Pensionär, nyss pensionär!

Om livet som nybliven pensionär!


5 kommentarer

Victors och farmors pensionatskök

Det gäller att ständigt utveckla sina kökskunskaper, det vet ju du redan, Victor. I vårt pensionatskök eller om det är ett hotell vi har… så måste man kunna mycket! Nu kan du verkligen hantera en vass kniv och hacka vad som helst till pyttesmå bitar. En bit ner här växlar du att hålla kniven i både vänstra och högra handen. Du är tvåhänt, säger du fast med ett mycket finare ord …är det ambidextreuse, du säger?
Nåja, du avstår gärna från att hacka gul lök. Men innan du avstår eller säger nej, tack, så försöker eller smakar du. Det blir plus i kanten för det. Du har smakat dig fram till att mörk choklad är godare än ljus och att parmesanost är gott på mycket. Jag håller helt och hållet med dig!

Vi har ju i flera år skojat och haft ett låtsas-matlagningsprogram där kamera och mikrofon sitter ungefär där eluttaget vid kokboksstället sitter . Ibland kommer någon annan och tittar när du och jag ”proffspratar” om maten.
Jag tror att vi ser ganska knasiga ut när vi står där med en massa ingredienser och grytor. Vi glor in i en kontakt och håller låda om maten vi är i färd med att laga. Men vi har ju kul när vi bollar programledarrollen mellan oss. På en av bilderna syns den där kontakten som vi vänder oss mot och talar så trevligt och proffsigt om knep i köket.

Redan i mitten av juni kom du och din familj från Thailand till Sverige på er semester.  Din pappa jobbar ju där ett par år nu så du må tro att jag längtar mycket efter dig, efter er! Tyvärr fick ni inte uppleva den sommar ni hade längtat efter. Men det blev roligt ändå. Du och jag hann ju laga ganska mycket mat tillsammans i alla fall.
Under en eller ett par månader varje år så brukar det komma många gäster som stannar hos oss ett dygn eller två eller fler. I år har vi nått ”all time high” med 120 gästnätter! Det blir många frukostar det som ska serveras. Här ovan en liten frukost för fyra! Du är inte så förtjust i att äta frukost men du kanske blir så småningom! Bufféfrukost är praktiskt i alla väder. Alla äter det den vill och väljer sittplats där det känns bäst. Ute eller inne.

Däremot gillar du grillat och så blev nog ‘Knockad potatis” din favorit. Vi åt det flera gånger och nu vet du hur man gör: Förkokar potatis, häller bort vattnet när den fortfarande är lite hård, låter dem svalna lite, slår till med något platt och lite tungt så potatisarna spricker upp lite. Så ner med dem i en långpanna med smör, salt och vitlök. Ganska hög värme och låt dem få lite färg, så klart! Persilja gör sig fint när det är klart, nästan all egenodlad persilja gick åt under den stora invasionen i somras. Nu börjar den återhämta sig!

Kan jag få saltet? Måste jag äta svamp? Det visste du redan att det inte var en favorit! Medan vi gjorde potatisen och lite andra tillbehör i köket så fixade grillmästaren Keo allt på grillen.  Fenomenalt gott blev det!
Grillmästaren Keo nöjd (2)

I ett pensionatskök så är det bra att ha en sorts liten assistent. Jag har ju en så varför skulle inte du ha en? Så det fick du pröva när vi bakade havrekakor utan gluten. (De som blev så himla goda)! Degrullen skulle vara 20 cm lång och ligga i kylen en timme. Fram med tumstocken för att mäta korrekt… Du gissade att du hade gjort rullen 20 cm och det var helt rätt.
Sista dagen kom fortare än jag kunde fatta!
– Jag vill gärna ta en bild på dig utan att du jobbar med något, sa jag, när du tittar rakt in i kameran!  – Javisst, sa du och satte servetten i halsringningen… och så utan!

Så kom sista måltiden tillsammans och ni önskade spagetti och köttfärssås. En klassiker i många svenska kök. Och bordet dukas ofta av dig och parmesankvarnen ska fram på bordet så klart. Den river bra men fyyy så hård en långlagrad bit parmesan kan vara.

IMG_20170723_143448495

Många måltider avslutades med någon form av glass och eller jordgubbar. Vad vi har i den gamla lilla skålen bortanför jordgubbarna det vet du, Victor. Så som det innehållet är tycker jag att du är också, både inuti och utanpå! Bara så du vet det och då menar jag inte ONYTTIG! ; )

Nu undrar någon annan: Men var är alla som det skrivs om. Jag hade bestämt mig för att INTE fota så mycket utan bara vara i upplevelsen men jag ville skriva om oss Victor och lite från våra köksäventyr. / Kram från farmor

P.S. Senare tänker jag berätta lite om barnbarnsbarnets dop, om lite utflykter och annat som fått sommaren att glimra lite trots det ovanligt trista vädret i juni och juli 2017./A

 

 


4 kommentarer

Småkungarna

Det var en gång fyra småkungar som styrde var sitt rike. Jo, de var verkligen mycket mäktiga men liksom små inuti.  De satt i sina guldtorn och gillade, märkligt nog, att skrämma och plåga vissa medborgare men stänkte samtidigt lite honung över andra! Som kung måste man skaffa sig en hejarklack som hela tiden villigt viftar med flaggor och ropar ens namn.
I en stuga på en kulle, i samma värld som de där småkungarna, bodde en liten obetydlig gumma som ändå vågade sig på att bjuda hem de fyra småkungarna. De hade ingen aning om att hon tänkte på dem som SMÅ. Hon tänkte att deras tankesystem kanske var lite väl outvecklat och att de saknade riktigt insikt i hur människorna i deras riken mådde och vad invånarna behövde för att leva bra och tryggt.

Nu var det sån tur att alla fyra behövde ha ett par dagars ledighet. De hade rullat taggtråd och kört stridsvagnar och fängslat folk och byggt murar, eller tänkt och pratat väldigt mycket om att bygga murar som skulle vara mycket långa och mycket höga, så till den milda grad att de helt enkelt var utslitna.
Den lilla obetydliga gumman, för sin del, tänkte att de där kungarna nog behövde henne.

–  Jag är urless på att höra en massa trista och fruktansvärda nyheter om vad som sker i deras länder, sa gumman till sin gubbe en morgon. God mat, vila, frisk luft för alla fyra blir en omstart och så lite input av sunt förnuft så är saken biff. Som jag uppfattar det är de både bakåtsträvande och orimligt hårdhänta mot sin befolkning. Tror du att de vill komma hit?
Hon var en sann optimist och hörde inte vad gubben muttrade men han nickade och det tog hon för ett JA! Hur det nu gick till så tackade alla småkungarna ja till inbjudan.

När de kommer hit ska jag hjälpa dem att förstå en del saker som de inte verkar fatta, tänkte den lilla obetydliga gumman medan hon förberedde allt inför ankomsten. Hon handlade, skördade tomater, skar sallad,  stekte sillar och stekar, bäddade rent i sängarna, ansade rosorna En medelhavsros i Skåne
och tog sig därefter ett varmt massagebad. Nu var hon redo.

Dagen efter kom först den förste småkungen med ett alldeles eget privat privatplan för att ingen skulle känna igen honom. Han hade dessutom kammat bort sin gula lugg, visade flinten och hade en snodd om håret i nacken. Ja, visst, vi har hört att det är lätt att tappa perspektivet när man sitter där uppe på toppen men han visste hur man enkelt kunde förkläda sig och påstå att lögner är sanningen och tvärt om förstås.

Tyvärr finns det ju ännu fler usla småkungar  i världen men jag tror jag börjar med den här kvartetten, tänkte den lilla gumman hoppfullt när hon hälsade Ettan välkommen in i stugan. Hon tyckte att han ryckte konstigt i hennes arm men hon klappade honom förlåtande på kinden.
Tvåan kom nersinglande i fallskärm efter en snabb luftfärden över Östersjön.
Till stridspiloten hade han sagt att han var ute på en slags spaning innan han hoppade ut ur planet. I den här munderingen känner ingen igen mig, tänkte han när han drog i snöret och fallskärmen vecklades ut. Han landade perfekt i gummans potatisland.
Han var till skillnad från Ettan en ganska bildad man med ett rikt och vackert vokabulär. Men likväl var Tvåan okuvlig och tyckte att hans eget rike, som i fornstora dagar varit ännu mycket större till ytan, inte var tillräckligt stort i dagsläget. Han var bra sugen på att fortsätta utvidga landet mer mot de gamla gränserna. Han hade redan gjort, som han tyckte, några försiktiga försök. Kosta vad det kosta vill, han gjorde ju bara det han själv tyckte han hade rätt till.

Trean kom till slut på en blå damcykel. Han bodde ju vid den vackra floden Donau så den blå färgen var nära hans stelnande hjärta. Han han hade parkerat vid Bäckströms i Ystad och gått in i hattaffären där han köpt sig en smårutig gubbkeps och så hade han satt på sig sina skummaste glasögon.  Förklädd till vilken Ystadsgubbe som helst tog han cykeln och gav sig av ut på landsbygden men fick leda cykeln uppför vissa av de långa backarna upp till huset på kullen.IMG_8032Inte hade han behövt keps eller sina solglasögon eftersom knappast någon skulle ha känt igen honom. Det folk däremot visste om Trean var att han gärna plockade ut stora bidrag till sitt rike från EU men under inga villkor ville följa gällande spelregler. Inte heller tog han emot folk som behövde hjälp, skydd och tak över huvudet. En sån som obekymrat fuskar i spel, tänkte den lilla gumman om honom.
Medan de väntade på Fyran blev det fika på verandan. De förbjöd henne att fotografera men hon tyckte de såg ut att trivas där de satt i sällskap med Mozart.
Verandan med Mozart
– Det kommer nog att bli lätt som en plätt, sa hon till sin gubbe medan hon var inne i köket och hämtade kanelbullarna. Jag vill få dem att tänka att de skulle vilja göra varenda unge i sitt respektive land till en mätt, glad och kreativ medborgare! Och att om man ger alla samma rättigheter, skola och sjukvård så minskar hat och kriminalitet. Är det möjligt att de kan nappa på mitt prat? Önskar jag visste svaret – men nu låter jag dessa gubbar får träffa varandra, vara lite lediga och diskutera livets glada och positiva möjligheter. Jag har ordnat bra tolkar. Bara Fyran dyker upp snart!

Så kom han gående med ett helt litet följe av ynglingar som alla var utklädda till sultaner. Klädesplaggen fladdrade i vinden och Fyran ville tala till folket. Han sneglade på trion vid bordet. Röstläget var pressat och han talade mer till sina småsultaner än till de som redan satt vid bordet.
– Vårt gamla stolta land har i långa tider blivit förminskat och förnedrat av hela västvärlden! Alla förnedrar ständigt vårt storslagna folk. Jag tänker på den gamla storhetstiden, och jag, jag säger förresten än en gång: Vi har aldrig gjort något och det var absolut inte jag! Och om det var jag skulle jag göra det igen…

Här avbröt den lilla obetydliga gumman honom och höll fram fatet med kanelbullar och kaffe. Han började med samma spända röst tala om den enastående kaffekulturen i sitt rike och att kanelbullar än idag bakas i de avlägsna bergstrakterna.
När alla hade fikat fick småsultanerna gå in till gubben och se på ett sportprogram för nu var en cykeltur inplanerad.  Det fanns lånecyklar och de gav sig av. De skulle bara en liten bit bort. Småkungarna var lite otränade på cykling, utom Trean förstås, och de tävlade lite i nerförsbackarna om vilken som kunde rulla längst.
Cykel o åkerkant
De kom fram till ett gammalt tegelhus. Det var ett boende för nyanlända. Den lilla och fortfarande hoppfulla gumman visade och berättade om längan som hade brunnit. Den som några terrorister hade stuckit i brand på natten när alla sov.
Här hade hon tänkt att de skulle lyssna intresserat på henne och oja sig över det hemska men de tränade bara på att cykla snabbt, bromsa och få cyklarna att stegra sig. De hade så hjärtans roligt att hon inte ville avbryta deras lek.
Terroristerna var förmodligen förledda och vilsna människor, hade hon tänkt säga  och att det var småkungarna som, med sitt sätt att orera, hade inspirerat dem. De hade så att säga fått indirekt tillåtelse att sticka hus med sovande människor i brand, genom att småkungarna hade talat så illa om folk med annan härkomst och allt det där med murar och taggtråd.

– Hat föder hat och har vi inte alla annan härkomst. Varför tror alla att just deras folk eller klan är den mest överlägsna? Det är ju enfaldigt, försökte gumman men nådde inte fram.  Nu hade hon planerat att visa hur vacker den nersmutsade Östersjön är. Det som finns i vattnet under ytan syns ju inte. Det här var viktigt, tyckte hon.

Hon började tala om klimatet och förklara vattnets betydelse för mänskligt liv och leverne. Värmeböljor och torka hotar många länder i flera världsdelar och stora skaror människor kommer att röra sig över jorden eftersom de helt enkelt inte kan bo kvar i sina länder, sa hon, och ni kan inte bygga murar mot värmen! Ni kastar bort pengar på sånt som är oväsentligt! Vi människor måste samarbeta när det gäller klimat och miljö…

Här avbröt Ettan henne: – Det finns inget klimat! Och om det finns så tar jag hand om det, jag fixar det, lilla gumman!
Lilla gumman! Hon var en sån men att SÄGA det så nedlåtande! Hon darrade av ilska men sa ingenting. Hur hon än försökte så lyssnade inte småkungarna. Nu körde de bromssladdar hela grusvägen ner.  Tvåan höll på att hamna i kornåkern på ett ställe och de andra tre skrattade skadeglatt.

 

Väl framme tog alla småkungar av sig skor och strumpor och gick barfota i vattenbrynet. Då kunde den obetydliga lilla gumman inte låta bli att ta en smygbild. Kunde kanske vara bra att ha i något sammanhang.
De verkade trivas tillsammans på den ganska tomma stranden men när en grupp ornitologer kom med sina stora tubkikare så ville småkungarna genast upp till huset på kullen igen.  Hon förde dem tillbaka till cyklarna och så tog de den längre asfalterade vägen hem.
Det bästa som huset förmådde stod snart på det dukade bordet med fyllda skålar och fat. Småkungarna lät sig smaka men snart käbblade och gnabbades de om vilket land som hade den bästa och äldsta matkulturen. Hennes gubbe slapp käbblet eftersom han satt med småsultanerna på verandan och lyssnade på världsmusik medan de åt. Efteråt fes och rapade småkungarna efter eget behag medan de gick omkring i sina sidenpyjamaser. Lite rusiga av vin och mycket mätta somnade de gott i sina sängar.
Den obetydliga lilla gumman kunde själv inte somna på ett par timmar. Nästa dag skulle det gå bättre, tänkte hon och funderade på en lämplig strategi. Hon ville få dem att fatta!

Småkungarna drömde gott och obekymrat fram till gryningen. Då gjorde de det som de kommit överens om; gick upp och bytte på ett eller annat sätt förklädnader med varandra och småsultanerna, smög tysta ut ur huset och blev hämtade av grannens taxibuss. Till chauffören sa de att den lilla gumman och hennes gubbe hade haft maskerad.
När den lilla hoppfulla gumman kom ner till köket så var huset tyst och tomt!

Det låg fyra lappar i köket. På en gul post-it-lapp hade någon ritat två prickar och en glad mun, på baksidan av ett kvitto satt en cykelnyckel fasttejpad, med fint bläck på ett papper med vattenstämpel stod det något med kyrilliska bokstäver ( tolken översatte senare: Tack, för en härlig semesterdag i din lilla datja vid havet), på en skrynklig bit papper stod det: här översatt till svenska; Skicka hit receptet på kanelbullarna!

Den lilla gumman kände sig lite lättad, nej, hon var mycket lättad. Något bra gjorde jag väl ändå, tänkte hon och för sin gubbe visade hon bilden på de fyra småkungarna barfota i vattenbrynet.

– Ska jag ta bort den?
– Det kanske är bäst, sa gubben, men å andra sidan…
– Tänk, inte så, sa den lilla gumman, och kände sig nöjd trots allt!

Tack för att du läste och orkade du ända hit så kanske jag skickar den där bilden till dig – eller inte!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Nyköping med omnejd som present!

Min käre man fyllde jämnt sista januari och nu, ett halvår senare, öppnade han ännu en present.  Det var hos vännerna Bitte och Walle i Nyköping. Och presenten var tre fullspäckade ‘Festdagar för Mats’ i Nyköping. Vilka generösa och omtänksamma vänner! Vi var mållösa och tänk jag fick hänga med – vilken tur! Här följer en del av programinnehållet i bilder. Vi som har haft ganska uselt sommarväder i Skåne njöt verkligen av mestadels soliga dagar och Nyköpings fina omgivningar. Dagarna började med frukost i den här prunkande täppan där ett rogivande vatten porlade ur en sten!

BW Täppan fina frukostplatsen

Första förmiddagen packades en fikakorg och så åkte vi ut mot Döhälla. Där fanns förr en fin badplats men bottnar grundar upp vartefter och vassruggarna blir tätare. Det är ändå en vacker plats intill farleden mot Nyköping.

Därefter blev jag överlycklig när vi besökte Linuddens Trädgård. Jubilaren tyckte också att det var ett intressant ställe! Besök det om du gillar växter och vistas i trakterna!

Just den dagen var det italienska matvagnar i stan. Vi smakade på utbudet och åt sen god lunch vid långbord.  Vi missade veteranbilar på besök men inte årets nyskrivna version av Gästabudet i Nyköping. Den hette Anno 1317 och vi gillade den alla fyra. Man flirtade med nutiden och berättade om gästabudet ur ett mer kvinnligt perspektiv. I pausen hade vi italiensk picknick på vallarna. Sen cyklade vi glada hem genom staden i kvällsljuset.

Nästa dag började förstås med frukost i den ljuvliga täppan. Vår värd Walle kan oerhört mycket om fåglar och skärgårdsliv så allt som är värt att veta får man sig till livs under till exempel en bilfärd från A till B. En kringelikrokrunda i fagra omgivningar förde oss till Svärdsklova krog. En mycket god skinnbakad gös och en smarrig efterrätt intogs i den vackra skärgårdsmiljön. Detta var den ultimata sommardagen!

En kväll var vi i Svärta kyrka och lyssnade på Eva Tjörnebo som tolkade folkvisor och Viskompaniet. Duktiga musiker men tyvärr, tyvärr var ljudåtergivningen inte så bra.

Under alla Mats’ festdagar i Nyköping fanns det egentid för vila, litteratur eller om så önskades sportprogram på TV. Allt hade våra värdar tänkt på. Jag passade på att fotografera en del med min nya mobil… som denna fina clematis.

Vi kan ju inbilla oss att Bitte och Walle hade beställt besöket av veteranbåtar för vår skull men vi råkade nog  bara sitta och fika med utsikt över Mellanfjärden när alla båtar i ett långt följe kom utifrån skärgården och vi blev nyfikna förstås. Senare på dagen besökte vi hamnen för att prata med riktiga entusiaster och titta på deras skötebarn. Här kan man prata om kulturskatter som vårdas ömt av sina ägare.

Här ovan är en annan kulturskatt: ångslupen Munther. Vi följde med på en tur i Hallbosjön. Det var tre sköna gubbar som tog hand om oss tolv passagerare. Maskinisten hade varit där i två timmar för att få upp ångan.
Torkan i området har gjort att vattennivån har sjunkit en meter och båten kan inte längre ta sig i sjösystemet till Yngaren eftersom det har blivit för grunt på några ställen. Vi såg häger, fiskgjusar, tärnor och vackra små öar med rundslipade hällar.

60,5 – åringen hälsar, bockar och tackar så mycket än en gång: Det var alldeles för mycket!
Jag instämmer men tyckte att det var precis lagom! Nä, men… Alltså jag menar… ni fattar! Det var ju så bra avvägt som en minisemester med natur och kultur som förtecken! Vi fick ju t.o.m. en termos med gott kaffe och hembakad med oss i bilen./Agneta
HB4116


9 kommentarer

Flaggstång och katastroftänk

 

Jag har alltid haft bry med katastroftänk som spelar upp hur värsta scenariot kan se ut när man gör något. Jag kan i förväg känna andras smärta om de skulle skada sig och det är jobbigt som bara den. Under  barnens uppväxt har de hört mig vara orolig för farliga situationer… håll i dig där, se upp för hörnan på bordet, klättra inte för högt… Trots detta har de blivit två mycket lugna personer.
Är jag ute och cyklar så tänker jag alltid någon gång i en nerförsbacke hur det skulle kunna bli om kedjan skulle hoppa av. I bilen har jag värsta fantasier om hur bilisten som ligger bakom mig kommer att kasta sig ut i en vansinnesomkörning. Det blir masskrock eller att jag kommer först till den svåra olycksplatsen.

HB4116

Då kan ni tänka vilket bry jag har haft nu när vi skulle ta ner vår gamla flaggstång. Vi och vi, min man och min son skulle utföra fällandet. Jag behövde bara hålla mig undan men jag måste ju försäkra mig om att de hade tänkt på allt som skulle kunna hända om de inte var försiktiga! Farorna finns där ; vinkelslip, tyngden, fysiska lagar som styr skeendet… Nåja, jag blev inte förvisad från trädgården i lördags då fällningen skulle ske.

HB4116

Flaggstången stod på plats när vi köpte huset för 22 år sedan.
En före detta bensinmackstång i järn som börjat rosta och antingen behövde renoveras eller tas bort. I alla år har jag tyckt att den har förfulat den del av trädgården där den stod. Det är ju där jag har planterat rosbuskar, fina träd och anlagt rabatter. Flaggstången var absolut okej att ha vimpel i för att se vindriktningen men nu valde vi att ta bort den.

Under åren har vi diskuterat hur stången skulle kunna fällas utan att förstöra hus, växter eller andra byggnader. Huset har byggts ut, trädgården har anlagts och, tja, stången var ca 11 m hög och fruktansvärt tung.

Nu fälldes den i delar åt håll som gav minst skada. Jag var mest orolig att min man eller min son skulle skada sig och med min livliga fantasi så skulle flaggstången slå tillbaka på något sätt. Den uppförde sig emellertid fint och gjorde exakt som flaggstångsfällarna hade planerat. Fästa ett rep uppe på stången. Dra repet åt rätt fallhåll. Fästa repet runt en stadig pil och vincha hem med en talja när vinkelslipen jobbat sig genom så mycket stång som behövdes… Många moment blev det.

Platsen blev vackrare, trädgården framträder mer helt och inte kluvet som tidigare. Nu kan jag hitta bättre fotovinklar till mina trädgårdsbilder!

(Tack för hjälpen Andreas! Du gjorde mycket för oss under er semester här hos oss. Vedklyvningen och flaggstångsfällningen tänker jag främst på! Victor, det blir ett senare inlägg med bilder från ‘Victors och farmors pensionatskök’! )

Trots mitt katastroftänkande så har det inte hindrat mig så mycket i livet. Men det är klart; jag vill absolut inte lära mig dyka och är inte heller pigg på fallskärmshoppning eller att simma med hajar. Är du?
Det var tur att inte den här föll i någons huvud 😉

HB4116

Flaggstångsknoppen tycker jag är riktigt fin så den dyker säkert upp i trädgården någonstans!/ A


6 kommentarer

Öland Roots och ett äldre festivalminne

Aldrig trodde jag att jag någonsin mer skulle känna samma genuina festivalkänsla som jag gjorde på Gärdesfestivalen i Stockholm 1970.  En stark och lycklig känsla av gemenskap och tillhörighet. Musik att älska eller ha som fond till mysiga stunder med vänner och familj. Festivalen var gratis för alla. Hippierörlsen ny i Sverige. Vänstern var stark, folkmusik och rock och pop vävdes ihop till nya musikupplevelser.  Musiken, gröna vågen och kollektivboenden var aktuella samtalsämnen.
1970 var mitt första barn ett år, en söt och glad liten grabb i tvärrandigt – äppelgrönt och vitt, med på sin första festival.  Han knatade omkring och puttade på sin sittvagn och landade på filten bara för mellanmål och sömn. Jag minns inte riktigt vilka band som spelade men i Södra Bergens Balalajkor spelade två kompisar och de lyssnade vi på. För övrigt kan det ha varit Träd, gräs och stenar, Turid,  kanske Gud i brallan, NJA-gruppen, Kebnekajse, Fläsket brinner, Samla Mammas Manna… och vad nu alla hette.

Det var utslaget hår eller långa flätor, unga män med långt hår,  manchester och flanell, blommigt och färgglatt, foträta skor, vävda band och arbetskläder.  Några paralleller finns det allt mellan Gärdesfestivalen då och Öland Roots nu! Här nere från Roots! Och det var ju faktiskt det man gjorde ibland – snubblade på tallrötterna alltså. IMG_20170715_211107298 På Gärdesfestivalen var det också Woodstockinspirerat med Love, Peace & Understanding. Folk var engagerade, glada och politiska där och då. Jag kommer ihåg ett samtal från 1970 års festival där jag med glädje berättade att mitt barns far åkt före till Örebro där vi hade köpt ett hus i utkanten av staden och… jag tror att jag i lyckan över hela situationen överdrev det pittoreska och lantliga i det gamla 20-talshuset som egentligen låg i ett alldeles vanligt  villaområde. Men alldeles sant var att tomten var stor och att det fanns pioner, bärbuskar och fruktträd och att vi planerade att ha potatis och grönsaksland. Vi skulle bli en del i den där gröna vågen och sonen skulle slippa avgaser och kanyler i sandlådorna.

Nu i helgen, nästan  50 år senare, var jag och min man på reggaefestivalen Öland Roots. På entréarmbanden stod det Kärlek Solidaritet Medvetenhet – så där lagom flummigt. Den som inte förstår vad som menas uppmanas att läsa mer på Öland Roots hemsida!
Om inte mitt barnbarn Rebecka varit aktiv i flera år,  planerat och jobbat för den här festivalen så hade vi nog aldrig besökt den. Jag har väl alltid gillat reggaemusik men till en viss del för i längden kan det bli lite väl mycket baktakt för mig. Särskilt om det pågår i för många timmar.  Men jag tyckte att festivalen blev en riktig fullträff!

Här kommer Rebecka spingande under ett arbetspass. En selfies med mormor var nödvändig, tyckte hon! Sen diggade vi en stund framför stora scenen —Stora scenen

innan hon skyndade vidare för att lösa ett funktionärsproblem. Mycket kanhända med 3500 betalande, fulla campingplatser och en massa funktionärer på plats. Men hon lyste av lycka och fröjd. Det är hennes käre Alex som bokar musikerna så insyltad är hon!

Det mesta flöt på som aldrig förr (festival nr 14) och restaurangen ‘Ogräs bar och restaurang’ serverade  egenodlade mat som gjorde succé. Maten tillagades enligt veganska recept på plats och serverades vid långbord i ett tält. Vi åt en trerätters middag och det var mycket gott (utom pop corn på efterrätten).

Så genomarbetad och välorganiserad var festivalen att en ordningsvakt vi talade med sista kvällen lovordade organisationen och ordningen både i och utanför festivalen. Trygghet fanns som en stor del i säkerhetstänket. En stor del till känslan var den välvilja som strömmade mellan de besökande. Vi som var 60+ fick gå in gratis vilket gjorde att många äldre besökare blandades med alla andra. Kanske var den äldsta besökaren en 81-årig dam från Malung, som blivit kändis genom att ha besökt nordiska reggaefestivaler sedan 70-talet. Hon satt backstage med sin jamaicanske man när vi tittade in där.

Närboende hade också gratis entré. Kanske ett bra sätt att få dem att stå ut med det höga ljudet och anstormningen av människor.  En speciell del av campingen var avdelad till barnfamiljer och det vimlade av glada barn. Många barn hade hörlurar för att dämpa musiken. Vi satt många gånger en bit från scenerna, tittade på folk och lyssnade.
När vi en av gångerna hade parkerat bilen och skulle åka i höskrindan till festivalplatsen vid Kalmarsund så ropade två unga män.  – Vill ni ha varsin öl?
Sen blev det trevligt samvaro mellan olika generationer hela vägen .
Höskrinda till festivalen

Årets artister ser du här nere! Nästa år är det 15-års-jubileum och då vill Roots-familjen säkert toppa denna lyckade festival! Den som lever får se! Brukar du besöka festivaler eller anser du att du är för gammal?/Kram från Agneta

undefined

 


4 kommentarer

Cykeltur och mobila försök

Jag har en ny mobil och när jag var på cykeltur en dag började jag undersöka hur den fungerar rent fototekniskt. Spännande att lära sig något nytt men sånt tar tid för mig. Nu mer måste jag göra saker flera gånger innan det funkar. Här blir det fotografering rakt av utan några finesser.
Min cykel måste rulla har jag ju sagt, och den blir lite tjurig om jag inte underhåller rullningen, ser till att däcken har luft, laddar batteriet och styr ut på vägarna. Vårt hus ligger 68 m ö h och när man står vid det sydvästra hörnet är det 28 km ut till horisonten. Där möter himlen Östersjön och ofta stävar stora båtar öster eller västerut. Den utsikten vänder jag ryggen och cyklar iväg på vår lilla väg med grässträng i mitten. Vi bor vid näst sista huset och för att komma till havet måste vi först göra en liten svängom i motsatt riktning. Men vad gör det …när som sädesfälten böja sig för vinden…!

Där som sädes...

Där som sädesfälten böja sig för vinden

Åkerkanterna har i alla år varit odlade ända ut mot vägarna och vi har pratat om det tråkiga med att mångfalden är borta från vägrenarna. I år är de så vackra med blomsterbårder. Enligt vad jag har hört så erhåller bönderna endast EU-bidrag om de de lämnar en viss procentdel av arealen för mångfald. I gammal litteratur kallas Skåne för Sveriges kornbod. Här ovan är det korn som böjer sig för vinden eller för den fina fransen av blommor.Cykel o åkerkant

Kustnära går en cykelled utmed hela Sydkusten. Det är lika vackert året runt men bara så här års känner man doften av nyslaget gräs när man cyklar förbi. När vinden piskar snö i ansiktet och havet dånar in mot stenar och sand så undviker cyklisten att ge sig ut!

Cykelvägen från Ystad o hem

Vitklöver och luftledning

Luftledningar finns kvar på några få platser och här sträcker de ut sig diagonalt över ett stort fält med blommande vitklöver. Odlad för att berika jorden och bli nerplöjd, nja, jag menar inte luftledningarna utan vitklövern förstås.

Vad odlas här

Bilden skulle må fint om den blev lite beskuren så att det blev mer blomma och mindre grönt. Kanske kan man göra det redan i mobilen innan man tar ”knäpper” bilden. Får kika på det! Den tar i alla fall en skarp närbild på blomma med blomfluga – en ska inte klaga! Jag tror jag kommer att bli mycket nöjd när jag har lärt mig alla finesser. Jag har också en lyxmojäng som man kan docka till mobilen för att få zoom med mera. Den får jag presentera en annan gång.

En mycket stor åker, nära vårt ställe, kommer snart att blomma vackert vitt och intensivt gult av den här sortens blommor, kranskrage, Chrysantemum coronarium. Tack, FB-vänner som gav mig alla möjliga intressanta ledtrådar.
I Wikipedia står det att man odlar den i Sverige för snittblommor och som grönsak. Min sonhustru från Laos sa direkt, när hon såg den, att den är ätbar och god. En FB-vän sa att hennes agronomstuderande son trodde att det var odlat för frönas skull – export till Kina. Därför blir jag extra nyfiken på orsak till odlingen. Jag ska fråga markägaren när jag träffar honom. Kanske är det något DU vet och kan upplysa mig om!
Fina sommargröna hälsningar till alla er!/A

 

 

 

 

 

 

 

 

 


6 kommentarer

En cykel måste rulla! (2)

Vid frukosten ute på verandan föreslog min käre man en cykeltur i det fina vädret. Eftersom vi har några ärenden i Ystad idag så tog vi beslutet att det får bli målet för vår första gemensamma cykeltur i sommar. Jag rebloggar ett inlägg som jag skrev  för tre år sedan. Efter det tror jag ni förstår hur glad jag känner mig inför en cykeltur längs den underbara kustvägen till och från Ystad. Nu blir det cykelsommarnjutning! Vassego’!

En cykel måste rulla! (1)  Det finns en gammal bild på mig när jag är ungefär sju år. Bakom mig står min mellansyster som är fem år äldre än jag. Fotot är taget i Småland där vi var hos hennes sommarföräldrar och jag hade min röda cykel med mig. Den hängdes på bussen och fick följa med på den långa resan från Stockholm via Norrköping och till Virbo kvarn, tror jag det hette, och sedan samma resa fast åt andra hållet hem igen. Bilden är svartvit men cykeln var vackert röd. Den där cykeln var för stor eller så var jag för liten. Den skulle räcka länge och var köpt begagnad och i början kunde jag inte sitta och cykla utan fick stå upp. Tja, detta var på 50-talet och även en begagnad cykel kostade mycket pengar och man fick nöja sig… Jag nöjde mig inte, nej tvärt om; jag var överlycklig över cykeln och hade den sedan i många, många år.
Agneta  och Lene

Nu, nästan sextio år senare, har jag en elcykel som hjälper mig att kunna cykla både långt och kort i det här backiga och blåsiga landskapet som vi bor i. Jag är lika lycklig över den här cykeln faktiskt som över min första cykel. Cykelturerna hade alldeles glesnat och min gamla cykel stod mest lutad mot en vägg och fick till slut vänta på cyklisten alldeles för länge mellan gångerna. Det var innan jag skaffade den här modellen som har växlar och som jag kan reglera hur mycket hjälp från batteriet jag vill ha. Man kan inte sitta och bara åka, nänä, man måste trampa hela tiden men ta stöd av batteriet när vinden eller backarna gör livet surt.
En natt, när elcyklarna var nya, hade vi varit på fest en knapp mil bort och då hände följande; I ett långt svagt uppförslut såg jag en ung man knega uppför backen med gungande rörelser ganska långt före oss. Jag cyklade före min man men ökade hjälpen på batteriet och trampade på. Snart cyklade jag lätt förbi den unge mannen som såg en aning rödsvettig och förvånad ut när tanten gled om honom med lätta tramp och glad min. Min man kom efter och informerade om att vi hade investerat i elcyklar nyligen.
– Ja, jag tänkte väl…pustade den mycket yngre mannen en aning stukad.

För några dagar sedan var vi på Ven och…ja, cyklade! Fast på hyrcyklar. Ven är en fantastisk sommarö och så fin att cykla på. Ingen trafik att tala om och många smala cykelstigar att välja på och alla bjuder på de skönaste utsikter man kan tänka sig. Blå linfält, sädesfält i gult, havet och många fina hus. Problemet är att matställena ligger tätt men ön är liten så intaget blir större än uttaget kan man väl säga utan att ljuga.
Det här var en gåva till en god vän som fick det i 60-årspresent. En övernattning på ett alldeles utmärkt B&B ingick förstås och det bästa av allt: Vi hade sagolik tur med vädret.
Vencykling, juni,-14

Precis för en vecka sedan så var vi i Ystad på morgonen och vinkade av ett par vänner som transporterat sina cyklar från hemstaden Nyköping till Ystad för att starta en 250 mil lång cykeltur till Haparanda.
Jag överräckte en cykelbrosch som ska följa med på deras cykling och så blev det kramar och lycka-till-rop. Tänk vad en idé och mycket jäklaranamma kan leda till!
De har under våren tränat styrka och cykling med och utan packning och räknar med 10 mil om dagen i 25 dagar. Max en månad ska turen ta med några vilodagar.
Den där morgonen i Ystad var först grå och kall och 100 meter efter start fick de dra på sig alla sina regnkläder.
Efter starten körde vi sedan till Hammars backar där de höga kullarna och himlen får ett speciellt ljus från havet. Vi väntade bekvämt vid bilen på cyklisterna och solen sken igen, två glada cyklister gled lätt fram på cykelvägen. Vi tog några bilder också med deras padda på vilken de dokumenterar cyklingen. Vill någon följa deras tur så ska jag länka till bloggen de skriver för att man ska kunna följa deras äventyr.
Bara 248 mil kvar...

Deras cyklar ska nu rulla vidare varje dag i ca tre veckor till, 10 mil om dagen… Vår lyxcykling på Ven var en riktig lättviktare i jämförelse men vår upplevelse var alldeles, alldeles underbar!
Jag för min del tar min älskade cykel när jag vill och låter den rulla så länge den och jag orkar! Att höra däcken mot vägen och njuta av omgivningen är frihet och lyckokänsla!

Tillägg 6 juli 2017: Mina vänner har numer cyklat runt hela Sveriges kust. Etapp två började en annan sommar med sämre väder vid norska gränsen och slutade här i Ystad. Jag cyklade med på turen härifrån till Ystad… på min elcykel förstås!
Gillar du att cykla?/A