En dag, ganska nyligen, skulle jag ta bort en uniformsklädd och medaljförsedd man som ville bli vän med mig på FB. Då hände detta: Jag tittade upp från processen med pekfingret redo att neka vänskap.
Det ska man absolut inte göra! Ha pekfingret i luften så där, menar jag. Dumma mig, nä, man ska inte titta upp och samtala med någon, med pekfingret i luften ovanför mobilen med ett pyttelitet avstånd mellan att acceptera och neka. På något sätt så blev pekfingret utan styrning och… Snabbt som sjutton hade jag plötsligt en karl, förmodligen med fejkad identitet, i mobilen som frågade på engelska hur jag mådde… Hade väl inte han med att göra! Han är förstås raderad nu och alla de andra gubbarna som frågat efter vänskap i strid ström – jag tror det är samma människa som vill reta mig… Bild på trevlig gubbe med hund, flintskallig man med litet barn, fryntlig man bland mahognymöbler, äldre man i ljus kostym, några i uniformer…PUST.

För några dagar sedan tänkte jag på sången om kungens lilla piga som vi sjöng i skolan när jag var barn. Ni vet den som börjar I kungens granna slotts stora, stora, stora kök där fann en liten, liten, liten piga…  Om du inte alls känner igen sången så är du förmodligen yngre än jag eller så har du gått i skola i ett annat land.

Vårt hus är ganska litet och det skulle bara snabbstädas och jag hade inte alls lika mycket att stå i som den stackars lilla pigan. Ändå tror jag att vi har något gemensamt hon och jag!
Jag hämtade dammsugaren i vårt trekantiga städskåp. Dammsög snabbt bottenvåningen och så gästrummet lite mer noga. När jag kom till vinterträdgården såg jag mängder av uttorkade insekter på fönsterbrädena. Jag tog av munstycket och förde röret, fullt insug, runt krukorna för att få med alla flugor och kryp som dött av värmeslag.
Under en liten sekund så såg jag bort mot dörren som stod öppen mot trädgården, en katt gick förbi där ute, och jag höjde tydligen röret lite för högt upp. Jag hörde ett FFFLLLäRRRP och där hängde en liten pelargon med sin första blomma rakt in i dammsugarröret. Jorden som följt med upp ur krukan låg nu fiftyfifty på fönsterbänken och golvet. Väl utspritt och fördelat…
Kungens lilla piga var ju på ett strålande humör och tydligen så även jag. Ett gapskratt undslapp mig, vad skönt att kunna skratta åt sig själv!
Ett gott råd: Om du nödvändigtvis måste dammsuga pelargonerna ska du se till att du har vattnat dem i förväg! Fuktig jord håller plantan kvar i krukan. Minska också på sugkraften så funkar det galant!

En av sommarens varma dagar gick vi en skön promenad längs med havet och såg det här trevliga meddelandet! Varsågoda! Sitt ner och njut av vår fina utsikt. Fantastiskt gulligt och vänligt av soffägarna…men sittandes såg man inte särskilt mycket av havet. Men tanken var god och man hörde ju vågskvalpet tydligt.

Vännerna hade sin hund med sig  och så kom vi fram till den här skylten utmed samma väg. Ett budskap som man nog har försökt göra mjukare.
En rad associationer sattes igång och jag minns bara några få…

Öppna gärna dagis men inte vid vår gata! Klart de flyr kriget men de ska inte bo här! Gärna behandlingshem men inte här hos oss!

En man som just hade lärt sig lite svenska, öppnade ett enkelt gatukök. Det var en bedrift bara det! När han hade haft öppet några dagar så kändes det bra och ibland fick han hjälp av kunderna med ord och uttal. Allt flöt på och trots att han inte förstod allt så fungerade det.
Så kom det en ny kund och framförde sin beställning:
-En varmkorv med bröd, tack!
-Vill du ha senap?
– Mycket lite.
Kunden fick vänta en liten stund för nu hade gatuköksägaren bryderi. Han förstod inte riktigt den där motsägelsen men tog fasta på det första ordet mycket och lade på ordentligt med senap på korven.
Kunden tittade på sin korv och den tjocka strängen senap och fick sen en djup rynka mellan ögonen.

-Eeeh, är inte det här lite mycket?
-?

Så där är det med vårt språk. Man kan lägga fokus på olika ställen och nyansera men inte förrän man förstår vad man gör eller hör går det bra!
Min ordföljd är en följd av ord som nu tar slut i värmen! /Agneta

–

Som vi har fantiserat och längtat efter Medhavsklimat! Nektarinbilden är från en trädgård ute på Österlen, plantan står mot en husvägg i skyddad läge och med mängder av hästdynga i botten, nu i mitten av juli är de redan så här pass mogna. Vi väntar på våra egna persikor som snart är mogna, det blir 25-30 i år och nästa år kanske ännu fler!

Våra drömmar handlar om att kunna odla fikon, persikor, nektariner, aprikoser och annat som kräver ett varmare klimat än det vanliga svenska med de fyra årstidernas variation av temperatur, sol, moln och nederbörd i någon form. Hårda vindar har vi helt sorterat bort från de där dagdrömmarna.

Persikorna som gungar i vinden är våra egna.
Vi murade faktiskt upp några murar, som putsades och vitmålades, och tillsammans med ett par huskroppar samlar de in sol och värme. Värmen stannar villigt kvar och vips har vi ett Medelhavsliknande mikroklimat som skiljer sig markant från andra delar av trädgården. Nu i hettan 2018 är det nästan olidligt varmt inom detta område!

Men inte har vi fantiserat om det där bränt bruna som vi har sett på vissa platser söderut. Ändå är våra gröna ytor bruna. Som tur är har vi inga stora krävande gräsmattor. Men brunt är det!

Denna sommar är jag tacksam över att det är tung och svårbearbetad lerjord som bottnar vår trädgård. Lerjorden brukar jag inte hylla eftersom det är så otroligt tungt och jobbigt att gräva i den. Jag är också tacksam över träd som fanns från början och att vi under åren har planterat flera träd och buskar. Jag är otroligt glad att vädret var superdåligt i mars och april. Jag blev inte så sugen på att gå ut eller det gick helt enkelt inte! Jag hann inte rensa rabatterna eftersom  vi var borta en hel del i maj. När torkan nu är ett faktum inser jag att det är solklart (!) bäst med heltäckta jordytor.

Torkan fortsätter och jag vet inte när… Jo, 1955 kommer jag ihåg som en mycket torr sommar för jag var sex år och skar mig illa på en kapsyl som någon kastat i gräset. Jo, så fungerar minnet. Mamma, pappa och jag satt på en filt och fikade, det var mycket varmt och torrt i gräset och jag skuttade plötsligt iväg från filten. Vänsterfoten hamnade på en vass kapsyl och blodet sprutade och jag grät. Och 1959 var jag i Ångermanland på sommarbete, det var getingsommar och jag lärde mig simma i Ångermanälven, Ingmar Johansson blev världsmästare i boxning och det var varmt, varmt, varmt. Sommaren 1969 var jag höggravid och det var värmebölja i Stockholm. Mitt första älskade barn behagade vänta i magen lite för länge. Jag trodde jag skulle spricka för magen var stor. Det var sååå svettigt. När han väl ville ut så tog det tid och när både värkar och hjärtljud blev lite svagare så fick han hjälp ut av en sugklocka. Den sommarmorgonen kändes extra fin! En tillväxt på den familjegrenen har nog växt färdigt nu, barnbarnet Pontus med sin flickvän Jonna. Rätt granna växter som inte alls är särskilt torra!

Den långvariga torkan och hettan i år tycks inte ha något slut. Här hemma i trädgården är det glest med blommor och få rosor men ändå är det fortfarande grönt. Jag har då och då rotvattnat vissa växter eftersom här inte har varit bevattningsförbud. Ändå har jag varit  återhållsam med vårt gemensamma goda kommunala vatten,  vårt ”guld”  H2O. Jag har också tagit vara på disk- och sköljvatten i ett par månader nu. Grönskan nära köksdörren är påtaglig jämfört med andra ställen i trädgången.

Dessvärre läste jag ett oerhört provocerande inlägg från tankesmedjan Timbro om en idé att sälja ut vårt kommunala grundvatten till högst betalande som därmed skulle kapitalisera vattnet.
Detta privatägda vatten skulle alltså i sin tur säljas till folket i vårt land och tänk så bra det skulle bli… Det påstods till exempel att miljön skulle bli bättre om man bara betalade det rätta priset och tillät vinster för friskvattenägaren. Som vanligt blir följden att den som har gott om sekiner kommer att köpa sig rätten att använda hur mycket vatten som helst till sina pooler och gräsmattor.
Det påstods att avloppsnät och rörledningar kommer att skötas bättre och inte att gå sönderlika mycket om vattnet ägs privat… tänk bara på hur det gick med utförsäljningen av järnvägen! Oklarhet om ansvar leder ofta till stora och onödiga problem.
Skäms Timbro och näringslivet – artikelförfattaren måste vara snurrig och blandar potatisar med mangos på ett manipulativt sätt! HU!

Lantbrukarna har det inte lätt i år. Åkrarna var så torra under groningsperioden att många frön inte grodde. Några ynka mm regn på 2-3 månader, här i Sydskåne, sätter sina spår. Glesa är sädesfälten runt om där vi bor. Man brukar se ett vajande hav av täta ax. I år ser man marken emellan…  Djuren har svårt att hitta beten och i Skurups kommun, och säkert andra, upplåter man ängsmark till behövande djurägare.
Vill vi verkligen ha Medelhavsklimat, undrar jag. Kanske både och – men hur som helst vädret kan vi ju inte välja men på lång sikt försöka påverka.

Det kan bli riktigt tråkiga följder av torkan även om det känns ovant för oss att behöva inse det. Snart kan vi själva skörda våra persikor och glädjas åt det en liten stund. Vi är många som längtar, längtar efter en nattlig frisk regnskur. En morgon med regnvåta växter och återigen grönt gräs under våra fötter. Till sist en grann sommarkvällsbild från i förrgår. Gult gräs vid vägkanten förvandlades till guld.

Hoppas inte du lider för mycket av värmen och torkan! Själv går jag med solhatt och sekatör i värmen och dricker mycket av vårt goda vatten! /Agneta

B12 låter lite som ett bombplan från det sorgliga Vietnamkriget eller något sådant. Istället för Vietnam kan man sätta in ordet VITAMIN före B12.

Brist på vitamin B12 kan få förödande konsekvenser. B12 behövs för produktionen av röda blodkroppar, det behövs för cellernas nybildning och ämnesomsättning. Brist på B12 kan bl a ge allvarliga skador på nervsystemet.
Kroppen kan inte tillverka  vitamin B12 själv utan vi måste få det i oss via maten. Genom att äta kött, fisk, ägg och mejeriprodukter får vi i oss B12.
Vi är av naturen allätare och inte vegetarianer eller veganer som en del tror. Jag känner flera som valt att undvika animalisk föda och självklart respekterar jag deras val.  Det viktiga är att särskilt veganer måste äta kosttillskott med vitamin B12 för att inte dra på sig allvarliga skador för resten av livet.

Sent i höstas blev min brist på B12 helt uppenbar för mig. Jag hade långsamt märkt vissa förändringar i känslan av att vara jag. Jag menar den fysiska känslan men eftersom åren går så är det väl inte konstigt att man blir lite svag och att annat händer med kroppen.

En vinterkväll skulle jag hämta min man som var ute och åt julbord med arbetskamrater. Jag hade en längre tid haft yrsel och känt mig svag men inte klagat. Mina tår var ömma och brukade domna och ibland även fingrarna, jag tog det inte för så allvarliga problem men den här kvällen fick jag en fruktansvärd kramp i fötter och tår.

– Vad är det som händer? ropade jag rakt ut i min ensamhet. Krampen gjorde att tårna spretade uppåt. Smärtan var nästan outhärdlig. Jag försökte stampa omkring på golvet för att ”ruska liv” i fötterna. Den normala känseln försvann precis samtidigt från båda fötterna. Värst var det under fotsulorna och det tog tvärstopp precis där ett par gammaldags sockor brukar sluta en bit upp på vristen. Fötterna domnade, det stack och bråkade lika mycket på den vänstra foten som den högra.

Påföljande vardag ringde jag vårdcentralen och fick ganska snabbt tid till en läkare. Han frågade mig lite om olika saker och jag fick gå till laboratoriet. Efter provtagning och kort väntan på svar fick jag veta att några blodvärden var dåliga.

– Du har blodbrist och behöver B12, sa doktorn, du kan välja tablettform eller injektion.
– Vilket är det effektivaste? frågade jag fast jag egentligen förstod vad svaret skulle bli.

Jag fick receptet och hämtade snart min kartong med ampuller på apoteket och har just nu fått den tredje sprutan av distriktssköterskan. Var tredje månad tar jag en ampull till vårdcentralen och får en injektion. Rättar: Nu på våren 2022 får jag sprutan med B 12 lite oftare, var tionde vecka.

Vilken lycka att bo i ett land där man kan lösa ett ganska vanligt åldersproblem så pass enkelt! Om inte bristen på B12 upptäcks i tid så kan skadorna bli bestående. Då kan det till exempel handla om svåra nervskador.
Nu när jag har börjat få sprutorna lite tätare hoppas jag slippa känna mig seg och konstig, att tårna gör ont och att yrseln kommer tillbaka. Jag har inte utforskat allt på nätet om B12 men det finns massor av kunskap att hämta där. Jag hade verkligen ingen aning om att man kunde få brist på något trots att man äter rätt typ av balanserad kost. Det beror på en försämring av mag- tarmsystemet som kan komma med att man åldras. En relativt vanlig åkomma bland äldre människor helt enkelt.

Någonstans läste jag att var femte person över 70 år har någon form av B12-brist. Nu vet jag vad det var som förorsakat mig en del problem. Det kan ha pågått en längre tid och jag hade bara tänkt att det hörde till det normala åldrandet. Kanske ska du kontrollera dina värden, även om du är yngre, det är lätt som en plätt med ett vanligt blodprov! / Agneta

PS Handfatsvasen har olika blommor hela året. Så här års går jag ut i trädgården och plockar något. På vintern botaniserar jag oftast inomhus, nyper av gröna blad och rar stänglar från blommande krukväxter eller några kvistar utifrån. Lev väl och blomstra!/Agneta