Pensionär, nyss pensionär!

Under tre vintersäsonger så har jag jobbat med en text som jag i går, söndag, skickade iväg till ett förlag. Jag vill återkomma med innehåll så småningom. Just nu njuter jag av att ha sovit precis en hel natt, har också plats för andra tankar i mitt stackars huvud och dessutom svarar jag min man på tilltal, vilket underlättar livet. Jag mår bra av ha avslutat ett självpåtaget projekt ett sånt jag länge har tänkt på.Jag har haft det både roligt och svettigt men nu satte jag PUNKT.

Denna första fria dag kunde jag avlasta min käre som i princip har haft hela markservicen alla dagar jag har skrivit. Satte en deg, körde en tvättmaskin och lagade lunchen, allt var lätt och roligt. Jag struntade i formuleringar, vägval, minnen, tidsfärg och utgångar ur knepiga situationer och allt det där. Jag tog fram en ca 15 år gammal ulltunika, och hämtade stoppgarn, lagade några små hål som jag tittat på under en längre tid. Satte på mig tunikan och tog Virginia Wolf i knät nu ska det bli andra bullar av. Det har varit svårt att hinna läsa och njuta men nu ska jag!

Lev väl och blomstra!/Agneta

När jag letade efter ett speciellt foto en dag så trillade ett litet tidningsurklipp ut ur ett kuvert. Pappa! Jag blev alldeles varm och glad – trots att det står SS på metallknappen i ”fören” på båtmössan. SS ger ju alldeles fel associationer om man inte vet att i det här fallet står det för Stockholms Spårvägar. Pappa var både konduktör och spårvagnsförare när jag var liten. Någon gång i början av sextiotalet började han köra tunnelbanan i stället.
Tyvärr är datumet bortklippt från urklippet men jag tror att det är från något av de närmaste åren innan han blev tunnelbaneförare. Rubriken var en fråga som man hade ställt till ett antal personer som man mötte på Slussen: VAD SKULLE DU GÖRA OM DU FICK ETT SKATTEFRITT ÅR?

Uttrycket ”…skulle allt vara fina fisken det…” känns som taget ur någon gammal svensk långfilm med handlingen förlagd på Södermalm men jag hör ju min pappas röst. Den med typiskt söderidiom som var alldeles äkta och alls inte tillgjort. Det låter också lite gammaldags att säga ”…skulle jag lägga mig någonstans ute i skärgården eller…” Han hade längtat hela livet men det hade inte fallit sig så!

Pappa fick aldrig något skattefritt år men bara ett par år efter detta så vann han tolv rätt på tipset och kunde köpa en skogstomt på en ö med broförbindelse! Med buss till Stavsnäs så kunde vi sedan promenera med packningen till lilla stugan som blev paradiset på jorden för snälla pappa. Där kunde han verkligen lägga sig, i egen säng, ute i skärgården…även om tomten inte var direkt sjönära så hade vi tillgång till fjärdar och öppna vatten på promenadavstånd. Evert Taube hade sommarhus på samma ö och Sjösala äng låg nära. Det fanns alltså poesi där bland ängsblommor, blåbärsris och stenhällar.

Den andra bilden är en teckning av min kusin Allan Rune Pettersson som var 14 år 1950 när teckningen förfärdigades. Jag har den i en gammal ram men tidens tand, diverse flyttar och händelser har gått hårt att det enkla pappret. Som tur är var Runes penna vass och med humor har han ritat av den trötte konduktören som då var far till fyra barn, familjen nyss utflyttad till Hökarängen vid T-banans ändstation.
Jag  gillar skyltarna i spårvagnen och  hatten på damen i sätet bredvid mannen med liten basker. Om inte Allan Rune hade blivit författare så hade han kanske kunnat göra något av sin tecknartalang.

Ett litet tidningsklipp och en 65 år gammal teckning kan plötsligt sätta igång tankarna och minnet börjar bubbla av associationer. Ja, hjälp vad jag minns en stund av skräck! Jag visste att pappa körde fyrans spårvagn just den där dagen och jag hade på svaga ben smitit ut från sjukbädden…i handen höll jag en liten plånbok i ljus plast. Där i skramlade några mynt. När jag skulle korsa Rosenlundsgatan sprang jag fort för jag såg en blå spårvagn närma sig och då hörde jag pappas typiska plingande när han såg mig…jag tappade min plånbok och såg spårvagnen köra över den. Mina kronor var böjda i vinkel av spårvagnens tyngd och plånboken var bara slamsor. Jag lommade hem igen utan godiset jag hade tänkt pigga upp mig med!

På kvällen när pappa kom fick jag en Marabou mjölkchoklad men inga bannor. Om det var han som körde eller ej har jag aldrig fått veta. I vår familj pratade man inte direkt ut om saker. Man förstod att man hade gjort fel och kände sig ändå förlåten på något sätt. (Inlägget är en repris från 2015.)

Lev väl och blomstra!/Agneta

För ungefär 60 år sedan togs det här fotot med en gammal lådkamera. Min mamma, Ingrid, är drygt 50 år där och jag tycker om det jag ser. Hon är klädd i sina bruna fritidsbyxor och koftan är ljust turkos, om jag minns rätt. Håret är klädsamt uppsatt. Jag var 13 år och tyckte att jag hade en gammal mamma. Nu tycker jag att hon ser trevlig och snygg ut. Vad kikar hon på? Kanske det första barnbarnet som var med vid det där tillfället, så är det nog.

Mannen bakom henne är min farfar, hennes svärfar Ernst. Under hela min uppväxt såg jag honom som en jättetjock gammal gubbe och vad ser jag? Bara en måttlig gubbmage på honom och en rätt liten farfar.
Det står kaffekoppar på bordet och mamma har kaffepannan i högerhanden, ska några fler komma? Verandan bakom mamma och farfar hör till ett litet ruckligt träskjul men med en liten vedspis att koka kaffe och potatis på. Där kunde man ta skydd när det regnade. Jag älskade det där lilla skjulet för det liknade en koja på något vis.

Platsen är en skogstomt på Hölö där Evert Taubes Sjösala äng ligger och Nämdöfjärdens vatten finns inom gångavstånd. Något halvår tidigare hade pappa, som var en van tippare, lyckats få in en fullträff på Tipset och vunnit pengar nog att att köpa den här tomten med några rejäla stenknallar och blåbärsplantor mellan träden. Äntligen kunde pappa, Sven, förverkliga sin dröm om att kunna skaffa tomt och stuga i skärgården. Det ruckliga skjulet revs när den nya stugan kom på plats. Det var en liten men rejält byggd sommarstuga med två rum och veranda. Pappa kom att älska sitt ställe, jo, det var vårt men det var han som älskade det mest.

Nu 2023 skulle han ha fyllt 113 år och jag kan se honom sitta på verandan med en kaffekopp i arla morgonstunden och se solen gå upp över Orrberget medan… Tänk, om jag hade ett foto på honom där i den stunden!
Idag drunknar vi i alla våra foton men sällsynta stunder som finns förevigade är guld värda!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Varje år så här års släcker vi elden, hänger upp de värmande pälsarna, skakar vi av oss dammet, kryper ut ur jordkulan och blir hänförda! Grönskan slår knock-out på den som ser och fåglarna kvittrar för livet för den som hör. Nu blommar det i trädgårdarna och rapsfälten lyser solgult. Vad mer kan man begära? Vi begär inget mer bara att få ha det så här privilegierat att kunna njuta av det som bjuds!

Naturens metamorfos är obegriplig och total. Vi måste LEVA för att kunna förstå! Regnet faller lätt.

Pimpernöt är ett vackert och intressant litet träd.

Tulpaner är lätta att älska men hos oss är de flyktiga.

Blåregn, gullregn och min klätterpelargon..

Det underbart vackra lilla Parrotia persica-trädet som jag hejar ramsor för så att det ska växa ett par meter till sen slutar jag med heja-ropen!!

Under trädets platta krona hukar jag lite och ser min käresta göra sånt han inte gillar endast för att  underlätta livet för mig efter influensen. Tack, det här var till DIG!  (Skrevs i maj 2015).

Lev väl och försök att blomstra så gott det går i den snåla blåsten i februari 2023!/Agneta

Varje år är vi nyfikna på vilken gröda som kommer att vara närmast runt vår tomt. Åkern runt oss är mycket stor och omgärdar tre sidor och på den fjärde sidan har vi vår grusväg och bortanför den är det alltid någon annan gröda. Det här är ett gammalt foto men det var ett rapsår och det tycker vi är underbart. I år så vet jag vilka andra åkrar i närheten som kommer att stå för den gula majfröjden. Höstsådd raps brukar vara decimeterhög så här års och utan snö är den lätt att identifiera. Vi längtar efter mildare väder, längre dagar, mer solsken och fler måltider här inne i vår Kråkvinkel. Här hittar vi skugga när det behövs och skydd från regn och vind. På fotot ser jag att det är morgon eller tidig förmiddag.
Den blomstertid, den tiden kommer inte snart men den kommer! Lev väl och blomstra!/Agneta

Det här är en repris. Texten har några år på nacken, med tanke på TV-program om unga kvinnor som låter sig bli opererade av olika skäl kan det här inlägget  vara intressant.  Jag skulle snart  bli 70 när jag skrev  så här: Jag tänker mycket positivt om mitt liv. Jag är glad för varje dag och att jag har min man, mina barn och deras familjer, vänner och bekanta, en lyckans ost är jag!

Men vad menar jag med märken? Det handlar om yttre och inre märken. Under ganska lång tid har jag funderat på att skriva om sånt man sällan pratar om. Alla har sina sår, ärr och märken av livet. Du har dina, antar jag, och jag har mina.

Jag var ung och lite av en pingla – men det var jag egentligen inte medveten om. Jag var mer vilsen i planeten och visste inte riktigt vad jag ville göra i framtiden. Något med att skriva och textilier och konst och människor och skriva och hus och layouta och jobba på tidning och…men där fanns en sak jag tidigt visste; jag ville bli en ung mamma, en som ville vara med sina barn och orka med att göra saker med dem, att vara mamman som skulle betyda något i deras liv.

Så medan jag funderade på det där andra, vad jag skulle bli,  träffade jag en ung man och blev kär, som tur var så ville vi båda bli föräldrar. Jag var tjugo när sonen föddes en het sommar. Hela den sommaren hade H&M en annonskampanj med badkläder. Jag kan tala om att hela Stockholm var tapetserad med vackra bikinimagar. Jag hade aldrig lagt märke till så många magar tidigare. Var jag än befann mig så fanns en annonspelare med en blottad slät och fin mage. Jag försökte att inte se de där magarna, jag hade ju i alla fall min fina Pelleplutt i en ärtgrön barnvagn med mig överallt – men överallt fanns de där oförstörda magarna. Aldrig att jag ens tänkte att det var barnets fel! Det var ingens fel det var så som det bara hade blivit, något jag drabbats av.
På bilden, ett foto av ett foto,  här nedan är sonen ett år och han ville hellre gå omkring fritt i den spännande fotoateljén.

När jag förstod att min mage inte skulle dra ihop sig, att all hängande hud hörde till mig och min kropp så blev jag sakta allt mer lessen. Som tur är har glömskan bäddat in mycket. Jag ville inte se mig själv naken. Det var svårt att undvika men man kan blunda när man duschar! Sexliv, badliv, simhallar, provhytter allt påverkades av min kroppsliga förändring. Jag kände mig inte kroppsligt fri längre.

Man kan inte påstå att jag gick omkring var totalt nertryckt, men mitt liv hade beskurits och stramats åt på något sätt. Jag försökte skoja på olika drastiska sätt om min extra hud; den kan vara en värmefilt, vara en extra underkjol och vad jag nu hittade på.

Lyckligt nog blev jag mamma till en liten flicka också. Nu hade vi två små fina barn att ta hand om. På den vanliga efterkontrollen på sjukhuset berättade jag att jag var så lessen över hur min mycket kropp hade förändrats redan efter det första barnet. Hur den lösa huden på magen blivit en tung börda som påverkade mig psykiskt..
En dag lite senare kallades jag till sjukhuset och fick där träffa två unga plastikkirurger. Jag fick klä av mig och visa upp min mage, de nöp lite och kände på huden medan mitt ansikte blossade. Under tiden jag klädde på mig  hade de diskuterat, de trodde att jag var berättigad till en landstingsbetald plastikoperation! Jag skulle få besked per post.

Jag fick vänta i drygt två år på den där operationen. Det var en smärtsam och omständlig operation det där och för att det skulle bli riktigt bra måste de göra en andra operation senare. När det blev aktuellt avböjde jag den operationen, jag hade väl mognat lite och tyckte att jag fick duga som jag var. Men gillat min ”nya” mage har jag tyvärr aldrig gjort men jag har accepterat och jag vet att det finns så mycket annat som är besvärligare att leva med.

I mångamånga år har mina ögon fortsatt att dras mot magar: klädda och avklädda, små platta, runda gulliga och mjuka, gravida kulor, unga magar och gamla, välformade navlar och, ja, fula också, om ni visste så många olika sorts magar det finns! Det har blivit en slags fixering att titta på magar. Det är lite knäppt, jag vet.

Jag tänker ibland på kvinnan som låg på samma avdelning som jag. Hon hade svimmat och ramlat över spisen och nu skulle plastikkirurgerna flytta hud från låren till ansiktet. Hur gick det för henne? Eller mannen som förlorat ytterörat i en trafikolycka och nu byggdes ett öra upp av hud som en” bro” från hans axel. Gick det bra alltihop?
Kanske vet du precis vad jag talar om eller är väldigt oförstående och undrar vad jag vill.
Jag vill bara prata om sånt man bär på.
Lev väl och blomstra så mycket du kan! /Agneta

Det var midsommar för ett par år sen som jag använde det gamla glasfatet på fot och blommor som dekoration. Nu får det representera allt som är gott och varmt och fint. Ni vet allt om olika kriser som påverkar oss och helvetet för de som försöker leva i Ukraina och den ryska ledningen som drar skam över mänskligheten. För 2023 önskar jag frid och fred på jorden!

Lev väl och blomstra!/ Agneta

Solen stod lite lågt på himlen men det var ändå ljust nog, samtidigt fanns det lite upptornande moln bortåt havet till. De klädde sig för en skön nästan-vår-promenad och varsin liten clementin hade de med sig. Trollhasseln intill huset lyste med sina gula små kvastar och snödropparna i hörnet av rabatten visade lite av det vita i de annars så gröna knopparna men snart så, snart så. Ljuset!
De tittade på varandra och sa med en mun: Nu kommer det!

De var väl inte riktigt gamla än men han hade ofta ont i fötterna och hon hade sin yrsel. Men för tillfället var det inte så farligt med något av det där. Specialskorna hjälpte honom att klara promenaderna. Han kunde liksom rulla fram på sina rejält rundade sulor och den här dagen var inte hennes yrsel så påtaglig.
De körde några få kilometer och parkerade vid fiskeklubbens hus. Ingen bil fanns på den lilla vändplatsen men så fort de kom upp på stigen mot åmynningen möttes de av en hund som vallade sin flock glada människor.
Solen, tänkte hon, det är solen som gör oss snälla och nöjda.

Stenskravlet klapprade lågmält då vågorna sakta rullade in. En stund blickade de ut mot horisonten och tog in allt det vackra. Den lite skrangliga träbron förde dem över åns glittrande virvlar på väg mot havet.
De traskade upp mot kanten av en hage och fortsatte rakt över kustvägen. Tysta gick de förbi några hus och svängde in på en stig kantad av nyponbuskar. När hon gick här senast var det försommar och hon deltog i en fågelskådarvandring. Nu ville hon visa den fina biten natur mellan golfbanan och havet.
– Jag tror att vi gick in genom den här grinden eller så var det där borta! Hon pekade framåt mot ‘där borta’ och det var dit de gick.
– Läste du om fördelningen av världens rikedomar?

Hon svarade nekande och tänkte att det hade hon upprörts över så många gånger att hon inte alltid måste uppröras ytterligare en gång. De kom fram till den smarta stättan som lätt förde in dem i fårhagen med minst ett hundratal nyponbuskar glest utspridda och med några gamla ekar i fonden. Där hade fågelskådargruppen stått i maj med kikare och lyssnat efter några fåglar, vilka fåglar det var kunde hon inte minnas nu.

– Man blir arg när man läser att de redan rikaste i världen förra året ökade sina förmögenheter med 12000 miljarder kronor. Du, det är femhundra personer vi talar om, som på bara ett år… De kunde ju göra massor och vara med och lösa klimatfrågan!
Hans röst var verkligen arg men inte uppgiven.
– Mmm, håller med men glöm inte att se hur fint det är här!

De stannade upp mellan träden där stigen vände neråt mot ån. Här måste vattnets strömmar i årtusenden ha gröpt ur en dalgång i vars botten åvattnet fortfarande letade sig fram till havet. Störande rop hördes från golfbanan en bra bit bort och hennes inre bilder av förfäder vid en eld försvann kvickt. Men det berodde nog också på bilderna av klimatflyktingarna hon sett. Torka, regn, jordskred och fattigdom samlade i några få bilder hade fastnat på näthinnan.
Han för sin del kunde inte släppa artikeln han läst samma morgon. Han visste att hon visste och att de tyckte lika, så egentligen kunde han bara vara tyst men det kunde han inte. Så hela vägen längs den slingrande ån återgav han de siffror och fakta han kom ihåg.
– Man fattar ju att de där 500 rikaste skulle kunna göra världens bästa om de bara ville. De vet väl inte hur man gör när man beslutar något tillsammans med jämlikar men de skulle ändå kunna leva gott om de avstod från några procent av sina förmögenheter för att göra en klimatförbättrande GOD GÄRNING. Ser de inte potentialen med att satsa på framtiden och ge unga hopp? Tänk att få vara med om att rädda jorden! Vilken fantastisk grej!
– Är du inte lite väl optimistisk nu? sa hon torrt och klättrade över ett nätstaket där många klättrat tidigare. Har vi kommit lite vilse nu? fortsatte hon, det är bara blött här, vi tvingas gå tillbaka! Om vi inte ska balansera på stocken där.Hagen var omgärdat av staket och nu klättrade de tillbaka för att gå åt ett annat håll. De rundade en damm och följde staketet på andra sidan åt ett annat håll.
– Nä, nu känns det tungt, sa hon.
– Jag håller med, sa han och tänkte vidare på de som byggt sin förmögenhet på fossila bränslen och helt enkelt som bot  för klimatskadlig verksamhet borde betala tillbaka till mänskligheten. Hög tid för det!
– Jag har tappat min vante och måste gå tillbaka, vänta här!
Leran under stövlarna och det höga vassliknande gräset gjorde henne trött i benen. Hon brukade säga att hon hade ett bra ben och ett sur-ben. Åderbrocksbenet var det dåliga benet men hon stod ut. Vanten låg i det höga gräset där hon hade stannat för att ta ett foto med mobilen.
– Hittat vanten!

En stund senare släntrade de på kanten av golfbanan där en vik av det kortklippta gräset och några sandbunkrar stod i skarp kontrast mot den sköna miljön där de nyss hade vandrat. De närmade sig vägen via en oröjd del av åkanten. Hög benföring över fallna stammar och grenhögar där han som var längre snabbare kom fram på nästan plan mark. Hon ropade att han kunde ta ett foto på henne medan han väntade.
Bilen stod kvar vid fiskestugan. Solen hade sjunkit lite och molnbankarna hade rört sig obetydligt. De körde hem och följde havet så länge det gick.

Lev väl!/Agneta

Den här vardagsnovellen är en repris från januari 2020

Året var 2016  och Carl Victor fyllde åtta år. Han önskade sig en skattjakt hos farmor. Verkställdes när halva juni hade passerat och hans kalas och firning hemma var avklarad. Vi hade en hel helg tillsammans och det är alltid det bästa jag vet! Skattjakten började med ett kuvert med första destinationen och sen gick turen runt i trädgården där en del kluriga uppgifter skulle lösas. Halvvägs gick en  ledtråd till Onyttiga Skåpet och…på sista bilden dokumenterar åttaåringen självklart vad han hittat och fått!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Midsommar med många glada skratt, liten stång och dans, glada bad, sköna stunder god sill och senare grill. Midnattsdoppet i regn och åskmuller med nattmat i Kråkvinkeln för tre av herrarna blir ett minne för fler än dem! Vi som såg hur de trivdes och njöt bäddade in den synen inne i oss – att försöka fota hade förstört det fridfulla och fina!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Juni månad och inte minst midsommarhelgen 2016 kommer vi att minnas för gemenskap, glädje, solvärme och allt det vackra!
Det ligger i ena vågskålen och i andra; ett regeringsbeslut från juni som jag inte gillar och den chockerande valutgången i Storbritannien rör till det i mina sinnen. Associerar: Det fanns en man med brun uniform och liten  mustasch som också vann demokratiska val och blev ledare i sitt land…

Idag är det 19 november 2022 och vi behöver verkligen leva väl och försöka att blomstra!/Agneta

Jag tar fram min fina fjäderpenna som jag tuggade till efter sidensvansmåltiden häromdagen. Jag känner ett tvingande behov av att skriva om en rasande otäck upplevelse. Tiden är kommen för mig att snart föda och jag har ivrigt sökt det perfekta stället. Jag trodde att jag hade funnit det men… det gick åt skogen. Jag hittade in i varma utrymmen med mjuka saker att bygga ett rede för mig och mina små kommande blindfödda telningar. I omgivningen finns både höns och sork, i snåren härjar mumsiga småfåglar som ätit sig feta på frön och nötter och sånt som de tvåbenta bjuder dem på. Jag bara anade hur fint vi skulle ha det, mina ungar och jag!

Sen började det snart  kännas helt galet. Det var något med hela stället som störde mig. Jag ville ut o hämta lite luft och jaga lite för skojs skull men jag hittade inte ut! I en kolsvart ogästvänlig  irrgång, som faktiskt ändå doftade gott; råtta, sork och mus, kom jag sedermera in i en mycket mindre håla som jag passade på att möblera om så det blev lite mer mårdskt. Jag blev ganska nöjd, först i alla fall.

När jag inte ens kom ner till vattenhålet som jag instinktivt visste fanns där inne, under en vit skiva, så  gnagde jag hål som jag trodde ledde åt rätt håll. Och sen ett hål till och sen var jag häpnadsväckande nog inne bland det där mjuka igen. Jag möblerade om rejält i min utforskning av ställena som fanns på olika höjder.  Gnagde lite på korgar och papplådor i förbifarten.

Jag var högt och lågt och hittade plötsligt ett stråk av frisk luft och klättrade upp på några träbitar. Sen  hittade jag en öppning och trängde mig in men efter en mårdlängd tog det tvärstopp. Luften utifrån var uppfriskande men det var absolut stopp. När jag vände mig om för att fortsätta söka en väg tillbaka ut så fylldes hela mitt jag av skräck. Höga toner och otäcka ljud fyllde hela hålan som jag tidigare hade undersökt. Stickiga starka solar stacks rakt mot mitt ansikte och…

En massa tvåbenshonor sprang omkring och gav ifrån sig höga skrin och vrål. De lät som om någon tagit deras ungar ifrån dem! Så väsnades de hela tiden allihop och jag lät min doftkörtel verka. En tvåbent hona höll för nosen och sen täpptes min gång igen. Jag hörde att de ropade Roland flera gånger. Ljudet dämpades lite men jag pumpade på med mer doft. Ibland mötte jag deras nyfikna ögon för en liten stund det besvarade jag med en sprejning till.

Plötsligt hördes ordet Roland igen och slammer av hårt ljud och så kom friskluft och så en liten öppning som jag, kvickt som en iller, klämde mig genom. Jag gled ner på marken! Det kvällskalla gräset och friheten, det var friheten som väntade! Jag måste hitta en annan boning, jag är bara tvungen att ha något skyddat och mjukt…det finns kanske något i närheten! Jag skjuter in dagboken och pennan där jag förvarar dem till nästa gång

Epilog: Detta hände faktiskt i vävstugan i torsdags, (nä, men en torsdag  i januari 2015)  en dryg kilometer hemifrån, och i natt väcktes jag av tunga hasande steg i det lilla utrymmet mellan innertaket i vårt sovrum och taknocken. Hur i all sin dar…? I ett förråd med stampat jordgolv, ett före detta garage, har vi sett lite underligheter…tacka vet jag mössen!

Lev väl och blomstra!/Agneta