Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


7 kommentarer

Ständigt på resa

Jag har tur som älskar mitt hem men som ändå ständigt kan vara på gång med olika sorts fantasiresor. Om man verkligen ska resa bort från det älskade hemmet måste man förbereda sig väl. Jag ska snart iväg på en lång resa men kan lämna det mesta till min käresta som stannar hemma. Jag undrar hur det ser ut i vinterträdgården om några veckor, jag får spara sådder av chili, tomater och annat till hemkomsten, inte behövs det någon som tar posten och vattnar blommorna. MEN det blir ovant och konstigt att resa själv och det försöker jag förbereda mig för.

Just nu heter min reskamrat Susan Faludi. Hon är en skicklig ciceron som leder både mig och sig själv genom ett vittomfattande mörkrum. Hennes bok heter just ‘Mörkrummet’ och hon reser för att möta sin pappa som hon inte har träffat på flera år. Han har efter många år och ett sorts familjeliv i USA flyttat tillbaka till Budapest. Genom möten och samtal, återblickar och minnen växer berättelsen fram. Jag förs inte varsamt men heller inte bryskt genom Centraleuropeisk historia, svåra politiska skeenden och vandrar genom gamla släktvåningar, palats och muséer, sitter i källaren hos pappan och tittar på gamla bilder. Hela tiden krockar sinnesbilden av pappan med det HON han ganska nyligen har opererat sig till. Allt är en väl berättad och spännande resa och den packar jag ner i mitt handbagage.

En del av min nära kära familj bor väldigt långt borta. Därför är jag ständigt på väg att resa –  i fantasin om inte annat – jag är faktiskt oftare hemma än bortrest. Jag tänker på flyg och klimat och utsläpp och tycker DET är jobbigt. Hur mycket bidrar jag i jämförelse? Skulle man kanske kunna kvotfördela detta med utsläpp? Det där med att de mer förmögna kan klimatkompensera tycker jag är galet. Tankarna snurrar.
Ikväll har jag dock lagt upp en resväska, tagit fram passet och försäkringspapper. En hög med sommarkläder togs fram ur gömmorna och jag prövade och funderade. Ska med, ska inte med, ska med eller inte… Och badkläder, träningskläder, skor…

Medan jag packar sommarkläder tänker jag på filmen ‘Walking out’ som utspelar sig i vintriga berg i Nordamerika. En ung grabb åker från Texas på sin årliga sommarferie hos sin pappa. I början verkar pojken lite butter och osäker och pappan är väldigt kantig och hård. Han verkar genast vilja göra om sin lite motsträviga men solmjuka son till en stenhård jägare. De ger sig av upp i bergen och pappan lär ut allt han kan om vildmarksliv. Han målar upp bilder av björnarnas liv och mest om älgen de ska skjuta. Det blir väderomslag och det vilda i naturen kryper allt närmre medan snö och kyla försvårar hela vandringen. Här blir jag som uppslukad av berättelsen och är med dem i de där kalla och snöiga bergen medan deras situation blir allt värre. Inget blir som pappan hade utmålat och… nej, jag ska inte avslöja hur allt slutar.  Att kunna göra en sådan resa från ett bekvämt soffhörn är helt fantastiskt. En gåva, tycker jag, som sällan är blasé.

På matbordet ligger mina mediciner, jag får bara inte glömma dem! Jag måste påminna min man om fågelmatningen. En kasse med Ahlgrens bilar och Kavlis Baconost, som barnbarnet Carl Victor längtar efter, finns där. Men också några mycket försenade julklappar som, genom klantigt PostNord-strul, inte kom med i en annan resenärs packning före jul trots rekommenderad försändelse.

Denna gång ska jag göra den långa resan själv och är mest förväntansfull men har så klart en del funderingar runt vissa situationer. Det mesta känns ändå tryggt och bra.
Som sagt ska jag ha min Letto, läsplattan, med boken Mörkrummet som intellektuellt sällskap på flyget. Det räcker långt. Stödstrumpbyxorna ska fram och vilka skor ska jag nu ha på resan… många små saker surrar runt.
Jag är förväntansfull och längtar efter det riktiga mötet vid framkomsten!

En strand i närheten byts under några veckor mot en annan långt borta. Bilder är ju ett annat bra sätt att resa på och jag kommer att dela med mig!
Resenärer är förresten bra på slängkyssar…/Agneta

 


4 kommentarer

Childmothers – Barnmammor

Den 18 januari var det invigning av en speciell fotoutställning på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Utställningen heter Childmothers och är på turné sedan mars 2017.  Plan International och FN:s befolkningsfond UNFPA har tillsammans tagit det här initiativet för att frågan om väldigt unga mammor ska komma på agendan och bli mer global. Tack vare att jag har fadderbarn genom Plan International fick jag en inbjudan.

IMG_20180118_184520094

Det är inte rätt mot de vackra bilderna, att försöka återge dem i sina glasade ramar, i ett rum fullt med folk och med mobil till på köpet. Men vad gör man? Jo, jag råder dig att gå till childmothers.org  (kopiera och klistra in i din web-läsare). Där finns foton, filmer, berättelser och fakta. Men du får ju gärna kika här först…
Mamman på bilden här ovan är 16 år, dottern är 3 år. Längre ner i texten finns lite mer information om den här familjen.

Många inbjudna trängdes i den ganska lilla lokalen. Intresset var stort och inledningsvis talade journalisten Sofia Klemming Nordenskiöld och fotografen Pieter ten Hoopen.  Tillsammans hade de rest i flera världsdelar med uppdraget att samla material om unga mammor för #childmothers.

20180118_Pieter och Sofia

På utställningen fanns det fotografier av  cirka 25 barnmammor med sina barn och ibland även pappan till barnet.

Många av dessa unga mammor visste inget om hur barn blev till. Inte tillstymmelse till sexualundervisning hade det fått. Sexualupplysningen leder inte till tidigare sexdebut – snarare är det tvärt om!
Sofia och Pieter mötte en del unga flickor som blivit gravida inom äktenskapet eftersom de tidigt blivit bortgifta. Andra blev gravida med en pojkvän. Flickorna märkte förändringar men visste inte riktigt vad som hände i kroppen. Ofta var det deras mödrar som upplyste dem om att de var gravida.
Statistik: Varje år dör 70 000 flickor mellan 10 -19 år i samband med graviditet och förlossning. Du läste rätt 10 år! Man ryser. Det är stor risk att det blir svåra förlossningsskador eftersom kroppen inte är färdigutvecklad. Många av flickorna berättar i de korta texterna att de saknar att få leka och att gå i skolan.

20180118_träskjul

Pieter ten Hoopen berättade om en idé han hade med en enkel monterbar fotostudio. Den byggdes i Sverige och på varje ny plats monterades den upp. Han fotade i flickornas naturliga miljöer, som här ovanför, men bjöd också in hela familjen att bli fotade i ”studion”. Dit kom de i sina finaste kläder. Pieter hade en önskan och det var att de skulle bli stolta över sig och sin lilla familj.
Kvinnorna här nedanför är flyktingar från kriget i Syrien och nu finns de i flyktingläger i Jordanien.

Till barnmammor räknas alla flickor som är 15 år eller yngre när de föder barn. Läs här nere om Lumilene från Haiti! (Mobilfotot av fotot på henne blev totalt misslyckat).

20180118 Lumilene Haiti 2

Den unga mamman i rosa på den översta bilden, blev tidigt bortgift med mannen i vitt, och födde sitt första barn när hon var 13 år. Hon blev snart gravid igen och ett år efter första barnet födde hon ett barn som inte levde. Det tredje barnet föddes ett år efter andra graviditeten men dog i hjärtsjukdom vid tre månaders ålder. Hennes man är 32 år och har nu lovat henne att hon inte ska behöva föda fler barn. Hon drömmer om att få utbilda sig och kunna ge sin dotter allt…

Man blir gripen och tagen av en sådan här utställning och vill DU veta mer så kan du som sagt söka på nätet! /Agneta


7 kommentarer

Vad har du på gång?

– Vad finns i din pipeline, just nu? så ställdes frågan till en författare i radion.

Utsikt åt öster 20170929 - kopia (2)Jag började fundera på om man alltid måste HA något där – i sin pipeline alltså. Vill jag verkligen ha något att presentera om någon skulle fråga vad jag har på gång just nu? Absolut inte men vi vill självklart vara effektiva, tänka kloka tankar,  producera kreativa saker eller jobba för ett vällovligt syfte och göra nytta på något sätt! Vem vill självmant vara en amöba eller kanske en parasit?

20180107 januarifiskare (2) Efter mitt förra inlägg om prokrastinering, det att skjuta vanliga och viktiga saker till morgondagen, har jag fått rådet att veckoplanera mer noga. Och att följa planeringen förstås! Det är någonting i mig som direkt slår bakut för jag VILL inte planera så noga.

IMG_1771 Jag vill vara driven av lust mer än måsten nu när jag ‘spelar på andra planhalvan’. Jag ska inte behöva organisera så mycket längre. Jag vill följa infall och det är trevligt att ha flera saker på gång samtidigt… men det kan bli så trögflytande i den där rörledningen att ingenting kommer ut ur den! Projekt i olika stadier blir liggande och tar plats.
Resultatet är inget vidare; både halvfärdigt och halvdant. Hrm, något att åtgärda?

SAMSUNG DIGITAL CAMERAI hela mitt yrkesliv har jag grovplanerat varje läsår, termin, månad och finplanerat varje vecka, dag och lektion. Tänkt igenom och sett över allting, haft koll på ett helt spektra av olika förutsättningar och möjligheter. Och till det kommer att vara flexibel och öppna planeringen för elevönskemål, infall och nya ändrade förutsättningar…

20170706 Österut fr KobrovägenJag behöver nog inte förklara varför jag varken vill planera så noga eller alltid producera något till min pipeline. Alltså att alltid kunna svara något positivt på den där frågan.

20180107 solen o havet v AbbekåsMåstesaker måste man ju ändå göra, men man kanske kan lära sig att ta lättare på såna måsten som man absolut inte måste – om man säger så.

SONY DSC Snart nog finns det ändå något i min pipeline. Jag vet i alla fall vad som pockar på i ATT-GÖRA-LISTAN som härmed nedtecknas för första gången. Alltså ingenting i rörledningen just nu men listan har lustfyllda saker som ska göras:

  • Förbereda en syplats
  • Skapa nya fotomappar
  • Läsa Susan Faludi ‘Mörkrummet’  (28 feb hos Gunilla)
  • Rensa bokhyllorna
  • Skissa och samla material (tyg, äfsingar, trikå, garn, band, spets…)
  • Se över sommarkläder o packa
  • Textil väggbonad
  • Anteckna skrividéer – nästa uppdrag för K
  • Klippa ner och plantera om – ta skott
  • Fröså
  • Samla frottéhanddukar o klippa remsor
  • Brodera mera                                                                                                                                IMG_1693  Dagar, månader, årstider och åren rullar vidare och vidare.                                           IMG_1680

En pipeline ur vars munstycke det flyter soluppgångsguld, vinterblekt solljus eller månsken vore alldeles fantastiskt.

SONY DSC

Att ha månen som sällskap är inte dumt./ Kramar står på listan! Agneta


4 kommentarer

Prokrastinering apropå nya ord

Jag tror att jag mötte ordet prokrastinering i radioprogrammet ”Spanarna” i höstas. Eller om det var en krönikör som skrev roligt om det där. För mig var det hur som helst ett helt nytt ord men vi förstår snabbt vad det handlar om när innebörden analyseras. Jag drar lite på munnen och tänker att jag är och alltid har varit en prokrastinerare – om man nu kan använda ordet på detta sätt.

P1010695Inte tror jag att jag kommer använda det här ordet så ofta men som psykologiskt fenomen förekommer det i en del texter.
IMG_2298
Alla bilder i den här texten har jag plockat ur mitt enorma fotogalleri som är ordnat i olika oordnade mappar. Jag tänker hela tiden att jag verkligen måste rensa , sortera och kasta.  Bilderna och mapparna ska döpas om så jag vet vad jag har och var jag kan hitta just den bilden eller typen av bilder.  Det kan väl inte vara så ruskigt jobbigt?!
IMG_0311
– Jag ska göra det där under kommande höst och vinter, sa jag bestämt i somras. Under den mörka årstiden ska jag sitta och göra det systematiska utrensningsarbetet, sa jag. Så det äntligen blir ordning, sa jag… Men har jag? – Näää, och nu blir det ju ljusare tider… Fotona är mest från privata trädgårdar som jag har besökt någon gång men inte är helt säker på VAR de är ifrån.

Pionpark m Echinacea (Medium) Under mitt liv har jag skrivit mycket, som sedan har hamnat i byrålådan, redan innan jag har knutit ihop eller löst upp alla trådarna i handlingen. Jag har undvikit att komma till slutet för vad skulle jag sen göra av det hela? Kanske låta någon annan läsa, men det är ju obehagligt! Det är ju som att ge bort stora bitar av mitt kött och blod.
Vilja men inte våga skicka iväg det till någon för bedömning. Jag låter det ligga där det låg för jag skulle ändå säkert ta tag i det vid ett senare tillfälle. Jag skriver de sista kapitlen en annan gång! Typisk prokrastinering att inte våga komma i mål för rädslan att texten inte duger. Rädsla för att ha underpresterat.
IMG_2277
Igår skulle jag baka en kaka till ett gemensamt gottebord hos några vänner. Jag förberedde mig, såg till att alla ingredienser fanns hemma, läste receptet ett par gånger. Tänkte snabbt att jag kanske hade valt fel kaka. Bläddrade och letade efter ett annat recept men… och så gjorde jag någonting helt annat i stället. Nu mitt i natten inser jag att det var dumt att skjuta bakningen till förmiddagstimmarna i morgon. Någon annan kaka har jag inte grejer till så det får bli den där saffranskakan med hallon och färskost.
IMG_0778
Jag var ordförande i en trädgårdsförening under åtta år. Det var mestadels mycket roligt och jag lärde mig otroligt mycket av mina duktiga trädgårdsvänner. Men till slut blev det som om jag alltid hade dåligt samvete för något jag förhalade eftersom det var obehagligt  eller jobbigt på något sätt. Eller för att  jag redan borde ha genomfört ett uppdrag eller om jag hade gjort det skulle jag nog ha kunnat göra det bättre!

Efter en ganska lång tids tänkande kom jag fram till att jag ville avsäga mig uppdraget. Det var lite konstigt men jag förhalade att tala om det där för de andra i styrelsen. Kanske för att jag visste att det var svårt att lämna uppdraget om det inte fanns någon som verkligen ville ta över ordförandeklubban. Jag vet inte varför men jag höll tyst om mitt beslut, i minst ett år, innan jag äntligen satte ord på vad jag ville.
IMG_0753 Visst är det härligt när man äntligen har städat färdigt!? Jag kan skjuta upp trista vardagssysslor ganska länge. Ingen lust att diska undan just nu ikväll trots att det är trevligare att komma upp till en ren diskbänk. På något sätt hittar jag på alla möjliga andra intressantare saker att göra på väg till diskbänken eller dammsugaren. Nu när jag är pensionär och min man arbetar så är det självklart min uppgift att sköta hemmet. Kanhända att jag väljer alternativa aktiviteter istället för det som jag bestämde igår skulle göras idag.  Oftast så blir det inte ordentligt städat här förrän vi ska få besök. Ibland är det faktiskt nödvändigt att ha en tidpunkt när allt måste vara klart. Då först blir det gjort.
IMG_0335
För någon av er kan det kanske vara nödvändigt att ha kniven på strupen för att man ska leverera ett jobb som man har lovat. Då kanske tidspressen hjälper en att slutföra jobbet! Men det kan ju också vara helt onödigt att dra på sig den ångest det kan bli att skjuta upp viktiga göromål. Att ta itu med saker omedelbart bums är ju rätt vettigt. Men jag har svårt med det.  I mitt jobb som lärare planerade jag faktiskt alltid noga och sköt sällan upp det som jag var tvungen att göra inför kommande lektioner.

IMG_1009Prokrastinering handlar alltså om den där ovanan att skjuta upp något till morgondagen. Man hittar på en massa mindre viktiga saker att göra och skjuter medvetet något mycket viktigare göromål till morgondagen. Man kan ägna sig åt sin smartphone eller såsa runt och dagdrömma för att slippa ringa det obehagliga samtalet eller kanske fullfölja en viktig uppgift som kräver alltför mycket koncentration.
IMG_0806
När jag sökte på ordet prokrastinering hittade jag ett foto på Fritjof Nilsson Piratens gravsten. Jag har besökt kyrkogården i Ravlunda på Österlen åtminstone ett par gånger och letat upp den speciella gravstenen. Den texten tänkte FNP ut bra! Så här står det:

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen 31 jan 1972

20170803 Kivik

Jag är nyfiken i en strut. Hur har du det med det där? /Agneta

 

 


8 kommentarer

Tolv snabba från 2017

Januari:   Har jag gjort något vettigt eller roligt eller funderat på något viktigt under 2017? I januari lovsjunger jag mina vävinnor och möjligheten att gå o väva i Lattans vävstuga här i närheten. Och så storglädjen över en pläd vars design är helt min egen. Jag hade aldrig vävt damast, men när jag väl förstod tekniken, var jag fri att skapa!

 

Februari: Vi åker till Thailand redan i slutet av januari. Min son med familj hade flyttat dit och det finns längtanshål att täppa igen och min mans 60-årsdag att fira! Jag beskriver i tre bildrika inlägg mycket av det vi upplevde.  Jag skrev till mitt yngsta barnbarn Victor.

 

Mars: Jag skriver om trädgården, om omställning från vinter till vår, från mörker till ljus men också om kroppen. Det yttre fodralet sitter lösare och skrynklar sig och hörseln har blivit sämre. Ändå ska man inte banna att tiden går utan se till att man håller igång!

 

April: Terrordåd i Stockholm ger tunga funderingar. Min självkänsla är inte på topp. Jag tar hjälp av min imaginära gungstol , gör en flykt i fantasin. Det kan man väl säga att SPAMALOT också är. Jag far med förväntan till Varberg för att se mitt barnbarn Pontus Ekelöf Croneld dansa och sjunga i rollen som Patsy, den unge med ryggsäck. Här är en mobilfilmad videosnutt. Ljud finns och bilden vänds när videon går igång! Han kan Pontus. Jag blir stolt och säkert utvecklas han vidare bara fötter och stämbanden håller!

 

Maj: Min barndoms stad tar emot oss med strålande vårväder. Vi går på vernissage på Södermalm. Många av verken i Allan Larsons ‘Herbarium Digitalis’ får mig att tänka på skånska yllebroderier. Storstaden bjuder på många trevliga och upplivande kulturevenemang och familjeträffar. Sven-Harrys konstmuséum var nytt för mig! Vid hemkomsten tar det fysiska vårarbetet i trädgården över. Det som är så skönt! Min man firas av vänner med en vårtur på Flotten i Malmö. Men det skriver jag om senare…

 

Juni: En massa rara barn mötte vi  i maj och juni. Mitt andra barnbarnsbarn föds  och vi ser att det är gott att få vara barn i Sverige! Mitt yngsta barnbarn blir nio år och han har just blivit morbror åt August! Jag ordnar en skattjakt åt morbror Victor och sen har vi midsommarfest för gäster från när och fjärran… det är kallt och regnigt! Ska det aldrig bli varmt?

 

 

Juli: Lille August döps men det skriver jag om först senare på hösten. I juli är det cykelturer och trädgården. Familjeträffar på Öland i olika omgångar och vi besöker vår första reggaefestival. Det är barnbarnet Rebecka som bjudit in oss. Rootsligt, roligt!
Vi gör oss av med flaggstången!  Åker sen till vänner i Nyköping, ni vet det historiska festabudet där. Mats får ett eget festprogram, jag slank med… å, vilka överraskningar!

 

 

 

Augusti: Jag skriver ”Småkungarna” som är inspirerad av fyra ledande världspolitiker och hur en dam på en kulle vid Sydkusten bjuder in dem till sig. En rolig berättelse om jag får säga det själv. Ja, det får jag!  Så ska min sons familj åka tillbaka till Thailand. Innan dess hinner vi, en riktigt fin sommardag, åka dressin och sen lagar vi mat in i det sista. Victor bakar havrekakor och mäter degrullen med tumstock. Sensommaren i bild.

 

 

September: Om augusti-inläggen är många och bildrika så är det få i september. Jag klämmer till och med in lite Östergötland och Göta kanal från sena juli. Och så bokträff vid Bockasjön. Då diskuterar vi Jeanette Wintersons underbara ”KONST essäer om extas och skamlöshet” medan fåren går ute och betar gräs i septemberregnet. Gästbesöken glesnar hemmavid men några mycket kära gamla vänner dyker upp i mitten av september.  Vi summerar hur många gästnätter vi har haft… 140 allt som allt juni-sep.

 

 

Oktober:  Regnet faller och jag tittar på trädgården med hjälp av foton. Det har varit en kylig och regnig sommar men det syns inte på växterna. Gästerna har däremot gärna tröjor och annat varmt på sig! En härlig dag besöker vävinnorna vävmässan i Växjö!

 

 

November: Inläggen är mest fylld av många blandade sommarminnen. Augusts dop i juli  blev en fin familjehögtid! De lyser upp i gråaste månaden. I slutet av november tar vi ledigt från Skåne och flyger till Stockholm för hälsa på familj och vänner. Vi besöker också en enastående textil utställning på Waldemarsudde. Annika Ekdahl visade sina underbara gobelänger med ett myller av figurer, djur och vilken inspiration! Jag blir överväldigad och tårarna bara rinner.

 

 

December: En månad i sällskap av en massa skandaler som ältas på radion, skrivs om i pressen och diskuteras i TV. Det är inte fel men det som händer gör att jag blir arg och lessen. Less också på skitstövlar och girigbukar! De förstör för många, alltför många och hur kan de redan ofantligt rika bli ännu mer och allt orimligt rikare? Sanslöst farlig är den ojämna fördelning av de resurser som finns! Nu ska jag lugna mig lite.
Julklapparna vi ger är träd i Vi-skogen, skolstipendier och liknande.  Ganska skönt att vara i sin lilla pensionärsbubbla och kunna fixa lite inför en lagom jul. Jag gillar att göra hemmet lite juligt med enkla medel. Nu har jag tid. Vi firar en enkel jul i lugn tvåsamhet.

 

Inget är som väntans tider sägs det…men vad nu? Nu är det en lång väntan på svar från några förlag, till vilka, jag precis före jul skickade ett bokmanus. Hör du, Carl Victor, tack, för gott samarbete! Nu får vi se vad som händer! Om det tänker jag berätta framöver.
Så här långt är det dags att önska er ett riktigt gott och snällt och roligt och fredligt 2018!
Nyårskramar delas härmed ut/Agneta


6 kommentarer

Julen

När det gäller julen har jag inte så många minnen från barndomen. Jag minns att pappa gick ut och köpte Aftonbladet, tomten plingade på dörren just då och se, vad konstigt, han hade pappas skor – aha! Jag var väl fem och förstod. Eftersom pappa jobbade på Stockholms Spårvägar så åt vi julmiddagen vi olika tider varje år. Det skapade få måsten. Allt gick ju bra ändå!
Utan min imaginära gungstol går jag inte så djupt in i minnenas vindlingar. Några minnen kommer ändå upp till ytan när jag plockar lite med julsaker. Jag har några få glaskulor kvar sedan jag var liten, de fick bli kvar i den gamla bruna pappresväskan i år.  Änglahåret, ljusslingan och glittret fick också vara kvar i den bruna väskan liksom allt annat som hör till granen.
Och den långsmale vise mannen kom ut ur sitt gömme först igår, på själva julafton.

– Välkommen, säger han knappt hörbart… hallen är liten och tar slut där den röda mattan möter trägolvet! Häng av dig till höger och tofflor kan du få låna!
Sen blir han tyst och tänker visa tankar om hur det kan bli med Jerusalem och sånt.
I år kom ett par gröngölingar till vårt hus i slutet av november. De stackarna har hål i huvudet och därför får de nöja sig med köksbordet! Här står de på en röd duk som tror att den ÄR en julduk – bara för färgen…

20171217 Gröngölingar på röd duk

I år firar vi julen i vald tvåsamhet utan några måsten. Inga tider att passa, vägar att fara, andras önskningar att vilja uppfylla. Gemenskap är härlig och viktig men just i år ville vi  bara vara hemma. Detta är kanske inte direkt anti Fanny-och-Alexander-julen, bara mot de julkrav som många känner i samband med just julhelgen.
Många skickar nu mer julhälsningar endast över nätet men vi tycker det är kul att göra nya motiv, skriva ut på fotopapper och skicka med snigelpost. Vårt julkort 2017 kommer längst ner! Här nedanför ser ni Nisses hörna. En god vän och illustratör, Nils Forshed,  gör mycket speciella julkort varje år.
20171217 Nisses hörna m fågeljulkort
Vi ramar in dem men läser först de personliga raderna som sedan stängs in inom glas och ram. I år är motivet bofinkar, de är fortfarande fria och inte inramade.
När jag skriver har det blivit Juldagskväll. Jag har inte skyndat med detta inlägg eftersom det inte skulle vara bråttom med något denna jul. Vi har klarat att ha det så. Lägga bort mobilen, försöka med högläsningsbok igen. Det gjorde vi när vår kärlek var ny. I morse började vi läsa Swede Hollow av Ola Larsmo.

Två av dukarna här ovan har jag vävt själv, någon har jag broderat och en är från storfamiljstiden. Då beställde jag från tidningen Femina ett förtryckt broderi. En ring med dansande tomtenissar. Sen satt vi alla sex vuxna och broderade några tomtar var. Det är kul att ha en sådan duk som väcker minnen till liv.
Storfamiljsjularna minns jag med stor glädje och lite extra tack vare den duken. Med mig i flytten till storfamiljen hade jag ett recept, i en 70-talsmönstrad skrivbok i orange och grönt, ett recept till Gotlandslimpor. Man skållar vetemjöl och så ska det skållade mjölet röras, sen ligga och vila över natten – men jag tror inte degröran bryr sig ett dugg om det är natt eller dag… Det blir fyra saftiga och goda bröd som förgyllt varje ny julaftonsmorgon sedan 70-talet!

Vi har nu ett sånt litet kök att jag oftast behöver röja undan på den ena arbetsbänken när jag ska baka. I jultid kan man tala om julstök…
20171223Julstök

men stöket går fort över och man kamouflerar det med öar  av julrött pynt och ljus. Blommor är viktiga men ganska dyra… då köper jag jultulpaner till en vas och bär den från ett ställe till ett annat. På nätterna står den svalt och fräschar till sig! Amaryllis är billiga på stjälk.  Jag tar också murgröna, kvistar, tuja och sånt i trädgården.

I år blev det ett lagom pyntande steg-för-steg-långsamt allt medan diverse CD-skivor med jullåtar och spellistor från Spotify har serverat musik i lagom doser. När första advent närmar sig måste man röja ur ett smalt, trångt men djupt skåp. Där längst in under trappan finns adventstakar och julgrejer. Det är då man beslutar vilka grejer som ska fram och vad som får stå över just detta år.
Nästa gång du kommer kan vi göra lite mumma och en macka. Så här års finns det alltid lite extra i kylskåpet även om vi har det mycket måttligt i år. /Julkram från Agneta

 


6 kommentarer

Mitt textila intresse (5) Annika Ekdahl

Annika Ekdahl är själv högst levande i en kropp av kött och blod men hon är sina vävar. Det måste vara så, annars hade jag inte stått där, i en sal på Waldemarsudde, känt mig alldeles uppfylld och börjat gråta. En lycklig gråt över att få ha upplevt konsten! Tårarna bara kom när jag långsamt rört mig fram och tillbaka flera gånger genom salarna med hennes stora VÄVDA BILDVÄRLDAR för min blick.
Kombinationen av hantverksskicklighet, färgkänsla och bildkompositioner smälte ihop och blev för mig en genomgripande och stark konstupplevelse!

IMG_20171123_152247880

Fotografierna här kan inte göra hennes verk rättvisa!  Parkteatern till höger är från 2006 och på håll syns guldmedaljongerna, nära ser man myllret av djur och människor. T. ex en hare som tycks bli bjuden på en semla… Här nere en närbild på en mindre del av gobelängen Parkteatern. Färgåtergivningen är tyvärr inte heller riktigt rättvis men ni får en aning av det hela. Utställningen håller på till den 11 februari 2018 så åk, bara åk!

IMG_20171123_152523138_BURST001

IMG_20171123_151433932 (2)

Många vävar är ca 3×3 meter och vävda i en helhet på en bred vävstol med liggande varp i lin. Här ovan ser vi Darlings från 2003 som är 1×3 meter.  I ett rum för sig visas en intressant dokumentär där Annika Ekdahl berättar hur hon jobbar. Det var en snutt ur den på You Tube som gjorde att jag satte upp Walemarsudde på agendan inför höstens Stockholmsresa. Bara några få gånger i livet har jag upplevt konst som verkligen drabbat och förfört mig så här.Post festum o Barockfesten 20171123

Mellan mattan på golvet och gobelängen på väggen är det 17 år – och många andra vävda alster. Det tar mellan ett och ett och ett halvt år eller ännu mer att väva de här riktigt stora vävarna. Allt garn färgar Annika hemma hos sig i Kyrkhult i Blekinge. Barockfesten är från år 2000 och rölakansmattan på golvet heter Post festum (4,50 x 2,80m)  och blev färdig i år. Min vän Kjerstin som går där är väl kanske ca 1, 68 meter över havet.

Här nedanför är det detaljer ur två olika vävar. Follow me – Shine med pianisten
Follow me - Shine 20171123 fr 2015

Follow me - Grow 20171123 fr 2015

och Follow me – Grow.  Ser hur mannens ansikte blir ljust av skärmljuset! Jag beundrar och blir inspirerad även om jag vet att jag aldrig skulle kunna göra något liknande. Men jag känner mig glad och upplyft! Vilken konstnär och vilken fantastisk utställning! Nu efteråt känns det fortfarande så när jag tittar på bilderna.
I många av Annika Ekdahls motiv finns det avbildade människor som på Bröllopet i Queens från 2002. På gobelängen finns både levande och döda familjemedlemmar och vänner till brudparet.

Bröllopet i Queens_20171123 fr 2002

Här är lite information om tekniken. Den bör nog läsas på datorns skärm, skylten var stor och det var lite skumt där. Men är du intresserad så kan du nog uttyda texten!

IMG_20171123_150854231_BURST000_COVER

Avslutar med ännu en underbar väv, Road Movie, som berättar om intryck från en bilresa från Blekinge till Norrland. Man kan hitta en pyttebil om man tittar noga och kan klicka upp bilden. Den här gobelängen var med i en utställning, på Nationalmuséum 2012, utställningen hette Slow art. Och det är du ju det med vävning; det tar tid, det ska ta tid, det får ta tid.

Road Movie (verdure) visiting Mom 20171123 fr 2010

På något sätt tycker jag att den invävda tiden i gobelänger och mattor är kärnan till hur enastående den här textila konsten av Annika Ekdahl är.
Om  du har möjligheter – avstå inte från att besöka Waldemarsudde i Stockholm senast elfte februari 2018!/Agneta