Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


4 kommentarer

Efter vårdagjämningen

…blir allt bättre tänkte jag i februari när jag hade varit hängig och sjuk ett tag och vädret hade  dominerats av blåst och regn i flera månader. Ordet grått var mer än aktuellt.  Jag gick i alla fall ut och inspekterade julrosorna lite då och då. Sånt läker själen

… och då känns allt så mycket bättre, tänk på ljuset som ska komma.
Jorden fortsätter sitt varv runt solen och trotsar Corona och plötsligt är det vårdagjämning medan vi äldre i dessa covid-19-tider blivit rekommenderade att stanna hemma för att inte ha för mycket sociala kontakter. Då passar det utmärkt att vistas utomhus! Där finns det plats för flera bara man håller avstånd – hosta bara inte på andra och snyt dig för all del inte i handen är du snäll!
Hemma kan man laga god mat, se serier och grotta ner sig i något bra att läsa. Vi har återtagit en gammal vana; vi valde en gemensam bok som vi läser högt för varandra! Nu har vi kommit till sista kapitlet i Ålevangeliet av Patrik Svensson, sicken bok!
IMG_20200212_104857143…då känns allt så mycket bättre med ljuset som förlängs varje dag,  och vi tankar kunskap och får många nya infallsvinklar.

Vi handlar mat precis som vi brukar göra, mest bara en gång i veckan. Det som först tar slut här i huset är sallad och färskt grönt. Ärtskott är lätt att grodda men jag letade fram min urgamla burk för groddning. Men det fattades några ploppar, varför i all sina dar sparar man på en trasig pryl? Vi beställde en ny lite högre burk på nätet och frön därtill.
Ett par dygn efter jag fyllt på frön såg det ut så här!

…ja, efter vårdagsjämningen så känns allt så mycket bättre. Solen stiger högre och högre på himlen och så tillverkar solcellerna på gamla garagetaket el till hemmet. Vårt elbolag har en liten app där man kan se statistik på hur mycket el vår anläggning producerar, hur mycket vi förbrukar och om vi eventuellt säljer något överskott. Nu mer tvättar vi alltid när elen är billigast men lagar mat gör vi närhelst vi är hungriga!
Solcellerna satt på plats först i mitten av oktober, alltså är det nu under de senaste veckorna som de egentligen har kunnat börja producera el till oss. Det gamla garagetaket sluttar lätt åt öst. Inte idealiskt men det var bästa stället här hos oss. Vi har till och med sålt el för hela fyra kronor, haha. Av elen vi använde igår producerade solcellerna 23% och det känns bra på något vis. Den fula växelriktaren måste sitta någonstans och vi tänker sätta upp någonting som hänger ner från takutsprånget och döljer den fulingen. Dit har vi inte kommit ännu. Till vänster om växelriktaren växer det upp stockrosor och fångar vår uppmärksamhet.

…nu är det dags för trädgårdsarbete och väntanlängtan på allt som är på väg upp!

Överallt är fullt med pinnar, vinterståndare och rens men snart är kärran fullproppad igen. Trädgården ger oss glädje och motion medan vi röjer upp och snyggar till. Här kan vi vara i vår rekommenderade karantän och göra verklig nytta. Köksdörren ställs upp en stund mot den soliga innergården för att släppa in luft.

Pssst! Jo, vi har rensat upp efter murfallet, flera kärror till återvinningen för byggrester, och nu känner vi oss för hur vi vill göra och sen får vi se. Idéer och tankar byts och bryts, det roar oss och vi gillar  att ”hålla på” med sånt trots att själva händelsen var fruktansvärt onödig. Vi tar det onda med det goda, tror jag, och det är en bra strategi.

Lev väl och ta hand om dig men var solidarisk i dessa tider!/Agneta


10 kommentarer

Oturstider

Det blåste bra där ute och då blir det lite svalt inomhus även när det är plusgrader och narcissorna redan knoppas ikapp med andra vårblommor. Rätt som det är blommar lilla aprikosträdet och sen kommer rapsen… han hämtade ved, tände en brasa och snabbt började värmen sprida sig.

Ingen av dom kände sig ängsliga, varken han eller hon.  Men särskilt i början höjdes röster från personer som genast visste vad regeringen borde göra. Expertis från alla håll förklarade och förklarade. Trots att det förklarades på djupet, längden och tvären tyckte tydligen många hemmaexperter att informationen var för vag och att det gjordes för lite, samma personer visste ju precis vilka beslut som skulle stoppa smittspridningen. Fantasifulla konspirationsteorier frodades samtidigt på sociala medier. Ryssar eller läkemedelsindustrin eller oljemarknaden eller riskkapitalisterna kunde ju ha skapat det här världsomspännande scenariot med flit för att sen få ut någon typ av egen vinning!

-Tänk att man tycker att experter inte vet eller kan något! Är det samma människor som häcklar Gretas råd att lyssna på forskare och förnekar klimatförändringarna, tror du?
Hon bläddrar lite i mobilen och läser högt ibland. SMHI hade varnat för hårda vindbyar, och nu var tågen inställda och Öresundsbron avstängd. Han hämtar kaffe och varsin kardemummaskorpa.
– Dom flesta tar det hela ganska lugnt, trots allt. Jag tror problemet är att många inte lyssnar ordentligt eller så förstår dom kanske inte. Du brukar säga att du hade elever som aldrig begrep hur man kan läsa av en karta, andra kanske inte begriper statistisk information hur mycket man än pratar om vad den betyder.

Dom sitter framför den gamla kaminen i sitt älskade hem och båda förstår lägets allvar, särskilt för riskgrupperna. Hon har passerat de 70 med lite marginal och nyss varit sjuk så hon tycker det är bra att landets Folkhälsomyndighet inte skapar panik utan på ett redigt sätt klargör vad som gäller.
Han är inte orolig och snart blir hon  säkert pigg och stark igen, våren hade redan börjat göra sig påmind och ljuset är åter. Mycket trevligt var på gång ute i trädgården.
Snart kan vi vara ute i vårt skapade paradis, tänker han. Jobba ute i fint väder och njuta sköna kvällar ute igen. Bara det riktigt fina vädret kommer och bryter raddan av gråa regndagar och den här eviga vinden!
20190521 Kvällsljus paradisetHan lägger in ett stort vedträ i kaminen och vindbyarna där ute böjer trädgårdens träd mot ost. Det skallrar lite från takpannorna men inne är det skönt tack vare brasan.
– I norra Italien skulle stängda regioner få spridningen att minska men vad gjorde folk? Jo, tog smittan med sig och stack söderut, eller den hade kanske kommit dit ändå. Vad vet man hur den där smittspridningen går till? Haha, ett nytt virus smittar kanske viralt?
– Man skulle ju inte hamstra har dom sagt flera gånger men nu visar media att folk i alla fall hamstrar och att hyllorna är tomma, säger hon och visar mobilskärmen full med folk med överlastade kundvagnar.

En plåt smäller på takkupan och hon tittar oroligt på sydboken utanför, det blåser satans hårt runt deras hus på höjden. Vindmätaren hade lagt av att mäta vid 17 m/s men på radion nämner de vindstyrkor uppåt 30 m/s kanske mer i vindbyarna. De bor vackert men är utsatta för väder och vind. Dom pratar lite om det men så lägger sig den hårda vindstöten och det är lugnare.

– Vilken tur att vi är så himla kloka i alla fall! Nu ska jag ta ett fotbad, tack för kaffet!
Hon ordnar en balja med varmt vatten, fotvårdsprylar och en skön frottéhandduk och sen ner med fötterna en god stund. Hon lyfter mobilen för att ringa sin syster och hör ett underligt rop bortifrån husets ena ände.
– Vad är det? Har det hänt något? Hallå?
Hon får inget svar och tar fötterna ur fotbadet. Då kommer han blek om nosen: – Hela muren har blåst omkull!

Just då är det värre än allt annat.
Uterummet som de kallar Kråkvinkeln är i princip intakt, men ett våldsamt vindkast hade kastat ut muren i hela dess längd.

Hon nollställer sig, lämnar öppet för honom att känna in om han skulle vilja, om han skulle orka göra om. Dom tar paus efter glasplockning och ligger på var sitt håll, vilar och tänker på det som kanske eller inte. Hon funderar på spa-badet, vindskyddet, mikroklimatet och utsikten… sitter en stund på sängkanten och både samlar och nollställer sig igen och en gång till.

– Hur känner du dig?
– Jag vet hur vi ska göra, säger han.
– Jag vet också!
Dom går ut mäter upp, resonerar lugnt och stärker vad den andra tänkt – och vet tillsammans.
20171008 Vår utsikt

Till dig som läst: En mur är bara materia! Hårda kastvindar kan ställa till det, så man vill gråta, liksom onödig oro inför vad som komma skall. Tänk logiskt, för de flesta är Covid -19 bara som en vanlig förkylning. Man samlar till sitt immunförsvar i bästa fall. Har ni hört att 60 eller 70% av befolkningen kommer att drabbas så gäller det över flera års tid.
Lev väl och blomstra, trots eländet!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


8 kommentarer

Mitt textila intresse (10) ullmattan

I januari kunde jag äntligen ta hem ullmattan i tärningsväv som jag haft i vävstolen alltför länge. Ingen i vävstugan har någonsin klagat på mig utom jag själv. Från början hade jag tänkt köpa något kraftigt inslagsgarn men så hittade jag ett par intressanta lådor i vävstugans förråd. Där låg mer eller mindre trassliga härvor med gammalt ullgarn som skänkts till vävstugan för länge sedan. Ingen annan av vävinnorna var intresserad utan tyckte att jag så klart kunde ta garnerna. Som pensionär badar man inte i pengar så det kändes bra ur flera aspekter att ta hand om garnet. Jag gjorde nystan och vägde dem och började fantisera om hur jag skulle kunna göra en spännande matta.

Jag såg för mitt inre något som inte behövde bara symmetriskt men tänkte att jag ville ha balans. Ganska snabbt förstod jag tekniken och att det gällde att hålla reda på tramporna. Lite symmetri blev det med fem tärningsrutade ränder spridda från mitten av mattan och utåt. Jag följde helt mina infall för färgbyten och slutade snart att väga garnet.

Istället fotade jag mattan vartefter jag vävde men lindade dessutom upp garnet på en pappremsa för att se hur det såg ut. Ibland tog jag upp en bit som inte blev bra och rotade efter en annan färg. På tredje bilden här uppe har jag avslutat mattan efter ca 2m och klippt av varpen för att kunna ta hem den färdiga mattan. Det är min egen varp som är kvar i vävstolen och den får vänta där medan jag väver färdigt en pälsullsjal, jag är mer än halvvägs på den. Sedan blir det förmodligen en ullmatta till.

20200111 Frans eller bandkant
Nu skulle jag bestämma mig för om det skulle vara bandkant eller frans, kanske drejade eller flätade fransar. Jag fotade mattan där den skulle ligga, skickade den till textilintresserade vänner som jag bad skulle tycka till. Jag fick ungefär lika många som sa bandkant som frans. Jag lutade mest åt bandkant själv och så blev det.

Jag hade tänkt ripsband men fann bara moderna tunna, breda band i blank polyester.  Till slut blev det svarta ganska grova bomullsband. Jag sydde ihop dessa på längden så att jag kunde trä bandet över mattänden. På så vis blev det en tunn fin kant mot golvytan.

Kortändarna sydde jag också på maskin men fick ta till en del handsömnad där. Varpen ligger nu fint fästad inne i bandkantningen. Mattan fick en bra distinkt form med de stadiga bandavsluten. Färgbytena blev ibland väl häftiga men när man ser helheten så uppfattas allt annorlunda.
Varje morgon blir jag lika glad när jag sätter fötterna på den härliga mattan.

Väv 20191007_160220590Jag ska ju väva en matta till men då ska jag väva med dubbelt så tjockt inslag, tänker jag just nu i alla fall. Färgvalet måste bli lite snävare eftersom jag använt en hel del garn redan. Men jag tycker det känns bra att bruka något som bara blivit liggande år efter år i en papplåda.
Nu får vi se om mattan min kan bli liggande på golvet så länge som jag tänker.

Lev väl och blomstra!/Agneta


9 kommentarer

Vem älskar Lapsang Souchong?

Vi! Det är ett svart rökt te som vi inte vill vara utan. Det luktar som tjärad märling och kanske är det inte så nyttigt – men vi vill inte vara utan den där smaken.  En EU-föreskrift reglerar nu mer hur rökigt LS får vara. Vi upptäckte det genom att vår lokale tehandlare inte hade så gott Lapsang Souchong som han tidigare hade haft. Vilken enorm besvikelse för oss.
Vi vill inte ha te med frukt- eller örtsmak, inte heller Roibus eller grönt te utan traditionellt svart lösviktste med stora fina blad och absoluta favoriten är just Lapsang Souchong. Vi brukar ha några andra tesorter hemma också men om vi är utan LS så är vi nästan lite olyckliga.

Nu har vi prövat på att direktimportera te från Kina, som bekant odlas det mycket te där, med tullavgift blir priset ungefär detsamma som priset här hemma hos tehandlaren. Teet smakar lite annorlunda men är så gott! Det står Socker på en gammal blå plåtburk till höger på fotot här nere. Det är ljug för i den finns – gissa vad!.

20200302 Tekannor

I vårt kök har vi en liten samling med tekannor. Våra absoluta favoriter står till höger på den nedersta och den mellersta hyllan. Det är Bente Brosbøl Hansen som har gjort både den blårandiga och den gråsvartrandiga kannan. Den blå, som vi har haft i många år, fick för ett tag sen en smäll på pipen och även om den lagades tyckte vi att vi behövde en hel kanna. Ett nytt lock kan man alltid få hos Bente men en ny pip är ju mycket knepigare. Vi gjorde en långutflykt till keramikerns ateljé på Söderåsen.
Jisses så vackert det är på Söderåsen även i slutet på december; höjderna, ravinerna, bokskogarna allt måste ses med egna ögon.
Bente berättade att hon hade en utställning på gång med dyra tekannor på Höganäs keramiskas utställningslokal. Efter avklarat köp körde vi på ringlande vägar till utställningen och njöt av dessa eleganta kannor men var samtidigt mycket nöjda med vårt eget val. Bente är glaseringsexpert och att få till en pip som INTE droppar vilket är superviktigt, tycker vi.

Så praktiskt att kunna natta över hos sonens familj i Helsingborg när man är ute på dylika äventyr. Både vi och kannan landade dagen efter här hemma och sen dess har vi bryggt många koppar te i den. Och förresten när vi dricker kaffe gör vi det ur 21 år gamla kaffekoppar som också kommer ur Bentes kreativa produktion. De finns som sista bild i mitt förra blogginlägg; Påminnelser.

En stilig och annorlunda vattenkokare fick jag i födelsedagspresent förra veckan. När man ska göra gott, riktigt gott, te så låt först vattnet koka upp lite elegant i en sån här…

Ibland är det ju dyrt att t ex handla hos en konsthantverkare men vi tycker att vissa saker vill man njuta av länge, tycka om att se på och hantera ofta utan att tröttna på dem. Min man, som är expert att söka på nätet, fann vattenkokaren på rea och tekannan vi köpte var en andrasortering!

Med några av trädgårdens primadonnor i blickpunkten just nu hälsar vi välkommen till mars månad! Må solen skina på oss alla, torka upp marken lite så att man njuter av att vara ute i trädgården och greja!
Idag gick vi en promenad vid havet, frisk luft är att leva väl!/Agneta

 

 

 


13 kommentarer

Påminnelser

Drömde gjorde hon inte särskilt ofta, i alla fall kom hon sällan ihåg någon dröm. När hon nyss vaknade hade hon haft en rolig dröm som hon försökte hålla kvar när hon gick ner till frukost. Några glada barn hade ropat något obegripligt efter henne när hon hasade förbi i alldeles för stora skor.

– Jag drömde nåt! Här tvekade hon lite med orden och fortsatte: Jag var en dansant tant i för stora och knäppa skor. Hon mindes ett skyltfönster i Amsterdam.
– Mmm, sa han och fortsatta läsa tidningen.
– Och så skulle jag uppträda i en burlesk freakshow och… Nu försvann bilderna och känslan från drömmen.
– Ja-a?
– Lyssnar du? Hon var inte irriterade på honom mest på sig själv.
– Nu lyssnar jag!
Hon drog på orden och försökte minnas. Dum och rörig och osynlig blev drömmen.  Hon fick inget grepp om den. Han var tillbaka i nyheterna. Så där var det ibland, drömmen var egentligen oviktig . Det var mest irriterande när man verkligen ville säga något viktigt i ett samtal med flera. Tankarna slank undan och dök upp för sent medan diskussionen hade fortsatt runt bordet. Det man ville säga hade blivit inaktuellt. Ibland avbröt hon någon burdust för att säkra sin kommentar eller sitt inlägg men det kändes inte trevligt. Sen ville hon inte förklara varför hon gjort så. Ack, ja, så var det med det.

SONY DSC

Ett par timmar senare satt hon vid sitt skrivbord och funderade på om hon skulle skriva blogg, rensa i de staplade pappershögarna, stryka tvätt eller ta en lässtund. Det surrade i mobilen. Biblioteket påminner om att hon måste lämna tillbaka…nej, hon lånar om Werner Aspenströms samlade istället, det var smidigt över nätet bara hon kom ihåg sin inloggning på bibliotekets hemsida!

Hon satte sig vid datorn och rensade lite i några fotomappar. Enskilda bilder på skrivbordet var lätta att klicka upp. Ett foto från den torra sommaren 2018 fick henne att kippa lite efter andan; trädgården i allra bästa rostiden, solen och värmen som bruntorkat gräset till slut, hur de ändå kunnat hylla lerjorden som sparat fukt långt nere under rabatterna; den vita molnfria himlen och fika under det röda parasollet.
IMG_20180615_163940144

Den eviga sydvästan ven och regnet kom på tvären igen. Hon hörde hur det busade där ute. Sveriges vattenmagasin var väl fulla vid det här laget. De hade skojat om att bonden snart kunde sätta ris på den stora åkern västerut. Egentligen var det inget roligt med det men de skojade ofta om det farliga och sånt som var fel och obekvämt. De kunde ligga i sängen och skratta åt någon dumrolig kommentar långt efter att lampan var släckt.

Visst fattade folk i allmänhet att de snart måste ta gemensam ställning? Visst måste politiker fatta jobbiga beslut men om även folk börjar stoppa huvudet i sanden så… Tänk om allt faller isär! Så svårt som det ändå måste bli med vanor som måste brytas och privilegier som måste dras in.
IMG_0538
Hon klickade upp ett foto. Hit längtade hon för den magiska känslan platsen hade förmedlat. En trädgård som ingen annan.

Hans steg i trappen och tittut  där kom en kopp kaffe framför henne. Doften av kaffe, äntligen gillade hon den igen och hon sken upp. Han sjönk ner i fåtöljen med utsikt mot havet och den gamla kyrkan. Hon drack det goda kaffet i arbetsstolen. Nu smakade det äntligen efter en veckas tärande kombination av magsjuka och förkylning.
– Jag oroar mig för att allt kommer falla isär, sa hon och fortsatte: En sammanklappning som försvårar allt som måste göras. Klimatflyktingar som inte är välkomna, krigsflyktingar som fastnar vid murar och stängsel… Egot är stort och hur ska det bli med alla tjockhudade empatilösa gubbar som bestämmer runt om?

Det blev tyst en stund sen: – Nationalstatslängtan verkar ploppa upp ur jordens inre som giftig flugsvamp och denna plågsamma fattigdom OCH överdådiga rikedom. Det går helt enkelt inte ihop och jag är för gammal.
Du, sa han lugnt, nu tänker vi oss att något händer, folk tänker till, nu i Corona-epidemins tid, fattar folk plötsligt att det inte bara är att köra på i de gamla hjulspåren att allt hänger ihop iallafall. Man kan inte låta allt fortgå!
– Jo, ja, sa hon, låt oss hoppas.  Nu ska de ut och fiska ål igen, far och son! Vi läser väl vidare efter kaffet?

IMG_20200212_104857143

Hon hade skaffat en tjock tegelsten som heter ‘FRIHET Makt, kontroll och kampen för vår framtid’ skriven av den brittiska filosofen Raoul Martinez. Den skulle hon ta itu med när ljuset räckte, sinnet var lugnt och hjärnan kunde ta emot innehållet.

Lev väl och dela med dig om du kommer på något bra./ Agneta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


8 kommentarer

Kul-tur (9) … ett restlager

I albumen i molnet hittar jag bilder, fångar upp några tappade trådar från hösten 2019.
Som den här nere: en liten flicka tittar ner på sin T-shirt medan många av  nötkreaturen bakom henne liksom  studerar henne. Lite längre ner hittar du mer text om fotografen.

IMG_20191024_135810904_BURST001

Tappade trådar från hösten var det, jag menar inte bokstavligen tappade trådar från mina textila grejer jag håller på med. De trådarna ligger just nu överallt i min tillfälliga textilverkstad och på husets längsta bord i matsalen. Kanske blir det ett slags textilt verk som blir något att visa så småningom. Jag jobbar på det!

Det har blivit ett litet lager med bilder från utställningar som jag vill dela med mig av.  Under höstens regnande och gråväder höll vi helt enkelt på att bli innekatter, såna som stannar i dörren, vänder om och går in igen, såna som bara vill slumra vid den varma kaminen. Alldeles mjuka och slöa blev vi.

När vi var på Fotografiska muséet i Stockholm såg vi flera utställningar som gav oss näst intill andnöd. En av dem var Saga Wendottes ”In between realities” och här gör mina mobilfoton nästan narr av de fantastiska bilder som visades. Efter gymnasiet kom SW direkt in på Fotoskolan i Stockholm. Saga Wendottes fotobarn är ett resultat av hennes genomarbetade bilder. Fotografering, klippa, klistra, flera gånger och  förstås däremellan manipulationer i datorn om jag begrep det rätt. Det skulle ha varit lätt att bara släntra förbi, nickande mot de docklika barnen, men, tack, vi stannade upp. Här fanns rysansvärda undertoner och rättfram eller underförstådd samhällskritik.

Barnen ser så gulliga ut med sina stora huvuden och fina drag, miljöerna där barnen befinner sig är trolska och sagolika men allt är en chimär. I träden ovanför ‘Rödluvan’ sitter mängder av svartfåglar vakande i hotfull stillhet. I handen har den förtjusande lilla flickan, med den blommiga klänningen, en kniv. Håll utkik efter namnet, Saga Wendotte, och om det finns en utställning i närheten åk på direkten!

IMG_20191024_122338551

Nästa stora och mäktiga utställning fick oss tårögda!  Fotografen har rest runt jorden i flera år och dokumenterat olika minoritetsfolk i sina högtidskläder och i deras naturliga miljö. Fotot ovan är från Anderna. Det går inte att återge utställningen så ett enda simpelt mobilfoto får räcka. Fotografen heter Jimmy Nelsson: ”…utan att vilja romantisera deras svåra liv, eller förneka de privilegier vi åtnjuter, blir det mer och mer tydligt att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom.”

Nä, just det!

Inträdet till Fotografiska är rätt saftigt och det var dyrt att ta en fika där men skåda utsikten över Saltsjön och Stockholms inlopp! Maten på restaurangen, ytterligare en trappa upp, lär inte gå av för hackor men så tjocka plånböcker hade inte vi.

En konstnär som Stina Wollter mötte jag första gången för flera år sedan i radion som en röst med ett personligt tilltal, så såg jag hennes härliga dans i underkläder på You Tube, då fick hon en kropp till rösten och i början av december var vi på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona och såg hennes måleri, collage och andra uttryck. Återigen vill jag framhålla att dessa mobilfoton inte gynnar konstverken men ni får en aning om vad denna kvinna kan! På Pumphuset bidrog man med en frivillig slant i en låda. Konstlokalen och ett litet lokalmuseum ligger beläget alldeles intill Öresund.

Jag fick ett tips av en vän att det fanns ett sommarprogram från 26 juni 2019 på SR-play som  jag borde lyssna på. Stina Wollter berättar där hur hon hade en fyra månader lång relation med en mycket, mycket sjuk flicka. Jag satt trollbunden i soffan, alldeles varm i hjärtat och grät tyst. Vilken flicka och vilken Stina! Programmet finns kvar, lyssna!

IMG_20191024_121722359
Och vi kommer ihåg att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom!

Lev väl!/Kram från Agneta

 

 

 


6 kommentarer

Skyltar av emalj

Jag kanske minns fel – men som jag minns det är det ganska vanligt att småstäder har emaljerade gatuskyltar. Till hundra procent säker är jag att jag har stannat många gånger och beundrat vackra, gamla och kanske nya, emaljerade reklam- och gatuskyltar. Lite här, lite där och lite varstans.

Det första hus som jag 1970 blev delägare till hade numret 26 på en vacker liten nummerskylt i blåvit emalj. Om det var fel ursäktar jag mitt sviktande minne, för det är så jag minns det och jag gillar hur-som-helst fortfarande emaljskyltar väldigt mycket. De här skyltarna här nere såg jag hos Skillinge Emalj i förra veckan.20200130 Skillinge emalj
Jag vet att jag har tagit foton av trevliga emaljskyltar…gatuskyltar och andra…men eftersom mitt albumsystem är, har en, hrm, bohemisk ordning, så hittade jag inte en enda bild på dito sorts skylt trots att jag letade i ett par timmar. Väldigt många bilder på trädgården, interiörer, tekannor och Victor fanns det och ännu fler tekannor förstås.
Men inga emaljskyltar dök upp i något av de många album jag tittade genom, de kommer säkert nästa vecka när jag söker något annat.
För några veckor sedan satt vi och åt vår goda pensionärsfrukost som vanligt vid köksbordet. Därifrån är det tre meter till ytterdörren. Om någon kommer med bil HÖR vi det och på dörren finns en bra dörr-knack; KNACK, KNACK, KNACK!
Den förmiddagen väntade vi en leverans till dörren men ingen bil kom.
Ni vet att den moderna världen tillåter att en ser var leveransen befinner sig och var den är just för tillfället.
Så läste vi om besöket för vår leverans: Varit där, ingen hemma!
Vi regerade: Va!
Vi hade ju suttit minst i en timme och väntat, druckit svart kinesiskt te, ätit goda mackor med mycket grönt och druckit vår pro-viva ur små marockanska glas samtidigt som någon påstod att vi inte hade varit hemma!

På något sätt hade vi båda gått och väntat, i nästan 25 år, på det där tillfället: Vi bara måste ha en skylt med tydlig gatuadress på gaveln av huset. Ingen kommer någonsin kunna påstå att hen har varit här utan att ha kunnat hitta oss!

Så beställde vi en klassisk gatuskylt från Skillinge Emalj. Lite senare körde vi till Skillinge  och hämtade den underbart vackra skylten! Nu kan vi säga till chauffören: Du ser direkt när du är framme, skylten sitter på gaveln!
20200130 Skillinge emalj utomhus
Emaljering av klassiska gatuskyltar görs här varje vecka och man kan beställa direkt via Skillinge Emaljs webshop. Det gjorde vi här: http://www.skillingeemalj.se

Du kanske hittar något emaljeringsföretag närmare
dig annars skickar Skillinge Emalj med post hem tillIMG_20191215
dig. Vi är så glada över skylten som är ett smycke
på vår husgavel.
Lev väl och blomstra!/Agneta