Om man tror på det man ser och läser, blir intresserad och uppfylld av informationen men strax därpå får höra att allt bara är påhittat kan man bli riktigt förbannad eller hur?!
Men den här gången blev vi precis tvärtom: Glada, upplyfta och uppfyllda av att hela det kreativa innehållet var så konsekvent genomfört. I första rummet så mötte vi de två unga universitetsutbildade 1800-talskvinnorna, Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgren.

Här är alla deras koffertar, de behöver mycket för sin vetenskapliga expedition till Siljansringen och så de tjusiga reskläderna från 1897. De tar tåget och sommaren ska de tillbringa i naturen vid Siljansringen med spår av ett meteoritnedslag för 377 miljoner år sedan. Just det om meteoritnedslaget kan vi läsa om i vilket uppslagsverk som helst. Det är också det enda. Här har vi en utställning som är ett konstverk i sig själv. Tack, Pompe Hedengren och alla dina medarbetare, för allt som den här ”föreställningen” gav oss. En slags lek med falska nyheter kanske, vad vet jag, underbart bra var det i alla fall!

De unga forskarna bor i ett litet torp i skogen nära sina forskningsområden. De misslyckas, hittar inget och tvivlar angående expeditionen men sen börjar de se spår av liv och förnimma olika varelser som lever sitt liv om natten och undkommer på så sätt kontakt med civilisationen. Livet blir ett tag lättare och ljusare. I dagböckerna beskriver Beata allt som händer och Inga-Lisa dokumenterar sina fynd genom fotografier, teckningar. De blir kära i varandra och hot utifrån finns, de kan bli upptäckta men än värre är att marken har mineraler och gruvfogden är intresserad av området.

Långt senare får Ontologiska muséet deras donerade material. Allt som fanns i donationen hade gömts undan mycket ordentligt paketerat i en jordkällare, flykten var väl planerad.
Fotonegativ på glasskivor framkallades, en bok tryckes och en film producerades. Muséet skapade också replikor av de olika arterna i naturlig storlek.
Allt det där fanns med på utställningen plus fynden; Ett kranium med underligt spiralformat öra, embryon av vattenlevande varelser som hittats i ett vattendrag och nu förvarats i ett akvarium, doftprover från varelserna, som apotekardottern Inga-Lisa hade framställt, och mycket mer som forskningslitteratur och liknande.

De unga kvinnorna hade bestämt sig för att försvinna spårlöst, kan de ha valt livet med de lugna och kärleksfulla varelserna? Varelsernas boplats var hotad eftersom mineralfynd har gjorts på platsen där de höll till… och i lokaltidningen kan man läsa om dem och då måste det vara sanning.

I dessa tider behöver vi just detta för att klara av att leva och blomstra!/Agneta

Thielska Galleriet har en speciell och delvis dramatisk bakgrundshistoria som inte tar plats här. Den kanske kommer i ett senare inlägg. Det flotta huset, som blev statligt konstmuseum redan 1924, ligger på en höjd längst ut på Djurgården i Stockholm. En fin plats med utsikt och ett utmärkt konstmuseum.

Vi ville se utställningen Den stora missuppfattningen som främst visar Carl Johan de Geers textilier. Han skapade ju mycket annat också men detta handlar om textilierna från 60-talet och framåt i minst fem decennier. Mungiporna var konstant uppåt medan vi vandrade runt i utställningslokalerna, härliga textilier i mestadels glada färger, skojiga tryck, fotografier och bra texter.
Genom att slå sig ner några gånger för att se tre olika filmer av och om honom själv fick vi en bra uppfattning om den här mångsidiga och mångkunniga konstnären född 1938.
Här nere är vi tre kvinnor i ett multikonstverk av CJdG. I den målade bilen sitter hans andra fru Marie-Louise de Geer som senare kom att heta Ekman i efternamn. Vi tillhörde den rörliga enheten och precis så där glada var vi medan vi travade runt på utställningen.

I en av filmerna berättar han om sin uppväxt och den starka kärleken till sin mormor. Hon såg barnen och förstod sig på barn på ett särskilt sätt, att hon var nazist ända till sin död på 70-talet var däremot obegripligt för Carl Johan.
I en annan film säger han att det mest användbara han lärde sig under de fyra åren på Konstfack var hur man skär papp så det blir fina snitt. Han visade mycket pedagogiskt hur man gör mönster med evighetsrapporter, Carl Johan hade svårt att uthärda tomma ytor i sina mönster, allt skulle fyllas ut. Det såg man ju på de många olika trycken. Han var så uppfylld av sitt skapande att han tänkte att han kunde göra ett nytt mönster varje dag och ett till varje land i Europa men blev nedslagen när han upptäckte att han hade svårt att få ut sina mönster på marknaden. Han sålde dock mönster till Marimekko och KF och skapade 10-gruppen med andra textilare. De hade butik på Götgatan, Södermalm.
Fem bilder döljer sig här nere!

Carl Johan de Geer utmanade samhällets normer och fjärmade sig rejält från sin borgerliga uppväxt. Han avskydde alla tingen, murrigheten och ville göra revolt mot konservatismen!

Den stora missuppfattningen var att starka färger, mönster och musik inte förändrar ett samhälle eller rent av bygger en bättre värld utan krig och elände! Han var med i proggbandet Blå tåget där han spelade trombon i nästan 30 år, vi konstaterade att han kämpade på.

Det var roligt att känna igen en del tankegångar om vackert och fult och hur tidsandan påverkade Carl Johan de Geers skapande. Men det som följer nu kunde varken jag eller någon annan i mitt sällskap känna igen: CJdG och hans första fru Lena de Geer avstod från att ha glas, porslin och bestick. Att äga saker som porslin, glas och bestick var nämligen borgerligt och därför åt de kallskuret på papperstallrikar och med plastbestick. På ett enormt foto från ett hörn i parets kök såg man att väggen var klädd med textilier i knalliga färger, gladmålade gamla stolar att sitta på och med grönsaker, frukt och kallskuret direkt på bordet.
Det här var ju under perioden från början av 60-talet som vi benämner som slit-och-släng-epoken. Den perioden känns ju vansinnigt idag och jag associerade genast till obekväma papperstrosor och osköna papperslakan som jag hade med på en resa som 13-åring. Är du så gammal att du själv minns slit och släng?

Tyvärr har utställningen haft sin sista dag men vi var glada att vi hann se allt och resten av huset också! .

Lev väl och blomstra/Agneta