Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


13 kommentarer

Påminnelser

Drömde gjorde hon inte särskilt ofta, i alla fall kom hon sällan ihåg någon dröm. När hon nyss vaknade hade hon haft en rolig dröm som hon försökte hålla kvar när hon gick ner till frukost. Några glada barn hade ropat något obegripligt efter henne när hon hasade förbi i alldeles för stora skor.

– Jag drömde nåt! Här tvekade hon lite med orden och fortsatte: Jag var en dansant tant i för stora och knäppa skor. Hon mindes ett skyltfönster i Amsterdam.
– Mmm, sa han och fortsatta läsa tidningen.
– Och så skulle jag uppträda i en burlesk freakshow och… Nu försvann bilderna och känslan från drömmen.
– Ja-a?
– Lyssnar du? Hon var inte irriterade på honom mest på sig själv.
– Nu lyssnar jag!
Hon drog på orden och försökte minnas. Dum och rörig och osynlig blev drömmen.  Hon fick inget grepp om den. Han var tillbaka i nyheterna. Så där var det ibland, drömmen var egentligen oviktig . Det var mest irriterande när man verkligen ville säga något viktigt i ett samtal med flera. Tankarna slank undan och dök upp för sent medan diskussionen hade fortsatt runt bordet. Det man ville säga hade blivit inaktuellt. Ibland avbröt hon någon burdust för att säkra sin kommentar eller sitt inlägg men det kändes inte trevligt. Sen ville hon inte förklara varför hon gjort så. Ack, ja, så var det med det.

SONY DSC

Ett par timmar senare satt hon vid sitt skrivbord och funderade på om hon skulle skriva blogg, rensa i de staplade pappershögarna, stryka tvätt eller ta en lässtund. Det surrade i mobilen. Biblioteket påminner om att hon måste lämna tillbaka…nej, hon lånar om Werner Aspenströms samlade istället, det var smidigt över nätet bara hon kom ihåg sin inloggning på bibliotekets hemsida!

Hon satte sig vid datorn och rensade lite i några fotomappar. Enskilda bilder på skrivbordet var lätta att klicka upp. Ett foto från den torra sommaren 2018 fick henne att kippa lite efter andan; trädgården i allra bästa rostiden, solen och värmen som bruntorkat gräset till slut, hur de ändå kunnat hylla lerjorden som sparat fukt långt nere under rabatterna; den vita molnfria himlen och fika under det röda parasollet.
IMG_20180615_163940144

Den eviga sydvästan ven och regnet kom på tvären igen. Hon hörde hur det busade där ute. Sveriges vattenmagasin var väl fulla vid det här laget. De hade skojat om att bonden snart kunde sätta ris på den stora åkern västerut. Egentligen var det inget roligt med det men de skojade ofta om det farliga och sånt som var fel och obekvämt. De kunde ligga i sängen och skratta åt någon dumrolig kommentar långt efter att lampan var släckt.

Visst fattade folk i allmänhet att de snart måste ta gemensam ställning? Visst måste politiker fatta jobbiga beslut men om även folk börjar stoppa huvudet i sanden så… Tänk om allt faller isär! Så svårt som det ändå måste bli med vanor som måste brytas och privilegier som måste dras in.
IMG_0538
Hon klickade upp ett foto. Hit längtade hon för den magiska känslan platsen hade förmedlat. En trädgård som ingen annan.

Hans steg i trappen och tittut  där kom en kopp kaffe framför henne. Doften av kaffe, äntligen gillade hon den igen och hon sken upp. Han sjönk ner i fåtöljen med utsikt mot havet och den gamla kyrkan. Hon drack det goda kaffet i arbetsstolen. Nu smakade det äntligen efter en veckas tärande kombination av magsjuka och förkylning.
– Jag oroar mig för att allt kommer falla isär, sa hon och fortsatte: En sammanklappning som försvårar allt som måste göras. Klimatflyktingar som inte är välkomna, krigsflyktingar som fastnar vid murar och stängsel… Egot är stort och hur ska det bli med alla tjockhudade empatilösa gubbar som bestämmer runt om?

Det blev tyst en stund sen: – Nationalstatslängtan verkar ploppa upp ur jordens inre som giftig flugsvamp och denna plågsamma fattigdom OCH överdådiga rikedom. Det går helt enkelt inte ihop och jag är för gammal.
Du, sa han lugnt, nu tänker vi oss att något händer, folk tänker till, nu i Corona-epidemins tid, fattar folk plötsligt att det inte bara är att köra på i de gamla hjulspåren att allt hänger ihop iallafall. Man kan inte låta allt fortgå!
– Jo, ja, sa hon, låt oss hoppas.  Nu ska de ut och fiska ål igen, far och son! Vi läser väl vidare efter kaffet?

IMG_20200212_104857143

Hon hade skaffat en tjock tegelsten som heter ‘FRIHET Makt, kontroll och kampen för vår framtid’ skriven av den brittiska filosofen Raoul Martinez. Den skulle hon ta itu med när ljuset räckte, sinnet var lugnt och hjärnan kunde ta emot innehållet.

Lev väl och dela med dig om du kommer på något bra./ Agneta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


8 kommentarer

Kul-tur (9) … ett restlager

I albumen i molnet hittar jag bilder, fångar upp några tappade trådar från hösten 2019.
Som den här nere: en liten flicka tittar ner på sin T-shirt medan många av  nötkreaturen bakom henne liksom  studerar henne. Lite längre ner hittar du mer text om fotografen.

IMG_20191024_135810904_BURST001

Tappade trådar från hösten var det, jag menar inte bokstavligen tappade trådar från mina textila grejer jag håller på med. De trådarna ligger just nu överallt i min tillfälliga textilverkstad och på husets längsta bord i matsalen. Kanske blir det ett slags textilt verk som blir något att visa så småningom. Jag jobbar på det!

Det har blivit ett litet lager med bilder från utställningar som jag vill dela med mig av.  Under höstens regnande och gråväder höll vi helt enkelt på att bli innekatter, såna som stannar i dörren, vänder om och går in igen, såna som bara vill slumra vid den varma kaminen. Alldeles mjuka och slöa blev vi.

När vi var på Fotografiska muséet i Stockholm såg vi flera utställningar som gav oss näst intill andnöd. En av dem var Saga Wendottes ”In between realities” och här gör mina mobilfoton nästan narr av de fantastiska bilder som visades. Efter gymnasiet kom SW direkt in på Fotoskolan i Stockholm. Saga Wendottes fotobarn är ett resultat av hennes genomarbetade bilder. Fotografering, klippa, klistra, flera gånger och  förstås däremellan manipulationer i datorn om jag begrep det rätt. Det skulle ha varit lätt att bara släntra förbi, nickande mot de docklika barnen, men, tack, vi stannade upp. Här fanns rysansvärda undertoner och rättfram eller underförstådd samhällskritik.

Barnen ser så gulliga ut med sina stora huvuden och fina drag, miljöerna där barnen befinner sig är trolska och sagolika men allt är en chimär. I träden ovanför ‘Rödluvan’ sitter mängder av svartfåglar vakande i hotfull stillhet. I handen har den förtjusande lilla flickan, med den blommiga klänningen, en kniv. Håll utkik efter namnet, Saga Wendotte, och om det finns en utställning i närheten åk på direkten!

IMG_20191024_122338551

Nästa stora och mäktiga utställning fick oss tårögda!  Fotografen har rest runt jorden i flera år och dokumenterat olika minoritetsfolk i sina högtidskläder och i deras naturliga miljö. Fotot ovan är från Anderna. Det går inte att återge utställningen så ett enda simpelt mobilfoto får räcka. Fotografen heter Jimmy Nelsson: ”…utan att vilja romantisera deras svåra liv, eller förneka de privilegier vi åtnjuter, blir det mer och mer tydligt att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom.”

Nä, just det!

Inträdet till Fotografiska är rätt saftigt och det var dyrt att ta en fika där men skåda utsikten över Saltsjön och Stockholms inlopp! Maten på restaurangen, ytterligare en trappa upp, lär inte gå av för hackor men så tjocka plånböcker hade inte vi.

En konstnär som Stina Wollter mötte jag första gången för flera år sedan i radion som en röst med ett personligt tilltal, så såg jag hennes härliga dans i underkläder på You Tube, då fick hon en kropp till rösten och i början av december var vi på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona och såg hennes måleri, collage och andra uttryck. Återigen vill jag framhålla att dessa mobilfoton inte gynnar konstverken men ni får en aning om vad denna kvinna kan! På Pumphuset bidrog man med en frivillig slant i en låda. Konstlokalen och ett litet lokalmuseum ligger beläget alldeles intill Öresund.

Jag fick ett tips av en vän att det fanns ett sommarprogram från 26 juni 2019 på SR-play som  jag borde lyssna på. Stina Wollter berättar där hur hon hade en fyra månader lång relation med en mycket, mycket sjuk flicka. Jag satt trollbunden i soffan, alldeles varm i hjärtat och grät tyst. Vilken flicka och vilken Stina! Programmet finns kvar, lyssna!

IMG_20191024_121722359
Och vi kommer ihåg att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom!

Lev väl!/Kram från Agneta

 

 

 


6 kommentarer

Skyltar av emalj

Jag kanske minns fel – men som jag minns det är det ganska vanligt att småstäder har emaljerade gatuskyltar. Till hundra procent säker är jag att jag har stannat många gånger och beundrat vackra, gamla och kanske nya, emaljerade reklam- och gatuskyltar. Lite här, lite där och lite varstans.

Det första hus som jag 1970 blev delägare till hade numret 26 på en vacker liten nummerskylt i blåvit emalj. Om det var fel ursäktar jag mitt sviktande minne, för det är så jag minns det och jag gillar hur-som-helst fortfarande emaljskyltar väldigt mycket. De här skyltarna här nere såg jag hos Skillinge Emalj i förra veckan.20200130 Skillinge emalj
Jag vet att jag har tagit foton av trevliga emaljskyltar…gatuskyltar och andra…men eftersom mitt albumsystem är, har en, hrm, bohemisk ordning, så hittade jag inte en enda bild på dito sorts skylt trots att jag letade i ett par timmar. Väldigt många bilder på trädgården, interiörer, tekannor och Victor fanns det och ännu fler tekannor förstås.
Men inga emaljskyltar dök upp i något av de många album jag tittade genom, de kommer säkert nästa vecka när jag söker något annat.
För några veckor sedan satt vi och åt vår goda pensionärsfrukost som vanligt vid köksbordet. Därifrån är det tre meter till ytterdörren. Om någon kommer med bil HÖR vi det och på dörren finns en bra dörr-knack; KNACK, KNACK, KNACK!
Den förmiddagen väntade vi en leverans till dörren men ingen bil kom.
Ni vet att den moderna världen tillåter att en ser var leveransen befinner sig och var den är just för tillfället.
Så läste vi om besöket för vår leverans: Varit där, ingen hemma!
Vi regerade: Va!
Vi hade ju suttit minst i en timme och väntat, druckit svart kinesiskt te, ätit goda mackor med mycket grönt och druckit vår pro-viva ur små marockanska glas samtidigt som någon påstod att vi inte hade varit hemma!

På något sätt hade vi båda gått och väntat, i nästan 25 år, på det där tillfället: Vi bara måste ha en skylt med tydlig gatuadress på gaveln av huset. Ingen kommer någonsin kunna påstå att hen har varit här utan att ha kunnat hitta oss!

Så beställde vi en klassisk gatuskylt från Skillinge Emalj. Lite senare körde vi till Skillinge  och hämtade den underbart vackra skylten! Nu kan vi säga till chauffören: Du ser direkt när du är framme, skylten sitter på gaveln!
20200130 Skillinge emalj utomhus
Emaljering av klassiska gatuskyltar görs här varje vecka och man kan beställa direkt via Skillinge Emaljs webshop. Det gjorde vi här: http://www.skillingeemalj.se

Du kanske hittar något emaljeringsföretag närmare
dig annars skickar Skillinge Emalj med post hem tillIMG_20191215
dig. Vi är så glada över skylten som är ett smycke
på vår husgavel.
Lev väl och blomstra!/Agneta

 


4 kommentarer

Nästan vilse

Solen stod lite lågt på himlen men det var ändå ljust nog, samtidigt fanns det lite upptornande moln bortåt havet till. De klädde sig för en skön nästan-vår-promenad och varsin liten clementin hade de med sig. Trollhasseln intill huset lyste med sina gula små kvastar och snödropparna i hörnet av rabatten visade lite av det vita i de annars så gröna knopparna men snart så, snart så. Ljuset!
De tittade på varandra och sa med en mun: Nu kommer det!

De var väl inte riktigt gamla än men han hade ofta ont i fötterna och hon hade sin yrsel. Men för tillfället var det inte så farligt med något av det där. Specialskorna hjälpte honom att klara promenaderna. Han kunde liksom rullade fram på sina rejält rundade sulor och den här dagen var inte hennes yrsel så påtaglig.
20200125 Hästhage 1De körde några få kilometer och parkerade vid fiskeklubbens hus. Ingen bil fanns på den lilla vändplatsen men så fort de kom upp på stigen mot åmynningen möttes de av en hund som vallade sin flock glada människor.
Solen, tänkte hon, det är solen som gör oss snälla och nöjda.

Stenskravlet klapprade lågmält då vågorna sakta rullade in. En stund blickade de ut mot horisonten och tog in allt det vackra. Den lite skrangliga träbron förde dem över åns glittrande virvlar på väg mot havet.
De traskade upp mot kanten av en hage och fortsatte rakt över kustvägen. Tysta gick de förbi några hus och svängde in på en stig kantad av nyponbuskar. När hon gick här senast var det försommar och hon deltog i en fågelskådarvandring. Nu ville hon visa den fina biten natur mellan golfbanan och havet.
– Jag tror att vi gick in genom den här grinden eller så var det där borta! Hon pekade framåt mot ‘där borta’ och det var dit de gick.
– Läste du om fördelningen av världens rikedomar?

20200125 Fårhage 2Hon svarade nekande och tänkte att det hade hon upprörts över så många gånger att hon inte alltid måste uppröras ytterligare en gång. De kom fram till den smarta stättan som lätt förde in dem i fårhagen med minst ett hundratal nyponbuskar glest utspridda och med några gamla ekar i fonden. Där hade fågelskådargruppen stått i maj med kikare och lyssnat efter några fåglar, vilka fåglar det var kunde hon inte minnas nu.

– Man blir arg när man läser att de redan rikaste i världen förra året ökade sina förmögenheter med 12000 miljarder kronor. Du, det är femhundra personer vi talar om, som på bara ett år… De kunde ju göra massor och vara med och lösa klimatfrågan!
Hans röst var verkligen arg men inte uppgiven.
– Mmm, håller med men glöm inte att se hur fint det är här!

20200125 Skivarpsån krökDe stannade upp mellan träden där stigen vände neråt mot ån. Här måste vattnets strömmar i årtusenden ha gröpt ur en dalgång i vars botten åvattnet fortfarande letade sig fram till havet. Störande rop hördes från golfbanan en bra bit bort och hennes inre bilder av förfäder vid en eld försvann kvickt. Men det berodde nog också på bilderna av klimatflyktingarna hon sett. Torka, regn, jordskred och fattigdom samlade i några få bilder hade fastnat på näthinnan.
20200125 Skivarpsån i fårhagenHan för sin del kunde inte släppa artikeln han läst samma morgon. Han visste att hon visste och att de tyckte lika, så egentligen kunde han bara vara tyst men det kunde han inte. Så hela vägen längs den slingrande ån återgav han de siffror och fakta han kom ihåg.
– Man fattar ju att de där 500 rikaste skulle kunna göra världens bästa om de bara ville. De vet väl inte hur man gör när man beslutar något tillsammans med jämlikar men de skulle ändå kunna leva gott om de avstod från några procent av sina förmögenheter för att göra en klimatförbättrande GOD GÄRNING. Ser de inte potentialen med att satsa på framtiden och ge unga hopp? Tänk att få vara med om att rädda jorden! Vilken fantastisk grej!
– Är du inte lite väl optimistisk nu? sa hon torrt och klättrade över ett nätstaket där många klättrat tidigare. Har vi kommit lite vilse nu? fortsatte hon, det är bara blött här, vi tvingas gå tillbaka! Om vi inte ska balansera på stocken där.20200125 Stock över ånHagen var omgärdat av staket och nu klättrade de tillbaka för att gå åt ett annat håll. De rundade en damm och följde staketet på andra sidan åt ett annat håll.
– Nä, nu känns det tungt, sa hon.
– Jag håller med, sa han och tänkte vidare på de som byggt sin förmögenhet på fossila bränslen och helt enkelt som bot  för klimatskadlig verksamhet borde betala tillbaka till mänskligheten. Hög tid för det!
– Jag har tappat min vante och måste gå tillbaka, vänta här!
Leran under stövlarna och det höga vassliknande gräset gjorde henne trött i benen. Hon brukade säga att hon hade ett bra ben och ett sur-ben. Åderbrocksbenet var det dåliga benet men hon stod ut. Vanten låg i det höga gräset där hon hade stannat för att ta ett foto med mobilen.
– Hittat vanten!

En stund senare släntrade de på kanten av golfbanan där en vik av det kortklippta gräset och några sandbunkrar stod i skarp kontrast mot den sköna miljön där de nyss hade vandrat. De närmade sig vägen via en oröjd del av åkanten. Hög benföring över fallna stammar och grenhögar där han som var längre snabbare kom fram på nästan plan mark. Hon ropade att han kunde ta ett foto på henne medan han väntade.
20200125 OframkomligtBilen stod kvar vid fiskestugan. Solen hade sjunkit lite och molnbankarna hade rört sig obetydligt. De körde hem och följde havet så länge det gick.

20200125 Hav o tall

Lev väl!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


4 kommentarer

Åter i den imaginära gungstolen

Med hjälp av svartvita foton har jag tidigare kommit åt tankar i min något grumliga minnesbank. Där finns mycket som kanske kan förlösas med hjälp av fotografier och en sittning i den där imaginära gungstolen. Jag gungar lugnt och mediterar lite över åren då jag var 5-6 år. Barngruppen på bilden är från 1954 och mitt kindergarten eller lekis, som jag tror att vi sa. Spana in tapeten med indianer och hästar!

De första åren av mitt liv bodde vi på Onsdagsvägen i Hökarängen. I samma trappuppgång bodde det barn på alla tre våningsplan. Sammanlagt var det minst elva barn i vår port. Två lägenheter på varje plan och Inger L. bodde mitt emot oss. Hon var ett år äldre än jag och ensambarn. Hennes mamma var hovsömmerska och det var fint, det förstod jag redan som femåring. En gång sydde hon ett sött linne i vitt sidentyg till mig, det var när jag var 6 år och Årets Lekparksprinsessa, ja, hon var ju hovsömmerska!

Inger är flickan med kort lugg och rosett i mellanraden. Hon tittar lite åt sidan och jag minns att hon var väldigt söt och hade tjockt rött hår och massor med fina fräknar.

Lekskola på Onsdagsvägen från 1954. Agneta Pettersson 5 år tredje fr vänster nederst
På fotot är sexåringarna barnen i de två översta raderna. Stackars barn i mellanraden som ser ut att stå på knä! Sexåringarna skulle börja i skolan och det ville jag också göra! Just den längtan kan jag minnas, den var mycket, mycket stark!
Jag sitter med vit krage och randiga byxor på tredje plats till vänster längst fram. Eftersom jag kunde läsa, tyckte jag att jag ville följa med mina äldre kamrater men mamma tyckte att jag skulle leka ett år till. Om det var rätt eller fel är svårt att säga men första klass blev ingen hit för mig. Men det kan ha berott på andra saker.

När man kunde börja se på TV i Stockholm införskaffades en sådan förnämlig apparat inne hos Inger. Det var så spännande och jag vill minnas ett program som hette Andy Pandy som vi såg flera gånger.
I gengäld kom Inger och andra barn i nattkläder in till oss vissa kvällar för att lyssna då min mamma hittade på roliga sagor om en mus med röda snickarbyxor. Musen hette förstås Pip. Mamma var en bra berättare och det var roligt att ha flera kamrater uppkrupna på sängen för att lyssna! Mamma hittade på berättelserna vartefter och ibland lånade hon idéer ur böcker eller sagor men det fattade jag ju inte då.
På lekis blev jag kär för första gången och det var en svindlande upplevelse. Jag kan inte se att den pojken är med på fotot men jag minns tydligt hans ljusa hår och bruna ögon och mina svallande känslor.

Agneta är brudtärna 1955

Ett minne som jag måste ha hjälp med är detta. Hur mycket jag än fiskar efter trådar att fånga upp så är det tomt i mig, jag har väldigt lite att associera med, jag tittar får inte tag i några tankar. Året är 1955 och jag är brudnäbb då min äldsta syster gifte sig 19 år gammal. För att publicera hela fotot med brud och brudgum så vill jag ha mer kött på benen och behöver min systers medgivande.
Jag är sex år, håret är bångstyrigt men någon har fått ihop en sorts frisyr med rosetter på var sida. Frågan får gå till min syster om bröllopsfotot och nog undrar jag lite vad som finns i den där lilla flickans huvud.
Det är inget att grubbla över det vore bara kul att veta!

Lev väl och blomstra!/AgnetaIMG_20191215 till blogg_161325895 (15)


8 kommentarer

Skåne är väl inte platt!

IMG_20180608_072515830_HDR

Så här ser landskapet ut där jag bor, det är så vackert, tycker jag. Öppet, böljande och backigt. Hemifrån ser vi Östersjön och ut till horisonten, där hav och himmel möts, är det 28 km från höjden där vårt hus ligger. Landskapet är öppet för vindar och sol och snödrev – om det numer skulle komma att bli snö någon gång.
Inte är det platt heller som jag hörde någon på radion säga för ett litet tag sen. Då började jag fundera på att det var något jag hört till och från sen jag var barn, Skåne är platt! Jag säger: På några ställen, ja, men i övrigt nej.

På stenåldern när jag gick i Nya Maria (skolan bygges i början av 1900-talet) på Södermalm i Stockholm fick vi lära oss ganska ingående om hur olika landskap såg ut. Skåne var platt, stod det i läroboken, ja, förutom alla åsarna Hallandsåsen, Södersåsen, Romelesåsen  …. som vi också fick rabbla. Vi skojade om namnen, det blev Halland-såsen, Söder-såsen och så vidare och  vi undrade hur dessa kunde smaka, Halland-såsen blev förstås Hallonsåsen och den var godast!

Jag har alltid tyckt att kartor har varit spännande. Med svajig skrivstil har jag skrivit mitt flicknamn och klass III. Man fick den i trean och hade sin kartbok, tryckt 1956, med sig genom åren och någonstans på vägen fick man ta hem den.

Vi studerade Sveriges geografi noga första året på mellanstadiet.  Jag har alltid gillat allmänbildning, som man sa om sån kunskap, när jag var barn. Det hörde till att kunna rätt många fakta om Sveriges olika landskapen; känna igen blindkartor över dem, veta var båtar byggs och var textilindustrin ligger… men sådana fakta stämmer inte idag. Jag har alltid haft lätt för det där med kartor men ska erkänna att det var lite tradigt att läsa så mycket om varje landskap.
En engelsktalande person skulle kanske kunna säga att Skåne är Sveriges breadbasket medan vi i fyran fick läsa i geografiboken att Skåne är Sveriges kornbod. Jag tänkte kanske bokstavligt på en massa röda bodar fulla med sädeskorn.

Till vänster en kornåker och höger är det mogna veteax, åkrarna är mycket stora här.

Kanske förklarade fröken Tyle i fyran i Nya Maria vad det där med kornbod betydde men det minns jag faktiskt inte. Det är ju sextio år sen men Skåne är fortfarande bördigt och bara verkligt PLATT på några ställen men i övrigt mer eller mindre kuperat.

Inget vidare fotografier från Forsakar på Linderödsåsen nära Degeberga några mil hemifrån. Härliga leder och gångstigar går genom den kuperade bokskogen. Vår närmaste ås är Romeleåsen, den sydligaste åsen, som vi ser hemifrån, en böljande höjdlinje åt norr. När man kommer upp på Stenberget, ca 185 möh, kan man vid klart väder se både Östersjön och Malmö vid Öresund. Och ska du turista i Skåne måste du… åh, det finns så mycket att se!

I sommar har jag bott här i 24 år och jag har ännu inte hunnit se allt vackert och jag är ändå en nyfiken person! Så härligt att ha mycket fint att se fram emot!
IMG_20191215 till blogg_161325895 (10)

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 


9 kommentarer

Trädgården (33) lite i backspegeln

Vi har ingen vinter i år, inte än i alla fall, det är helt enkelt en enda lång regnperiod! Många gånger säger jag: Så bra för grundvattnet! Rösten börjar bli falskt glättig och jag letar efter tröst i bilder från trädgården.
Jag är ingen klimatförnekare men behöver en strategi för att klara av hur det är just nu. Sommaren 2018 var extremt lång, torr och varm. Hösten 2019 har varit extremt mild och regnig, gråmulen och blåsig.
Vår zon(1) har förändrats på de snart 25 år vi har bott här och är nu mildare. Vi hade vintrar med lite eller mycket snö till och från och nu är vintern mest grön, brun och grå och så blöt förstås. Nu mer har vi en hörna där vi samlar värme med murar. Här är vår marockanska springbrunn och där vi också har olivträd i krukor och fikon i jorden.20190601 murbrunnHär nere syns den nymurade lecamuren som är vitputsad på fotot här ovan. Det lilla sneda trädet är Parrotisa persica, papegojbuske, fast i uppstammad form. Den växer långsamt och eftersom jag lät den stå kvar hoppas jag att den ska sträcka på sig lite till och ger lite vacker skugga här, se så underbar höstfärg!

Har man trädgård tar man givetvis in både blommor och grönt. I badrummet har vi en Malmövas, köpt på Blomsterpigan i Malmö,  som jag ser till att ha blommor i hela året. Pelargoner och bladgrönt fyller vasen under de grå vintermånaderna i övrigt blir det vad som finns. Vasen står sällan tom – utom när den diskas förstås!

Men om man behöver både tröstas och piggas upp så fastnar man ju här:

Röda toner och vackra blad samt växter i krukor hör trädgården till!

IMG_20180702_084428569

Och här sitter mitt andra barnbarnsbarn A, en tidig sommarmorgon, ”herre på täppan” och tittar ut över sina/mina domäner… och äter äpplen!

Nu känns det lite bättre, lev väl och blomstra!/Agneta