Ibland talar vi om att vi kanske inte kan eller ska bo kvar här på höjden så många år till och så spanar vi lite planlöst efter alternativ. Men vill vi verkligen flytta? Vara förståndiga och skaffa ett enklare boende…enplans med täppa…lättskött…lägenhet med balkong…inte behöva bil eller hugga ved eller klippa gräs och så vidare. Vara riktigt superförståndiga innan det blir akut, helt enkelt.
Nej, inte är det enkelt, det är svårsmält att behöva tänka på det där. Vi har det ju så fint och bra här med utsikt mot Östersjön och de vida vidderna.  Men ändå, borde man inte vara förutseende och agera klokt i förväg?

Två gamla fina plantskolor, som låg intill varandra inne i Ystad, såldes och så hände inget. Området blev allt risigare och rörigare. I många år stod området övergivet och Ystadsborna undrade vad det skulle bli av det hela. Så började det hända saker, gator drogs fram och några väl spridda radhus byggdes och andra hustyper projekterades.

Ystad Trädgårdsstad kallas det nya området eller kanske bara Trädgårdsstaden. Häromkvällen före mörkrets inbrott tog vi en nyfiken promenad där. Mest för att spana vad man lämnat kvar av plantskolorna så att namnet Trädgårdsstad får en betydelse – och lite, men verkligen bara lite för att se om det verkar bli ett snyggt område med trevliga boenden. Vi är ju intresserade av hus och arkitektur och det fanns en informationstavla med kartor och bilder av de tänkta husen. Här nere syns en länga, med terrasser, som redan har fått sina invånare. Mellan träden och huslängan ska det byggas fler hus. Jag tyckte mammutträden var mer intressanta, vackra bjässar, de kan bli urgamla! Tusentals år gamla, hur gamla kan de här vara?

När vi gick förbi platsen där de båda plantskolorna hade legat alldeles intill varandra försökte vi utröna var vissa träd hade hört hemma. Mispeln här nere tror jag växer på den plats där Per Leander drev sin plantskola. Han var välkänd i trädgårdskretsar och det sas om honom att han var mycket rättfram och kunde läxa upp kunderna om de sa eller tänkte ”fel” om något som hade med trädgård att göra. Sånt som skulle planteras på hösten vägrade han att sälja på våren och vice versa.

På dåvarande Ystad plantskolas mark fanns många intressanta träd. En gammal hängbok är inte särskilt vacker men fascinerande. Vid de flesta träden fanns ordentliga skyltar och på några ställen slingor för promenader mellan träden. Riktigt trevligt och inbjudande just det. Jag tittar mycket på träd och blir förtjust i stammar, eller fina löv eller frön och frukter. Trädens form är ju viktiga men här och där var det tätt och trångt. Biltrafiken från en närbelägen väg störde rätt så mycket men trädsamlingen mot vägen skyddar kanske. Jag tänker att jag som är  en rännstensunge från Stockholm borde vara vaccinerad mot trafikljud men icke!

Stammar är intressanta och den tjocka stammen nedan som delar sig snyggt är ett prydnadskörsbär Prunus sargentii, bergskörbär. Det lär trivas bäst utom räckhåll för luftföroreningar. När det började skymma letade vi oss ut på området där det ska byggas. Hittade inget riktigt intressant ännu men lite fler stigar och gröna områden.

Områden med byggen är ganska otrevliga och röriga här fanns några nästan färdiga hus och andra just påbörjade, stängsel och byggbodar och halvt uppdragna gator. Flera ganska stora områden med bara grus och ingenting att fota. Så det lät vi bli.
Kan vi tänka oss att flytta hit? Tveklöst nej, men vi kan gärna följa byggena och gå trädrundor. Kanske kommer en annan tid med andra förutsättningar. Vi får se.

Nu kommer en annan sorts årstid då lampor måste tändas tidigare och tidigare. Luften kan vara sval och frisk och inspirera till stordåd i trädgården, eller nja, det är vad vi hoppas på i alla fall.
Bor kvar gör vi förhoppningsvis många år till men den som lever får se!/Agneta

 

En knapp mil öster om Kumla ligger ett riktigt landmärke; en  stor hög med deponerade restprodukter från en tid då man utvann olja ur skifferlager. Det hela tog sin början 1941 då man var orolig över försvarets sinande tillgång på olja och här på platsen började man utvinna svensk olja.  Slaggprodukter byggde Kvarntorpshögen under flera decennier och blev drygt 100 m hög. Högen ryker lite och är fortfarande varm inuti och fläckvis även utanpå. Det sitter små varningsskyltar där man inte får gå eller klättra.

En spännande plats dit man kan komma med bil, via en brant och ringlande väg med 18% lutning eller så går man uppför en trätrappa med 427 trappsteg. Det sista skulle jag inte ens fantisera om!

På toppen har man en härlig utsikt över Närkeslätten och här finns sedan 20 år en skulpturpark som heter duga. För varje år ökar antalet med en ny skulptur. Vi var där för en knapp vecka sedan och såg kanske hälften av alla skulpturer. En både rolig och fin upplevelse. Är du i närheten så gör det innan de stänger bommarna för privatbilister den 29 september. Möjligheten att GÅ upp finns ju kvar förstås.

Nerifrån ett visst håll syns en text med vita jättebokstäver: JOHANSSON. Haha, vad roligt! Vem tänker inte på de vita bokstäverna i HOLLYWOOD? Konstverket är skapat av Peter Johansson och heter Utan titel. Johansson lär vara det vanligaste efternamnet i Sverige; hyllar konstnären alla med efternamnet Johansson eller bara sig själv?

Var är konstverket?

Marc Broos heter konstnären till verket. Det är han som står upp och kisar mot horisonten och hans fru Karin, också konstnär, men här staty och bortanför sitter den nu mer riksbekante Lars Lerin och är lika stel han. De spanar efter konstverket… Men se här:

Min vän Lotta, som jag har känt sedan barndomen, sitter ju också där och spanar och är högst levande! Vilket trevligt sällskap de har!
I bakgrunden syns siluetten av en kyrka –  men det är ‘bara’ ett konstverk i metallnät.

Det här verket heter Bunker och jag får rysningar, tänker på instängdhet och flykt. Rätt vackert ändå, på något sätt, med himlen, vegetationen, rosten och teglet.

På håll ser det ut som ett uttorkad träd men det är Yggdrasil. Asken som bar upp hela världen enligt Eddan. Cecilia Jansson har samarbetat med interner på Kumlaanstalten och skapat verket som man bara måste gå närmre och kika ordentligt på.

Bröstskål av Ulf Rollof tycker jag är vacker. Platsen den har fått är också enastående.

Arken av Olle Medin är inte bara dekorativ den används på somrarna till utställningar.

Ljusrum 1 och 2 av Pål Svensson  i Hallandsgnejs. Pål Svensson säger att han vill gestalta ljuset, tomrummet, mellanrummet, stenens tyngd mot mellanrummets luftighet. Om man klickar upp den tredje bilden så syns en ljus springa mellan den skrovliga ytan till vänster och den slipade pelaren i mitten av stenen. Det är lätt att förstå men mycket svårt att göra inbillar jag mig!

Ovan ser du Tetris, vem kommer inte ihåg Tetris? Aha, DU, då är du en ung människa, Tetris var ett av de första dataspelen. En period  blev jag lite besatt av det. Jacob Dahlgren har gjort statyn som man inte kan spela med och absolut inte får klättra på!

 

Kvarntorpsmalanganer av Lenny Clarhäll är rolig och rörande där de sitter och skådar ut mot omgivningen, sköra och vaksamma.

Jag/vi tyckte att stolpen lutar och man undrar om figuren klättrar upp eller är på väg ner. Sitter fundamentet djupt nog? Ska figuren glida ner och krascha eller nå toppen?
Skulpturen heter Stilla rörelse och är skapad i rostfritt stål av Maria Miesenberger.

Här nere är det sista fotot från skulpturparken från Kvarntorpshögen: Konst på Hög som jag såg att det kallas på nätet. Det finns många fler konstnärer med fina och roliga verk att titta på. En tredjedel i parkens skulpturer är skapade av kvinnor, det kan bli fler, tycker jag . Ett konstverk av Lars Wilks från 1998 brann upp nu i somras. Mycket sorgligt att sånt ska hända, ingen tror väl att skulpturen började brinna av sig själv.

Hinner du inte i år, så åk hit nästa år eller en annan sommar, det är värt en resa.
Det här är Koncentrator som man ska kunna gå in i. Vi missade öppningen tyvärr. Därinne ser man endast himlen och Torgny Larsson är konstnären som har skapat ett rum att vara ensam i med sina tankar.  Det är nog i allmänhet ont om sådana platser men i sanningens namn är det svårt att ockupera en offentlig plats och begära att få stanna där och tänka.
Jag hoppas att du har en plats där du kan koncentrera dig och tänka ostörd!

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 

 

.

Nu mörknar det fort men jag hävdar att det fortfarande är sensommar. Ännu är dygnsmedeltemperaturen över tio plusgrader och då är det sommar, så det så! Ikväll var det ändå den där höga luften som pekar mot en kommande höst. Det pekar också mot höst när vi i vävstugan träffas och fikar för att  prata lite om vad vi ska och kan väva i höst. Det ska bli kul att komma igång igen.
Jag tänker på min ullmatta som är så rolig att väva. Jag väver av ullgarn i diverse färger, som någon skänkt till vävstugan, tack, du generösa givare, och improviserar fram mönstret. För att veta vilka garner jag har tagit och hur jag har gjort så fotar jag varefter.  Oj, oj, tänker jag när jag ser ett av de tidigare fotona, varför bytte jag färger så ofta där? Det tredje fotot här nere är i realiteten det tionde men också det senaste. Svårigheten är nu att lyckas få till en helhet i färg- och mönsterbalans plus en snygg avslutning som liknar början. Det måste bara bli bra ända fram till sista inslaget!

Medan jag rattar bilen de få kilometrarna till Västra Nöbbelöv tänker jag på att jag inte har vävt en enda gång i sommar. Ur bilradion smattrar insinuanta röster från det engelska parlamentet när de ropar ut sina argument mot varandra. Deal, no deal och därtill några föga smickrande tilltal såsom klordoppade kycklingar och fegisar. Man borde kanske tycka lite synd om britterna som har hamnat i detta – men jag vet inte… stänger av radion och parkerar bilen på den gamla skolgården.
Alltid gott kaffe, goda mackor, glada skratt och prat om ditt och datt. Så småningom glider samtalen över mot vävningen.
Ulla-Karin går igenom vilka förslag och önskemål på kommande vävar som finns på listan. Bort med sånt som inte känns aktuellt längre och alla måste ha något att ta itu med. Hon själv har precis börjat väva en pläd i damastvävstolen. Där ska jag också väva sen men jag har ännu inte ritat något mönster. Måste fundera lite till.

Kerstin inspirerar alltid och visar några olika vävar och böcker med bilder på sånt som vi pratat om tidigare. Under sommaren har Marianne varit i Glimåkra på en fyradagars vävkurs. Där fick deltagarna testa en massa trasmattstekniker med fyra trampor. Det blev väldigt många varianter och stor förståelse för tekniken som sådan.

Kerstin hade med två vackra löpare vävda i ”skridande kypert” ur en amerikansk bok Twill Thrills (4) och efter ett åttaskaftsmönster. Alltså ingen teknik för nybörjare – utan stor koncentration lyckas man inte och max en timmes vävning i taget, konstaterade Kerstin som ändå är en skicklig väverska.

Oj, då, tänker jag som gärna vill väva det där vackra – jag har i alla fall skrivit upp mitt intresse. Men först måste jag väva färdigt ullmattan, så sjalen i pälsull, damastpläden och så den breda rutiga trasmattan…  Jag jobbar visst långsamt jag. /Agneta

 

 

Sist jag skrev något från min imaginära gungstol var den 29 september 2016. Då skrev jag här i bloggen utifrån associationer kring ett foto från 1953. Tolv barn i olika åldrar från Onsdagsvägen i Hökarängen var på gemensamt kalas, jag var fyra år och ett av de yngre barnen.

Naturligtvis funderar alla på sin barn- och ungdom och varför livet sen blev som det blev. Jag lever nog mer och mer i nuet och vill gärna göra så, kanske är det typiskt för min ålder eller den människa jag har blivit. Det som är passerat är passerat, sa flickan som gjorde saft och tog en klunk.
Man får läska sig med goda och bra minnen och släppa det andra – det som irriterar, skaver och kliar ska man låta bero.

Idag kan man spara sina fotoalbum och skrivprojekt i molnet. När jag tänker på det så svindlar det men egentligen handlar det om några gigantiska datorer med servrar som ägs av Facebook, Google, Amazon och vad de nu heter. En svindlande utveckling är det i alla fall sedan min uppväxt. Vi har bara lite stoff sparat i ett sådant stort kommersiellt gemensamt moln. Vår egen server står under ett skrivbord och den servern svävar inte ett dugg men det ”molnet” kan innehålla mycket. Kraschar den servern så försvinner åtskilligt. Men i det långa loppet vad gör väl det!?

I vårt eget ”moln” hittade jag ett dåligt fotografi av en reklamannons från när jag var 17. Jag sitter på en äng full med prästkragar och har fått på mig en knallgul tröja och prästkragar instuckna i håret. En fotograf hade hittat mig på ett tehus och ordnat ett litet jobb, jag  skulle göra reklam för ett schampo och tjäna några hundringar.

Jag kände mig helt fel under hela fotograferingen och ännu värre var det att fotografen sa att han kunde hjälpa mig in i branschen. Vad ville han egentligen? – Nej, inget för mig, sa jag sturskt.
När jag tittar på bilden så ser jag flickan som hoppade av latinlinjens andra ring på gymnasiet, hon som var osäker och blyg men som trots det kände det som om hon kunde förvandla världen på något sätt. Världen skulle kunna bli bättre om… det var fred överallt, om flickor inte var tvungna att ha BH, om inte folk behövde bo i trånga ettor…

När jag ibland halkar in på tankar om hur det hade kunnat bli om inte om hade funnits så är det ju bra att veta att jag faktiskt inte minns allt.
Jag tror att man tar vissa beslut i livet och de är baserade på mycket mer än du kan minnas 40-50-60-70 år efteråt. Vi stuvar om, ändrar och tror att det var på ett visst sätt som troligtvis inte alls stämmer och den där hypotetiska funderingen om hur det kunde ha gått om inte… ja, släng den i sjön om den inte roar dig! Om tankarna roar dig kan du gunga på i den imaginära gungstolen och kanske se dig som någon som aldrig blev du men som lyfter dig ändå och gör dig glad!
Jag fantiserade om att göra allt möjligt och tänkte att jag hade en slags konstnärssjäl, fast jag vågade inte yppa det för någon – jag var ju dålig i bildämnet, men ibland dagdrömde jag och var ihop med en piprökande, skäggig konstnär som jag delade ateljé med! Det är ju roliga minnen .
Jag vet att jag under de sena tonåren ville skriva men blivit rådd att mogna lite, skriva noveller och läsa mycket. Jo, jag läste och skrev, läste och skrev, hade en låda med citat ur böckerna jag tyckte om. Den lådan finns inte längre.

Och läser gör jag fortfarande. Prosa är det mest och poesi till en viss del. I bloggavsnittet om Malmö Stadsbibliotek lånade jag en bok av en hemlig poet. Det var min tur att i lilla bokklubben presentera en poet och läsa något utvalt.

Jag presenterade Tua Forsström, poeten som blev invald i svenska akademin 2018. TF är finska men har svenska som modersmål. Hon efterträder Katarina Frostensson på stol nr 18. Jag tycker Tua F verkar jordnära och äkta så kanske hon förmår bidra med något som moderniserar denna hemlighetsfulla institution. Jag läste ‘Efter att ha tillbringat en natt bland hästar’ och den senaste från 2018 ‘Anteckningar’.  Låna på biblioteket om du vill läsa!

Nutid och dåtid blandas och rörs ihop både i livet och i litteraturen. Jag inbillar mig att jag blir lite klokare av att läsa och att tala om böcker och att odla rosor!

Gunga gärna i din imaginära gungstol men lev väl och blomstra!/Agneta