Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


6 kommentarer

Skattjakt för Carl Victor och midsommar

Året var 2016  och Carl Victor fyllde åtta år. Han önskade sig en skattjakt hos farmor. Verkställdes när halva juni hade passerat och hans kalas och firning hemma var avklarad. Vi hade en hel helg tillsammans och det är alltid det bästa jag vet! Skattjakten började med ett kuvert med första destinationen och sen gick turen runt i trädgården där en del kluriga uppgifter skulle lösas. Halvvägs gick en  ledtråd till Onyttiga Skåpet och…på sista bilden dokumenterar åttaåringen självklart vad han hittat och fått!

SONY DSC

Midsommar med många glada skratt, liten stång och dans, glada bad, sköna stunder god sill och senare grill. Midnattsdoppet i regn och åskmuller med nattmat i Kråkvinkeln för tre av herrarna blir ett minne för fler än dem! Vi som såg hur de trivdes och njöt bäddade in den synen inne i oss – att försöka fota hade förstört det fridfulla och fina!

Juni månad och inte minst midsommarhelgen 2016 kommer vi att minnas för gemenskap, glädje, solvärme och allt det vackra!
Det ligger i ena vågskålen och i andra; ett regeringsbeslut från juni som jag inte gillar och den chockerande valutgången i Storbritannien rör till det i mina sinnen. Associerar: Det fanns en man med brun uniform och liten  mustasch som också vann demokratiska val och blev ledare i sitt land…

Idag är det 19 november 2022 och vi behöver verkligen leva väl och försöka att blomstra!/Agneta


6 kommentarer

Mårdens dagbok

Jag tar fram min fina fjäderpenna som jag tuggade till efter sidensvansmåltiden häromdagen. Jag känner ett tvingande behov av att skriva om en rasande otäck upplevelse. Tiden är kommen för mig att snart föda och jag har ivrigt sökt det perfekta stället. Jag trodde att jag hade funnit det men… det gick åt skogen. Jag hittade in i varma utrymmen med mjuka saker att bygga ett rede för mig och mina små kommande blindfödda telningar. I omgivningen finns både höns och sork, i snåren härjar mumsiga småfåglar som ätit sig feta på frön och nötter och sånt som de tvåbenta bjuder dem på. Jag bara anade hur fint vi skulle ha det, mina ungar och jag!

Sen började det snart  kännas helt galet. Det var något med hela stället som störde mig. Jag ville ut o hämta lite luft och jaga lite för skojs skull men jag hittade inte ut! I en kolsvart ogästvänlig  irrgång, som faktiskt ändå doftade gott; råtta, sork och mus, kom jag sedermera in i en mycket mindre håla som jag passade på att möblera om så det blev lite mer mårdskt. Jag blev ganska nöjd, först i alla fall.

Lite mer mårdskt i jan -15

När jag inte ens kom ner till vattenhålet som jag instinktivt visste fanns där inne, under en vit skiva, så  gnagde jag hål som jag trodde ledde åt rätt håll. Och sen ett hål till och sen var jag häpnadsväckande nog inne bland det där mjuka igen. Jag möblerade om rejält i min utforskning av ställena som fanns på olika höjder.  Gnagde lite på korgar och papplådor i förbifarten.

Jag var högt och lågt och hittade plötsligt ett stråk av frisk luft och klättrade upp på några träbitar. Sen  hittade jag en öppning och trängde mig in men efter en mårdlängd tog det tvärstopp. Luften utifrån var uppfriskande men det var absolut stopp. När jag vände mig om för att fortsätta söka en väg tillbaka ut så fylldes hela mitt jag av skräck. Höga toner och otäcka ljud fyllde hela hålan som jag tidigare hade undersökt. Stickiga starka solar stacks rakt mot mitt ansikte och…

En massa tvåbenshonor sprang omkring och gav ifrån sig höga skrin och vrål. De lät som om någon tagit deras ungar ifrån dem! Så väsnades de hela tiden allihop och jag lät min doftkörtel verka. En tvåbent hona höll för nosen och sen täpptes min gång igen. Jag hörde att de ropade Roland flera gånger. Ljudet dämpades lite men jag pumpade på med mer doft. Ibland mötte jag deras nyfikna ögon för en liten stund det besvarade jag med en sprejning till.

Plötsligt hördes ordet Roland igen och slammer av hårt ljud och så kom friskluft och så en liten öppning som jag, kvickt som en iller, klämde mig genom. Jag gled ner på marken! Det kvällskalla gräset och friheten, det var friheten som väntade! Jag måste hitta en annan boning, jag är bara tvungen att ha något skyddat och mjukt…det finns kanske något i närheten! Jag skjuter in dagboken och pennan där jag förvarar dem till nästa gång

Epilog: Detta hände faktiskt i vävstugan i torsdags, (nä, men en torsdag  i januari 2015)  en dryg kilometer hemifrån, och i natt väcktes jag av tunga hasande steg i det lilla utrymmet mellan innertaket i vårt sovrum och taknocken. Hur i all sin dar…? I ett förråd med stampat jordgolv, ett före detta garage, har vi sett lite underligheter…tacka vet jag mössen!

Lev väl och blomstra!/Agneta


2 kommentarer

Geocache med Victor, andra

Geocache sysslar man helst med när vädret är bra men det måste inte vara sommar. Här kommer några ställen som Victor och jag har besökt när vi har följt mobilens koordinater. Allvarligt talat så sköter Victor allt det där och vi går iväg och stannar när han säger: Här ska det vara! Inom tio meter ska man hitta själva cachen gömd. Ibland finns raka beskrivningar som: Inte lämplig för rullstolsburen. Lätt för barn! Leta högt upp. Ibland står det som gåtor eller en slags rebusar. Jag minns en gång i Lund då vi först skulle hitta platsen och där komma på en ramsa och vända och vrida oss så vi stod rätt och där rakt framför oss skulle skatten vara. Tji fick vi, vi gjorde noll fynd där. Men då går man vidare och säger: Nästa gång tar vi den!

Man kommer till fler fina platser än fula ställen och det blir som små äventyr emellanåt. I en av de små byarna i närheten fann vi en skogsglänta med en bäck och ett litet vattenfall, nästan en sagovärld. Den världen fångade jag i min mobil och där får den stanna tills jag skriver mer en annan gång! Victor har gömt en cache hemmavid men jag har glömt att fråga om han har haft några besökare där. Jag skulle tycka det vore tråkigt om en sån här kreativ sysselsättning som geocache är skulle glömmas bort i det stora bruset som vi omges av idag.

Lev väl och blomstra!/Agneta


Lämna en kommentar

Malmö Stadsbiblioteks källare, bokklubben (2)

20190728 bib 1ex

Det här är Malmö Stadsbibliotek!  Det var bara här jag kunde hitta en speciell bok som jag sökte för min bokklubbs räkning. Det visade sig att den fanns i källaren, inte bokklubben förstås men boken jag sökte. Så sällan läst att den stoppats undan, en sån bok som hämtas upp först efter någons förfrågan. I vilken huskropp ligger den där källaren, tänker jag, när jag ser mitt foto på hela bygget. Förmodligen i den äldsta delen, Slottet i rött tegel, men säker är jag inte. Det måste kanske vara bra ventilation, nytt, fräscht och torrt i källaren för att böcker som förvaras där inte ska mögla.

Så Slottet syns till vänster, den runda delen i mitten kallas Cylindern där finns entréer åt två håll och delen till höger heter Ljusets Kalender. I Malmö var det många som inte tyckte om att det gamla biblioteket skulle byggas ihop med något modernt. Pengarna till bygget tog visst slut ett tag och den råa betonggrunden låg där till ingen nytta och gav i sig upphov till visst missnöje. Jag tillhörde inte den skaran då och inte nu heller. Med den nyanlagda dammen i Slottsparkens sydöstra hörn  blir allt som ett smycke. Ljusets kalender invigdes 1997 och är ritat av den danske arkitekten Henning Larsen (1925-2013).
På vinterhalvåret lyser det vackert i den glasade delen och även dammen är belyst. Jag njuter av att gå runt den där dammen alla årstider och tänker alltid på konstnären Helge Lundström som har valt stenar och växter och formgivit alltsammans. För länge sedan var jag på besök i hans lilla pärla till trädgård i Gislöv på Österlen. Sedan många år befinner sig Helge L i en annan slags trädgård.

20190728 bib 2ex

Jag fick min tunna bok i handen och tog ett extra varv runt dammen för att fånga in bibliotek och damm med växter, stenar och vatten med mina sinnen. Tankarna gick till det kommande augustimötet i bokklubben. Den här gången var det dags att berätta om böckerna och författarna från vår valfria sommarläsning.
Jag för min del hade läst Karin Smirnoffs  Jag for ner till bror och Alex Schulmans Bränn alla mina brev och tyckt riktigt bra om båda böckerna fast de var så olika – eller just därför.

Så småningom hamnade jag på ett fik där jag fingrade lite på biblioteksboken och läste lite här och där; det här blir nog bra, tänkte jag rustad för ett uppdrag till bokklubben.
TV-programmen Helt lyriskt, 2018 inspirerade oss att ha ett nytt inslag i våra bokträffar. Till varje träff skulle en av oss presentera en poet och sedan läsa något ur poetens produktion. Dock utan loge, musik och djupare kunskaper! Men jag kan sjunga texten, rappa eller dansa den kanske, nä, så roligt ska bokvännerna inte ha! Det passade inte alls till den poesi som de skulle få höra.
Det var poesi av Tua Forsström född i Borgå 1947 som jag hade frågat efter på biblioteket i Malmö. Tua Forsström blev ny ledamot i Svenska Akademin i februari 2019. Hon är översatt till många språk och har skrivit både lyrik och dramatik. Senare köpte jag hennes tolfte diktsamling Anteckningar, som utgavs 2018 och innehåller lågmälda dikter som mest handlar om Vanessa barnbarnet som dog. Ibland vet jag inte vad jag egentligen tycker om det jag läste nyss. Så var det den gången med Forsströms poesi. Man kan försöka senare Tua väntar, står och lutar sig mot de andra poeterna på hyllan.
Och nästa gång jag besöker Malmö Stadsbibliotek ska jag fråga var källaren med de undanstoppade böckerna ligger!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Det här var en förkortad repris från 2019


2 kommentarer

Geocache med Victor, första!

Geocaching är en väldigt trevlig sysselsättning för en hyfsat rörlig farmor och ett alert barnbarn. Senast gångerna som Victor, mitt yngsta barnbarn, och jag ägnade oss åt geocaching var nog i höstas 2021. Jag saknar våra roliga stunder tillsammans med ”skattjakter” i stadsmiljö eller ute i naturen någonstans. Kanske kan det bli någon mer gång framöver. Tonåringen har givetvis behov av egentid efter skola och andra intressen. Här är några bilder på hur det kan se ut när man har hittat en cache mer eller mindre väl gömd!

Nästan var man än är i världen kan det finnas en cache gömd och via internet får man instruktioner var man ska leta. Det är privatpersoner som utan att känna varandra gömmer små obetydliga skatter för varandra eller bara själva pappret för rapporten som ska skrivas.
En gång i Ystad satt ett par pratglada äldre kvinnor på en bänk där vi anade att en skatt fanns gömd. Vi cirklade runt där tills ”tanterna på bänken” reste sig och gick och mycket riktigt fanns den minsta modeller av skattgömman i en springa. Vi har fått sällskap av kelsjuka katter, sett en skygg räv passera i skogen och skrämt upp fåglar när vi har letat efter gömda skatter på de mest skiftande ställen.
Vill du veta mera så hoppas jag att det fortfarande finns mycket info på nätet.

Fortsättning följer med minst ett inlägg till!
Lev väl och blomstra!/Agneta


Lämna en kommentar

Lyssna, läsa och bokklubben (1)

Detta är delvis en repris på ett inlägg från 2019

Det är tidig morgon, jag ligger kvar i sängvärmen och lyssnar på radion. Det är väder och nyheter, sen en kvinnlig präst som läser ur bibeln och jag hör: …vi tar en bärs till!
Jag fnittrar högt utan att väcka min snarkande man i sängen intill. Roligt att höra fel eftersom jag i det här fallet genast förstår ändå.
För ett tag sen hörde jag på radion: ”Fasaner har ingen känsla för ekonomi!” Det lät ju roligt, jag har en god associationsförmåga och ett tämligen stort ordförråd men vad skulle det vara? Inte bananer i alla fall…  Förr när äldre gav svar på felhörda fraser ansågs de kanske bara som förvirrade, nu har många av mina vänner och bekanta hörapparater, små fina och välfungerande. Jag måste absolut kontrollera min hörsel igen, det blir allt tydligare! … det kan väl inte ha varit afghaner… men hur var sammanhanget?
Det har jag glömt.
Montmartre 2 Eiffel

Då, i mars 2019, läste vi i bokklubben Marie-Hélène Lafons ‘Våra liv’ som passande nog har en handling förlagd i Paris. Min man och jag hade precis varit där och firat min 70-årsdag, därför såg jag med lätthet många inre bilder från Paris när jag läste. Berättarjaget i boken kunde ha varit jag; en kvinna som nyligen blivit pensionär och som hela tiden fantiserar om personer som hon ser på Metron eller för det mesta några från snabbköpet. Hon iakttar dem och fantiserar ihop deras liv med många livliga bilder och detaljer. Så har jag också gjort i bussar, på caféer och i liknande situationer.
I början av april skulle vi diskutera ‘Våra liv’ i lilla bokklubben. Vid vårt senaste möte hade vi börjat med ett nytt inslag inspirerat av detta: Alla fem i klubben hade med förtjusning följt Fredrik Lindströms underbara ‘Helt lyriskt’ på teve.  Olika musiker valde i programmen en dikt att framföra den musikaliskt i en sommarpyntad loge. Så många fina och läckra tolkningar det bjöds på! Programmen finns kanske kvar på SVT-play!
Musik och loge fick utgå för vår del men bokklubbens Kersti presenterade en ömsint dikt av Agneta Pleijel. Vi fick också ta del av författarens intressanta bakgrund med bl a en javanesisk mormor. Vi har under åren läst flera mycket bra böcker av Agneta Pleijel. Stafettpinne med lyrik går nu vidare…

Och stafettpinnen har vandrat vidare sen den där första gången. Vi njuter, skrattar och gråter och vidgar vårt seende på vad lyrik är för det är så mycket mer än man oftast tror.
Att vara med i en liten bokklubb med några kära kamrater är viktigt för mig och mitt läsande. Det är alltid spännande att dela med sig av funderingar och upplevelser av en bok och att lyssna på de andras. Det blir ofta livliga diskussioner, skratt och citat, frågor och svar korsar luften där vi sitter, ingen kan vara bäst eller vinna när vi byter tankar. Vinner gör alltid litteraturen!
Lev väl och blomstra med en bok!/Agneta

PST På torsdag vet vi vem som får Nobelpriset i litteratur 2022!
Hurra! Annie Ernaux, fransyska, född 1940 fick priset! Hurra!


2 kommentarer

Resa i september

Regnet öste ner den dagen de bestämde sig för att åka hem. Det ihållande regnet gjorde beslutet lätt. Han hade varit krasslig de sista dagarna och tågbiljetterna löstes smidigt via internet medan de åt den rikliga hotellfrukosten. Från grannlandet och hem skulle det bara ta sex timmar.

Planen inför resan hade varit att först och främst lämna bilen hemma. Med tåg, buss och båt skulle de improvisera färden mellan städer och landsbygd, fastland och öar. Några besöksmål hade de satt upp men hoppades få nya tips och förslag under resans gång. Det viktiga var att allt inte skulle vara planerat till punkt och pricka för då blev det verkligen inget riktigt äventyr.

Vid första tillfället när de skulle byta från tåg till buss blev det ett slags äventyr. Solen sken och de hade gott om tid. På vägen skulle de bara hinna få i sig någon sorts lunch men något fick dem att vänta med maten. Det var tur, de travade tappert vidare med de små men välfyllda rullväskorna. De hade passerat flera matställen och klockan rann iväg då plötsligt GPS-rösten klart och tydligt deklarerade att destinationen fanns till höger. Där fanns gamla fina bostäder i storstadshus i sten åt ena hållet och en stor gata med låga industribyggnader åt det andra. Inte ens en liten minibuss fanns i sikte.
En hjälpsam kvinna visade med hela kroppen den långa vägen rakt fram.

Tackande skyndade de vidare och blev törstiga men vattenflaskan var torrlagd. Solen stekte dem svettiga och väskorna kändes tyngre för vart steg. När de äntligen kom till platsen för bussar såg de järnvägsstationen. ”Stadskarta hade varit bra”, sa hon lakoniskt. Sträckan till bussen hade med deras felaktiga GPS blivit 3,5 km istället för några hundra meter. De hann precis köpa nödproviant i en kiosk innan bussen skulle avgå mot Jylland men de skulle bara till Fyn och stiga av i Odense. Rätt många kilometer utanför centrala staden blev de avsläppta vid ändstationen för en spårvagn som förde dem bekvämt in mot stadens centrum. De tyckte om allt de såg där: Vackra och olikmönstrade stenläggningar på de många gågatorna, gamla hus och moderna tillägg som skapade intresse. Hotellet hittade de lätt tack vare stadskartan som de fann på stället där de drack kaffe.

Inför entréavgiften till HC Andersenmuséet hejdade de sig lite, nästan 500 spänn för ett museibesök tålde eftertanke, men de betalade, fick hörlurar och gick in: Stort och luftigt ritat av en japansk arkitekt, muséet upplevde de som ett totalkonstverk (2021). De erbjöds ett slags modernt utforskande av HC Andersen som person, hans liv och allt han skapat. Allt exponerades på ett lustfyllt och fantasifullt sätt där ljud, ljus, scenografi, titthål och speglar, sammantaget väckte det många tankar och känslor. De var lyckliga när de gick ut.
En del klättrar i berg och eller seglar över Atlanten men äventyret i Andersens värld på muséet var precis lagom och underbart. Runtomkring i staden fanns röda fotspår som ledde till muséet och andra platser som hade anknytning till stadens världsberömde son. Det roade dem att följa en del av spåren när de slumpartat råkade korsa dem. Utanför det vita slottet fanns fotspår. Hans Christians mor var ”vaskekone” tvättfru, på slottet. Ibland fick hennes son följa med och det hände att tvättfruns son fick leka med prinsen.

Efter två härliga dagar i Odense var de trötta i benen. De hade bestämt en ny destination, det var skönt att sätta sig på ett tåg som slukar mil. Resan gick genom det böljande vackra men torra jordbrukslandskapet. Fyn blev Jylland utan att de såg Lilla Bält. All mark de såg behövde regn men för deras del kunde det gärna regna mycket hemma medan de hade pensionärssemester där det var skön sensommar.
Första kvällen i Ålborg promenerade de Boulevarden ner mot Limfjorden och en sval vind förebådade något. De skakade av sig känslan och spanade in vackra byggnader och matställen. Många gågator åt flera håll, matställen och klädaffärer fanns det överallt. Vem skulle köpa alla dessa kläder?

Den kvällen la de sig tidigt på det utmärkta hotellet och sov i tio timmar. Trots sömn var han krassligare morgonen efter. De tog dagen i etapper. Musikparken som pekats ut åt dem fick besök. Varje artist som uppträtt i parken hade sitt namn på en stolpe med en knapp så man fick höra sång och musik. De besökte utsiktsterrassen från taket på ett varuhus och den trevliga serveringen i våningen under men sen blev det hotellrumsvila. Hon läste och han sov. Visst var det fint i Gamla stan det såg de absolut men hon var orolig för sin man och det var han också. ”Danskarna har förstått vikten av soffor,” sa de till varandra

Särskilt en av väggmålningarna satte fart på deras tolkningsvilja. (Dra eller klicka åt sidorna)!

Flera härliga väggmålningar fanns på några mindre husfasader. De var färgstarka och fantasieggande, speciellt en krävde samtal och tolkning, de var glada för sånt. Bilderna på väggmålningarna tänkte de visa sina vänner där hemma och höra hur de tänkte.
På kvällskvisten valde de en restaurang nära hem till hotellet. Det var tydligen populärt eftersom många valt att äta där, en bra vägledning när man ska äta på okänd ort. Men för dem blev det tokigt, han fick fel mat och den tallriken åkte ut i köket igen. För hennes del hade kocken glömt pinjenötter i rätten hon hade beställt, inte heller sagt något eller hittat på något annat nötaktigt. ”Dåligt!” Hon klagade sällan på mat men nu muttrade hon.
Det hjälpte inte att det hängde kristallkronor i taket eller att pinjenötterna skulle levereras dagen efter. Hon kunde bara skratta åt den förklaringen.
Senare på kvällen diskuterade de hur de skulle göra. De hörde en väderprognos som utlovade både blåst och regn. Var för sig tänkte de på båtresan de tidigare funderat på, krassligheten och kommunikationerna som de måste ta ställning till. Sen såg de på TV utbudet av kanaler var oändligt. Han somnade rätt fort medan hon låg länge och tänkte på att de nog skulle nöja sig.

Lev väl!/Agneta


9 kommentarer

Få och frekventa besök

I början på augusti började äntligen fjärilarna fladdra runt oss och våra växter. Humlor hade och har vi många men bina har inte varit särskilt frekventa, varför frågar vi oss. Mycket få getingar har vi sett nu i augusti! De brukar vara många och komma till våra måltider utomhus intresserade som de är av vad vi äter och dricker. Antalet flugor har också minskat och det kan man kanske tycka är skönt när man slipper dem i köket men det är något obehagligt och konstigt med det hela. Har ni observerat samma saker och funderat på vad det är som håller på att hända! Moder natur hur mår du?

Varje sommar har vi trollsländor på besök i trädgården och en stor och vacker slog sig ner i en av våra stolar på verandan. Nja, mer på sidan där den satt och filosoferade en stund. I en bok läste jag för länge sen att trollsländor har varit fruktade djur. Enligt folktron trodde man att de kunde sy ihop ögonen på folk som sov utomhus och trollsländor kunde kallas för blindsticka. Gammal tro är alltid så fantasifull!

Den som kom närma oss var en Blågrön trollslända, Aeshna cyanea, som ibland förirrar sig in i hus när den jagar flugor. Stora trollsländor är rovdjur och äter även sina mindre artfränder men för människor är de helt ofarliga. Den här sommaren har vi inte sett särskilt många trollsländor – varken stora eller små.
Min mans två barnbarn från Stockholm var hos oss en vecka och de såg många djur runtomkring oss. Här finns många harar, stora rovfåglar, fasaner och småfåglar i buskarna och grannarnas katter och hundar som skäller någonstans och så förstås ”våra rådjur”.
Just de där dagarna augusti var det en hona och två halvstora kid som kom genom veteåkern på vår västra sida. Fotot blev inte bra men ni kan möjligen se mammans huvud över axen (på stor skärm syns det bättre). Man kan ju tro att de hukar sig eller hasar sig fram på knäna för att inte bli uppmärksammade. När de sen kom upp på vägen ville jag ropa mitt vanliga: Ta först vänster och sen höger! Bara så de vet att hålla sig utanför vår trädgård. Men inga rop den gången, vi sa ju att vi inte skulle skrämma dem. Den graciösa trion kom upp på vägen och svängde vänster och sen till höger.

Hemma en soldisig förmiddag i augusti med Romeleåsen i bakgrunden.
Vi får söka svar på våra insektsfrågor men kan förmodligen inte alls lösa problemen i en handvändning och hemskt nog kanske inte alls. Snart är det val och visst är det konstigt att politiken oftast undviker den största frågan av alla! Hur mår moder jord och hur ska vi ha det med framtiden för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn…
Lev väl och gör något bra! /Agneta


3 kommentarer

Det ordnade sig!

Sommaren pågår eller kanske kan man säga går på, stövlar iväg eller snarare hastar vidare. Jag försöker ta tillvara varje dag och njuta av allt fint utan att beskärma mig över ogräset och djungeln i trädgården. Det går faktiskt riktigt bra! Vi har haft många gäster i år och det nästan som före pandemin. Än orkar vi, tänker jag, vill man så kan man! Men en liten funderare fick jag.
Tänker tillbaka nån månad så där: Vid ett tillfälle skulle våra gamla vänner ordna med kvällsmaten, det skulle komma två gäster till och mitt yngsta barnbarn var redan hos oss. Vi skulle alltså inte bli fler än sju runt bordet. Våra vänner bakade bröd och förberedde en efterrätt. Det skulle bli en varm kväll och vi hade retsina hemma, vi hade redan bestämt att en grekisk sallad skulle bli perfekt. Jag sa att vi hade allt hemma som behövdes! Det var bara att … jag måste haft stillestånd i skallen; det fanns varken basilika eller oliver och olivoljan var så gott som slut! Det var så olikt mig att inte ha koll. Åldern? Värmen? Nån sorts stress? Fyra kilometer bort fanns räddningen! Färsk basilika fanns inte i affären men smulad torkad basilika fick duga, nä, inte alls samma som färsk men vadå!? Jag bannade ändå mig själv som inte kommit mig för att så fröna som låg i sin obrutna påse.

På väg hem från affären, i ilfart, näää, så kör inte jag, så tänkte jag att allt det här bara är lyxproblem sen räknade jag upp allt som är gott och fint. Vännerna tog vid när jag kom hem, jag la mig på rygg en stund, och allt blev bra! Det blev den vackraste måltid man kan tänka sig! En uppriktig eloge till kockarna!

Lev väl och ta det lugnt, allt ordnar sig!/Agneta


6 kommentarer

Rapport eller roman?

Förra hösten och vintern arbetade jag intensivt med mitt ambitiösa skrivprojekt. Under sommarhalvåret har texterna fått ligga till sig men nu tar jag tag i skrivandet igen. Men inte riktigt ännu, det där skrev jag hösten 2021 och då tog jag tag i skrivandet och jobbade vidare även när det blev 2022 och drygt fyra månader framåt. Sen dess har skrivarbetet fått ligga till sig och mogna lite.
Jag berättar i skönlitterär form om en storfamilj som köpt och flyttat in i ett stort gammalt hus på landet i Närke på 70-talet. Texten bygger på mina egna erfarenheter men är absolut inte en rapport om just vår storfamilj. Då kanske jag skulle äventyra den fina vänskapen som fortfarande finns oss emellan eller få höra: ”Nej, Agneta så var det inte!” Vi var tre par med barn som lämnat Stockholm för landsbygden och bodde ihop 1975-1985. Det var tio mycket viktiga år i mitt liv och barnen säger: ”Vi kunde inte ha haft bättre uppväxt!”

Nu är det högsommar och jag låter som sagt arbetet vara ett tag till innan jag går in i slutspurten. För målet ligger ändå fast – jag vill bli klar detta år! Tiden visar hur det blir men jag måste bli klar innan lust, kraft och förmåga eventuellt sviker mig.

När jag sätter igång igen låtsas jag att jag har lånat en liten studio där jag i lugn och ro kan skriva och ta mina promenader när jag behöver tanka lite luft och få nya perspektiv på det redan skrivna! Jag låtsas visst ganska yvigt att jag sitter i ett visst hus på en udde på Djurgården.

Inläggen på min blogg har varit sporadiska och förblir så också en tid framöver.

Lev väl och blomstra, vi ses väl igen!?/Agneta