Pensionär, nyss pensionär!

Om livet som nybliven pensionär!


2 kommentarer

Varför fotade jag…?

SONY DSC

…den här ensamma måltiden? Jag tyckte nog att det skulle bli gott – men ändå!

IMG_4266

…den här  klematisen? Jo, den skulle ha varit blå men det var den inte. Vitt mot vitt är inte så effektfullt och det syns ju. Besvikelsen dånar ut ur bilden!

IMG_2308

…den här trottoarbeläggningen i Lissabon? Jo, tag tänkte mig en vacker köksträdgård där jag planterade grönsaker och blommor efter denna form. Kommer att hända? Nä, aldrig!

IMG_3935

…den här korgen med sitt ”goda” innehåll? Det såg väl skojigt ut på utställningen men ryckt ur sitt sammanhang är det en helt meningslös bild.

IMG_4484

…det här hörnet av tegelterrassen femtioelva gånger? Alla bilderna ser likadana ut!

AGNETASDATOR - påskstök -2017

…det som eventuellt skulle kunna kallas påskstök?  Kanske hade jag tänkt skriva något.

IMG_2032

…den här urgamla platsen i Lissabon? Jo, för att den är gammal som gatan och vacker som en dag. Jag är så förtjust i formen, fontänen, stenarna och det vackra förfallet!

IMG_2934

…den här koppen? Jag vet, en favoritkopp på ett fik i Ystad. Men vad ska jag ha fotot till?

IMG_4082

…innergården ännu en gång? Ljuset så klart!

SONY DSC

…denna utsikt återigen? Bara för att jag älskar den och själv kan titta på den dagligen MEN knappast med den solen och skimret över havet.

Jag har vansinnigt mycket bilder. Varför dokumenterar jag så mycket? Vad ska jag med alla bilder till? Jag måste rensa i alla album. Jag tänker skjuta det framför mig. Det är ett finfint jobb för en pensionär under de mörka månaderna. Känner du igen problemet?/A

 


6 kommentarer

Självpeppning i min imaginära gungstol

Emellanåt kan jag känna mig så trist och tråkig att det är uppenbara svårigheter att hitta något som känns bra eller kul. Jag menar inte något som är kul att göra, för det finns det alltid, men jag menar något som känns så pass bra att ta itu med att jag glömmer att vara trist och tråkig. Att jag slutar att klandra mig för saker jag inte får ur händerna eller tänker på dumheter jag har sagt eller gjort, finns det fler än jag som håller på så? Jag vill inte vara så mycket ‘uppe i huvudet’ men ibland bara händer det.
Då brukar jag försöka med någon form av självpeppning. (Jo, jag har en mycket uppmuntrande man men i de här lägena hjälper det inte)! Det är någonting inuti som jag måste reparera själv. Jag måste leta i minnets skrymslen och vrår, gunga ivrigt i min mycket speciella och privata gungstol och försöka hitta och tänka på sammanhang där jag verkligen trivs.
Som när min fina dotter och dotterdotter Sara sitter och hattar sig i växthuset. Jag blir nog lite i hatten eller snarare i mössan av dem.  Så pass att jag snabbt klär mig för en cykeltur.SONY DSC

Jag tänker på den fina cykelvägen utmed havet till Ystad, tar min svarta springare och… i tanken går det kvickt, parkerar utanför Konsthantverkarna i Ystad.  Där finns alltid något roligt och fint att titta på, att önska sig eller köpa för att ge bort i present. Sen tar jag mig en liten bit bort till ‘Hos Mortens’ och njuter en slät kopp kaffe i den brötiga miljön. Nä, nu ljög jag en liiiten kaka vill jag nästan alltid ha eller ett gott bröd med lagrad ost.
Sen cyklar jag hem längs havet igen och då sitter han där på kökstrappen och det är så där sex år tillbaka i tiden. Det är mitt yngsta barnbarn Victor.
När man sitter i den där imaginära gungstolen så spelar tid och rum en massa spratt medan tankarna far och flyger. Det är själva meningen med tankeflykten. Jag vill ju fånga de peppande sammanhangen och det är viktigast. Det är bara roligt att du, Victor, fortfarande, och så länge jag lever, leker restaurang med leksaker sparade från de äldre barnbarnen. Det var kanske redan då det startade med vår gemensamma ‘hotellrörelse’!

SONY DSC

Sen kommer en annan tanke farande: Victor är nu mer morbror till lilla L. Hans storasyster Josefin befinner sig här i en annan tid och  på en annan plats och läser medan hennes lilla dotter kanske funderar på hur gammal hon egentligen är just nu när hon snart ska bli storasyster! Inte på bilden utan på riktigt. Ha,ha, nu gäller det att hänga med! Bara den som vet kan svaret.

IMG_0329

Det finns så mycket att skoja om och att klura på så… egentligen borde jag inte känna mig trist och tråkig eller tung i sinnet. Jag har ju min fantasi och…
Nu går vi ju den ljuvligaste av alla tider till mötes. Jag ska vartefter göra det som intresserar mig mest, som är lustfyllt och som pockar mest på min uppmärksamhet; blommorna som villigt låter sig plockas och följer med in  för att sättas i vas!  Tomater och chili och annat ätbart som vill att vi ska plocka dem från deras kvistar och grenar, stjälkar och skaft. De ropar: Ät upp oss, torka oss, släng oss i grytan genast! Detta är självpeppning från den imaginära gungstolens horisont.

Gamla väskor på en vägg i vänners hem. Ett par gamla kängor med kaktusar i Lissabon.
Ett nästan religöst ljus över den gamla kyrkan som inte lutar på riktigt utan står rakt på sin kulle och har gjort i snart tusen år. Allt har ett sammanhang och sin betydelse.


Genom att skriva så hittar tankarna fram och far tvärs över klotet till kära familjen i Thailand också och de andra i familjen som jag inte nämner här. Minnen, familjen och vänner skapar de där sammanhangen som jag ibland behöver tänka på för att hitta rätt. Ibland kan en liten grej vara det som plötsligt knyter upp knutar eller ihop sammanhangen på ett bra sätt!

Som det här gamla smycket här nere som jag fick bara-så-där av min äldsta vän Lotta. Smycket kommer från hennes mormor som var skådespelerska. En kvinna som jag träffade då och då under min uppväxt. Bohemisk och vidsynt hade jag säkert tänkt redan då om jag hade haft och förstått de orden. Hon var en inspirationskälla och när Lotta frågade om jag ville ha broschen så dök en massa härliga tankar och minnen genast upp. Just för tillfället ligger broschen på mitt skrivbord och varje gång jag ser det så ler jag stort!
Jag tror bestämt att Olga bar det vid vårt sista möte på Götgatan! Sant eller inte men så vill jag tänka här i min gungstol!
Hon gav mig stor uppmuntran i mina ungdomliga grubblerier om framtiden eftersom jag just hade hoppat av gymnasiet vid det tillfället. Tack, DU hade inte fel, det värmer än!

Lottas gåva! (1)

Orden är naturligtvis viktigare än sakerna. Men saker väcker minnen som ger oss de sammanhang som vi behöver.
Konst kan uppfylla håligheter om den träffar rätt. Med hjälp av omständigheterna så kan jag kliva in i Lasse Aggers stora olja (som jag såg på galleri Örsta i Kumla, fotot är inte rättvisande). Jag gör det! Jag kliver ur gungstolen och går rakt fram och ut i landskapet och ljuset!

Lars Agger mars -17

Nu gör jag det på riktigt, går ut i ljuset,  och det utan att veta om mina självpeppande försök har hjälpt. Men det är inte synd om mig, inte ett dugg!
Sviker självkänslan även dig ibland?/A

 


7 kommentarer

Stilla veckan och ringar på vattnet

Jag letar ännu en gång upp min danske vän. Några funderingar som gnager behöver ventileras och han är ju bra på att lyssna!
Ett tag målade jag allt i svart efter rapporterna om de fruktansvärt onda handlingarna på Drottninggatan i fredags. Men all omtanke och den hjälpsamhet som följde direkt vid och efter händelserna i centrala Stockholm gjorde ondskan, trots allt, lite mer uthärdlig. Igår kändes ända hit någonting varmt från ett folkhav, som delade sorg i kärleksfull gemenskap, på Sergels torg i Stockholm. Det där gör att det ändå är möjligt att se en fortsättning i ljusare toner. Ringar på vattnet från Stockholm spred sig över landet och längre bort! Det är något att fästa sitt hopp vid, förstår du min danske vän!

Nu följer det som kallas stilla veckan och då passar det väl bra att stilla fundera på vad som är viktigt nu och hur vi kan gå vidare. Jag vet att många tänker som jag gör; samhället är ett gemensamhetsbygge och vi måste hjälpa varandra så att liknande våldsam och människofientlig ondska inte fäster i oss. Det smarta måste ju vara att ta tag i det som just är ljust medan polisen gör sitt arbete med att hitta dem som är illvilligt inställda till vårt samhälle!

Vad tror du min vän? Kan de där andra; de som hatar, gör bomber och tänder eld, de som inte känner andras människovärde utan använder vapen och tillhyggen och förmörkar tillvaron i hela samhället, tror du att de kan krypa tillbaka till sina primitiva grottor och hålor och vegetera över livet och därefter komma ut igen som nya människor? Bara så där?
Det tror inte jag… vi måste hjälpas åt och det blir inte lätt! Men det är vad vi måste! Det gäller att sprida ringar på vattnet. Är du med mig?
Nu dricker vi kaffe innan det blir kallt!/A

20140218_104002

 

Spamalot med Pontus som Patsy

4 kommentarer

I morse vaknade jag så fint med musik ur Monty Pythons galna musikal Spamalot. Ja, den där musiken fanns inne i mitt huvud. Sjöng gjorde mitt näst äldsta barnbarn Pontus Ekelöf Croneld. Som fjortonåring la han ut de första egna små snuttarna med låtar, mest covers, och några humorscener på You Tube. Han gick sommarkurser i dans och så vidare. Som gymnasieelev var estetiska programmet det viktigaste för honom, trots att grabben hade god ordning i skallen för både matematik, engelska och tja, vad som helst. Han visste vad han ville och var hängiven sin tanke att lära sig mer inom musik, dans och teater. Så har det fortsatt med folkhögskola i två år och nu andra terminen vid Performing Arts i Göteborg.

Anledningen till att jag vaknade med en låt som I’m all alone var att jag besökte Varberg igår och såg  SPAMALOT. ”A musical lovingly ripped off from the motion picture MONTY PYTHON and the Holy Grail” som det stod på programmets framsida. De som agerade var unga människor som går olika yrkesutbildningarar i det här med musik, sång, dans och liknande i Göteborg. Med på scenen fanns också gymnasieelever från Varberg. Få kände varandra men de har tränat kvällar och helger.
Jag filmade med min mobil och från min plats i raden bakom orkesterdiket så kunde jag inte fånga hela scenen. Jag koncentrerade mig på Pontus helt enkelt. Ljud och bild blev ändå förvånansvärt bra. Klicka på länken här nere och hör en bit av duetten som Patsy och Kung Arthur sjunger.

https://1drv.ms/v/s!AlJGKo0tbxTmgcAO87ZqghNt1Rt6wg

Med ett tidigt tåg hade jag gett mig av hemifrån och mött Pontus i Varberg som kom med tåg från Göteborg.  Tillsammans gick vi genast till Torget och lunchade på Café Mignon ute i vårsolen! Varberg såg städat och vårpyntat ut och det var ännu några timmar kvar till föreställningen…
Pontus lunch i Varberg Vi pratade mycket, mycket om ditten och datten och plötsligt var P tvungen att gå till möte och uppladdning! Jag råkade säga ”lycka till” fast man visst inte ska det i dessa sammanhang. Senare påstod P att han hade gjort en massa småfel just den föreställningen – var det mitt ”lycka till” som ställde till det?
Full av förväntan och lite spänd kände jag mig innan föreställningen. Jag ville verkligen att det skulle gå vägen, bli lyckat och mycket mer därtill. Det blev det också!

Klicka på länken  här nere och se en slutsnutt av Always look on the bright side of life. Jag misslyckades med att lägga in videos i mitt mediabibliotek som hör till bloggen. Hoppas ni blir nyfikna och vill se och lyssna och därför orkar klicka på länken…måtte det fungera! Det tekniska är inte alltid på min sida men där har jag ju min käre man.
Orkestern var från Högskolan för scen och musik i Göteborg, det var bra ös på dem!

https://1drv.ms/v/s!AlJGKo0tbxTmgcAN4a4RSJivSkjojA

Hela föreställningen framfördes på vacker brittisk engelska och tyvärr gick nog en massa knasiga skämt mig förbi. Jag var inte helt vilse i planeten utan hängde med men var mest uppslukad av att ta in den där rollfiguren Patsy som var på scenen praktiskt taget hela föreställningen. Pontus var fullständigt närvarande och i sin roll precis hela tiden! Jag blev mäkta imponerad, njöt och farmorhjärtat bankade stolt och jag kände mig som en glad och varm sol i bänken där jag satt. Tiden gick för fort, alldeles väldigt fort!

Jag skickar hyllningar och fanfarer och tackar för upplevelsen!/A

 

 

 


10 kommentarer

Omställning

Man ställer om sig från vinter till vår. Ställer om klockan. Eldar inte så ofta i kaminen. Vaknar med ljuset i stället för mörkret. Lägger de tjocka strumpbyxorna längst ner i lådan. Snart är natten blå. Glömmer mössor och vantar. Ler mot horisonten!

IMG_2538

Ser damm. Borde tvätta bilen. Putsa husets fönster. Observerar det som spirar där ute. Det som ska bli. Somnar ute i eftermiddagssolen. Vill inte gå in fast det blir svalt. Ställer av uteslöfsorna vid närmaste trädgårdsdörr. Har sekatören i fickan tills i morgon!

SONY DSC

Vädrar tunna kappan. Klipper ner det bruna. Räfsar och drar bort. Ser fler och ännu fler svällande knoppar. Löften. Frösådder. Sopar bort murket och torrt. Låter varma tröjan ligga. Promenerar på torra stadsgator. Tittar ut från stadens café!

AGNETASDATOR - Kaffekopp

Ser fågelsvirret och hör vingslagen. Andas sval luft, andas luft, andas!

SONY DSC

Äntligen!/A

 

 


8 kommentarer

Det där med kroppen och hörseln

Någon sorts kropp har vi alla att studsa runt i, gå ut och gå promenader med, alternativt att släpa runt på. Jag fick en knäpp på näsan för cirka sex år sedan. Jag var på ett zumbapass och upptäckte att min vänstra sida rörde sig i makligare takt än min högra. Jag kunde inte heller ta ut rörelserna riktigt. Jag hamnade på utredning och fick ligga på lasarettets neurologiska avdelning i några dygn. Vilken uppställning och sjukvård! Fantastiskt och jag var uppriktigt glad över att ha hamnat där! Jag blev utredd på längden och tvären… och nu klarar jag mig bra tack vare medicin , träning och av att inte utsätta mig för stress.

Mot Ystad 2

Att cykla utan annat mål än att lyckligt komma hem igen är inte dumt. Pensionärens lyx är att inte alltid ha tider att passa! Mot havet!

Den där benstommen med överdrag och stoppning åldras med mig. Nej, jag är inte, absolut inte, uråldrig ännu men det händer saker hela tiden! Överdraget sitter lite lösare och skrynklar sig här och där. Ni vet det knarrar i ett knä och höger axel knakar och vänster fot svullnar lite… tja, är det inget värre så går det väl an.  Jag trivs faktiskt i min ålder trots skavankerna! Fast när mitt vänsterben ‘surbenet’ bråkar så är det inte så kul – men det är inte varje dag och det funkar ändå hyfsat!

Jo, jag börjar höra dåligt men å andra sidan är jag spänstigare nu än då för några år sedan. Vad har det med varandra att göra? Tja, inget annat än att det är mig och jagets åldrande som kroppen vittnar om och att man faktiskt kan påverka vissa saker men att andra är svårare att göra något åt.
Nu hör jag att du protesterar högljutt: – Spänstigare blir man väl inte av att bli äldre? Nä, förstås inte av själva åldrandet men det är aldrig för sent att börja träna.  Det är klart du inte kan vänta med att göra dina benspark ända tills du sitter med benen i graven. Då är det nog försent ändå!
Men det borde vara självklart att hålla igång för den som kan, jobba i trädgården om man har någon, städa intensivt om man gillar det, helt enkelt att träna eller röra sig så mycket och ofta man kan. Alla kan inte träna men väldigt många fler än som gör det!

Min mamma blev väldigt kutryggig på grund av en smärtsam kotkompression och på något sätt sjönk även jag ihop och trodde att det var menat att jag också skulle bli så. Ni vet det där genetiska… så såg jag min spegelbild skynda förbi i ett skyltfönster. Där gick en kutryggig gumma förbi och det skrämde mig! Jag tror många har gjort liknande erfarenheter! Sträck på dig, knip ihop skulderbladen, tänk på din stolta hållning… så sjunger det ofta i mig! Det hjälper att skärpa sig och hålla huvudet högt!

Och jag, jag gillar att vara lat också! För att må bra är det också viktigt; att lata sig och njuta av något fint, läs en bok, träffa folk. Så jag mixar dessa för kroppen så ypperliga sysselsättningar och som pensionär är det lätt!

img_4756

Långsamt strövande genom besöksträdgårdar med sittplatser erbjuder en pensionär lagom vila och njutning.

Hörseln är ju svårare att träna upp men det ska sägas att det har sina poäng att höra fel ibland.
Igår var det någon hudkrämstillverkare som enligt reklamen hade blandat goja i en hudkräm…nja, olja var det ju förstås.

Vi skulle på bröllop och jag var inne i en lite finare klädaffär. Jag tänkte att jag skulle hitta en snygg klänning… Expediten kom i min riktning med telefonen mot örat, hon såg mycket jäktad ut och precis när hon passerade mig sa hon: – Vad hade hunden för telefonnummer?
Jo, ja, kunden förstås. Man begriper ju och får sig ett skratt – om man är på det humöret!

Vet ni, att tvärt emot vad man har trott, så  kan amerikanska hundar får hybridägg med svenska hundar från västkusten…eller hur var det nu de sa på radion en morgon. Det handlade om humrar förstås. Haha, det är kul ganska länge!

Vår radio går igång mitt i morgonandakten eftersom min man arbetar och måste upp. Under ett par dagar så hade en frejdig kvinna vävt ihop saker som fysisk träning och andlig utveckling. En av morgnarna handlade det om styrketräning och så läste hon något citat ur Bibeln och sa plötsligt: – Jag tar en bärs till…
Både min man och jag flinade för vi hörde samma sak! Han börjar också höra dåligt!

Det är klart att det går bra och är roligt till en viss gräns men sen får man skaffa hörapparat annars tror jag att det är lätt att halka på sned i sociala sammanhang! Man får pröva ut dem tills de passar! Kanske kan man få ett par roliga hörapparater som kan hänga i öronen som dekorativa örhängen. Skulle passa mig som samlar på  just örhängen.

IMG_5155

När jag har de här örhängena kan jag säga: Jag har tagit på mig mina solglasögon.

Jag har inte nämnt vad knoppen behöver men det tänker jag skriva en annan gång. Men att träna och få fart på kroppen är ju faktiskt bra för knoppen också!

img_0932

Man kan röra på sig i alla väder! Men Kjerstin…var är mössan?

Med flit har jag uteslutit det där med maten och vad man stoppar i sig. Det har absolut betydelse,  men jag tror ändå att vi mest måste glädja oss åt att vi inte behöver sakna mat på bordet!
Ha det fint, KRAMAR behöver vi!/A

 

 

 

 


12 kommentarer

Trädgården (24) en praktisk poesi

I mars vill man gärna vira in sig i en pläd och bara få vara  fred. Men ljuset, fåglarna och jorddoften hjälper mig att komma igång mentalt med säsong 2017! Och trädgårdsbilderna!Soli 16 feb 2016

Här finns inget behov av tid och ordning i denna stund, jag låter mina tankar fara och flyga fritt. Något i bildflödet gör att blicken fastnar och jag väljer spontant bland några av alla tusen bilder. En älskad växt som jag inte vill vara utan: Digitalis – självsådda och fådda! De vita är de vackraste men alla kulörer behövs i just den här täppan… skriver upp på årets önskelista. Jag ser några bladrosetter där ute men de är för få! Det finns alltid mer plats för den rara fingerborgsblomman.

Svavelpionen visade äntligen sin färg på försommaren 2016, hurraaaaaa, den rätta färger var alldeles, alldeles underbart rätt! Underliga väder drog förbi i början av maj och skapade små intressanta och fina fotostunder – innan störtregnen kom. Snart är det på riktigt ännu en gång och – men, aj, där kom en tankeknut, några måsten och vred till i mellangärdet. Såjord, byttor, värmemattor, lampor, fröså, förså, undervattna, dra upp, kultivera, skola om, klippa topp, låta bli att klippa, bära ut, bära in… men oj, jag måste leta fram fröna! Tänker inte köpa nya. Har väl sett hur alla redan har börjat och jag, jag bara tänker…

Att dela en höstblommande planta med spade på våren är en njutning. Dela plantan till nya plantor med friska  och livskraftiga rötter. Att plantera dem i jord eller kruka är mums för trädgårdsekonomin. Lite blir mer, mer blir mängder och ytor. Rabatter fylls och nya kan skapas. Dra upp frön från egna perenner är en, i tid, utsträckt och lustfylld färd!
Blir det något så får man fler och kan ge bort. Det är väldigt roligt. Lika roligt är det att tänka i bladformer och växtsätt som höstfärger och vårutspring, ja, jag tänker på det när jag manar fram sommaren! Behöver jag dela och flytta? Man placerar rätt och fel och plötsligt kan det som vara fel kännas rätt när man har tittat nog många gånger och ser något annat än förut. Vad lustigt det är men barr och blad gör en glad – åtminstone mig!

Så har vi helheter med rabatter, stigar, buskar och träd, stammarna och formerna och, och nej, jag har inte glömt rosorna eller andra blommor! Kan det förresten vara för sent att dra upp luktärter nu? Ja, kanske men jag vill göra ett försök! Förra året var jag för återhållsam på såfronten, det måste bli bot och bättring.

 

Rosor var min största passion när jag började intressera mig för trädgård i femtioårsåldern. Jag har skrivit om det i tidigare trädgårdsinlägg här i bloggen Pensionär, nyss pensionär. Nu har jag ett mer allmänt och omfattande trädgårdsintresse… se där, nu skrev jag det! Det här inlägget har peppat min lust. Lust att planera, fröså och kanske flytta om lite.  Jag alltså har inte helt tappat geisten, jag gör bara mindre nu än tidigare…

och till slut några fler bilder från tidigare somrar! Kanske blev också du lite peppad!?/A