Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


6 kommentarer

Dälden

En dag i juni kan utsikten från ovanvåningen mot Östersjön se ut så här. Här kan man vila ögonen och få kraft av naturen.

Ett par hundra meter framför vårt hus finns en liten dalgång: en däld. I tre års tid har jag dokumenterat däldens sträckning mellan en grusväg och en radiomast där det är en höjd i det yttre backlandskapet.

Jag skickar mina varma och medkännande tankar till alla drabbade i Vetlanda och till andra ställen där en hatfylld galning eller två eller fler härjar och bara kan tänka på att förstöra och skada andras liv. Lev så gott det går!/Agneta


15 kommentarer

Vinterlovsläger 2021

Som farmor blir man glad när tolvåringes pappa säger: Han åker tåg hem själv och packade väskan för att kunna stanna två dar om det är okej för er?!
Gissa! Vi vinkade hej då till hans mamma och pappa: Här i huset håller vi fortsatt avstånd. Undviker att vara nära och tar svängar om varandra inomhus. V är suveränt bra på det vi har ju inget chateau med stora ytor att svänga sig på.

Det här älskar unga att göra idag och om man är uppkopplad, har utrustning och kan hitta några kamrater att spela med så kan man tävla mot andra grupper.
Jag har lyssnat på deras samtal och inser hur engagerade de blir och att de har en social gemenskap samtidigt är det ingen tvekan om.

När det blev dags att åka hem enligt hans ursprungsplan så ville han alltså stanna längre! Bra betyg för en farmor, skrev en vän till mig. Min man medverkar förstås till trevligheterna också! Victor och jag har inte kunnat laga mat ihop som vi brukar och det är riktigt tråkigt för oss båda. Men beställa en krämig Pasta a la carbonara gick bra eftersom vi hade ingredienser hemma. Igår kväll bakade Victor fröknäcke själv med lite uppmuntrande support från mig. Kvällste med provsmakning vid tiotiden är väl bra lägerverksamhet?

Victor har varit här på olika slags läger genom åren. I somras sov vi på distans i Kråkvinkeln – vårt uterum. Då låg vi på natten och hörde alla ljud utifrån och jag berättade om en gång när jag var 16 år och åkte vilse på skidor på Södertörn i smällkalla februari. När vi skulle sova igår låg jag på en tillfällig madrass en bra bit från honom och då berättade jag om flera tjattrande söta små apor som stal vår mat ur en buss i Amboseli, Kenya. Sen berättade jag om att tälta på samma ställe och se Kilimanjaros snöklädda topp från tältöppningen zzzzz jag fick inget svar på frågan ”sover du” zzzzz Här var det tyst och mörkt utomhus och nymånen halv.
Ett par dagar har vi ägnat åt att klippa våra 14 pilar längs vägen. Vart tredje år gör vi det och Victor var med och jobbade en del.

Somliga är lite som tjuren Ferdinand, gillar att titta och sniffa på blommorna – snödropparna tittar upp!

Vilka dagar vi har haft och vi tog fram ett spel som är mer är 1500 år gammalt, nej, inte vår spelplan i sig utan det har spelats sedan 400-talet eKr. Det är ett nordiskt spel och heter Hnefatafl och är ett strategispel. Jag är dålig på såna spel men Victor är suveränt bra. Jag behöver inte ens låtsas att jag blir besegrad, Jag BLIR besegrad av mitt barnbarn gång efter annan, trots att han faktiskt förklarar hur jag ska tänka… Jag har aldrig varit bra på schack eller liknande men tycker det är kul att försöka vinna och Victor ( namnet betyder segrare), han tycker om att vinna!

Vi har haft mysiga kvällar med hemmabio! Nu för tiden kan också vi som bor på landet ordna det, lite tilltugg och kanonljud så blir det bra . Victor gjorde en specialfåtölj av två fåtöljer. Ikväll ska vi se Jurassic Park IV en varje kväll har det blivit! Men i morgon blir det andra bullar, utflyktbullar i ryggsäcken för vandring mot Öresund och fika på något vackert ställe!
Victor hälsar till alla som läser, han har godkänt text och foton.

Lev väl och blomstra!/Agneta


14 kommentarer

Vinterpromenader

När vi var barn sa vi: Mamma, jag har inget att göra! Vad ska jag hitta på att göra, pappa? Jag för min del fick ofta svaret: Gå ut och lek! På gatan bodde flera barn och om ingen var ute så gick man och ringde på dörren. I bästa fall fick man napp av flera lekkamrater och så satte vi igång att leka på gatan eller så bestämde att vi skulle gå och åka skridskor på Zinkensdamm om det var vinter. Sen lekte vi tafattlekar på isen eller bara åkte omkring tillsammans. Vilade i snöhögarna vid sidan av isen och filosoferade en stund innan vi stack ut på isen igen. Vi visste ju inte att vi filosoferade men det gjorde vi mycket. Vi bytte tankar om himlen och universums slut. Vad som fanns där om det nu fanns ett slut och om slutet inte fanns så vad fanns det då och vart tog man vägen när man dog. Vi filosoferade så där på barns vis när vi låg på snöhögarna och tittade upp mot himlen. Vi hade kunnat fråga: Kan vatten vara rutigt? Kan man gå på månen? Kommer solen att slockna?
Nu frågar vi varandra så här i pandemikarantänen: Vad ska vi hitta på idag? En tur till lilla staden? Eller kanske en kort biltur till havet för en längre promenad där eller i någon liten skog? Ibland åker vi till de små byarna i närheten och går varenda liten väg som finns just där. En promenad i vår egen omgivning och titta på frusna spår efter harar, rådjur, fasaner och människor blir det ju ganska ofta förstås.. Det är inte så dumt att ha ögon för det fina i det som bjuds alldeles nära. En blandad kompott av mobilfoton från några av våra promenader. Här nere ett besök i Abbekås den tionde februari!

Solen och snön har lyst upp dagarna men idag är luften mjölkvit, sikten dålig och våra solceller har vilodag. Nja, lite solljus verkar tränga genom det mjölkiga. I appen ser jag att just nu tar vi in 188w, inte mycket men jag trodde det skulle vara 0 w. Den första bilden här nere var bara någon dag innan snön kom! De två sista fotona hemifrån är tagna ungefär från samma plats.

Här nere finns bilder från en skön promenad i solsken här hemma för några dagar sedan. Vi gick över frusna åkrar och marker fick en runda på några kuperade kilometer när vi band ihop allt med snuttar av vägar här och där. Vi gick förbi ett tomt hus som ligger ganska nära oss. Det står tomt och vi tycker det är synd om tomma hus. Hus ska vara bebodda!

2 februari 2021 havet blir rutigt när vågorna möts vid engelska revet öster om Ystad.

Lev väl och blomstra!/Tjingeling från Agneta


2 kommentarer

Småkungarna

Det var en gång, för inte så länge sedan, fyra kungar som styrde var sitt rike. Jo, de var egentligen mycket mäktiga men liksom små inuti, småkungar alltså.  De satt i sina guldtorn och gillade, märkligt nog, att skrämma och plåga vissa medborgare men stänkte samtidigt lite honung över andra! Som kung måste man skaffa sig en hejarklack som hela tiden villigt viftar med flaggor och ropar ens namn.
I en stuga på en kulle, i samma värld som de där småkungarna, bodde en liten obetydlig gumma som ändå vågade sig på att bjuda hem de fyra småkungarna. De hade ingen aning om att hon tänkte på dem som just små. Hon tänkte att deras tankesystem var lite outvecklat inom vissa områden. De saknade, förmodligen alla fyra, insikt i hur människorna i deras respektive riken mådde och vad invånarna i just deras land behövde för att leva bra och tryggt.

Nu var det sån tur att alla fyra behövde ha ett par dagars ledighet. De hade rullat ut miltals med taggtråd, kört stridsvagnar och fängslat folk från krigshärjade länder, fixat tillbaka världen till kalla kriget eller i alla fall näst intill, byggt murar,  eller tänkt och pratat väldigt mycket om att bygga murar som skulle vara mycket långa och mycket höga, så till den milda grad att alla fyra helt enkelt var utslitna.
Den lilla obetydliga gumman, för sin del, tänkte att de där kungarna nog behövde henne. Hon ville ge dem mod att förändra sig.

–  Jag är urless på att höra en massa trista och fruktansvärda nyheter om vad som sker i deras länder, sa gumman till sin gubbe en morgon. God mat, vila, frisk luft för alla fyra blir en omstart och så lite input av sunt förnuft så är saken biff. Som jag uppfattar det är dom bakåtsträvare och orimligt hårdhänta mot sin befolkning. Vi kan inte bara sitta och låta det ske men tror du att dom vill komma hit?

Hon var i alla lägen en sann optimist och hörde inte vad gubben muttrade men han nickade och det tog hon för ett JA! Hur det nu gick till så tackade alla småkungarna underligt nog ja till inbjudan.

När de kommer hit ska jag hjälpa dem att förstå en del saker som de inte verkar fatta, tänkte den lilla gumman medan hon förberedde allt inför ankomsten. Hon handlade, skördade tomater, skar sallad,  stekte sillar och stekar, bäddade rent i sängarna, ansade rosorna och tog sig därefter ett varmt massagebad. Nu var hon redo.En medelhavsros i Skåne

Dagen efter kom den förste småkungen med ett alldeles eget privat privatplan för att ingen skulle känna igen honom. Han hade kammat bort sin gula lugg, visade flinten och hade en snodd om håret i nacken. Ja, visst, vi har hört att det är lätt att tappa perspektivet när man sitter där uppe på toppen men han visste hur man enkelt kunde förkläda sig och påstå att lögner är sanningen och tvärt om förstås.

Tyvärr finns det ju ännu fler usla småkungar  i världen men jag tror jag börjar med den här kvartetten, tänkte den lilla gumman hoppfullt när hon hälsade Ettan välkommen in i stugan. Hon tyckte att han ryckte konstigt i hennes arm men hon klappade honom förlåtande på kinden.
Tvåan kom nersinglande i fallskärm efter en snabb luftfärden över Östersjön.
Till stridspiloten hade han sagt att han var ute på en slags spaning innan han hoppade ut ur planet. I den här munderingen känner ingen igen mig, tänkte han när han drog i snöret och fallskärmen vecklades ut. Han landade perfekt i gummans potatisland.
Han var till skillnad från Ettan en bildad man med ett rikt och vackert vokabulär. Men likväl var Tvåan okuvlig och tyckte att hans eget rike, som i fornstora dagar varit ännu mycket större till ytan, ännu inte var tillräckligt stort i dagsläget. Han var bra sugen på att fortsätta utvidga landet mer mot de gamla gränserna. Han hade redan gjort, som han tyckte, några lyckade eller nästan lyckade försök. Kosta vad det kosta vill, han gjorde ju bara det han själv tyckte han hade rätt till.

Trean kom till slut på en blå damcykel. Han bodde ju vid den vackra floden Donau så den blå färgen var nära hans stelnande hjärta. Han han hade parkerat vid Bäckströms i Ystad och gått in i hattaffären och köpt en smårutig gubbkeps, därtill satte han på sig sina skummaste glasögon. Förklädd till vilken Ystadsgubbe som helst tog han cykeln till en korvkiosk. Där köpte han en korv med senap, inte ens hälften så god som korven hemma, fastslog han. Sen gav han sig av ut på landsbygden och fann ett backigt och öppet landskap. Flåsande ledde han cykeln mot huset på kullen. Det var passade eftersom han ville ge sken av att han hade cyklat ända hemifrån istället för hamnen i Ystad.IMG_8032Han hade varken behövt keps eller solglasögon eftersom få personer skulle ha känt igen honom. Det folk däremot visste om Trean var att han gärna plockade ut stora bidrag till sitt rike från EU men under inga villkor ville följa gällande spelregler. Han till och med förfalskade sitt eget lands historia.
En sån som obekymrat fuskar i spel, tänkte den lilla gumman om honom.

Medan de väntade på Fyran blev det fika på verandan. De förbjöd henne att fotografera men hon tyckte de såg ut att trivas där de satt i sällskap med Mozart.
Verandan med Mozart
– Det kommer nog att bli lätt som en plätt, sa hon till sin gubbe medan hon var inne i köket och hämtade kanelbullarna. Jag vill få dom att tänka att dom skulle vilja göra varenda unge i sitt respektive land till en mätt, glad och kreativ medborgare! Jag ska berätta för dom att om man ger alla samma rättigheter, skola och sjukvård så minskar hat och kriminalitet. Det är väl inte helt omöjligt att de nappar på mitt prat!? Önskar jag visste svaret – men nu låter jag dessa gubbar får träffa varandra, vara lite lediga och diskutera livets glada och positiva möjligheter. Jag har ordnat bra tolkar. Bara Fyran dyker upp snart!

Så kom han gående med ett helt litet följe av ynglingar som alla var utklädda till sultaner. Klädesplaggen fladdrade i vinden och Fyran ville tala till folket. Han sneglade på trion vid bordet. Röstläget var pressat och han talade mer till sina småsultaner än till dem som redan satt vid bordet.
– Vårt gamla stolta land har i långa tider blivit förminskat och förnedrat av hela västvärlden! Alla förnedrar ständigt vårt storslagna folk. Ja, jag tänker på den gamla storhetstiden, och jag, jag säger förresten än en gång: Vi har aldrig gjort något och det var absolut inte jag! Och om det var jag skulle jag göra det igen…
Här avbröt den lilla obetydliga gumman honom och höll fram fatet med kanelbullar och hällde upp kaffe. Han började med samma spända röst tala om den enastående kaffekulturen i sitt rike och att kanelbullar än idag bakas i de avlägsna bergstrakterna.

När alla hade fikat fick småsultanerna gå in till gubben och se på ett sportprogram för nu var en cykeltur inplanerad.  Det fanns lånecyklar och de gav sig av. De skulle bara en liten bit bort. Småkungarna var lite otränade på cykling, utom Trean förstås, men  de tävlade lite i nerförsbackarna om vilken som kunde rulla längst.
Cykel o åkerkant
De kom fram till ett gammalt tegelhus. Det hade varit ett boende för nyanlända. Den lilla och fortfarande hoppfulla gumman visade och berättade om längan som hade brunnit. Den som några skånska terrorister hade stuckit i brand på natten när alla sov.
Här hade hon tänkt att de skulle lyssna intresserat på henne och oja sig över det hemska men de tränade bara på att cykla snabbt, bromsa och få cyklarna att stegra sig. De hade så hjärtans roligt att hon inte ville avbryta deras lek.
Terroristerna var förmodligen förledda och vilsna människor, hade hon tänkt säga  och att det var småkungarna som, med sitt sätt att orera, hade inspirerat dem. De hade så att säga fått indirekt tillåtelse att sticka hus med sovande människor i brand, genom att småkungarna hade talat så rysligt fult och illa om folk med annan härkomst och så allt det där med murar och taggtråd.

– Hat föder hat och har vi inte allihop annan härkomst? Varför tror alla att just deras folk eller klan är den mest överlägsna? Det är ju enfaldigt, försökte gumman med höjd röst, men nådde inte fram.
Nu hade hon planerat att visa hur vacker den nersmutsade Östersjön är. Det som finns i vattnet under ytan syns ju inte. Det här var också viktigt, tyckte hon. Hon började tala om klimatet och förklara vattnets betydelse för mänskligt liv och leverne.

-Värmeböljor och torka hotar många länder i flera världsdelar och stora skaror människor kommer att röra sig över jorden eftersom dom helt enkelt inte kan bo kvar i sina länder, sa hon, och ni kan inte bygga murar mot värmen! Ni ska inte kasta bort pengar på sånt som är oväsentligt! Alla länder måste samarbeta när det gäller klimat och miljö…

Här avbröt Ettan henne: – Det finns inget klimat! Och om det finns så tar jag hand om det, jag fixar det, lilla gumman!
Lilla gumman! Hon var en sån men… hon darrade av ilska men sa ändå  ingenting. Äta hennes kanelbullar kunde de minsann men hur hon än försökte så lyssnade inte småkungarna. Nu körde de bromssladdar hela grusvägen ner.  I en kurva höll Tvåan  på att hamna i kornåkern medan de andra tre skrattade skadeglatt.

Väl framme tog alla småkungar av sig skor och strumpor och gick barfota i vattenbrynet. Då kunde den obetydliga lilla gumman inte låta bli att ta en smygbild. Den kunde kanske vara bra att ha i något sammanhang.
De verkade trivas tillsammans på den ganska tomma stranden men när en grupp ornitologer kom med sina stora tubkikare så ville småkungarna genast upp till huset på kullen igen.  Hon förde dem tillbaka till cyklarna och så tog de den längre asfalterade vägen hem.
Det bästa som huset förmådde stod snart framdukat på köksbordet med fyllda skålar och fat. Småkungarna lät sig smaka men snart käbblade och gnabbades de om vilket land som hade den bästa eller äldsta matkulturen och vilket land som var bäst på allting.

Hennes gubbe slapp käbblet eftersom han satt med småsultanerna på verandan och lyssnade på världsmusik medan de åt.
Efter maten fes och rapade småkungarna efter eget behag medan de gick omkring i sina sidenpyjamasar. Lite rusiga av vin och mycket mätta somnade de gott i sina sängar.
Den obetydliga lilla gumman kunde själv inte somna på ett par timmar. Nästa dag skulle det gå bättre, tänkte hon och funderade på en lämplig strategi. Hon måste få dem att fatta!

Småkungarna drömde gott och obekymrat fram till gryningen. Då gjorde de det som de kommit överens om; gick upp och bytte på ett eller annat sätt förklädnader med varandra och småsultanerna, smög tysta ut ur huset och blev hämtade av grannens gula taxibuss. Till chauffören sa de att den lilla gumman och hennes gubbe hade haft maskerad.
När den lilla hoppfulla gumman vaknat och kom ner till köket så var huset tyst och tomt!

Det låg fyra lappar i köket. På en gul post-it-lapp hade någon ritat två prickar och en glad mun och på baksidan av ett kvitto satt en cykelnyckel fasttejpad. Med fint bläck på ett papper med vattenstämpel stod det något med kyrilliska bokstäver (tolken översatte senare: Tack, för en härlig semesterdag i din lilla datja vid havet) och på en skrynklig bit papper stod det: här översatt till svenska; Skicka hit receptet på kanelbullarna!

Den lilla gumman kände sig  trots allt lite lättad, nej, hon var mycket lättad. Något bra gjorde jag väl ändå, tänkte hon och för sin gubbe visade hon bilden på de fyra småkungarna barfota i vattenbrynet.

– Ska jag ta bort den?
– Det kanske är bäst, sa gubben, men å andra sidan…
– Tänk, inte så, sa den lilla gumman, hon kände sig ändå nöjd på något sätt och svepte med blicken över sin plätt på jorden och hällde upp två koppar svart kaffe. Nu var det dags för frukost på verandan.

Tack, för att du läste den här reprisen från augusti 2017! Kan den lilla gumman ha något att göra med att åtminstone en av småkungarna nu mer är avsatt från sin tron? Man vet aldrig!/Agneta


8 kommentarer

Trädgården (37) Vad är det här?

Idag är det första februari och igår tog jag alla foton när solen sken. Jag själv passade på att tanka D-vitamin.

Det är så roligt att titta runt i trädgården och ana vad som komma skall. Jag gör en liten frågesport där jag frågar efter de svenska namnen på olika växter. Du gissar och under sista fotot finns svaren! Ett axplock av växter från vår trädgård så som de gestaltar sig på vintern. Skriv upp på en lapp så du inte tjuvkikar! Frågorna står ovanför fotot eller fotona!

FÖRSTA: Vilket träd har den här stammen? Ett lite ovanligt träd med ett rart namn. Titta på högra bilden! Knopparna ser ut så här! De är små.

ANDRA: Ett ungt träd med fin blomning och sen något ätbart som går att odla här i zon 1. Vi bara hoppas att det tål den här vintern.

TREDJE: Den här busken kommer snart att blomma med blekgula små kvastlika blommor. Buskens artnamn på svenska är helt missvisande och förleden blandas ofta ihop med en annan buske.

FJÄRDE: Vad heter växten? De här bladen håller sig vintergröna och är fina att plocka in och sätta i vas. Växten har några olika intressanta faser. På sommaren, efter blomningen med stora segelliknande höljeblad, försvinner allt ner i marken och upp kommer korta stjälkar med rödgula bär.

Här nere finns ett bildspel med fyra bilder. Den femte frågan är den som hör till den första stora pricken och så vidare.

FEMTE: Vilken grupp av blommande växter räknas den här knappt utslagna blomman till?

SJÄTTE: Det här var ett praktexemplar av en buske med mörkröd bark. Två gånger har rådjuren fejat och gnagt sönder växten. Förleden syftar till en sorts byggnad och arten kommer sist.
SJUNDE: Det här är en gren av något ska bli ett träd med ett roligt namn.

ÅTTONDE: Många tycker att det här trädet, närmast kameran, någon gång under sommaren doftar pepparkakor. Jag har aldrig upplevt det!

Här nere är ett foto mot ostnordost precis utanför vår tomtgräns. Öppna vidder i ett jordbrukslandskap och under fotot har du svaren på vad det är för växter.

Jag har inga tillgängliga bilder på växterna i sommarskrud just för tillfället. Kan kanske bli 😉

Första: Humlebok
Andra: Nektariner
Tredje: Trollhassel (som inte är någon hassel alls. Ormhassel, som är en hassel, får tyvärr ofta felaktigt heta trollhassel.)
Fjärde: Italiensk munkhätta (med varigerade blad.)
Femte: Julrosor
Sjätte: Näsduksträd
Sjunde: Pagodkornell
Åttonde: Katsura

Nu går vi mot ljusare tider på alla sätt och vis! Lev väl och snart blomstrar vi!/Agneta


5 kommentarer

Det känns som längesen (6) The Blue-berries in the tomato sauce, Austin, Texas

Jag avslutade förra inlägget med något som en pratsam taxichaufför sa till min vän Tina och mig på väg till flygplatsen i Austin. Vi skulle flyga hem med alla våra erfarenheter från studiebesöket på skolan för gravt synskadade barn och ungdomar, Texas School for the Blind and Visually Impaired, TSBVI. Detta var för 13 år sedan i november 2007.

Vi berättade för taxichauffören vad vi huvudsakligen hade gjort i Austin under en vecka men att vi också hade besökt den botaniska trädgården. Han visste givetvis var den låg men hade aldrig varit där. Vi berättade att vi hade hittat några trevliga affärer med vackra kläder och saker, ekobutiker och skojiga affärer med återbruksgrejer. Nej, dem kände han inte alls till. Vi själva var faktiskt mycket förtjusta i dessa butiker, sa vi, även om de bara tillhörde ett fåtal butiker. Jag berättade för honom om soffan här nere, lite för stor att ta med sig hem… och säkert dyr. Den var nog inte ens till salu.

Anthropologie shop med vackra ting och kläder, Whole Foods med fantastiskt fina ekolivsmedel är kedjor som finns i hela USA.

Vad kan du berätta för oss om din hemstad? frågade vi, fast på engelska förstås, och det första han sa var: -We are the blue-berries in the tomato sauce!
Vänta nu, vad menas, hann jag aldrig säga, för han pratade på om universitetet, musikstaden Austin, de uppdelade områdena mellan rika och fattiga och en massa mer. Texas är en röd stat, sa han sen, i ett försök att förklara, men här i Austin är vi blå. Han var lite mer nyfikenpå hur vi hade uppfattat staden, ingen fara att åka på bussar där det bara åkte svarta människor, sa vi, fast just det hade vi blivit varnade för. Han höjde på ögonbrynen och frågade oss en del om Sverige. Så var vi framme vid flygplatsen och samtalet var över.

Jag försökte bena ut det där med blåbär och tomatsås och tyckte att det han hade sagt lät konstigt för jag hade hört att Texasborna var generellt sett konservativa men att folk i Austin ansågs mer vänsterliberala, lite rödare? Men vad hade blue-berries med det hela att göra?
Först några år senare gick det upp för mig att den röda färgen är republikanernas färg och den blå är demokraternas färg och uttrycket med blåbären i tomatsåsen förklarar just det politiska läget i staden Austin jämfört med hela Texas. Inte så smarrigt kanske med den blandningen. Många människor vi mötte var rejält överviktiga men det hade nog mer med andra matvanor att göra.

Det där med mat är ju alltid intressant när man reser. Mitt första intryck var att portionerna var enorma och att många åt något sött på mornarna. Vi hittade ett bra frukostställe och lunch åt vi ute på olika ställen. Köken på TSBVI lagade mat till eleverna och de köken hade vissa veckor i uppgift att laga mat och distribuera den till äldre människor. En sorts volontäruppgift som snurrade runt mellan olika ställen. I Austin finns fler enkla restauranger med mexikansk mat. De ställena letade vi gärna upp. Var man än åt fick man en doggy bag om man inte orkade äta upp.
En kväll blev vi hembjudna till en ung barnfamilj; Robin och Lars, vänner till Tinas bror. De bodde i en villa i ett kuperat område alldeles utanför stadens kärna. Jag tror vi bytte buss ett par gånger för att komma dit. Vid deras pool blev vi bjudna på frozen Margaritas och Texaskvällen var mörk och ljummen. Det kändes exotiskt men ändå lite som hemma. En trimmad rosmarinhäck kantade tomten och längst nere vid gatan hade soptunnorna sin plats. Grannskapet hade stora problem med tvättbjörnar som demolerade trädgårdarna och samtidigt letade efter något ätbart i soptunnorna.

Så kunde vi mycket nöjda lämna Austin, Texas fjärde största stad, som också är delstatens huvudstad. Staden har nästan en miljon invånare och med en mystisk och konstig slogan ”Keep Austin Weird”. Austinborna anser att deras stad är Live Music Capital of the World. Världens största och bästa allting kanske, visst är det något mycket amerikanskt över det!?
Det var en trevlig stad och vi hade väl gärna turistat mer men vi var ju där på studiebesök. Vi flög hem med gott samvete och skrev rapporter till organisationer som hjälpt oss med pengar. Och vi skrev en bok tillsammans också och Tina jobbar fortfarande med synfrågor, nu mer på Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Jag själv vårdar min pensionärstid så gott jag kan. Hinner aldrig göra allt jag vill för mellan allt jag gör vill jag gärna ha lite tid att skriva och läsa och greja med växter och…

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

Det känns som längesen(5) Austin, Texas

I maj 2007 hade min vän Tina Björk och jag gjort ett mycket lyckat studiebesök på The Royal Blind School i Edinburgh. Framför allt hade vi då följt dramalärarens spännande lektioner vid ett flertal tillfällen men också fått se andra lektioner som hushållskunskap och bild, talat med lärare och annat skolfolk.
Tina och jag hade långtgående planer på att skriva en bok tillsammans. Ett knappt halvår efter besöket i Edinburgh satt vi på ett plan över Atlanten med samma ambition i sikte. Vi ville skriva en praktisk och handledande bok för lärare som arbetar på låg- och mellanstadiet och som har gravt synskadade elever i sina klasser. Vi var glada och uppspelta och hade fått hjälp från olika håll med det ekonomiska, våra arbetsgivare var positiva till våra ambitioner. Våra egna elever hade höstlov så vi behövde inte oroa oss för dem.
Texas School for the Blind and Visually Impaired (TSBVI) är känt världen runt för sin goda undervisning för synskadade. För oss var det fantastiskt att få komma dit. Skolans upptagningsområde är hela Texas och precis som i Edinburgh så måste eleverna bo på skolhem inom skolans område. Tidigare var det så även i Sverige men nu integrerar man elever med grav synskada i vanliga klasser så att de kan bo hemma. Vilket som är bäst för den synskadade eleven tvistar de lärde om.

Tina hade redan i januari tagit första kontakten med dramaläraren som var den vars lektioner vi ville följa. Vi fick positiva svar på flera mail. Så småningom fick vi klartecken till resan, vi kunde åka iväg och vi var välkomna till Austin och TSBVI fick vi veta… men när vi kom dit i november med våra uppskruvade förväntningar var den mesta undervisningen inställd just den veckan! VAD? Dramaläraren hade glömt att informera rektorn om just detta. Det hade blivit ett glapp någonstans MEN även om vi inte fick se mycket dramaundervisning så gjorde all personal allt för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av vistelsen. Det blev bra ändå tack vare dem!
Vi fick inte fota eleverna men vi såg en grupp som själva tränade på att bli fotograferade. Social Skills stod det på schemat. De här eleverna tränade inför sin examen med hatt och mantel på sig. Varje elev fick prova att stå framför kameran och vända huvudet mot fotografen, ha ögonen öppna och samtidigt ha en god kroppshållning. Det kan kännas helt meningslöst för en person som aldrig kan se resultatet.
En annan grupp hade rollspel i ämnet Social Skills där de spelade upp olika händelser som hade gjort dem arga och besvikna. Här gick det ut på att uttrycka t ex sin besvikelse muntligt på ett bra sätt och att kunna svara bra på den uttalade besvikelsen. Den synskadade går miste om alla små signaler som vi seende skickar med blickar, mimik och gester.
Vi följde en härlig musiklektion med mycket engagerade lärare. En flicka ställde sig upp och sjöng ”Over the rainbow” med den klaraste stämma man kan tänka medan de andra eleverna hanterade olika sorts instrument. De testade lite olika slaginstrument bl a.
Här nere är det ett roligt foto en assisterande lärare, musiklärare och Tina.

En annan flicka som gjorde djupt intryck var dövblind och följde vad som hände i klassrummet med sina händer runt lärarens teckentalande händer. Jag frågade om jag fick fota en del av deras samtal. När de hade talat om den nya burfågeln som skulle komma till klassrummet var läraren tvungen att avbryta samtalet och gå sin väg en stund. Den dövblinda tonårsflickan lämnades i sin tysta bubbla tills läraren kom tillbaka. Det kändes mycket konstigt att inte kunna ta vid på något sätt. Jag kommer mycket väl ihåg just den känslan.

När jag ser fotona här nere så ser det roligt och inbjudande ut men jag undrar fortfarande hur de jobbade här. Det blev jag inte riktigt klok på, men här fanns mycket material och grejer högt och lågt men kanske hade assistenten som visade klassrummet ställt upp saker åt oss. De taktila sakerna är viktiga för synskadade elevers förståelse men det är ju svårt att komma fram i det överbelamrade rummet.
Tyvärr fick vi inga riktiga svar här.

Eftersom det var Halloween så lovade vi att jobba som volontärer den eftermiddagen då eleverna som inte hade kunnat åka hem skulle ha sin fest. Vi gick över hela skolområdet, förbi simhallen och sporthallen, på de raka stensatta gångarna till grillplatsen under tak. Vi mötte häxor, sagofigurer, pirater, vampyrer, prinsar och andra men alla hade vita käppar där de gick förbi lekplatser och de gamla elevhemmen och de två nya.
Vi skulle till fritidsgården och arbeta i köket och serveringen. Det var plockmat av allehanda sort och eleverna frågade mest efter en halloweenkaka som vi inte alls hade koll på. Maten tog snabbt slut och där stod vi…
sugna på att få gå genom ett skräckkabinett som några ungdomar hade iordningställt med sina assistenters hjälp. Huvuden låg på fat, spindelnät kittlade över våra ansikten, det kom läskiga ljud från skumma platser och levande lik låg i en kista… Det var tur för oss att vi såg var och hur vi gick. Det var en rolig erfarenhet för oss och jag undrar fortfarande hur en halloweenkaka smakar.

En liten idrottssal och de små pillriga grejerna visar eleverna vad kan välja eller ska göra. Det fanns massor med olika symboler för lekar, redskap och rörelser. Dessa måste ha tränats in under lång tid. Läraren, instruktören eller vem det nu var som skulle leda en grupp valde ut några och satte upp intill dörren.

Efter fem dagars intensiva upplevelser på skolan, lite shopping och ett besök på botaniska trädgården åkte vi hem till vår vardag igen.
Vår bok kom ut 2010, den heter Kroppsspråk för alla och är utgiven av Specialpedagogiska Skolmyndigheten.

Taxichauffören i Austin, som skulle köra oss till flygplatsen, sa : ”We are the Blueberries in the Tomato sauce” och jag fattade inte då vad han syftade på. Nu vet jag sen länge!

Lite mer om det och staden Austin och några intryck from over there kommer snart.

Lev väl och blomstra bäst du kan!/Agneta


10 kommentarer

Blickar framåt genom backspegeln

Om en ungdomsvän sägs att han körde bil genom att mest titta i backspegeln och se så att bilen låg rätt på vägen eller följde de vitmålade strecken. Tja, alla sätt är bra men det där var väl ändå lite väl knasigt och framförallt trafikfarligt.

Jag åkte aldrig bil med honom men vi bodde några kvarter från varandra på Söder. Ibland plingade han på dörren för att titta in till oss just det år då jag hade blivit mamma. Han verkade trivas med att sitta och prata med mig om livet men ändå kände jag inte honom riktigt men det fattades aldrig samtalsämnen.

Min lilla familj och jag flyttade från Stockholm för ett få en bättre uppväxtmiljö för lille A som blivit ett år. Det innebar att den här ungdomsvännen och jag träffades allt mer sällan. Vi sprang på varandra i något gathörn, när jag tillfälligtvis besökte Stockholm, och vi utbytte några bra tankar i all hast. Med honom fanns det alltid något seriöst eller hur jag ska uttrycka det. Han var en lite udda människa med ett gott hjärta eller det var väl inte särskilt bra för han dog alldeles för tidigt och jag tror att det hade med hjärtat att göra.

Långt senare fick jag höra att några av hans nära manliga vänner hade bildat en liten grupp för att en gång om året samlas i Stockholm. Ett tillfälle att träffas, hedra och minnas sin vän genom att prata om honom: Om ungdomen, musik och politik, resorna ner i Europa, te i källarvalv och bägare de druckit på något hak, musicerandet och naturligtvis livsfrågorna som de pratat om tillsammans.

Året som har gått har sannerligen varit annorlunda och vi måste nog kika bakåt för att kunna sikta framåt. Ställa frågor till oss själva vad det var vi saknade allra mest under 2020.
Önskar alla trevliga läsare Gott Nytt År!

Lev väl!/Agneta


12 kommentarer

Julhälsning 2020

Det är mörkt runtomkring vårt hus. Här finns inga gatlyktor men det glimmar av ljus lite längre bort och från lampor i byarna runtomkring. Vi uppskattar att se dem på håll men också att vi kan se stjärnhimlen. Inne har vi haft elljusstakarna framme ända sedan första advent. Ovanligt. Vi tycker inte allt med julen ska komma så fort, lite långsam upptrappning brukar vara vår melodi. Vi har inte varit ute i julhandeln alls och inte tittat på någon julskyltning. Ovanligt. Ja, mycket är ovanligt den här julen. Men ändå lägger vi in sill och bakar och… det sitter i ryggmärgen på något vis. Om vi blir själva nu i år så har vi kanske mat ända fram till påska…

Idag tog jag fram en sliten och ganska kladdig liten skrivbok från början av 70-talet. Se de översta bilderna.

I skrivboken med det tidstypiska orange-gröna omslaget har jag skrivit och klistrat in recept från den tiden. Några recept är fortfarande gångbara. Gotlandslimpa bakade jag förr så att det var pinfärskt på julaftonsmorgonen. Det krävdes rätt mycket kraft och ork att göra det. Det är ett mycket saftigt bröd som är underbart gott även om man tar ut det ur ugnen dagen före julafton. God jul alla roliga, rara, kreativa och trevliga läsare som besöker mig ofta eller nu och då!

Lev väl och ha en fridfull jul!/ Agneta


5 kommentarer

Det känns som längesen (4) Budapest

Packa enkelt, ta med bra skor att gå långt i, vi hinner med en snabb resa före jul. Du far med oss till Budapest, Ungerns huvudstad, helt covid-19-säkert och reser bakåt i tiden till 2011. Med på resan är också min man, hans syster och svåger, de är lättsamma och trevliga att resa med, det upptäcker du snabbt. I Budapest så kommer vi att promenera mycket inom staden och ta en längre tur med spårvagn till en liten by nordost om huvudstaden som delas av Donau. Budapest har 1,8 miljoner invånare och hela landet knappt tio miljoner invånare.

Om man vill läsa något intressant om Ungern och Budapest så kan jag rekommendera Susan Faludis Mörkrummet. Hon letar efter sin far, som varit fotograf, och nu finner honom åldrad och förändrad i just Budapest. Han har bytt kön. Det är en slags undersökning av nu och då, – mycket intressant om det gamla Budapest men inte direkt lättsmält inte heller det som handlar om det moderna Ungern.

Vårt ressällskap som står på Buda-sidan har parlamentet till höger på Pest-sidan av Donau.

På Budasidan ligger det gamla slottet, nu mer ett muséum, och på Pestsidan ligger parlamentet och affärsgatorna, teatrarna och operan, kulturutbudet lär vara stort. Här finns en spännande och stor saluhall. Väldigt pampiga officiella byggnader medan många av de gamla men egentligen vackra hyreshusen såg ut att behöva renoveras. En trevlig och omväxlande stad att promenera i med gott om matställen och om man vill fika, ta en öl eller ha ett glas vin så är det inga svårigheter att hitta något som passar.

I Budapest finns det flera badhus och utomhusbad. Det varma, 30-37 grader, vattnet kommer från naturliga källor, vi promenerade ganska långt för att komma till ett av baden. Vi tänkte oss ett dopp men när vi såg mängden människor i vattnet och som var på väg att bada så backade vi. Titta på båda fotona i helbild!

På väg till badet går vi först genom stan, förbi Hjältarnas plats och sen genom stadsparken och så till sist framme vid badet.

Vi blev nyfikna på ett område som, enligt en broschyr vi hittade på hotellet, är känt som konst- och hantverkscentrum. En fin spårvagnsfärd, eller om det var ett lokaltåg, förde oss ut ur storstadens brus och ut på landet. Solen sken och vi gick omkring en hel dag och njöt av fina miljöer och den mer lantliga atmosfären. En hel del ställen var stängda, vi var där före turistströmmen, men det gjorde alls ingenting.

Åter i storstaden tittar vi lite på topografin. På Budasidan av Budapest så är det branta backar och kuperat medan Pestsidan av staden är mer flack med små höjdskillnader. Här nere ett litet bildsvep från BUDApests kuperade sida.

Här nere är vi i budaPEST och på ett foto så ser man det stora slottet och andra byggnader på höjden på Buda-sidan av Donau.

Nu när jag ville hitta fler stadsbilder från livliga stadsgator, saluhallen, förfallna och vackra hus så… jag börjar väl bli lite vilse i planeten för antingen är klockan för mycket eller så har jag slängt en massa foton eller gömt dem, men varför skulle jag det!? Så vi stänger butiken för dagen, tycker jag!

Lev väl och så ses vi igen!/Agneta

PS Jag ser nu i datorn att texter inte har lagt sig som de brukar. Ska åtgärda det om jag klarar det./A