Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


11 kommentarer

Genväg från en punkt till en annan

En del bilder har blivit liggande, eller hur man nu säger när man har dem i mobilen eller i datorn eller i sitt moln, andra har eventuellt publicerats på min blogg.
Jag plockar ihop några som det knappt kommer att finnas text till! Du har ju ändå inte tid att läsa just nu! Jag vill gärna samla HELA vår i så fall mycket stora familj men huset vårt, avstånden och så vidare gör det hela omöjligt. Förra året valde vi att fira bara vi två men i år får vi i alla fall sällskap bara jag blir alert igen! En mycket segdragen förkylning… jo, tyvärr, jag har tappat både fart och ork. Det måste vända, bli ändring och komma lust att ta nya tag, eller för den delen ha ork.
Självpeppning: Titta på några ganska neutrala julbilder från olika år och fatta mod! Rusta dig för att komma längst in under trappen för att hämta saker!

I år kanske det inte blir av med ett besök i min favoritblomsteraffär… En genväg är att titta på de foton som ändå finns från Blomsterpigan i Malmö. Året runt en inspiration!

Ljus, speglingar och mörker fascinerar mig och jag kan fastna i sådana bilder.

Den stora inspirationskällan är absolut naturen och det skiftande vädret i det öppna landskapet här på vår kulle med utsikt över Östersjön.

Framför allt är ändå våra vuxna och rara barn och deras familjer; våra barnbarn, bonus eller inte, barnbarnsbarn och alla vänner vår stora inspirationskälla även om de flesta bor långt bort. Alldeles för långt bort!
20180227 Snö rött glas

Lite snö efterfrågas men det ser inte så ljust ut.
Jag måste bli frisk och Sverige måste väl ändå få en regering! Båda åkommorna verkar nästan lika segdragna!/Agneta

 

 


4 kommentarer

Förkylning på resa och en jubilar

Redan i januari bokade min söta och pigga svägerska, Åsa, plats för fyra på ett litet mysigt lägenhetshotell, mycket centralt beläget, i Hansastaden Lybeck.

IMG_20181129_165019444

Vi var med på noterna att där fira hennes 60-årsdag i slutet av november. Månaderna gick och ju närmare avresedagen kom desto mer noga planerades allt. Ordentlig picknicklunch för resan, frukostmat och grejer, bubbel, glas och tilltugg, allt man kan behöva för en lyckad resa och ett fint firande.
Nja, inte planerades det av oss precis – bara några dagar före avresan bröt våra eländiga förkylningar ut. Vi var glada att vi orkade packa och att vi hade ordnat en present.

Redan från början fick vi rådet att koka en dunderdryck på ingefära, lime och honung.

Så det gjorde vi och drack en dunderkopp varje timme utom när vi sov. För nu skulle vi bli friska så fort som det bara gick. Jag tänkte: När vi sticker iväg så är vi bra eller i alla fall nästan bra! Vi hade ju ingen feber så saken skulle snart vara biff!

Avresedagen kom. Vi hade precis fått vår sju år gamla bil lagad så den var i mycket gott skick. Men det var inte vi. Bara vi fick vila lite till och ta hostmedicin så skulle… Vi låg mer eller mindre utslagna i det rymliga baksätet medan jubilarens man Peter var chaufför.  När vi är framme är vi så klart bättre, sa vi till varandra! Vi checkade in med hjälp av en glad granne. Frisk luft behövdes och vi tog en mycket kort runda i en julpyntad stad medan kvällsljuset föll.

Mysiga Lybeck som laddat upp för julmarknad och förberett för invasion. Stan var knökfull med folk från alla håll och kanter. Det var juldekorerat överallt, ett stort upplyst Pariserhjul var uppsatt på ett torg, pynt, småsaker och mat langades överallt ur små bruna stugor på många av de upplysta gatorna. Det var smågranar, stjärnor, lyktor, girlanger och lampor och… men vi orkade inte så långt utan gick hem och skålade i bubbel för 60-åringen. Skååål och hurraaaa, Åsa!

Där satt Åsa och glittrade med sina vackra ögon och om jag minns rätt så försökte vi se pigga ut. Vi skulle bara hitta en bra restaurang som passade jubilaren. En viss rekognosering hade visat att det var svårt att hitta bord för fyra denna kväll…

Vi hade tur! Åsa kvittrade och Peter jublade, vi var alla glada att—!
Hemifrån vårt ställe på Engelsgrube till den trevliga och mysiga italienaren var det ungefär 200 meter. Fantastisk härligt och inbjudande ställe, riktigt god mat, goda viner och trevligt bemötande! Jag åt smulor av kökets ”treat” men såg de andra njuta! (Om du har försökt att se trevlig och intresserad ut medan hela kroppen är i upplösningstillstånd så vet du hur jag mådde. Kanske hade den effektiva hostmedicinen C påverkat min mage, inte vet jag men…)
Just då var min man i alla fall lite piggare, det var tur. Det var ju ändå födelsedagsmiddag för hans syster och jag ville inte förstöra allt. Jag hängde över bordet och min tallrik, tvingade i mig en enda ynka tugga. Svalde och ”allt” ville genast upp… men man kräks absolut inte på en fin restaurang. Spände hela min kropp medan de andra åt och min mat kallnade. Sen vacklade jag ut i friska luften och fick sällskap av min käresta. Bedrövad, å, vilken barlast jag var men visste att Å o P inte tänkte så. Nu kunde de njuta utan att ha en hängbjörk vid bordet.

Till och från blev vi gradvis lite bättre. Det fanns fantastiskt mycket att se i staden. Härlig arkitektur, roliga och annorlunda affärer, härliga ställen att intaga mat och dryck på och …  det blev helt enkelt så bra det kunde bli!

 

Efter första natten hemma kan jag säga att jag inte är helt okej ännu – men det går åt rätt håll. Det är decemberförmiddag och fönstret står öppet mot Östersjön och kanske Lybeck medan solen skiner.

Tack, Åsa och Peter för allt ni ordnade, vi gör om Lybeck vid tillfälle!

Hetsa inte i advent och drick varmt!/ Agneta

 

 

 

 

 

 

 


9 kommentarer

Bokklubb och mest Kärlekens Antarktis

Tack, Sara Stridsberg, för en fantastisk roman! Vi fem, som nu mer ingår i bokklubben, var helt eniga; du har skrivit en otroligt gripande, fasansfull men samtidigt vacker bok. Hur du förmådde att försiktigt men brutalt lotsa oss genom allt utan att vi tappade tron på det vi läste; det sociala arvet, det gruvliga drogbegäret, mödraskapets ljuvligheter och våndor, det otäcka och utstuderade mordet och de poetiska beskrivningarna samtidigt som du förde oss fram och tillbaka i den egentliga berättelsens kronologi, genom små pusselbitar, förblir en gåta för oss läsare.

Det är huvudpersonen, den mördade Kristina, som berättar från sin döda tillvaro. Det verkar helt omöjligt att man kan ge sig på en sådan uppgift men du gjorde det och utan att du lockade läsarna med mystik eller ockultism. Bit för bit får vi förståelse för vem Kristina var som barn och hela bakgrunden till att allt blev som det blev. Det är tydligt och trovärdigt.

20180916 Lysande löv

Ur boken citerar jag från sidan 149: Den sista gång då någon säger vårt namn på jorden får vi respass. Sedan behöver vi inte hänga kvar här längre, man får tillstånd att sjunka tillbaka in i det som var innan. Evighetens tystnad.
Det där funderade vi på och kände att så är det… och så skönt att inte behöva hänga kvar eller att vara någon. Det som så många är upptagna med under sina liv.

Citat från sidan 206: Många gånger hade jag tänkt att döden inte ville ha mig, att den smakade på mig och spottade ut mig. Men till slut hade den uppenbarligen ändrat sig. Vad ska man säga om det? Det var ju tråkigt att jag inte kulle leva, men det är ändå ingen som överlever livet.
Romanen är till synes komplicerad men skriven på ett enkelt språk och för mig är det det allra svåraste. Vi var överens, vi hade läst ett mästerverk!

Före ‘Kärlekens Antarktis’ läste vi den amerikanska författaren George Saunders bok ‘Lincoln i bardo’ och vi tyckte att det fanns en sorts parallell mellan dessa böcker trots att de är mycket, mycket olika. I Saunders bok är det en massa olika döda individer som med olika röster och infallsvinklar berättar om skeendet mellan en grupp redan döda personer i bardo, tillståndet före det att de döda så småningom upptas i dödsriket.
Saunders bok är drastisk, poetisk och gripande men som sagt helt annorlunda än ‘Kärlekens Antarktis’. Jag med mina koncentrationssvårigheter har ännu inte läst ut hela. Jag läser ikapp när tid infinner sig. Jag gillade det jag hade läst i alla fall men vi hade delade meningar om den här boken. Det är helt normalt och vanligt.

20180920 Rödstjärt på rygg

När jag lade ‘Lincoln i bardo’ åt sidan så berättade just en av en av de döda om Trevor Williams som hade varit jägare och dödat en massa djur under sitt liv. Nu måste han visa alla djur och insekter han dödat, en efter en, kärleksfull omsorg och det beskrivs hur de, stora och små,  ligger i en kolossal trave framför honom. Trevor Williams tar upp djuren och håller kärleksfullt om dem. Ibland krävdes att djuret blev omhållet i flera månader. Det var i de fall där djuret i dödsögonblicket befunnit sig i ett tillstånd av stor rädsla. Efter en sådan kärleksfull omfamning kunde djuret plötsligt häva sig upp och trava, flyga eller slingra sig iväg och minska jägarens trave med en individ åt gången.

IMG_20180712_183939948

Linnea Axelsson mottog igår Augustpriset 2018 för bästa skönlitterära bok om i huvudsak två samiska familjer under 100 år i norra Sverige. Den läste vi i somras och det var återigen en helt fantastisk bok! Tänk så mycket fin litteratur det finns.

Förresten vem har lånat Linnea Axelssons ‘AEDNAN’ av mig? Man kan ju inte glömma bort den stor och tjock som den är. Läs ut och lämna tillbaka…
Bra och god litteratur på er alla läskunniga! / Agneta


8 kommentarer

Kul-tur (5) Mer Dalmatien och en dans

Vad minns man mest några veckor efter en resa? När jag berättar om Dalmatien utan att visa några foton kommer lite annat snabbt upp till ytan än när jag har bilder att berätta till. Utan foton utgår jag mer från helheter och känslor; alltså allt sånt som låter sig beskrivas,  små roligheter som att Lotta och jag klev av hissen på fel våning för att hissällskapet var så trevligt, man försöker med ord måla upp anslående utsikter och miljöer, beskriva god mat och alla olika desserter man kunde äta från hotellets kvällsbuffé av hög klass, spännande möten med varma härliga personer och liknande. Men här gör jag tvärt om och visar bilder från några  ställen som jag tyckte om och därför tänker på en hel del, de gör sig bra här helt utan kommentarer!

Och för många som har frågat om resan har jag bubblat om Gunnels Carlsons sköna och okonstlade sätt att förmedla kunskaper om det gröna, men å andra sidan också Gunnels vals på mandarinodlingen! Egentligen var det ingen dans på själva odlingen, där i Nervetaflodens delta, för där plockade vi mandariner så klart. Efter plockningen blev det kanalbåtsfärd och sen rejäl och god mat i massor.

Vi blev rörda och överraskade då den sjungande kaptenen på kanalbåten, hela tiden  utklädd till maskeradpirat, visade sig vara seriös i sin roll som underhållare och gentleman. Han bjöd upp gruppens födelsedagsbarn till en för henne oväntad dans efter maten. Vår pigga och till synes ”lättfotade” 80-åring och snurrade och dansade i piratens famn så våra ögon tårades! Grattis igen, också så här i efterskott, kära Gunnel T från Göteborg! Här nere är beviset på att du skötte och klarade dansen alldeles utmärkt.

Som ni förstår hade vi två Gunnlar på resan och två Birgittor, två Christinor, två Lottor, nä, nu blev det lite ljug på slutet.
Den andra Gunnel, vår ciceron, med huvudansvar för ”de gröna kunskaperna” på resan var ständigt beredd att ta tag i någon fråga eller visa något intressant precis som jag beskrev i något tidigare inlägg. Kan de röda bären passa som örhängen…

Vi gjorde ett alldeles underbart besök i en botanisk trädgård som låg intill och runt en vanlig grundskola. När den byggdes på 70-talet fanns inte ens en buske i närheten. Nu är det 4 hektar trädgård och odlingar! Bl a en olivlund med 45 olika sorter med 170 träd.

En 85-årig professor i botanik/biologi ville absolut träffa oss och berätta om detta som var hennes livsverk!  Hennes ögon lyste som fyrbåkar av stolthet och glädje. Hon hade varit både lärare och rektor och redan från början haft idén att anlägga en botanisk trädgård här och att låta eleverna vara med vid anläggningen. Kanske den enda grundskolan i Europa med en botanisk trädgård! Skolans slogan är Låt barn och blommor växa tillsammans! Trädgården hade förutom stora träd och olivlund en citrusodling, succulenter, kamelior  mandelträdgård… och vi som var fd lärare hade väl gärna hört lite mer om HUR eleverna nu var delaktiga eller fick undervisning genom trädgården men det blev liksom inte plats för det. Här fanns mycket skönt, grönt och fint att titta på!

Detta var sammantaget en helt fantastisk resa med många fler spännande upplevelser och inslag som jag inte har skrivit om här. Dalmatien är i alla fall ett hett tips för en resa.

Det gäller att ha en god gammal vän som ringer och frågar: Vill du följa med på en resa, i så fall åker vi på lördag! /Agneta – som svarade JA på den frågan

PST Om någon, som var med på resan, råkar se sitt vackra ansikte här så hoppas jag att det är okej, dumt att vi inte fick någon deltagarlista! Gunnel T är dock tillfrågad!


4 kommentarer

Kul-tur (4) Bergigt och grönt i Dalmatien

Vi bodde vid Medelhavets strand och med några få steg från hotellet var vi i vattnet – alltså den dagen vi badade. Vattentemperaturen var kanske 19 grader men kalendern visade att det var sista veckan i oktober så…IMG_20181020_102412600_HDR

Från havsytan är det 1762 m upp till bergskedjan Biokovos högsta topp som heter Sv. Jure.  (St George, kanske). Biokovo är en massiv och dramatisk bergvägg, en ljusgrå jättekuliss som placerats bakom vår lilla stad Makarska.
En av dagarna lämnade vi hotellet i två minibussar eftersom en vanlig buss inte skulle kunna komma upp för de vindlande smala vägarna upp till toppen. Vi skulle upp och se på utsikten, kanske Italien på andra sidan Adriatiska havet.

Om det var klart väder, vill säga.

På 1200 m ö h blev det ett stopp, där sista toalettbesöket kunde göras, och de mest höjdrädda kunde samla mod för att åka med hela vägen upp. Lucija satte sig på muren och berättade om djurlivet, endemiska arter,  övergivna stenhus i små byar och de vilda hästarna här uppe och om potatisodlarna som odlade den godaste potatisen i Dalmatien på små åkrar här och där på ställen som såg helt omöjliga ut.

20181026 Minibuss upp 5 LucijaAlla i gruppen bestämde sig för att hänga med ända upp till toppen trots att bromslamellerna hade osat bränt och att minibussarna i riktiga hårnålskurvor hade behövt backa bakåt för att komma runt i kurvan. På videon syns en bit av den smala vägen upp, en bit när det ändå var ganska plant. Vi fick några möten och chauffören tröstade oss med att han alltid blundade om det blev för ruskigt!

Ni kan ju gissa om ni tror att vi såg ända till Italien…
Högst upp fanns ett litet kapell med en vacker mosaik på insidan. Här kikas det:

En helt annan dag var vi i Nationalparken Krka, efter floden med samma namn. Säg nu namnet på floden konsonant för konsonant utan vokalljud mellan Krk och sen ett a. Krka, så heter alltså floden, som rinner genom nationalparken, och vars trappsteg eller barriärer av travertin, kalksinter, blir till forsar och vattenfall allt eftersom vattnet letar sig neråt och framåt i sin väg mot havet.

Vad är härligare än vatten som porlar och forsar? Den lilla pojken, vars röst fångades på den här lilla videon har sitt svar: I love the fish!
Han visste också vad fiskarna gjorde: De köar! Lyssna noga så hör ni hur rar den där lilla pojken var!

En vattenkvarn byggdes för länge sedan för att utnyttja vattenkraften och senare ett kraftverk för elproduktion.

Nu är allt skyddat och turistifierat, där fanns promenad- och cykelstråk, utomhusrestauranger och annat för turisterna. Det strömmade in folk i området från alla håll. Vi åkte buss, gick till fots och åkte båt till en liten stad där bussen tog upp oss. Man kan det där med turism i Kroatien! Detta var ingen cynism utan är dagsens sanning.

På väg tillbaka till Makarska stannade vi i kvällningen på ett fågelcenter där de rehabiliterade vilda fåglar som skulle tillbaka till frihet i det vilda efteråt. Den här berguven hade blivit tillfångatagen som liten och blivit domesticerade av en människa. Det fanns ingen bot för den eftersom den inte skulle klara sig i det vilda. Mannen berättade mycket intressant och kunnigt men berguven var absolut stiligast!
På resan var det så många trevliga människor. De som kom allra längst bortifrån var Pitebor. Häromdagen var jag hemma hos Christina… det visade sig nämligen att det endast är ca en mil mellan våra ställen på landet utanför Ystad. Visst är det roliga sammanträffanden och när vi träffades  så… ja, just, fikade vi och tittade på bilder från Dalmatien!
Ett inlägg till måste det bli!/Agneta

 


6 kommentarer

Kul-tur (3) Trsteno och Dubrovnik

– Kom! utropade vår guide Lucija frejdigt, höjde i samma stund armen med en tydlig kom-efter-mig-gest, vände på klacken och promenerade till nästa utvalda plats. Överallt hade hon mängder av kunskaper att leverera men när det gällde de gröna platserna var det Gunnel Carlson som höll i trådarna. Kunnigt och intressant berättade hon ute på fält så att säga och inne i bussen förstås. Hon svarade också på ideliga frågor från oss nyfikna resenärer. Om det var en knepig fråga var Gunnel full av svar dagen efter.
Men det första gröna mötet var ett dramatiskt och underbart landskap i sig.

Dagen efter ankomstdagen gick turen söderut mot Dubrovnik men första stoppet var i ett arboretum i Trsteno, uttala bara varje konsonant utan att peta in vokaler som inte står där så blir uttalet rätt. Ett arboretum är en trädsamling och på den här platsen byggdes ett sommarresidens och anlades en trädgård i slutet av 1400-talet. Under århundraden har träd från närregionen, Medelhavet och mer exotiska platser planterats här. På 1660-talet var det jordbävning i området och trädgården fick restaureras efter det.

Fontänen i trädgården får sitt vatten via en urgammal 70 m lång akvedukt. Fontänen gjordes om på 1700-talet med barockmässiga nymfer och i mitten Neptunus men bakom honom är det nog alldeles säkert Fantomens grotta – som någon föreslog  mig!

Med handen i luften, om en frukt, fingrande på en kvist eller på en stam blev vi vana att se Gunnel Carlson under besöken i det gröna. I bussen efter ett besök vandrade nästan alltid ett exempel på något, att titta närmare på, runt i bussen. Här nere ett äkta kvitten Cydonia oblonga som får sig en bussrunda!IMG_20181023_110218798_HDR.jpg

Här nedanför är det en enorm Magnolia grandiflora, kungsmagnolia, som vi beundrade mycket i Trstenos arboretum. Den som ändå kunde odla ett sådant. Om jag så skulle dö i morgon skulle jag vilja kunna plantera ett sådant praktträd!

Det tjockstammiga gamla trädet är en 500-årig platan och i arboretet fanns en liten skog av bambu. Någon behagade skämta eller skrämma besökarna med mannen i fönstret!

Samma dag besökte vi Dubrovnik och om den staden finns så mycket att berätta att jag avstår. Där hörde vi absolut historiens vingslag men också ett rätt intensivt blött sensommarregn. Regnet gjorde att vi inte kom runt på ringmuren men vi såg mycket ändå. Efter gemensam tur gick vi på upptäcktsfärd. Kvinnan i grön kofta är min fina reskamrat Lotta! Vi lät oss bli inkastade på ett litet ställe och åt en värmande sopplunch medan vi blev lite torrare. Vi höll oss mest innanför ringmuren, där det nu mer finns endast ca 800 fast boende. Den stora strömmen turister var, enligt vår guide Lucija, faktiskt över för säsongen. I de smala trappgränderna var det ganska luftigt. Turismen är oerhört viktig för Kroatiens ekonomi och de nya strömmarna kommer från Asien.

Här nere är en förbudsskylt utanför en av kyrkorna i Dubrovnik. Med mitt sinnelag så kan jag inte låta bli att tolka vad man inte får inne i kyrkan:  inte ta in en räv, inte äta mjukglass, inte ha boxerkallingar på sig!

Sladoled åt vi minsann, men ingen mjukglass, utan underbart god med äkta bär och frukter. Hot eller löfte; bestäm själv, men det kommer mer!/Agneta


10 kommentarer

Kul-tur (2) Dalmatien

Tänk dig att du får ett samtal där en välbekant stämma frågar om du skulle kunna tänka dig att åka på en resa till Kroatiska Dalmatien. Du hinner tänka att det har du inte riktigt plats för i din budget men…tiden har du. Tänk dig då att i samma stund säger den välbekanta röstena att resan redan är betalad och flyget lyfter från Kastrup om en vecka! Så sjunker det in lite. Den egentliga reskamraten måste stanna hemma så om resebyrån får dina personuppgifter så är allt klart! Bara så där! Lite skakis hör du dig själv säga JA, men, men, men…

… inga men, jag följde med!
Jag bjuder er en fotomeny, helt enkelt ett smakprov, en liten del av allt det vi upplevde i det vackra Dalmatien, mer kommer sen. Lyckliga jag blev bjuden till: Det gröna Kroatien med Gunnel Carlson. Förstår ni!? Fast det var förstås inte Gunnel som ringde, det var min vän Lotta. Vi som just detta år firar 60 år som vänner. Vilken kalasresa!

Mycket varierat och gott att förtära och dricka blev det från morgon till kväll!

Ett välplanerat grönt program erbjöd naturpark, nationalpark, oväntade botaniska trädgårdar, även vinodling, olivodling och mandarinodling fick vi se och lära mycket om.

Dalmatien med den dramatiska kusten, många öar och bergsmassivet Biokovo mot inlandet bjuder hisnande naturscenerier som man aldrig kan få nog av!

En kvinna i sin trädgård med en jättespecialgrapefrukt, och en dadelpalm i Makarska,  får knyta samman den första stolta odlaren med nästa lilla svartklädda kvinna som säkert i minst eviga tider sålt sina grönsaker på torget i Split.

Kultur finns överallt; i Makarska, Dubrovnik och Split; sång, musik, dans och icke minst sjörövare; på ett besök såg vi dem i en mandarinodling men se de var fake pirates! Kultur får vi genom odling och mat, och de gröna platserna som en biblisk trädgård; en kommunal skola med en botanisk trädgård. Roliga och gripande fakta och kunskaper från lokalguider och vår ciceron Gunnel Carlson berikar och kryddar resans upplevelser. Man blir nästan matt men inte mätt!
Om det berättar jag mer i nästa blogg. / Agneta