Pensionär, nyss pensionär!

Om livet som nybliven pensionär!


4 kommentarer

Flickan och den imaginära gungstolen

fest-lene-o-jag-3-4

Jag sätter mig till rätta i min imaginära gungstol och tänker på den lilla flickan inom mig.

12 barn från Onsdagsvägen i Hökarängen. Sex flickor och sex pojkar i olika åldrar. Det är något sorts kalas och föräldrarna har hyrt lokalen, tror jag. Hade jag inte bilden skulle händelsen vara glömd och gömd i minnets opålitliga arkiv. Året kan vara 1953 och  min syster som haft hjärtmuskelinflammation sitter bakom mig. Hon låg så länge på Sachsska barnsjukhuset att hon blev tvungen att gå om årskurs tre. Jag var för liten för att förstå att det var allvarligt.
Sjukvården var till för alla och blev man sjuk så fick man den vård som man behövde och kunde få. Jag har hela uppväxten hört berättelserna om bristen på pengar i hemmet men att skola och sjukvård var till för alla. Sverige var på 50-talet ett föregångsland! Det där matades vi med och ur det hade osund nationalism kunnat växa men så var icke fallet. Vi tillhörde den kader av fattiga arbetarbarn som skulle få chansen att gå i skola, ta studenten och studera på universitet utan att föräldrarnas inkomst skulle spela någon roll!
Framtidstron växte under hela min barndom.

Åter till fotot: Jag har ljus klänning med puffärmar och rosett i håret. Min hand höjs och jag sitter på språng som om jag var på väg någonstans. Bredvid mig sitter en blond och brunögd pojke i snickarbyxor på knä och som jag ett år senare skulle bli stormande kär i.  Säg inte att man inte kan vara kär när man är fem år för det kan man och det kan fortsätta även under ens sjätte år. Här på bilden har det ännu inte hänt!

För flickan längst fram till höger skulle i mig växa en ful och taggig svartsjuka som gjorde så ont, så ont.Säg inte att man inte kan vara svartsjuk i den åldern för jag kände den sjukan och led av den. Hon hette Rose-Marie, ett så vackert namn, tyckte jag, det ville jag väl också heta! Nej, just DET minns jag inte utan det hittade jag på för det hade kunnat vara så! Rose-Marie och pojken var båda ett år äldre än jag och det är SANT! De började i ettan före mig och jag ville också börja. Jag kunde ju redan läsa och skriva men mamma sa: Du ska leka ett år till! Men det där hade ännu inte hänt när det här fotot togs.

På den tiden var man inte så van vid att fotograferas, det var nog i sig en lika stor händelse som att ha kalas på det här sättet i hyrd lokal. Så var det i alla fall för oss barn i Hökarängen. Det där intensiva och starka hade inte heller hänt mig ännu, inte när vi sitter på kalaset lite underligt uppradade och tittar på fotografen eller någon annan som försöker fånga vårt intresse.
Jag var bara fyra och om vi lägger till 63 levnadsår till så förstår man att det är stor skillnad mellan den lilla flickan då och den flickan som jag fortfarande alltid har inom mig! Henne är jag rädd om för hon gör mig livligare och mer levande – kanske lite i alla fall!/A.

 

 


10 kommentarer

Kärleksfulla människor

I dagens läge, med allt fasansfullt som händer varje dag, när människor som anser sig vara mer värda än andra, förnedrar och spottar på människor på grund av deras härkomst, hudfärg eller då man är beredd att döda människor i religionens namn eller för att tillskansa sig makt eller mer pengar – då, det är då, man behöver upptäcka och påminna varandra om de små kärleksfulla handlingarna som ständigt pågår runt omkring oss.

Jag är lättrörd och har ofta försökt svälja gråt i situationer då det är glädje som egentligen är grunden till tårarna eftersom det inte alltid är bekvämt att berätta att man gråter just av en sorts ibland oförklarlig men uppfyllande glädje. Naturens skönhet och kärleksfulla människor startar ofta det där hos mig. Jag tror jag delar det med många andra. Jag gråter när jag hör barn sjunga ‘Den blomstertid nu kommer’ eller när någon gör någonting riktigt fint för en annan person. Jag blir glad när folk uttrycker sin uppskattning spontant till en medmänniska!  Vi måste bli ännu bättre på det där!

SONY DSC

Ett av två helt oväntade paket som kom alldeles oväntat till mig.

På sistone har jag överraskats och helt oväntat fått spännande försändelser, med rara växter till trädgården! Avsändarna är personer som jag bara känner lite och just tack vare trädgårdsintresset. Rörd till tårar av glädje, ja!

Det hände flera gånger en förlängd underbar sensommarhelg på Öland. Alltså att ögonen tårades av glädje! Min kära dotter med familj bor där och jag liksom badade i små men kärleksfulla handlingar hela tiden;  jag får tid till förtroendefulla samtal med min dotters yngsta flicka som precis har börjat studera på universitetet. Vi pratar, spelar spel och gör utflykter tillsammans med hela eller delar av familjen.

En kväll lagade hon väldigt god mat när det hade varit full fart hela dagen och jag längtade efter en stunds vila och alla andra behöver göra lite annat.

sara-sep-16-2

Och min dotters äldsta flicka visade mig hur huset, där hon bara har bott ett par månader, ska inredas och bli. Här nedan är det hur köket ”ska bli” och jag förstår precis hennes glädje och stolthet – ögonen lyser! Sedan, när vi gick runt på den stora tomten omgärdad av kalkstensmurar, frågade hon mig ivrigt om olika råd när det gäller odling och trädgårdens utformning.

Ganska nyligen har hon flyttat ihop med en ung man och de har tagit sig an den här gamla gården där det finns mycket, ujuj, väldigt mycket att göra. Det finns starkt drivande krafter som får unga människor att leva kärleksfullt enkelt och spartanskt medan hål i väggar täpps till och trista  för längesedan fulrenoverade fasader byts ut och får vackra fönster och dörrar… Det är kärleksfullt att också fundera på att ge gården ett namn som påminner om mannen som bott där tidigare ”…han verkar så omtyckt av alla! ” Kanske blir det så.

Men mina tårar kom senare, och jag svalde och svalde, när vi delvis gick med i själva paraden och sen tittade på  resten av tåget i Kalmar Pride.

Jag såg en massa olika människor vandra förbi i tusental, familjer, dansande ungdomar, politiska partivänner, vanliga transor, en massa barn från kulturskolan, fackföreningar, svenska kyrkan, olika kommuners företrädare…men inga smaklösa typer med dildos i pannan eller liknande. Vilken energi som strömmade ut i kärleksfull gemenskap för att värna om allas rätt till just det; kärlek! Då blev jag gripen och ögonen blev blanka och tårades!

En eftermiddag promenerade min dotter och jag till den hemliga trädgården i skogen. En underbar trädgård som ligger helt oväntat i en liten lövskog. Från en grusväg kommer man till en stenmur och en vacker liten trägrind. De som sköter trädgården nu är två män vars far en gång började odla blommor och ätbart där i skogen. Här finns inget bostadshus men marken hör till deras ägor. De sätter ut egentillverkade möbler att sitta vid om man kommer och har fika med sig.  De två bröderna odlar som pappan gjorde, rader med växter och allt är så välkomnande och fint. När vi vandrade där så blev jag uppfylld av vördnad för de här bröderna som så omsorgsfullt sköter allting och låter grannar och andra komma och njuta av deras fars livsverk som de nu så förtjänstfullt tar hand om. De måste ju känna kärlek för de vackra öppningarna och gliporna i den skyddande skogen. Fast de själva kanske aldrig skulle kalla det för kärlek.


Just när jag gick och tänkte på det där så kom de två bröderna körande. De är mycket blyga och börjar ingen spontan konversation precis. Jag tog några steg närmare men, nej, de tittar ner i backen eller börjar pyssla med något så jag blir lite forserad och babblar på; tack så mycket för att det är så fint och att vi får komma helt spontant. Ja, min dotter är ju granne med er mamma… och jag har varit här många gånger…och jag måste säga att jag älskar er trädgård!
Då tittade den ene brodern upp och nickade sitt svar: tacktack. Jag tyckte att jag såg ett litet leende./A

 

 


4 kommentarer

Tiden går så fort, kära Frida!

Det är september och sensommar som aldrig tidigare. Fantastiskt väder och det är precis bara att fortsätta med sommarkläder, äta glass och ta sig dopp om man känner för det. För några timmar sedan kom jag hem från en härlig långhelg på Öland. Det finns en plats på Öland där jag vet att du, Frida, älskade att vara när du var yngre. Du kanske kommer ihåg att  min dotter och hennes familj bor på Öland. Jag hade några mycket fina dagar precis som jag hoppades då jag satte mig på tåget dit!

Vi sa ju i våras att vi skulle ta en dag i sommar och prata om allt kul vi gjorde tillsammans när du var min elev på Östergårdsskolan. Titta på bilder och läsa texter ihop.
Gjorde vi det, Frida? Träffades alltså! Nänämensan, inte blev det av, typiskt oss.  Nu är du tillbaka på ditt internat vid gymnasiet i Kristianstad och vi får ta nya tag! Jag får försöka ha lite framförhållning och ta kontakt med din mamma så jag vet när du är hemma! Jag vill ju väldigt gärna få något tillfälle att fira dig nu när du fyller 20 år nu sent i september!

Kommer du ihåg, från träffen i våras, att vi tittade på de där taktila bilderna som jag gjorde till dig för att du skulle få inspiration till nya berättelser. Ungefär en gång i veckan gjorde jag en ny taktil bild och varje gång var du så ivrig att få föra dina händer över bilden för att försöka förstå vad den föreställde. Du fick alltid undersöka först och sedan pratade vi om den innan du började diktera och jag fick skriva allt vad tyglarna höll.

img_3380-2

Det är natt och Lucia går på en stig ute i skogen det är nymåne och inte nedan.   (För att bilden ska vara taktilt mer intressant har Lucia, som är en liten plastdocka, fått en kjol i ulltyg och håret av lingarn är lite bångstyrigt. Det är viktigt för att den som ska titta på bilden med sina händer inte känner samma struktur överallt).

Haha, tyglar, ja, det var ofta du hittade på berättelser om flickan Lucia och hennes häst. Det blev många kapitel till slut. Djur hade ofta framträdande roller i dina berättelser. Ibland skrev du bildtext på punktskrift men dina händer ville inte riktigt lyssna på vad din hjärna sa till dem och det tog lång tid. Man kan väl säga att ditt tålamod tröt. Men du var bra på att fantisera och diktera och jag försökte hänga med i svängarna!

img_3386-2

Lucias häst är också ute i skogen på äventyr. Det är höst och stjärnorna blinkar i skyn…(Det är viktigt att bilderna håller för många ”tittar” och ibland tvingades jag att laga dem).

Det tänkte du inte på, tror jag, men det var genom de här stunderna som du fick en viktig del av svenskundervisningen. Det var att förstärka ditt fina ordförråd ännu mer, att använda och förstå gamla och nya uttryck, synonymer och grammatik. Vi pratade om olika sorts texter och om hur man kan börja och avsluta berättelser och hur viktigt det är att knyta ihop säcken…och att saker och ting måste hänga ihop!

img_3398-2

En säng med kvällssagan, som någon skulle läsa eller få höra, under täcket fanns det lite busiga saker som godis. (Av hållbarhetsskäl gjorde jag inte så ofta någon rörlig detalj  men här kunde man lyfta täcket och hitta några kul saker under det).

Ibland tänkte jag att jag skulle göra en bild så att du kunde skriva något om dig själv. Men där fick jag alltid tji för det ville du aldrig göra. Bilden med sängen var en sån bild och bilden här nere från badhuset också men…nä, nä, det kunde du glömma, Agneta. Frida, du ville nästan alltid bara fantisera om något helt annat och det gjorde du verkligen också! Inte ville jag hindra dig att göra det du var bra på och hade så roligt med. Bilderna var ju till för att stimulera ditt berättande, det var ju det allra viktigaste!
Jag tror att det här kan vara bra att läsa för den som inte har en aning om vad en taktil bild är och vad det ska bara bra för! Vad tror du, Frida?

img_3383-2

Frida, jag pratade inte med dig om hur lång tid det kunde ta att få ihop en bild. Nu när du är vuxen kan jag berätta att det tog från ett par till många timmar att samla ihop material, tänka ut innehåll och sedan göra själva bilden men samtidigt var det ju roligt. Jag var alltid på jakt efter nya idéer och letade mycket efter små riktiga saker som kunde passa in i en bild.
En affär vid Lilla Torg i Malmö var favoritstället. Där hade de allt från små möbler till fiskespön och annat som man kunde bygga en bild runt. Jag använde olika material för att dina fingrar skulle hitta spännande och intressanta saker att associera till. Samtidigt var det viktigt att andra kunde se vad bilden föreställde så att ni skulle kunna prata om det. Även om jag inte alltid var nöjd med bilden själv så var jag alltid nöjd med våra skrivarstunder när du flödade av tankar och idéer som du fick genom de taktila bilderna!

img_3399-2

Ett riktigt litet fint metspö på en brygga och ett vatten med krusningar och så gräs att ligga på. (Jag gjorde ofta bilderna hemma men kunde ibland behöva något från slöjdsalarna och jag var alltid välkommen att hämta och fixa saker där).

Har du dator med talsyntes på din skola? Ja, så klart att du har, jag kan inte tänka mig annat. Talsyntes behövs väl i dina språkstudier också, kan jag tro. Visst är det bra med teknik, bara det fungerar!
Vi får prata mer om det här när vi träffas nu någon gång under hösten!  Jag tar kontakt med din mamma eftersom en 20-åring måste firas och fina minnen måste vårdas, eller hur?!/Kram Frida, från din gamla lärare A

 

 

 

 

 


4 kommentarer

Gammal vänskap rostar aldrig!

Gladsax kyrkogård Identefiering av träd (37)

På kyrkogården i Gladsax finns ett stort och fantastiskt vackert tulpanträd, Liriodendron tulipifera, som förstås har blommat långt innan vi kom dit. Vilket pampigt träd och krona, jag skulle verkligen vilja se det blomma!

Gladsax kyrkogård Identefiering av träd (3)

Gamla vänner säger man så där lite utan att betona något av orden. Jo, träden är också gamla vänner, särskilt såna här bjässar men… En sommardag i förra veckan tog jag det lila Pågatåget från Ystad till Simrishamn för att träffa de gamla vännerna Bitte och Peter som bor i Örebro och i Hampetorp vid Hjälmaren men som de senaste åren, under en sommarmånad, har hyrt en liten lägenhet i ett fint gammalt hus vid en av Simrishamns mest pittoreska gator.
Jag gillar att åka tåg och njuta av omgivningarna och låta mig forslas i den riktning jag ska. Det går bra att tänka på tåg och bäst är det om det dyker upp ett samtal som det går att tjuvlyssna på. Och så är man på väg mot något; några aldrig upplevda timmar väntar  och jag gillar att träffa gamla vänner som man har en slags gemensam historia med. Man kan säga att våra kroppar börjar skrutta sig lite men vi berör det inte mer än nödvändigt. Vi vet vilka vi är och det är lätt och absolut aldrig tråkigt att umgås.

Vännerna stod på perrongen och väntade, genast for vi med fart till den gamla byn Gladsax bara en liten bit utanför Simrishamn. Vi hade en upplåst kyrkport att passa! Kyrkvaktmästaren hade låst upp porten enkom åt oss så att vi skulle kunna titta på de vackra kalkmålningarna från 1400-talet som är helt i sitt ursprungliga skick i två av valven. Valvmålningarna ska vara utförda av Vittskövlemästaren enligt en liten broschyr om kyrkan.Vi läste och Bitte berättade med sin härliga röst och stora kunskap, vi la till och drog ifrån funderingar och blandade våra gemensamma kunskaper. Den gamle arkitekten med den pojkaktiga blicken beundrade nog den gamle byggmästarens verk! Det är vad jag tror!

Ofattbart välbehållna målningar och jag fantiserade om hur den medeltida människan satt där i kyrkobänken och storögd tog in hela bildberättelsen medan prästen predikade på latin ett språk som få eller ingen förstod. Jag skulle vilja ha hört tankarna som förmodligen susade runt i de där medeltida skallarna!

Kulturhistoria är spännande men kan någon förstå att det här stenskravlet, med betande får runt omkring, en gång var ett ståtligt Gladsaxehus med vallgrav runt om!?
En försvarsanläggning där den danske kungens ståthållaren residerade…jo, säkert var det så men kanske var det mindre än vi tänker oss en försvarsborg. Å, om man kunde få veta.

Gladsax kyrkogård Identefiering av träd (6)

Trakten är full av intressant historia och åldriga fornlämningar. Men nu drev hungern oss hemåt…nystekta skrubbor med tillbehör, ugnsbakade plommon med mandelmassa, lite starkt och vispgrädde. MUMS!  Sen till havet vid vackra Vårhallarna!

Den skapande människan formar i lera, lagar fantastiskt god mat, har gjort många stora utställningar, känner för människorna i Gaza och att göra gott för dem, ser vikten av vatten, intresserar sig för fotografi – då och nu, skapar snabbt ett mönster i sanden, lyssnar på havet, förbereder föreläsningar, är aktiv och har just blivit 76. En del kan!

Det här blir en liten senkommen födelsedagshälsning till dig, Bitte! /Kram från A


4 kommentarer

Trädgården (22) bilder från 1 sept 2016

Första dagen i första höstmånaden efter det  generella sättet att se på året men meteorologiskt är det fortfarande sommar här i södra Skåne. Tittade ut genom kupans öppna fönster och längtade ut i den soliga morgonen. Det ljusblålila till vänster om springbrunnen är den sena och mycket trevliga Betty Corning! En klematis alltså och hör till Viorna-gruppen.  Tog med kameran på en morgonrockspromenad  och lät den fånga sånt som jag fastnade för just idag. En del rosor har äntligen börjat remontera efter en ovanligt lång viloperiod. Torka, blåst, ösregn…torka, blåst, ösregn…

I trädgården finns det två ganska stora prydnadsaplar som tyvärr inte haft vett att presentera sig så jag vet inte vad de heter. De blommar i ganska skarpt rosa, bladen är lite mörka och träden blir fula tills de små frukterna, som är vackert formade och får fin färg, ger träden en ny karaktär. Mot solen är de förstås rödare än baksidan som jag fotade i morse. Ormhasseln har nötter som mognar och samtidigt hittar man de små små hängena på väg mot nästa säsong! Rosorna Sweet haze och Yellow submarin kommer igen, heja!

I år är det ett äppelår nästan överallt har jag föstått. Gott om vacker frukt som också smakar gott på ett av våra träd.  Solen når ännu inte ner bakom husets vinkel… Rosen heter Schneekoppe, snökullar, och har en fantastisk doft! Den har blommat dåligt i år.

Min man har gjort en sådan liten fin bänk och väggnisch specialanpassad för den lilla väggbrunnen från Marocko som tyvärr frusit sönder i framsidans mosaik. Vi stänger av vattnet och har den i ett förråd över vintern men där blev det för kallt! Än så länge hänger den ihop och vattnet porlar så rart varje dag. Porlande vatten är så fridfullt…

Verandatakets skugga, eller skydd vid regn, gör att vi sommartid ofta sitter vid långa bordet på verandan när det är dags för fika eller lunch.  Jag försöker ha en liten nyplockad, eller nåja, ganska nyplockad bukett på bordet hela tiden. Jag älskar att plocka buketter, i år har det faktiskt varit lite problem så här under senare delen av sommaren – men nu hittade jag lite blommor igen tack vare den senaste tidens regnskurar. Det behövs mer regn många växter har redan börjat växla över till höstfärger.

Jag vände mig om precis innanför köksdörren och tog den sista bilden. Den stora björken, som man bara kan ana till vänster om oxelraden rakt fram, skuggar mycket mer nu än för 20 år sedan men snart nog har solen kommit förbi och jag kan sätta mig och ta lunch på kökstrappan.

Klicka gärna upp bilderna och ha det fint!/A

 


8 kommentarer

Makalösa möten (1)

Tänk om man alldeles ohämmat skulle kunna skapa möten mellan människor genom att få till ett mingel över tid och lust och helt utan rim och fason! Jag som äger en imaginär gungstol ordnar resolut ett litet mingelsammelsurium!

Systrarna här nere är mina barnbarn Rebecka och Sara, 2006,  nu är de unga vuxna. Strax efter barndomsgrimaserandet ska de möta den fascinerande Tasha Tudor (1915-2008).

2006 i juli

Jag har bjudit in henne till min trädgård eftersom hon så gärna  ville klä flickorna i romantiska vita kläder och sedan sitta bland mina rosor och teckna flickor bland rosor. Hon är vänlig, bestämd och vet precis vilka linjer hon behöver, man vill knappt säga pip!
Jag njuter av att se henne i arbete och passar på att få tips till trädgården, hennes trädgård har ju sedan länge varit mitt källvatten där jag släcker törst och hämtar inspiration.

– Guldvatten, hävdar hon, är däremot det bästa tipset för en prunkande trädgård. Rebecka som nu har ett nyväckt trädgårdsintresse lyssnar också intresserad. Jag förklarar snabbt vad guldvatten är. Sara tittar fascinerat på de speciella kläder som den gamla damen har på sig och frågar nyfiket. Kläderna är av ett slags  lantligt snitt från tidigare århundraden. Småblommig klänning i blått med förkläde i ett annat blått mönstrat tyg passar precis då det är blåbärstider på gång…ingenting är slumpartat eller en chansning – det är är noga utvalt.

SONY DSC

En bild ur boken Tasha Tudors TRÄDGÅRD utgiven 1997 i Sverige ( Bokförlaget Prisma)

Kanske är det här en av anledningarna till att Sara nu mer syr och ordnar med passande kläder till medeltidsrollspel som kräver såna utstyrslar…vem vet varifrån en ung människas impulser kommer?

De gamla kvinnan lever sin konst; genom trädgård, klädstil, sina böcker och fina illustrationer. Hon tecknar av töserna innan vi fyra långsamt dricker te tillsammans. Den spensliga lilla människan måste snart åka hem till sina djur och trädgården i Vermont. Vilket makalöst möte!  Jag frågar naturligtvis om jag får visa bilder ur boken här i mitt blogginlägg.  – Ja, men det måste synas att det är ur boken och framsidan ska synas med  textförfattarens och fotografens respektive namn! Det här är en bestämd men vänlig dam, som vet hur en slipsten ska dras, och jag önskar att jag kunde ha henne länge, länge i min trädgård men hon avböjer en kopp te till.

 

Mitt näst äldste barnbarn Pontus, årsbarn med Rebecka,  jobbar hårt för att hitta en bra framåtriktning och rätt i den tuffa konkurrensen i artistvärlden.  När han var 14 år och såg en musikal i London sa han: – En dag står jag där!

Här är han i ett avslutande nummer i ‘Cabarevy 2016’ från en föreställning på Wendelsbergs folkhögskola i Mölndal, där han gick  en tvåårig utbildning och nu är han på väg vidare. Till hans hjälp och utveckling har jag lyckats att bjuda hit Fred Astair (1899-1987), steppvirtuosen, som ska ge den unge mannen särskilda tips om vikten av träning och så själva dansen. FA delar gärna sina kunskaper med nya förmågor  och han har med sig en riktigt bra sångpedagog också säger han till mig i telefonen.
Ni får sitta i Kråkvinkeln, säger jag. – The Crow Angle, what’s that? Jag slår nervöst i ordlistan:  – The country town, säger jag trevande. – Sounds nice!  I’ll wait for the young man at the railway station… Allt är underkontroll. Pontus kommer att bli hämtad och glatt överraskad – hur som helst allt flyter på! Jag dukar ut använda vinglas efter några som har suttit i Kråkvikeln och gjort slut på vinet! Sen fixar jag fika, drinkar och tillbehör; nötter, fruktfat och choklad och hoppas det bästa också inför den här träffen.

IMG_4891

Jag såg nyss de här två sitta på verandan och äta i kvällssolen!  Otroligt men, jo, så var det!

Möte på verandan ga  ua A

Från början lite blygt och trevande men sen…äntligen jämnåriga och samspelta är de glada att få mötas en sån fin sommardag och påminna varandra lite om framtidsdrömmar och en del bortglömda gamla minnen! – Inte trodde jag att det skulle bli Skåne, säger den ena. -Nä, inte jag heller, svarar den andra.
Det ruskiga i världen tränger sig på genom radions nyheter. De ignorerar radion, de måste anstränga sig för att förtränga vad de nyss har hört, nyheterna är viktiga men just nu vill de stanna där de är i tankarna. De skrattar sedan gott åt de tokiga sakerna som båda samtidigt har varit med om! Exakt samma händelser men ibland med totalt olika perspektiv! Nu och då är förvillande. Det dråpliga förstärker minnet! De går knappt att sluta prata. Kvällen blir sen eftersom det ena minnet ger det andra och de pratar tills sömnen kräver sitt till slut.

Det sista jag tänker den här dagen: Jag gör om det igen! A


12 kommentarer

Att längta lagom…

SONY DSC

Längtans blå blomma men det här är en blå Hibiscus syriacus från trädgården och inte den Browallia speciosa som har gett oss uttrycket!

Längtans blå blomma är ett uttryck; blomman heter Browallia speciosa, praktbrowallia och den är jag inte särskilt bekant med – men LÄNGTAN känner vi  igen!

Man längtar efter en god vän man inte har sett på länge, man längtar till Italien, Haväng eller en speciell skogsglänta. Man längtar att få dricka en kopp varmt te när halsen rosslar, efter en lycklig stund men familjen, man längtar också efter den sten där barn man lekt, längtar efter ett dopp i havet eller en bit mat om man är hungrig och lite sol efter allt regn, ja, och regn efter all torka. Man längtar hem om man måste vara borta och längtar bort om man tvingas vara hemma.

Så finns längtan efter våren, att den svällande knoppen ska slå ut, eller lugnet efter stormen och ljuset. Man längtar efter den man inte kan få, sin käresta eller någon annan som inte är mer. Så mycket längtan det finns i oss människor! Jag vet att det tillhör livet för alla och att längtan mestadels är positiv och kan vara en fin drivkraft. Men jösses vad man kan falla djupt om man inte kan hantera sin längtan. Litteratur, musik och andra kulturyttringar är fulla med såna berättelser – en del förgörande för dem som längtar så att det gör ont.

Jag längtar just nu mest efter Carl Victor! Lekar, spel och skattjakter står på paus och vi har lagt vårt hotellprojekt på hyllan och vi har vårt matprogram ”Victors och farmors kök” på is. Så får vi se om vi tar upp något eller allt när vi åter bor i samma land om ett år eller så!
Några små knep för att hålla längtan på lagom plats är ju naturligtvis att leta upp trevliga och roliga minnen. Här är t.ex några inspelningar vi gjorde i vintras inför matlagningsprogrammet. Jag har inte redigerat och Victor improviserar efter det att vi har kommit överens om vad vi skulle laga för mat den här gången när vi var hemma hos honom. Själva matlagningen har vi inte spelat in men sker inför en ”kamera” som vi växelvis pratar till vår  TV-publik genom. Då berättar vi vad vi gör hela tiden, läser och förklarar recept, visar knep i köket, ger tips och idéer till tittarna… Det här är två trailer inför ett av programmen:

Längtans-svall som går höga kan man drabbas hårt av. De kan vara tärande men än så länge så har min längtan hållits på uthärdlig nivå. Video-chatt, Wordfeud och Facebook bygger länkar och ger mig bilder och röster som lugnar.

Jag tror det är bra att se fram emot möten med mina övriga barnbarn (det är underbart att få samtal och besök från dem: –Det var längesedan vi träffades farmor!Är du hemma mormor, jag vill komma nästa vecka! Hur ska jag göra nu med min trädgård, mormor?) De är alla unga vuxna och på väg i livet men jag vet att jag är välkommen att störa dem ibland! Jag hoppas att jag får fler tillfällen att också träffa mitt barnbarnsbarn Lovisa… så jag lär känna henne lite bättre. Jag blir ju inte yngre som man brukar säga och fortfarande orkar jag nog. Mamma lokförare kanske behöver lite hjälp nån gång! De är just nu och hälsar på morfar A och morbror CV i södra Thailand!
Vi har inget sånt vi kallar förpliktelser gentemot varandra men var gång man träffas så blir det en sann glädje! Snart, snart ska jag åka till min dotter på Öland och träffa hennes familj! Det blir roligt och något att se fram emot!

Jag ska skriva mycket i höst, håller på med något som gör mig uppslukad, vi får se hur det blir! Upplägget med idéer och fotomaterial är i princip klart och  ett kapitel är provskrivet…


Jag har min käre gubbe, trädgårdens tillfällen till arbete och vila, träningen på F&S som inte ska försummas, utflykter, vävstugan väntar och stickcaféet, läsningen, träffar med alla trevliga människor jag känner! I oktober ska jag vara fostermatte till Pricken, en dansk-skånsk gårdshund, i flera veckor, det kommer nog att kräva lite extra av mig.

Jag ska helt enkelt försöka längta lagom!/A