Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


10 kommentarer

Victor, 10 år, är tillbaka!

Victor, din farmor måste väl vara en uråldrig människa! Ja, men, tänk, hon har två barn, fem barnbarn och två barnbarnsbarn! Du är ju hennes yngsta barnbarn. Otroligt och underbart, tycker hon säkert. Hennes äldsta barnbarn är din storasyster som blir 26 år senare i sommar. Det är ju hon som har ordnat det så fint att du redan är morbror till en fyraåring och en ettåring. Visst är det fantastiskt!

Idag den 11 juni är det din födelsedag Victor (som om du inte redan visste det);
STORT VARMT GRATTIS TIOÅRINGEN! Du får en bukett gamla och nyare  fotografier till att börja med från oss här. Du önskade återigen en skattjakt, för tredje året, plus en upplevelse i födelsedagspresent och det blir det så klart. Du får se fram emot det!

Här ovanför är bilder som vår vän Allan tog för nio år sedan när du var ett år. Du var en rar och fin kille som iakttog allting noga och registrerade mycket redan då!
Farmor och pappa hade 100-årsfest ihop i trädgården.

Så några bilder på sånt som har fastnat i mobilen eller kameran! Kommer du ihåg vad du gjorde och var du är? Hur gammal är du på bilderna?

Så några lite äldre bilder när du var ännu yngre! Tror du att det finns ännu fler?

Slutligen vill jag ta med några bilder från min sista resa till Thailand, då när ni bodde där för andra året. Nu är nu och det där var då – så känns det rätt bra att kunna säga – men det var spännande år för er och mycket längtan för alla! Det viktigaste för mig var att få vara med er och för min del var nog dagarna när vi bodde i små flotthus på den där dammen det mest spännande. Det var så vackert med bergen och regnskogen.  Jag undrar vilka saker du skulle räkna upp? Du har fått så många roliga och intressanta upplevelser med dig hem till Sverige. Du har mycket du kan berätta!

… PST inte ett enda foto tog jag när vi senast träffades här hemma. Jag var så upptagen med att vara glad över att få träffa dig, din mamma och pappa igen och att ni kommit hem till Sverige!
Jag uppskattade att att du ville göra de gamla vanliga sakerna. Planera vad vi skulle göra: Jobba i trädgården, spela spel och leka, laga mat, bada, fotografera… det hann vi ju aldrig göra men darttavlan hänger kvar i trädet!
Jag kommer att planera en skattjakt och… nä, mer får du inte veta, Victor! STOR KRAM! Ha det fint och vi hörs!/ Stort RÖTT HJÄRTA från din farmor

 

 

 


4 kommentarer

Stort och smått i en pytt

Stora och små saker händer. Världen är full av förenklingar och förväxlingar. Jag vill skriva ett seriöst inlägg om… nej, hellre mer ett roligt om vad som…  men nu blir det nog pyttipanna av alltihop. Du får tugga i dig pytten, helt enkelt, eller stänga av om något inte smakar! Inlägget börjar med en liten morgonhälsning på video.

Stora och små saker. En liten ettåring tycker inte jag är någon småsak precis.  Mitt andra barnbarnsbarn fyllde ett år häromdagen och nu mer iakttar han mig noga. Vem är du, jag tycker allt jag känner igen dig, ser han ut att tänka. Mitt hjärta blir mjukt och  varmt. Han föddes samma dag som hans pappa fyllde 30 år. Därför var jag på dubbelkalas i en av Helsingborgs vackra parker en mycket varm söndag.

Ett vackert bröllop njöt vi av i slutet av maj. På väg till vigsel och fest fastnade vi i svettiga och tidsödande bilköer efter en seriekrock på Essingebron. Vi höll på att missa vigseln men man väntade, vilken tur, min man är far till bruden.
Vi kom fram, tack vare en skickligt rattande vän, men stressade och svettiga var vi. Ett glas bubbel sattes direkt i handen och så kom brudparet in till trumpet och trumvirvlar. Inte fotade jag det stiliga brudparet jag bara upplevde. Senare får vi del av någon annans foton…Vigseln skedde utomhus i Marabouparken, en speciell park belägen i Sundbyberg. Färgglad klädsel var påbjuden och en liten trio spelade så fint medan minglet pågick före den goda, goda middagen. Många fina och roliga tal blev det, speciellt det som brudens far höll…  och så dans till långt in på natten. Ett härligt minne inte minst för brudparets barn; sjuåringen sprang ikapp med springvilliga festdeltagare; iklädd festklänning tog hans lillasyster ett dopp i den avlånga dammen på bilden här nere… På gruppbilden borde den tjusige brudgummen ha varit med men han minglade väl runt bland gästerna. Jag lyckades inte fästa honom på en enda bild – men undertecknad och alla andra kan garantera att han var med!

I lördags promenerade jag i fina Ystad.  Halva stan cyklade med packning för att leva strandliv vid havet. Andra halvan, plus en hel massa turister flanerade och fotade miljön runt klostret, de flockades på torg, fik och i affärer. Jag hade utfört mina ärenden och tog det långa steget före till parkeringen. Tätt bakom mig gick två unga män och diskuterade så här hörde jag:

– …demograferna ska man rösta på.
– Nej, nej de kallar sig nationalister men innerst inne är de nazister.

Jag tittade uppmuntrande på den som försökte bena upp något politiskt för sin kamrat.
Det är mycket politik nu, förenklingar  och valfläsk som brinner. Jag blir förskräckt att ingen frågar efter kärnan i politiken. Vilket sorts samhälle vill vi ha? Vad brinner politikerna för? Inte bara av att ta själva makten hoppas jag.

Jag anser att rika och giriga, som redan har mycket pengar, på skumma vägar trollar bort och gömmer undan sina ännu större förmögenheter därmed förstörs samhället. Detta innebär en större fara, för alla oss som lever här, än man vågar tala om. Alla bugar för pengarnas makt. Det är säkert bra att driva företag och vara kreativ men måste man ha så mycket pengar att  man smiter från skatt och det gemensamma? På så sätt göds annan slags kriminalitet. Kan de så kan jag, tänker kanske den som har lite, och på så vis får vi ett fuffens fifflar-samhälle som vi inte vill ha. Kom inte till mig och påstå att det är migrationen som förstör, det är girighetens fula nuna vi borde skylla på och göra något åt.  Ojämlikheten som har växt fram under några årtionden är det farligaste av allt.

Nu blev det en sån pytt, både lite sött och salt, stort och smått. Jag borde väl ha serverat ett stekt ägg till det hela!/ Agneta

 

 


9 kommentarer

Trädgården (27) i slutet av maj

Snart är magiska maj över! Vi har gått omkring i sommarkläder dag efter dag i flera veckor nu. Onaturligt och ovanligt på samma gång. Om man kan bortse från varför det är så extremt varmt, att grönytorna blev bruna redan ett par veckor in i maj, så ska det erkännas att värmen är en befrielse. Bara att haka upp köksdörren, ta kaffekoppen ut i solen och slå sig ner på kökstrappen är så ljuvligt. I en kruka vid dörren har vi en Alstroemria som gillar att vara befriad från trängseln på övervintringsplatsen i vår vinterträdgård. En Karinfådd planta har blivit två stora krukor, så jag kan dela med mig!

IMG_20180515_184216470

Det knoppas, blommor slår ut och har blommat över medan man blinkar. Åtminstone kändes det så med Paeonia mlokosewitscchii, den älskade svavelpionen.  Underbart är kort, så formulerade Povel Ramel det. Men den var verkligen inte snabb att BÖRJA blomma utan flerårigt långsam. Du ska inte tro att trädgård är någon ‘quick fix’ menade den säkert.

 

Jag går omkring och spanar in hur vissa växter vill ta över hela trädgården. Kastar sina långa grenar upp i träden, ut på marken för att på många ställen vira sig kring vilken annan växtlighet som helst. Om man skulle slå sig ner på en stol i närheten och läsa en bok skulle man bli helt omslingrad!  Akebia quinata, på svenska blir det fembladig akebia, är en slags infiltratör en så kallad invasiv växt. För att motverka att den ska ta över världen så får man, efter blomningen, klippa ner den vart tredje år… så står det i litteraturen i alla fall.
Efter en inspirerande resa till Bornholm planterade jag vår akebia 2004 och har ännu bara klippt den fläckvis, men vet man att den kan bli 10 meter hög så får man nog ta till storsaxen och slå till med en snagg – kanske är det dags i år!?
Den växer vackert och är så underbar i sin ljusgröna lövdräkt och när de lustiga blommorna slår ut doftar det fantastiskt gott och det är precis vad som pågår nu.  Ursprungligen är växten från Japan, Korea och Kina och den har något riktigt exotiskt över sig. Jag är osäker på hur den klarar våra svenska zoner uppåt landet.

 

Här är några foton på vår fembladiga akebia, ibland sexbladig som synes ovan, det är honblommorna som blir stora. Den klättrar mest i ett gammalt men stadigt äppelträd som inte har särskilt god frukt.  Akebian har på ena sidan en rosablommande prydnadsapel som blommat mycket rikligt i år.
Här är några andra som gärna breder ut sig med rotskott eller slanor.

 

Växter som kan konsten att bre ut sig är ju blåregn. Vår heter Wisteria Chinensis ‘Formosa’ och jag tycker den är så vacker.  De kinesiska blåregnen är de allra vanligaste. Efter blomningen skär man tillbaka plantorna om man vill hålla dem lite i schack och man kan/ska skära en gång på vintern också. Uppgifterna och råden går lite isär och så är det nästan alltid. Man lär sig med tiden eller faktiskt aldrig när det gäller somliga saker.
Vi står och virrar och undrar vad vi ska beundra först eller allra mest… Värmen gör att allt blommar samtidigt och redan nu blommar ganska många rosor. Förra helgen slog Louise Bugnet ut och nu blommar den för fullt. Vackra rosavita knoppar som i blom blir mer kritvita mot de mörkgröna bladen. LB är en hög, upprättväxande och frisk rugosahybrid som jag gillar skarpt. En tålig buskros från Kanada, med fint bladverk  och rosen är skuggtolerant och tål kyla bra men passar även i Skåne förstås.
Så kom de andra tidiga rosorna, en efter en, under de här senaste dagarna; Mandarinrosen,  Single Cherry, Therese Bugnet, Poppius utslagen och i knopp. Så livskraftiga, vackra och fina allihop. Blåsten gjorde det svårt att fota så jag tog hjälp av några gamla bilder också. Lite ‘fake news’ blev det för den röda enkelblommande mandarinrosen blommar inte fullt så ymnigt ännu…

 

Nu önskar jag bara något viktigt till trädgården; några nätter i rad med strilande ljummet regn från sen kväll till tidig morgon; ett stort lass med brunnen hästgödsel som  blivit utlagd på lämpliga ställen och en liten flitig trädgårdstomte som varsamt drar upp all kirskål med rötter och allt!/ Sköna majhälsningar från Agneta


4 kommentarer

Bokklubbens möte i maj

Jag är så lyckligt lottad att jag i många år har varit med i en liten bokklubb. Från början var vi några fler men nu är vi bara fyra skarpa hjärnor med analys i blick och… äh, idag kände jag mig varken skarp eller analytisk men jag hade läst, upplevt, funderat och var riktigt sugen på att utbyta tankar med de andra.
Det var vi nog alla och när vi diskuterar våra böcker så lyssnar vi seriöst på varandra. Man suger upp nya tankar eller får fler infallsvinklar på något vi inte förstått eller missat. Det är guld värt.

20180516 Främlingen_

Till dagens möte hade vi Främlingen, skriven av den flamländske författaren Stefan Hertmans, i våra tankar. SH har fått flera litterära priser för sitt författarskap men är även konstprofessor. Något som förstås måste påverka skrivandet. Med fantastisk känslighet beskriver han i poetiska penseldrag naturen, människornas utseenden, smått och stort men också det fula och det otäcka precis som det vackra.20180515 Akebia o äppelblom

Människorna i boken är mycket lika oss som lever nästan tusen år senare. Våra kulturella uttryck är inte likadana men våra känslor, behov och luften vi måste andas för att leva – överleva.

Jag får för mig att SH är en särdeles klok och kunnig man och jag skulle personligen vilja tacka honom för den härliga läsupplevelsen. Jag har några frågor att ställa men jag tror jag behåller dem för mig själv.

20180515 Från kökstrappen
Vi valde att läsa boken enbart från bokförlagets beskrivning av innehållet, det har aldrig hänt tidigare, oftast har en recension, ett radioprogram eller kanske Babel lockat oss till läsning. Vi kände inte ens till den här utmärkte författaren. Vi hade kunnat bli lurade av bokförlagets säljande text men mellan pärmarna fanns det en skatt!

Boken växlar med en huvudhandling om en ung normandisk kristen kvinna, vars häftiga förälskelse och sedan plågsamma öde vi följer, från år 1070 och cirka trettio år framåt, och en sorts bihandling; det reflekterande och sökande författarjaget som i nutid följer händelsernas fotspår.  Det är finurligt att på så sätt göra oss läsare vaksamma; detta är inte bara fiktion utan verkliga händelser och som på liknande sätt fortgår än idag. Världens eviga plågor och det idiotiska med att människor inte kan acceptera och tolerera varandra.

Några citat; här har hon, Hamoutal, blivit förälskad i en judisk ung man s. 59:  ”Hon kastar sig in i ovissheten, blind och upphetsad, obetänksam och utan att veta. Hon gör det för ögonens skull, för det lilla skägget, för leendet och den märkliga atmosfären runt honom, för den lilla gula hatten på hans huvud, för det okända äventyret som ödesdigert suger henne till sig, för molnet av bländande glitter i hennes huvud.”

Här från tiden efter det att korstågsriddarna med följe har lämnat den tidigare så trygga byn i chocktillstånd s.191: ”Månaderna efter pogromen tillbringar de överlevande i kollektiv chock. Oliverna plockas och pressas under dödstystnad; de gamla sångerna förblir osjungna. Vintern är på väg, alla förråd är förlorade, åkrarna nertrampade…”

Här när Hamoutal är på väg söderut med båt längs Italiens kust, båten har tillfälligt lagt till i Porto San Sefino s. 215: ”Borta är de fina tygernas och vita fingrarnas tid, hennes händer stinker av fisk och salt. Vinden är len och skön, himlen lyser över henne. Inga korsfarare här, inte ens några normander; stillhet och ro. Hon slumrar en timme under ett myrtenträd med barnet intill sig…”

20180515 Fluga o svavelpion

Bokklubbsmötet idag var bland gutefår och hönor i bokskogens kant men jag hade faktiskt varken mobil eller kamera med mig. Jag bjuder på lite godis från trädgården här hemma i stället.
20180515 Vas med syrénkvistar

Till nästa träff ska vi läsa AEdnan  av Linnea Axelsson men om DU inte redan har läst Främlingen så gör det, BASTA!/Agneta

 

 


6 kommentarer

Häromdagen

Så länge jag kan minnas har jag fantiserat om att göra en riktigt långvandring mot solen. På ryggen bär jag, i min fantasi, en liten packning med extratröja, solhatt, dryck och lite förtäring. Med lätt hjärta och öppet sinne tar jag in omgivningen och låter tankarna fara och flyga.
Häromdagen, fast på morgonen, vandrade och flanerade jag från en plats på Kustvägen och hem där förmiddagskaffet kom att smaka extra gott. Det är verkligen inte detsamma som en tvåveckorsvandring men jag fick min fantasi att kännas verklig i ett par timmar. Morgonsolen värmde mig i nacken och i var och varannan buske sjöng en näktergal. En sån stark stämma och rolig sång den har den där oansenliga fågeln!
Jag gick, flanerade och strosade kanske 8 km med diverse mobilfotostop och små avvikelser för att sitta på en sten och lyssna på vågskvalpet.

IMG_8467

Det är sånt man kan och ska kosta på sig som pensionär. Inte kostar det något annat än tid och lite slitage av skosulor förstås. Av nödvändighet var jag tvungen att krypa ihop och huka bakom en sten vid havet och en gång nästan hemma bakom ett litet skjul med skrikande råkor som tyckte att jag störde dem i deras familjeetableringsperiod… och det var ju sant. Jag skyndade därifrån.

Varje vår och försommar har svanarna årsmöte i vattnet precis utanför Mossbystrand. Jag undrar så vad de talar om och vilka beslut som fattas.
Backsipporna har snart blommat över men jag hittade några som fortfarande var ludna och söta. Men de på bilderna här nere fotade jag i början av veckan.

Jag tröttnar aldrig på vägen och havet utmed Sydkusten – man blir varken fartblind eller hemmablind.  Nu lyste slånbärssnåren i vitt och de gamla oxlarna utmed vägen hade börjat skifta i milt grågrönt. De stora gårdarna som ligger glest utmed vägen har ljusgröna  alléer. Jag såg några magnolior i blom som skymtade från mer skyddade lägen bakom hus i bakkanten av trädgårdar.

Ibland gick jag på den härliga cykelvägen som blev färdig efter många års planering och prat mellan kommunerna längs kusten. Någon gång klättrade jag över en stätta och hittade stigar jag inte gått på tidigare. Det var lite för kallt att gå barfota i vattnet men jag kunde gå långt på den hårt packade sandstranden.

 

Sen vände jag snoken norrut och tog tag i backarna hemåt. Vi bor ca 68 m ö h och vägen hemåt från stranden böljar upp, upp och lite ner och sen upp och djupt ner och upp och en svacka och segt upp… men rapsen har börjat blomma, fötterna bär och kaffekoppen hägrar. Jag trivs bäst i öppna landskap och i solen vill jag gå!
Nu får man skynda, skynda om man vill möta den ljusa grönskan i en bokskog. Och det vill man…och den djupa grönskan och doften i en barrskog och den ljuvliga orkidéblomningen på Öland och… Skönt att längta!/Agneta

 

 

 

 


9 kommentarer

Snart dags för sydbokens doft

Sydbok o vind

Ännu har sydboken inte börjat blomma. Den doftar inte så mycket vanilj som den gör i blomningstiden. Vi väntar med behag. Men snart… snart är det ord jag tänker många gånger när det är den här tiden på året. Snart blommar sydboken och doftar så gott!

Snart slår svavelpionen ut sina blekgula pionblomsprimadonnor. Då vill jag bjuda på tittkalas! Snart börjar första rosen blomma. Då borde champagnen flöda i alla glas! Snart har alla gröna bladkuddar svävande nävor i rara färger. Snart, snart, snart!

Den här tiden på året är som plåster, det behövs för resten av årets månvarv! Solen skiner och hur vi än strävar har vi ingen chans mot snigel, rost och kärs – kors och tvärs. Nu hinner vi varken med fest eller kalas fast vi arbetar hårt med växter och jord. Vägrar stress och vägrar måsteord. Vi vill både sträva och knota på så det som kallas fri tid kanske kan komma snart. Fri tid, fritid och vila under stjärnorna. På morgonen väntar hackan och spaden för ogräsrötterna har till synes gått under jorden.

Reparerar hus, murar och ytor men njuter och vet att det är sommaren vi mutar: Bli nu lång och varm och lagom fuktig. Gör den närmaste tidens grönska till en makalös dans för alla figurer och sommarväsen till vilka vi byggt vår skans. Välkomna hit med lätt packning och lätta på bekymren du bär i bagaget. Vi delar fjärilens lätta vingar och fåglalåten var dag, var kväll med andra och varandra.

Tiden tar aldrig slut – för naturen – det gäller bara för såna som oss och det kan vi bära.

Maj är en härlig månad! Njut årstiden allt vad du kan!/Agneta

 


8 kommentarer

Trädgården (4) drabbad av rosfeber.

Fem år efter det att jag hade haft den där fantastiska nattdrömmen, om ett hus i ett böljande landskap, gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli! Jag hade helt enkelt drabbats av rosfeber.
Helst enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske det mest ursprungliga. Jag var av den bestämda åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag absolut inte ha i trädgården!
Här nere visar jag några av alla som nu finns i trädgården. Då kunde jag mycket få eller snarare inga namn men blev bara förälskad i den enklare typen av rosor.

Nyponrosor vid vägkanten är underbara, det tycker nog de flesta. Jag älskade de där försynta och små. Jag tyckte, som sagt, ganska illa om de fläskiga och storvulna rosorna. De skulle icke göra sig besvär i den blivande rosenträdgården på vår kulle.

Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje annat  men inga rosor. Det finns en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.

Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot  och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen.

Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor. Vid husväggen fanns redan en röd klättrare med ymnig blomning som hette Flammentanz, lärde jag mig.
Så fanns det två buskrosor, en på vardera sida av huset. De var tråkiga, tyckte jag då, eftersom de också var röda och knappt doftade blomma,  svag  doft står det i Lars-Åke Gustavssons böcker… De heter ‘Pardirektor Riggers’ fick jag lära mig av en roskunnig person.  Vilket knäppt namn på en ros, tyckte jag.
Här nere syns den ena ‘Parkdirektor Riggers’ i kvällssolen vid vår entré. De andra är sådana jag har planterat under årens lopp utom den småblommiga  vita som också fanns här. Jag tror det är underlagsrosen som har tagit över något annat som var där från början. Den rosen stod inväxt bland sly och förtvinade gamla fruktträd.

Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag var salig som en frälst på ett väckelsemöte. Det var fantastiskt att befinna sig i en värld av rosendrömmar!
20180423 Franzizka Krölls roslista

Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…

Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

IMG_20180415_233508272_HDR

Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig.

IMG_20180415_233716951_HDR

Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.
På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 st Lady Godiva, 2 st Bobbie James, 2 st Toby Tristram, 2 st Thalia remontant, en Veilchenblau och slutligen, en Rosa Longicuspis.
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.

Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.
När jag vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft.

Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, kan sitta på en bänk och njuta av doften och skymta de blommande rosorna där uppe.

I rosenskimmer och i ett hav av rosenbilder kan man drunkna. Det tar jag en annan gång!/Agneta