanför gick de åt var sitt håll. Sen när jag berättar det här för mina vänner så ljuger jag lite och säger att Bob vände sig i dörren och vinkade rart till mig, det gjorde han inte. Ändå kände jag mig ganska väl till mods när jag lämnade caféet i min röda kappa.

 

Tack för att du läste! Det var snällt gjort! Jag har inte markerat citaten men, som du förstår, har jag lånat citat av Bob Hansson.
/Agneta; som både är och inte är jaget i den här novellen


3 kommentarer

Resa genom bilder (2)

Pang på rödbetan med något annat först: Jag håller med författaren Bob Hansson om att det är smart att vara snäll. Däremot tycker jag att klädföretagaren Gudrun Sjödén varken är snäll eller smart när hon uttalar sig förklenande om kvinnor som har låg inkomst och låg pension. Bob Hanssons uttalande har jag hört sägas av honom direkt i radion medan Gudrun Sjödéns ord är filtrerade genom en journalist i en skriven artikel i Svenska Dagbladet. Hon har förklarat att hon inte menade riktigt så men… Jag hyllar Bob helt ohämmat och visar tummen och mungiporna ner åt Gudruns håll. Jag tror nästa blogginnehåll måste handla om Bob och Gudrun!

Ni kan väl följa med tillbaka till Thailand en liten stund så länge! Okej, lite av familjealbum men jag är inte färdig med resan till Thailand. Om jag letar bilder och berättar här så kommer jag ihåg mer och har det bevarat och tänk, du, du får läsa alldeles fritt och kan stänga av om du tröttnar eller ta en paus och göra dig en god kopp te eller kaffe! Jag gör det medan jag skriver. Bilden med tre generationer gillar jag extra!

Så mycket roligt och vackert jag har sett och upplevt; Victor som växer och som läser och pratar engelska med bravur; fina växter som klarar klimatet i Sydostasien; kulturen som förändras bara man rör sig några mil i en viss riktning; möten med andra människor; spännande och god mat nästan varje måltid – även om jag inte är jättepigg på att smaka allt; min son, svärdotter och Victor som gjorde allt för att jag skulle uppleva mycket och ha det bra.
Resans sista måltid åt vi på ett ställe som Victor valde (pssst, för efterrätterna, eller hur Victor?). En australiensisk restaurangkedja vars koncept var stor grönsaksbuffé och även stor efterrättsbuffé och som jag fattade en meny med cross-over-rätter. Jag hittade en rolig sugrörsbild som är därifrån.  Jag tycker vi ser säga-adjö-introverta ut alla tre.

Min svärdotter Keo och jag hade roligt tillsammans när vi ibland hade några timmar för oss själva. Vi tog den skrangliga bussen in till centrum av staden precis som för ett år sedan. En kvinna, klädd som en man, tog betalt av oss i år precis som i fjol. Det kostade fortfarande bara 10 bath vilket är ca 2,50 kr…
Lite överallt såg man unga flickor som uppenbart ville vara pojkar, det verkade vara vanligt och inget att dölja. Motsatsen, pojkar som jobbade klädda som vanliga kvinnor (inget blingbling) förkommer också, till exempel expediter eller liknande kundintensiva jobb.
En dag skulle Keo och jag promenera i hettan till ett stort affärscentrum på andra sidan en stor väg. Jag, med mitt katastroftänkande, tyckte att det var mycket vanskligt att gå över de där flerfiliga vägarna. Ni ska veta att Thailand ligger högt på listan för omkomna i trafiken. Svärdottern tog mig i handen och sa bara: – Nu går vi!  Och det gick ju bra! Statistiskt sett borde man väl titta på befolkningsmängd och antalet fordon och sedan jämföra innan man uttalar sig,  men 26 312 döda låter mycket mot 250 i Sverige. I Thailand bor det nästan 68, 5 miljoner och i Sverige…ja, ni vet.

På en av våra motionspromenader i villaområdet där de bodde  knep hon av en kvist från ett litet träd vid en damm. Det var Laos nationalblomma… så gjorde de ofta i Laos och sedan gick man till templet men den undersköna doftande kvisten.

20180209 Laos nationalblomma

Jag har inte diskuterat det där med religion särskilt djupt med Keo och inte med mitt barnbarn Victor heller. Men jag vet att hela familjen ibland besökte buddistiska tempel när de bodde i Sverige. När vi besökte den 8 meter höga stenen Hin Pad på toppen av ett berg så fanns det en liten iordningställd plats där man kunde tända ljus och be. Plötsligt blev Carl Victor ivrig och ville tända ljus, skriva i boken, lägga sig på knäna och be. Jag kom mig inte för att fråga honom om det där.  Om det var viktigt för honom så känns det bra för mig.
På en plats alldeles nära ska de så småningom uppföra ett tempel.

På den internationella skolan i Surat Thani, där man undervisar på engelska enligt amerikansk läroplan, arbetar min son som lärare och handledare för en grupp svenska barn. De flesta barnen på skolan är faktiskt thailändska eller har kinesiskt ursprung med föräldrar som vill att de ska lära sig engelska språket och som har råd att betala skolavgiften. De svenska barnen går här för att deras föräldrar arbetar i staden Surat Thani som är en livlig stor liten stad med gammalt och nytt sida vid sida. Det finns en hamn i floddeltat och nytt för i år var direktbåt till öarna som t.ex Koh Samui.  Ordet koh betyder ö. På skyltar kan man se det stavas olika koh, kho eller ko. Som om vi skulle stava så här: öh, hö eller ö. Kanske är det i översättningen från thai till engelska som förvirringen uppstår. Grammatiken i de sydasiatiska språken är mycket olika vår och hur deras stavning fungerar har jag ingen aning om.
20180216 Stina o Lily

Här ovan är två fina och supergulliga svenska flickor. Det är fredag och de har just kommit till skolan. Flera flickor hade just en sådan röd kinesinspirerad klänning den här dagen. Det firades kinesisk nyårsfest kvällen före och det färgade av sig i hela i staden. Både ute i gatubilden och inne hittade man kinesiska lyktor. Denna illusion av vår och  kinesiskt nyår med moderna och lite stela lyktor fanns inne i en slags galleria:
IMG_20180215_175512229_HDR

På fredagar behövde eleverna alltså inte ha skoluniformen på sig. De andra dagarna har alla skoluniform vilket jag tycker verkar mycket praktiskt. Sin personlighet har man ju chans att visa ändå fast på annat sätt. När ni ser följande bilder så är det blandat från en fredag och en tisdag. I matte höll de på med statistik och fick intervjua varandra om vilka vinteraktiviteter  (åka skidor eller skridskor, spela ishockey, göra änglar i snön…) de tyckte bäst om! Så var uppgiften i den amerikanska läroboken. Hallå, här borde läraren ha anpassat frågorna efter klimatet och barnens erfarenheter, tycker den här gamla läraren. Tänk om barnen på Grönland skulle intervjua varandra om vilka strandaktiviteter de tyckte bäst om; Spela beach-volly; bygga sandslott; surfa på vågorna; snorkla, bada och sola…
Carl Victor går i en engelskspråkig klass och jag följde lektioner i science, math och English i klassen och art i en blandad storklass. I idrottshallen avslutade de svenska äldre barnen dagen med lite bollspel. I skolan finns kök, matsal, ett fint litet bibliotek för skolbarnen, lekytor ute och i skugga för både äldre och yngre förskolebarn och en nyligen startad skolträdgård med grönsaksodling som de större barnen delvis skötte.  Allt är fräscht och delar av skolgården var mycket nyplanterad.

Skolgården, se bilder både här ovan och nedan, är delvis helt nyanlagd och vissa växter är ganska späda ännu. I skolträdgården stack det bara upp lite strån, chili, koriander…, för det var tämligen nysått. Jag tänker att dessa växter och anläggningarna på skolgården måste vara mycket tåliga. Barnen verkar springa som de vill men jag såg ingen som smög i de allra nyaste planteringarna. Växter och material måste, i perioder, kunna stå emot dagstemperaturer omkring +36 grader. Men också dagar och veckor med plötsliga regnskurar ibland så mycket regn att det blir översvämningar. Grus- och gräsytorna är därför viktiga, tänker jag.

Trädens skugga, soltak och parasoll. Allt är nödvändigt för att klara dagen i det här klimatet. Solen är underbar men också obarmhärtigt stark och het. Då är det skönt att svalka sig i havet! På morgonen en av dagarna på Koh Lanta tog Victor och jag en ”promenad” längs den långa gatan nära där vi bodde. En stackars padda hade blivit överkörd och snabbt torkat till en papperstunn grå läderbit. Redan då var det över trettio grader, hjärnan och kroppen blir slöa och saktfärdiga. Vi skyndade mot havet.

Ett sista fotocollage och under bilderna ett glädjande besked som jag fick ta del av på plats i februari! Första bilden är på två killar som gillar att umgås – här åker vi tuctuc.

 

Förmodligen kommer jag aldrig mer till Thailand men är väldigt glad över vad jag har varit privilegierad att få uppleva. I juni kommer familjen hem till Sverige, jobb och skola, familj och vänner väntar och ”…då ska jag komma och fixa i din trädgård, farmor och det bästa av allt är att vi kan fira jul tillsammans…” Citat från gissa vem!/ Agneta

 

 

 

 


2 kommentarer

Mest Rebecka

Idag för en vecka sedan hade tulpanbuketten fortfarande lite spänst och var dekorativ. Sen kom snön. Inte inomhus förstås men det klistrade sig, olika mycket, på våra fönster. Under veckan som gick förföll buketten utan att det kunde bli en ny på bordet. Det är ju ovanligt så här års. Några tulpaner kan man alltid kosta på sig…

Vi blev nämligen insnöade, okej, hahaha, mer eller mindre, okej, som vanligt alltså, hahaha. Träning, bokklubbsmöte, vävning och allt sånt fick ställas in. Jag var endast ute för att fylla på fröautomater och annat till våra vänner fåglarna. En stor flock steglitsor kom för första gången till oss. En morgon innan jag kom fram till fröautomaterna bjöd jag på frön i ett hörn där det var lä och lite snö – så jag eventuellt kunde fånga några av dem på bild.

20180227 Steglitsor

Under många dagar har det varit problem. Min man tvingades att ta sig till fots till och från bussen, han blev tvungen att stanna i Ystad en natt, vår bil stod på en åker efter förlorad sikt och så vidare. Lite gemytligt snökaos här på Sydkusten alltså. Igår lugnade sig vädret och vi körde till Malmö, så stod vi oväntat utanför Pudelsalongen med ett av mina vuxna barnbarn.  Men det var ju inte där vi skulle äta!
20180304 R o mormor utanför...

Barnbarnet Rebecka bor där nu, lite tillfälligt, under en praktikperiod. Nej, inte på Pudelsalongen utan i Malmö inte så långt från Möllan. Bäst att passa på att träffas. Tre saker hade vi bestämt i förväg. Ett besök på Designtorget först, lunch på det för oss nya matstället jord (ja, litet j) och sen några timmar på Trädgårdsmässan i Hyllie. Jord serverar bara veganskt  och vi blev så nöjda alla tre! Speciellt Rebecka som behövde ha koll på att hon tålde allt på tallriken. De lyssnade och fixade allt efter önskemål. Det är kvalitet det! Vi rekommenderar gärna stället men notera att  de bara har öppet dagtid.

Att möta en ung människa som i mycket drivs av passion är härligt. Rebecka skummar verkligen inte på ytan om hon är intresserad. Hon är mycket  engagerad i en ideell kulturförening. Hon har alltid föreningens bästa i sina tankar. Flera gånger under dagen antecknade hon saker som kunde vara till nytta! Här diskuterar hon tvärs över bordet med min man om en ny persondatalag som även en ideell förening berörs av.

Efter jord blev det mera jord eller allt sånt som har med jord att göra. Nu var det tre år sedan jag var på en liknande mässa så det var roligt. Extra kul att gå där med Rebecka i sällskap. Hon har ett ganska nyvaknat intresse för odling och jag tänker att hon har så mycket skoj framför sig.
När vi blev långrandiga bland fröpåsar eller förlorade oss i någon speciell monter så gick min Mats iväg och tittade på villadelen… Bruset på mässan är rätt tröttande och det tar energi att intressera sig för virrvarret av utbud. Klicka gärna upp bilderna här nere!
Vi var nöjda alla tre när avslutningsvis skjutsade Rebecka hem.

I bilen stack hon en liten rulle i min hand. Det var en fin liten färglagd teckning av en  Pelargonium tomentosum – en sån som hon fick av mig i november.
Under teckningen;  en varm ömsint och fint formulerad text; ett brev eller en dikt; ett sorts tack till mig för att jag är. Jag började gråta och det tog en lång stund innan jag samlade mig. Det har jag nog inte riktigt gjort ännu.
Hon sprider kärlek den där kära tösen, Rebecka! Och hjärtat blir fullt av kärlek hos den som tar emot!/Agneta