Pensionär, nyss pensionär!

Om livet som nybliven pensionär!


6 kommentarer

Junifröjd …skattjakt med Carl Victor

Förra året när Victor fyllde  åtta år så gjorde jag en skattjakt till honom. Då gällde det att hitta kuvert, läsa lappar med instruktioner, göra praktiska uppgifter och svara på frågor som jag hade förberett. Det var en total överraskning för V.
I år var det ett önskemål från den blivande nioåringen att få gå på skattjakt på födelsedagen igen. Jag tänkte till och gjorde det lite annorlunda jämfört med förra året. Jag skriver hur den var upplagd om någon blir inspirerad att göra något snarlikt.
Här kommer en  liten bildkavalkad från årets lyckade skattjakt. Jag hade förberett det hela genom att hänga ut åtta olika påsar i trädgården men det hela började i vårt uterum som vi kallar för Kråkvinkeln.

I ett kuvert fanns det två bilder som var sönderklippta till pusselbitar. Dessa skulle pusslas ihop och tejpas så att det gick att vända och läsa instruktioner på baksidan. Där fick Victor veta hur första påsen skulle se ut. Nu gällde det att springa ut i trädgården och hitta just den påsen. Om han såg någon annan påse var det inte tillåtet att plocka ner den. När rätt påse var funnen och inhämtad fick den inte öppnas. Nu skulle påse med innehåll vägas. Det fanns två olika vågar att väga på.
En hushållsvåg och en brevvåg  som visade samma resultat. Bra vågar alltså! Den här lilla påsen vägde 29 gram med sitt innehåll. Här blev det ju en del vågtekniska frågor att diskutera och vikterna i sig.
Så var det dags att läsa beskrivningen av nästa påse, hämta den och sen in i Kråkvinkeln och väga. Till sist  var alla påsarna vägda med sina innehåll.

Äntligen var det dags att öppna påsarna med diverse små presenter. I den sista påsen var det ett litet kort där det stod: Victor behöver ett nytt sällskapsspel och ingredienser till en födelsedagstårta! Det var den nionde presenten… Vi skojade om hur jobbigt det skulle bli för mig att fixa en skattjakt med presenter när han fyller 37…
Men den här skattjakten var inte slut än. Nu hade den elaka farmodern hittat på att födelsedagsbarnet skulle väga presenterna och skriva in i tabellen. Sedan efterfrågades skillnaden i vikt mellan påsar med presenter och bara presenterna. Här blev det ganska mycket matematik och tal om gram, hekto och kilo. På sommarlovet och allting …men gossen klagade inte!

IMG_8124

Varken hans mamma, pappa eller jag klagade. Sommaren har ju just börjat och det enda man kan klaga på är det konstiga men ändå på något sätt fina vädret.IMG_8133

IMG_8126Nioåringen befriade träd och buskar från påsar och presenter. På ett sätt blev det då en sorts skattlös trädgård fast med en nöjd pojke! Pionen Coral Charm anser i alla fall jag vara en riktig skatt, liksom pojken förstås!/A

 


6 kommentarer

Junifröjd… en ny liten människa

Lille August, en vecka gammal, kom på besök. Naturligtvis inte ensam, hans mamma, mitt barnbarn lokföraren, skulle inte sätta honom ensam på ett tåg, även om hon gillar att köra dem. Hon tog helt enkelt sin dotter lilla L. sin bror och sin nyfödde son med sig i bilen och körde hit. Jag beundrar henne mycket! Gossen förlöstes med kejsarsnitt och hon gör detta efter en vecka. Tar hand om, är vänlig, bryr sig om och hinner ägna sig åt sitt äldsta barn också… vi försökte väl avlasta henne så mycket det gick. En sjudagarsbebis sover, som tur är, ganska mycket!
Och jag kände mig helt överväldigad när jag fick hålla den lille plutten.

IMG_8099 Bara mor- och farföräldrar förstår hur detta känns! Att hålla en nyfödd i sin famn är fröjdefullt! En ny generation i familjen är lycka. Han är lik sin far, sin morbror och nog såg jag hans mammas fint formade mun. Vartefter ser vi vilka drag som formar hans utseende och vem han liknar mest. Det brukar ju bero på vem som tittar. Nu har han brunrött hår och ögon som djupa brunnar…

IMG_8154

Jag saknar, svenska språket saknar, ett bra ord för vem jag är i förhållande till lille August som är mitt andra barnbarnsbarn. Jag vill säga att jag är morfarsmor eftersom min son är morfar till den nyfödde gossen. Ologisk nog så kallas jag för farmor Agneta eftersom jag är farmor till Augusts mamma och till hennes båda bröder. Men, men det lilla barnet HAR ju en egen riktig farmor, farmor Monica… så jag säger ändå att jag är morfarsmor för att markera generationerna också.
När August och jag lärt känna varandra vet vi hur som helst vilka vi är – båda två!

I måndags träffades vi alla för att på tisdagen ta emot Augusts morfar med familj som skulle komma hem på semester efter ett första år med jobb i Thailand. Det skriver jag snart om i nästa inlägg.

Så underbart att ha förmånen att få leva och uppleva detta!/A


4 kommentarer

Från Bryggeritäppan till Knatteskutt

Barn är ju barn överallt. De lär sig, skaffar sig erfarenheter, bygger sin personlighet och upptäcker sina möjligheter. De gör det utan att veta om att det är det de gör.

I ett land som inte har haft krig på tvåhundra år har de flesta barn det bra. De behöver inte leva i en raserad och trasig omgivning eller sakna familjemedlemmar som har dött eller försvunnit. Där finns sällan familjemedlemmar som har skadats psykiskt eller fysiskt av kriget.

Våra barn har kläder på kroppen och tak över huvudet. De allvarligt sjuka barnen får vård. De växer upp med mat på bordet, förskola och skola. Väldigt många barn har fantastiska föräldrar, bonusföräldrar, vänner och en stimulerande hem- och närmiljö. Jag är så glad att dessa barn har allt det där. En dag förstår de nog vilken tur de har i livet. Jag menar inte bara VET utan FÖRSTÅR. Jag kan titta på dessa våra barn och känna en stark värme. Se där uppe och här nere på härliga ungar!

Sen tänker jag på de andra barnen, de som saknar allt och lever i fattigdomens bråte. Ödslighetens och sorgens bråte. De som blivit kvar i ruinerna av sina hem, marknader, affärer, skolor och gator.  Det som är kvar efter bomberna, krypskyttarna, minorna och granaterna. Vad kan de tänka på som inte gör ont? Vad kan få deras tankar att blomma levnadsglatt igen?
Det vore väl skit av oss, som har det så bra, om vi inte kunde låta några av de här andra barnen få en möjlighet här.  Jag menar inte bara en chans utan en rejäl möjlighet.
Jag skulle vilja se dessa barn leka i en stimulerande miljö. Se dem möta glädjen i sociala möten barn emellan och få värme och omsorg från kärleksfulla vuxna. Visst skulle de ha det bäst hemma men när bästa hemmet är bombat och bortblåst, hela omgivningen är raserad och spillrorna runt omkring är livsfarliga då kan de inte bo kvar.

Tänk om det fanns en organisation som hette  LEKPLATSER UTAN GRÄNSER som… ja, ni förstår säkert hur jag tänker! Om jag vore yngre skulle jag försöka gå från tanke till handling och i alla fall undersöka HUR det skulle kunna gå till!
Parkleken fanns det något som hette när jag var liten i Stockholm. Personal fanns på plats i lekparken och såg till att det fanns lekredskap och spel och annat för barnens lekar. De hjälpte till om det blev bråk eller någon slog sig. Detta var på 50-talet . Tja, någonting åt det hållet tänker jag mig att det skulle kunna fungera.

Det finns ju CLOWNER UTAN GRÄNSER. Jag är stolt över att känna en Kalle som oftast roar barn på sjukhus men han har också varit i olika läger för flyktingbarn, mest i Sydostasien, tror jag. En mycket bra sak är det i alla fall att få barn att skratta och må bra även om det bara är för stunden.

För lite mer än en månad sedan var vi och besökte Bryggeritäppan vid Gotlandsgatan på Södermalm.  Några trevliga bonusbarn var med och de satte genast igång och lekte. Vilken oas för stadsdelens barn!
En kiosk med kaffe och glass fanns på plats – passande nog!
Lekparken är byggd utifrån miljöer i Per-Anders Fogelströms roman ‘Mina drömmars stad’. Här och där fanns skyltar med citat ur boken. Miljöerna var fint iscensatta och mycket fantasieggande. Dasset hade en bakväg ut genom hålet… Barnen får leka med allt som finns i och utanför husen som är inredda, där inne finns det belysning på vintern. Platsen var också väl vald mellan gamla kulturhus och mer moderna bostadshus.

Bryggeritäppan är ett utmärkt exempel på hur spännande miljö man kan bygga upp för barn bl a med hjälp av en scenograf och Lekplatsbolaget. På den här platsen blir det naturligt att också prata om hur folk kunde ha det och hur de bodde ”förr i tiden”.

Stockholm har en hel del annorlunda och roliga lekparker. Som föräldrar med liten kassa och yngre barn kan man ägna sig åt att besöka en rad olika pärlor.
Läs om Bryggeritäppan  på nätet!

Vi träffade ju flera rara barn i Stockholm och följde med på Knatteskutt. Min mans äldsta barnbarn skulle ha avslutning. En liten grupp barn mellan fyra och sex år kom till en vanlig skolgård denna söndagseftermiddag. Föräldrarna hade fika med och även om vädret var lite sisådär så verkade alla trivas! Här saknades helt elittänkande.
Där fanns två engagerade ledare som lekte och skojade med gruppen. Barnen hängde med och sprang ta fatt, härmade ledarna, hittade på egna rörelser och svar. Avslutningsvis så fick alla barn träffa Knatteskutt som kom smygande med en tung påse över axeln. Givetvis gissade barnen att det skulle bli godisregn men det var fel. Alla barn fick var sin medalj  och en kram av Knatteskutt.

Lyckliga barn som har en sådan uppbackning! Alla barn skulle få uppleva liknande saker. Leka fritt och leka styrt.

Även om jag inte är hoppborgens vän nummer ett så har de flesta barn väldigt roligt där. JoLo största Loppiset ¤

Hoppas jag inte har gjort så du har grottat ner dig i svåra tankar. Vi måste ju ändå vara medvetna om hur det ser ut. Här i Sverige såväl som där borta.  Ge barnen hopp om framtiden!
Ha det och lek lite själv ibland!/A


6 kommentarer

Trädgården (25) april och maj -17

Jag brukar säga att jag går ut i mars och kommer in igen i oktober. I år gick jag ut i mars och in i april!  Jag har frusit  nästan varenda dag. Fy, elände, vilken ovanligt ruskig och kall april! I världspolitiken såväl som meteorologiskt i vårt avlånga land. Våren tuffar ändå framåt på något vis trots att bakåtsträvande länder ändrar lagar så att skyddet  för kvinnor försämras. Skamligt! Jag försöker undkomma apati genom att söka tröst i mångahanda vackra narcisser som står i ruggar här och var. Det hjälper mig lite.
När jag börjar skriva är det Valborgsmässoafton 2017 och snudd på …
Vad tänkte jag skriva? Minns inte för jag kröp tillbaka till sängvärmen, kaminen, ulltofflorna och parkerade mig på väntläge.

Nu i slutet av maj exploderar allt med den sommarvärme som kom för några dagar sedan. Växter som varit stelfrusna under flera isande kalla frostnätter tinade upp ett tag innan värsta hettan och överlevde mirakulöst!
Och jag med! Tjo, vad jag är glad för det. Världsläget är som det är. Jag lägger mig under korkeken och luktar på mina blommor.
Här nere syns frostens framfart på första bilden och hur bra det ändå kan bli. Jag trodde att det var helt kört för min svavelpion när stjälkarna stod i brygga mot marken, den är finfin Paeonia mlokosewitschii. Svavelpionen som jag fick vänta på i många år innan jag fick se den frösådda plantans rätta färg! Stor lycka att den klarade flera frostangrepp så fint! Men underbart är kort. Nu har den tappat sina kronblad.

Den vanliga tidsplanen för vårarbete i trädgården är spräckt med råge men vad gör det? Jorden sprutar upp grönt och skönt likaväl som allehanda ogräs. Det blev sommar med en gång! Än blommar rapsfälten intensivt gult. Det är guld värt!

Rapsfältet mot NO

Lite huller om buller foton som lockar en frusen själ till liv igen! Är det någon som kan hjälpa mig att identifiera den rosa pionen? Jag har aldrig sagt något annat än Barbaras pion. Jag har en Märits pion också men den blommar senare och Lenas pion finns…

Inomhus kan vi glädja oss åt att den gamla svärmorstungan blommar i år igen. Intensiv söt doft och vita futuristiska stjärnor. Den behöver nog en större kruka kan tänkas.

Den här långhelgen har haft högsommartemperaturer  men äppelblom, syrén, rododendron, näva vid fontänen, kinesiskt blåregn som just slagit ut på taket och ett par röda pelargoner, som vänjer sig vid att vara ute, pekar på att det bara är försommar än så länge – högsommarvärme till trots.
Jag är lite lat ikväll och stryker de vetenskapliga namnen. Ett tag tyckte jag det var snobbigt att använda de namnen men det är bara praktiskt. Då vet man ju vad man pratar om. Nu mer minns jag inte namnen automatiskt utan måste kontrollera hela tiden. Det är lite tröttsamt efter en dag i omskolningsbranschen! Luktärter, tomater och alunrot som jag förökat vegetativt från den förväxta plantan, alla har fått större krukor.

Plötsligt kom jag på att jag inte har skrivit det sista inlägget som jag har planerat från besöket i Stockholm i början av maj.  Jag, ja, jag bara klämde in lite trädgård emellan.

En bamsekram från en fysiskt lagom trött människa!/A

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Från Sven-Harrys till …

Näää, ingen dansbandsorkester, det är inte vad detta handlar om! Sven-Harry Karlsson har bara ett sånt där dubbelnamn som många födda på 30- och 40-talet fick av sina kära föräldrar. Men han hade visst ingen kärleksfull uppväxt. Inte enligt vad han själv har sagt. Han kände sig tvungen att ständigt bevisa för sin far (och kanske sig själv) att han klarade av något, att han kunde tjäna pengar och lyckas i livet.

Lagom när han fyllde 80 år 2011 invigdes hans ‘guldhus’ vid Vasaparken i Stockholm. Han säger i en dokumentärfilm att det var först då, efter sin faders död, som han kände att han fått upprättelse i livet. Han har skänkt sin konstsamling och huset till Stockholm stad. En stiftelse driver hela verksamheten. Nu var det ‘En annan Zorn’ i den vackert formgivna konsthallen på bottenplan men mer Zorn fanns att se längre upp i huset.

Så roligt för mig att träffa min bror J och svägerska Y som bor kvar i Stockholm – men mannen här ovan till vänster är en roddare i Bosporen. En fantastisk underbar akvarell av Zorn. Till höger hänger en olja av en elvaårig flicka som jag tycker inte är så särskilt lyckad. Flickan ser mer ut som en dam i ansiktet. Zorn har själv formgivit den ganska grova guldfärgade ramen som var charmig på sitt sätt. Här nere ses mitt sällskap!

Vi var nog intresserade alla tre men det var Y som förmedlade en massa kunskap om Zorns utlevande och kanske lösaktiga liv. Jo, hon kan mycket vanlig konsthistoria också.

Uppe på taket blev jag först besviken eftersom det inte stod ett 1700-talshus där så som jag hade fantiserat. Men sen…  vi hade en duktig ung kvinna som berättade livfullt om såväl konsten som intressanta saker om konstnärerna och Sven-Harry själv.

En av mina favoritkonstnärer genom tiderna är Helene Schjerfbeck. De här två porträtten mötte vi i entrén till ”bostaden” där det luktade nybryggt kaffe innanför dörrarna. Sven-Harry ville att det skulle var så. På bordet i vardagsrummet skulle det också ligga en dagsfärsk tidning. Lister, fönster och dörrar, möbler och mattor är som i originalhuset. Här nere i vardagsrummet finns många fina målningar av Carl Fredrik Hill. Titta på ljuset som kastar sig ut ur tavlan bakom konstguiden, hur kan man måla så?

SH Ernst Josephsson smalt perspektiv

Rakt fram från entrén finns ett stort sällskapsrum. I taket ett målat plexiglas; ett runt modernt konstverk, på golvet en mycket stor och vacker matta och över soffan med det skrynkliga överdraget en målning av Ernst Josephson. Jag tror att detta är ett självporträtt. Han blev psykiskt sjuk och trodde att han själv var Gud eller Jesus. Han kunde signera målningar med en erkänd eller till och med en världsberömd konstnär så här: Rembrandt genom Ernst Josephson.
I detta rum, och i resten av bostaden, finns andra konstverk också men jag stoppar här. Jag tycker att du ska besöka muséet, ha god tid på dig, se dokumentärfilmen om Sven-Harry Karlsson i källarvåningens mediasal och följa med på en guidning i huset på taket.  Och se tillfälliga stora utställningar i konsthallen förstås – som den om ‘En annan Zorn’!

SH tak Marja-leena Sillanpää 1965

Utanför på taket fanns en liten varierad skulptursamling. Marja-leena Sillanpää  har skapat konstverket ‘Helene Schjerfbecks vänstra och högra sko. Ernst Josephsons vänstra och högra medicin’.  Ha, ha, ha! Hon, Marja-leena, behagar skämta med oss. Född 1965 – då måste det vara så.

Från Sven-Harry till… så var rubriken men jag sparar det!
Jag vill inte slita ut er arma människor och här börjar magarna knorra efter mat!
Kultur kräver sitt, eller hur?/A

 


2 kommentarer

Från Herbarium Digitalis till Bagdad café

En förlängd helg i Kungliga Hufvudstaden ger massor med intryck.  Tillbringade den mesta tiden med familj, gamla vänner och olika utställningar. På lördagen den 6 maj var vi på Vernissage på  Galleri Hantverket, Götgatan 63 på Södermalm. Är du i Stockholm, nu i maj, ta dig dit och titta!

Allan Larson började som lärling i fotoateljé när han var mycket ung, lämnade ganska snart modefotograferingar bakom sig och kom att arbeta på sjukhus med medicinsk fotografering fram till pensioneringen. Om man står hela dagarna och ingående dokumenterar operationer, tumörer, utslag och söndriga kroppsöppningar kan man behöva söka motvikter. Motivvalet var motsats nog och så började han experimentera med levande blommor. Jag lägger en länk till Allans hemsida allra sist så att du kan läsa lite mer ingående och se bilderna bättre än här! Allans bilder får mig att tänka på skånska yllebroderier och annan landskapssömnad. Annat är sensuellt, romantiskt, fantasieggande och … alldeles underbart!

Vernissage 6

Dessa bilder ger kanske mer ett hum om hur man inte ska fota en utställning; försök att undvika strålkastare, blänk och speglingar och folk som  står i vägen – om du kan! Men man får en aning om vad det rör sig om. När vernissagedagen var över satt det en del röda lappar intill vissa konstverk – och prickarna gick ton i ton med Allans väst!

IMG_7722[1].JPG

Det här motivet sätter jag absolut en stor röd lapp intill! Riddarholmskyrkan, Riddarhuset och andra välkända byggnader och siluetter. En dag luffade jag på egen hand runt i stan och slank bland annat in på Svensk Hemslöjd. En färgglad trasmatta och en blåmålad pall med blomsterkorg leder passande nog in i butiken på Norrlandsgatan.

IMG_7714[1]

Jag kom dagen efter Karin Ferner hade öppnat sin utställning ”Jag tänker om sommaren” som var en rolig och inspirerande utställning på hög nivå. Silverarbeten, textil och många kombinationer med annat. Jag gillar när man går över gamla stela gränser för vad hemslöjd är för något. Humor, hantverk och konst möter varandra! Detta var också en mycket sevärd utställning!

En del av  Stockholms muséer har fri entré! Ett sådant är Medelhavsmuséet. Det rekommenderar jag varmt och naturligtvis husets fik Bagdad café som serverar luncher och fika till bra priser. I fikarummet var favoritbordet med utsikt mot operan ledigt!

Det blir ytterligare ett inlägg från Stockholmsbesöket: Från Sven-Harrys till Knatteskutt!

Vila fötterna så återkommer jag…
Nu har jag försökt att rätta till det som blev fel. Här är länkarna!

http://www.herbariumdigitalis.se

http://www.gallerihantverket.se

Vi ses igen!/ Agneta


6 kommentarer

Varför fotade jag…?

SONY DSC

…den här ensamma måltiden? Jag tyckte nog att det skulle bli gott – men ändå!

IMG_4266

…den här  klematisen? Jo, den skulle ha varit blå men det var den inte. Vitt mot vitt är inte så effektfullt och det syns ju. Besvikelsen dånar ut ur bilden!

IMG_2308

…den här trottoarbeläggningen i Lissabon? Jo, tag tänkte mig en vacker köksträdgård där jag planterade grönsaker och blommor efter denna form. Kommer att hända? Nä, aldrig!

IMG_3935

…den här korgen med sitt ”goda” innehåll? Det såg väl skojigt ut på utställningen men ryckt ur sitt sammanhang är det en helt meningslös bild.

IMG_4484

…det här hörnet av tegelterrassen femtioelva gånger? Alla bilderna ser likadana ut!

AGNETASDATOR - påskstök -2017

…det som eventuellt skulle kunna kallas påskstök?  Kanske hade jag tänkt skriva något.

IMG_2032

…den här urgamla platsen i Lissabon? Jo, för att den är gammal som gatan och vacker som en dag. Jag är så förtjust i formen, fontänen, stenarna och det vackra förfallet!

IMG_2934

…den här koppen? Jag vet, en favoritkopp på ett fik i Ystad. Men vad ska jag ha fotot till?

IMG_4082

…innergården ännu en gång? Ljuset så klart!

SONY DSC

…denna utsikt återigen? Bara för att jag älskar den och själv kan titta på den dagligen MEN knappast med den solen och skimret över havet.

Jag har vansinnigt mycket bilder. Varför dokumenterar jag så mycket? Vad ska jag med alla bilder till? Jag måste rensa i alla album. Jag tänker skjuta det framför mig. Det är ett finfint jobb för en pensionär under de mörka månaderna. Känner du igen problemet?/A