Fem år efter det att jag hade haft den där fantastiska nattdrömmen, om ett hus i ett böljande landskap, gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli! Jag hade helt enkelt drabbats av rosfeber.
Helst enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske det mest ursprungliga. Jag var av den bestämda åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag absolut inte ha i trädgården!
Här nere visar jag några av alla som nu finns i trädgården. Då kunde jag mycket få eller snarare inga namn men blev bara förälskad i den enklare typen av rosor.

Nyponrosor vid vägkanten är underbara, det tycker nog de flesta. Jag älskade de där försynta och små. Jag tyckte, som sagt, ganska illa om de fläskiga och storvulna rosorna. De skulle icke göra sig besvär i den blivande rosenträdgården på vår kulle.

Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje annat  men inga rosor. Det finns en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.

Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot  och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen.

Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor. Vid husväggen fanns redan en röd klättrare med ymnig blomning som hette Flammentanz, lärde jag mig.
Så fanns det två buskrosor, en på vardera sida av huset. De var tråkiga, tyckte jag då, eftersom de också var röda och knappt doftade blomma,  svag  doft står det i Lars-Åke Gustavssons böcker… De heter ‘Pardirektor Riggers’ fick jag lära mig av en roskunnig person.  Vilket knäppt namn på en ros, tyckte jag.
Här nere syns den ena ‘Parkdirektor Riggers’ i kvällssolen vid vår entré. De andra är sådana jag har planterat under årens lopp utom den småblommiga  vita som också fanns här. Jag tror det är underlagsrosen som har tagit över något annat som var där från början. Den rosen stod inväxt bland sly och förtvinade gamla fruktträd.

Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag var salig som en frälst på ett väckelsemöte. Det var fantastiskt att befinna sig i en värld av rosendrömmar!

Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…

Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig.

Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.
På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 st Lady Godiva, 2 st Bobbie James, 2 st Toby Tristram, 2 st Thalia remontant, en Veilchenblau och slutligen, en Rosa Longicuspis.
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.

Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.
När jag vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft.

Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, kan sitta på en bänk och njuta av doften och skymta de blommande rosorna där uppe.

I rosenskimmer och i ett hav av rosenbilder kan man drunkna. Det tar jag en annan gång!/Agneta

En rännstenunge, från en etta på Söder i Stockholm, ärver inga odlarkunskaper som handlar om hur och vad man gör med jord eller vad blommorna runtomkring heter. Varken köksträdgård eller blomsterrabatt fanns i min direkta närhet som liten. Däremot fanns tidigt hos mig en sorts estetisk känsla och, som ung vuxen, en vilja att skapa vackra miljöer både ute och inne. I min fantasi gjorde jag, redan som barn, om varje plats jag besökte; lekparken, en fasters lägenhet, Mariatorget eller vår 42 kvadratmeters enrumslägenhet där vi bodde fem personer; jag ritade och fantiserade men det handlade aldrig om trädgård.

Något levande trädgårdsintresse fanns inte hos mig 1970, då var vår son ett år, och vi hade köpt vårt första hus. MEN att det fanns en trädgård med gamla perenner och fina fruktträd var mycket viktigt för oss. Solidago lärde jag mig att allt det gula hette och Säfstaholmsäpplena var godast, tyckte vi. Jag läste och frågade lite så att jag kunde sätta potatis och anlägga ett litet grönsaksland för vi var mitt i den gröna vågen En ung grön rörelse från städerna och ut på landsbygden. För oss räckte det att flytta från centrala Stockholm till en mindre stad och där skaffa hus med trädgård.

Efter fem år kunde jag lite fler växtnamn men hade slutat odla potatis. Det var underbart att bara HA en trädgård till barnen, nu var det två små rara barn, pojke och flicka, som lekte i trädgården. Men att fördjupa kunskapen om trädgården och dess möjligheter fanns inte på intressekartan för mig. Däremot gillade jag de sibiriska små sidenaktiga vallmoblommorna, som spred sig så villigt i gruset, och även pionerna, åbrodden, jordgubbarna och äppelträden. Ett frö slog rot i mig, det är jag säker på, jag bar på det utan att veta om det eller helt enkelt inte hade tid för det.

Tillsammans med några mycket goda vänner köpte vi ett nerlagt ålderdomshem.  Det var ett stort rött trähus och där bildade vi storfamilj. Huset hade 25 rum och var riktigt lantligt beläget i en liten kyrkby. Tomten var enorm och låg intill en sakta igenväxande sjö och alltihop blev ett kärt hem under tio år. Jag älskade verkligen när barn och vuxna var ute tillsammans och grovjobbade, som att varje år vårstäda längs sjökanten, eller då vi tog fram den gamla jordkällaren ur ett förfall, röjde upp i snår och eldade ris. Det var inte lika spännande att odla ätbart men det var självklart att jag deltog. Det fanns mer trädgårdskunnande hos de andra och jag försökte nog låtsas att jag visste mer om odling än jag kunde. Vi odlade främst potatis, bär och frukt, det var för att det kändes sunt och riktigt att ta hand om jord och möjligheter. Lika naturligt som att vi åkte iväg till skogen när det var svamp- och bärtider.

I många härliga år bodde vi i storfamiljen och där växte barnen upp. Mina barn har sagt många gånger att de har haft  den bästa möjliga uppväxten i det där huset med många vuxna och barn.
Som på fotot ovan såg huset ut när vi hade lagt om hela taket, målat fasader och fönster och ändrat mycket inuti. Men det där är en helt annan historia.
Sen blev det vanligt villaliv igen och där anlade jag själv en liten entrérabatt med kullerstenar runt ett noga utvalt amerikanskt hagtornsträd. Jag valde en blodhassel och några andra vackra buskar till entréområdet och blev mycket nöjd med vad jag åstadkom. Jag tittade på strukturer och färger men var mer intresserad av helheten och miljön än själva växterna. Några gånger fastnade jag på plantskolan och blev stående i raderna av perenner, buskar och träd. Jag hade plötsligt sett något som såg spännande eller intressant ut. Då hände något i mig. Jag blev lite nyfiken och frestad – men inte tänkte jag något särskilt på att växter är olika och kräver rätt förutsättningar vad gäller jord, ljus och vatten. Visst, jag hade en aning men det var inte mer.

 

Bilderna i det här inlägget är fotade foton, det säger i alla fall någonting även om kvalitén är sisådär. Här ovan ser man före och efter ( efter några år alltså).

Så småningom, med barnen utflugna, efter flera flyttar, brytningar och förändringar i livet, så hamnade jag och min käre här på en kulle med utsikt över Östersjön. Vi hittade snabbt var sitt jobb, efter första sommarens cykelturer köpte vi en gammal bil och ägnade sedan den mesta tiden åt vårt lilla hus.
– Huset blir vår lilla pärla, sa vi och jämförde haspar till fönstren.
Ekonomin gjorde att vi ofta var tvungna att lägga band på oss, hitta på egna lösningar och vara kreativa. Allt gick framåt med huset de första åren. Trädgården var skön att gå runt i, grilla och njuta årstiderna i.

På grund av olika omständigheter i livet hamnade jag i den där renoveringsvevan i utmattningsdepression och det var någonstans i den där sjukdoms- och läkeprocessen som jag upptäckte trädgården på riktigt. Jag började tänka trädgård, fantisera trädgård och vara i vår egen trädgård på ett annat sätt. Se med andra ögon – jag UPPTÄCKTE!

I tre månader satt jag i en fåtölj i kupan på ovanvåningen och plöjde Lars-Åke Gustavsson två stora band ‘Rosor för nordiska trädgårdar’.

 

De vackra och tilltalande bilderna och de korta beskrivande texterna passade mig perfekt eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig. Jag hade knappt hunnit pipa att jag önskade de där böckerna förrän min man hade beställt dem. Detta var vid millennieskiftet 2000.
Jag var själaglad över att bara få hålla i dem och flera år senare berättade jag för L-Å Gustavsson vad de där böckerna betytt för mig och mitt tillfrisknande. Han satte sin kråka i del ett och berättade att han å andra sidan fått höra att en annan kvinna hade fått spräckt näsben eftersom hon hade legat och läst just den tjocka tyngre delen!

Vissa böcker måste man läsa sittande i en skön fåtölj så man kan hålla boken uppslagen med en penna och ett block… Bilderna gjorde mig förälskad och faktiskt alldeles pirrig. De väckte både längtan och förväntan. Jag skulle, jag ville, jag måste plantera rosor och de skulle vara rotäkta och gammeldags! Inga rabattrosor skulle göra sig besvär här på kullen. Nej, en rosengång med klätterrosor skulle det bli!

I min närhet fanns Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening som jag sökte mig till, jag lånade trädgårdsböcker på bibblan, läste trädgårdstidningar och gick studiecirkel för att lära mig mer om växternas vetenskapliga namn. Ville kunna och ville förstå!
Jag var över femti och befann mig på andra planhalvan och detta blev som en fullständig explosion inom mig. Det fanns en helt ny intressant värld att utforska och sakta, sakta började trädgården att utvecklas genom många små och stora, förståndiga och oförståndiga beslut.

Att förändra eller bygga en trädgård är inget kvick-fix! Man måste hålla tålamodet hårt i hampan hela tiden utan att samtidigt förtränga den där härliga känslan som vi kallar för LÄNGTAN.
Längtan efter att få tag i en viss växt, plantera den, se hur knoppen utvecklas, om verkligheten blir som planen vi hade, om fröet inom oss gror och kan bli något vackert.

Kanske har du själv liknande upplevelser eller har du fått trädgårdslusten med modersmjölken?/Agneta

 

 

Jag hade tänkt mig ett inlägg om trädgården men det blev avigt, medan vintern, som aldrig vill ge sig, stal inspirationen. Det får anstå till nästa gång.
Den här påsken har varit ganska underlig för vår del. Vi tappade geisten och farten. Det har inte bara berott på det eländiga vädret med ständigt nya snöfall och kalla nätter. Två av fem dagar har i alla fall varit soliga, då har vi promenerat och nyttjat vårt underbara utespa. Man måste njuta när solen äntligen slösar med sitt guld. Den här bilden är från den soliga och alldeles vindstilla Påskdagen.

Min allra käresta och bästa vän har blivit röntgad och undersökt eftersom han ofta får jobbiga inflammationer och intensiv värk i fötterna och även i höger (!) handled.  Ett tråkigt och oväntat läkarbyte mitt i själva processen, för att få hjälp och kanske bot, ledde till ny väntan! Nu till mitten av april.
Under påskhelgen var det mest handleden som bråkade. Ändå är det här en man som inte vill eller kan låta bli att göra saker som att slipa och olja in arbetsbänkarna i köket, det blev fint!
Nå, vi brukar inte gräva ner oss utan summerar krasst: Det blev ingen vidare påskhelg och ledighet för någon av oss. Som pensionär så är man också ledig när ens käresta är ledig från sitt jobb. Så tycker jag, då ska man träffa familj, vänner och åka på konstrundor, fika någonstans och göra annat trevligt. Inget av detta blev av. Det gick inte ens att vårstäda trädgården eller se om huset efter vinterns framfart. Vintern höll på!

Från Skärtorsdagen en liten video, på en knapp minut, som jag visade i mitt flöde på FB. Observera att den inte är tagen i svartvitt,  vädret VAR helt enkelt svartvitt. Den ligger först i inlägget!

 

Man får hitta glädjeämnen så man inte ömkar sig. Jag gladde mig åt mina stora kamelior som nu blommar återigen. Det anser jag är helt makalöst. Jag tror den här stora har varit utan blommor i kanske tre månader under ett år. Den verkar sätta knoppar hela tiden. Du ser hur stor den är om du letar efter mitt huvud när jag står bakom den.

Tulpanerna, som jag har dragit upp i kruka, och skulle ställa på verandan eller i växthuset,  nu i påsk, tog jag från vinterträdgården och in i huset.  De mörkrosa tulpanerna blommade över och de randiga i vitt och rosa, som syns ovan, började blomma alldeles lägligt i början av påskhelgen.

Man vänder vädret ryggen, matar småfåglarna, läser bok, löser korsord (nytt för mig), gläder sig åt att ha ved till kaminerna och tak över huvudet! Man kan också laga mat ihop och njuta av att servera en ljummen lunchsallad i en ny vacker skål. Vi valde helt bort påskbordet i år. För mig är frukosten faktiskt det viktigaste målet. Vi varierar oss; te och smörgåsar är nog  helgfavorit; ibland  kanelade äppelbitar på havregröt; eller kanske kaffelatte och ägg… Ensam gillar jag yoghurt med bär och fröströ.

Vi tog emot ett gratiserbjudande på Netflix och vråltittade på en polis-serie. Fyra avsnitt med en matpaus, haha, det blir man trött av vill jag lova. Jag somnade i det fjärde avsnittet och missade upplösningen!  Normalt sett så tittar jag inte på något man måste följa eller vänta på. Men som pensionär måste man bara se nyheterna tillsammans.

Vi gladde oss åt två sköna solskenspromenader på våra bådas fungerande fötter. Här ovan är vi vid havet i Abbekås. Ljudet av vågorna och ljuset tar man med sig hem.

Längtan efter barn, barnbarn och barnbarnsbarn eller vänner försvinner inte men det känns bättre om man gör som en kreativ FB-Maya uttryckte det: – Tänd din inre sol!
Det är en bra strategi! /Agneta