Pyttipannadags! Lite rester från tidigare upplevda kulturyttringar. Det är sånt som knoppen behöver! Man frågar sig ibland vad som är konst. Inte bara insmickrande eller dekorativa verk är mitt svar. Det här fotot får en ju att undra, vad är nu detta för något!? Små målade träsaker på hyllor i långa rader. Ingen lik den andra. Många fler hyllor än den som man ser här och så en skylt där det bland annat stod att antalet var 17 000.

En för varje ensamkommande barn/ungdom från Afghanistan…många var det och jag börjar genast fundera på hur många som har fått nytt hopp om ett bättre liv. Finns de som har det bra eller åtminstone ganska bra? Sover några i källare, i tunnlar eller ligger utomhus för att de inte ”omfattas av den så kallade gymnsielagen” och har fyllt 18 och därför inte längre automatiskt får bo kvar och… kanske dras in i den undre världen som erbjuder sina skitiga och farliga alternativ.
Det här var en av de utställningar som såg vi på Gallerinatten i Malmö tidigt i höstas. Vi passade på att fira en 70-årig vän, vi var ett gäng som travade runt mellan gallerier och olika konsthantverkare tillsammans med många andra glada och nyfikna människor. Med hemlig post hade Hasse fått små mystiska bilder och meddelande. Delar av en Millesstaty, en skylt, en helhet. Det sista meddelandet angav tid och plats för ett möte och där smög vi fram ur buskagen med bubbel och tilltugg. Så efter en riklig och smaklig gemensam måltid på en restaurang i närheten började den härliga Gallerinatten.

Det bjöds på upplysta innegårdar och ställen man aldrig annars ser i staden. Vi smakade på vin och tilltugg och styrde kosan dit festföremålet önskade gå! Ibland ner i underliga källare med icke direkt barnvänliga märkligheter, hahaha, vi visste ju inte precis vad de hade för sig bakom draperiet… Med överraskande spänstiga ben gick Hasse först  med sin Lena och vi efter för att hitta fler upplevelser för såväl ögon som öron!

Redan i mitten av september hade vi gått en hel annan runda i Malmö. Då bjöd staden på Malmö by light. Ljussatta stadsmiljöer, bildprojektioner, tillfälliga installationer och olika skojiga saker för barn som att försöka springa ikapp ljuset eller få möjlighet att styra ljus upp mot stjärnorna. Rädd att gå i Malmö? Nej, faktiskt aldrig.

I Malmö finns vackra parker, kanaler och Öresund plaskande mot kajerna och man hittar både små och stora pärlor bara man har ögonen öppna.

Jag har en dansk och mycket klok väninna som jag tyvärr träffar alldeles för sällan. Eftersom vi bor ca tio mil från varandra brukar vi försöka träffas lite mitt emellan i Lund, Malmö eller så. Ibland gör vi besök i Helsingborg eller i hennes Köpenhamn. Ofta gör vi något kulturellt, äter en bit och snackar om de viktiga sakerna! Nja, inte vad som finns på den libanesiska tallriken, se nere, utan mer politik och djuplodande om varför man gör som man gör som människa. Knoppen behöver mycket mer sånt inte bara fluff och skvaller.
I Helsingborg finns en finfin trädslinga som bjuder sköna vyer och så får man massor kunskap på kuppen! Vi har halva kvar att promenera en vacker vårdag, kanske.

SONY DSC

SONY DSC

I Köpenhamn finns det utställningar och mysiga matställen i parti och minut! Knoppen behöver som kroppen lite mat ibland! Vilken tur!

Knoppen kan behöva lite knäpp och härlig teater på en liten scen på Söder i Stockholm. Scenografin satte absolut djupast spår om jag ska vara alldeles ärlig – men pjäsens innehåll sjönk in och har med tiden bleknat – trots att jag tyckte om det som upplevelse.

Här nere ser du mig med gamle vännen från ungdomens dagar. Inte den målade på skåpdörrarna utan mannen till höger av kött och blod! Kultur är inte bara att bevara det gamla som redan finns på muséer. Vi är många skapande människor som vill utveckla, göra om, lägga till och hitta nya vägar utan att behöva leva på det. Vi kan vara kreativa och komma på lösningar på problem. Man behöver inte heller bli ett namn utan skapar av tvång, glädje och lust och på olika sätt.
Alla barn, jag menar verkligen ALLA barn måste få möjlighet till detta både i skolan och på fritiden slöjd, musik, bild, idrott, dans, teater… Kultur är nämligen något livsviktigt!

Så nu är det mellan helger, 2018 är snart över och 2019 kommer oavsett hur vi tänker och gör. Tills dess ger jag dig en klimatsmart julklapp på kinden./Agneta

Redan i januari bokade min söta och pigga svägerska, Åsa, plats för fyra på ett litet mysigt lägenhetshotell, mycket centralt beläget, i Hansastaden Lybeck.

Vi var med på noterna att där fira hennes 60-årsdag i slutet av november. Månaderna gick och ju närmare avresedagen kom desto mer noga planerades allt. Ordentlig picknicklunch för resan, frukostmat och grejer, bubbel, glas och tilltugg, allt man kan behöva för en lyckad resa och ett fint firande.
Nja, inte planerades det av oss precis – bara några dagar före avresan bröt våra eländiga förkylningar ut. Vi var glada att vi orkade packa och att vi hade ordnat en present.

Redan från början fick vi rådet att koka en dunderdryck på ingefära, lime och honung.

Så det gjorde vi och drack en dunderkopp varje timme utom när vi sov. För nu skulle vi bli friska så fort som det bara gick. Jag tänkte: När vi sticker iväg så är vi bra eller i alla fall nästan bra! Vi hade ju ingen feber så saken skulle snart vara biff!

Avresedagen kom. Vi hade precis fått vår sju år gamla bil lagad så den var i mycket gott skick. Men det var inte vi. Bara vi fick vila lite till och ta hostmedicin så skulle… Vi låg mer eller mindre utslagna i det rymliga baksätet medan jubilarens man Peter var chaufför.  När vi är framme är vi så klart bättre, sa vi till varandra! Vi checkade in med hjälp av en glad granne. Frisk luft behövdes och vi tog en mycket kort runda i en julpyntad stad medan kvällsljuset föll.

Mysiga Lybeck som laddat upp för julmarknad och förberett för invasion. Stan var knökfull med folk från alla håll och kanter. Det var juldekorerat överallt, ett stort upplyst Pariserhjul var uppsatt på ett torg, pynt, småsaker och mat langades överallt ur små bruna stugor på många av de upplysta gatorna. Det var smågranar, stjärnor, lyktor, girlanger och lampor och… men vi orkade inte så långt utan gick hem och skålade i bubbel för 60-åringen. Skååål och hurraaaa, Åsa!

Där satt Åsa och glittrade med sina vackra ögon och om jag minns rätt så försökte vi se pigga ut. Vi skulle bara hitta en bra restaurang som passade jubilaren. En viss rekognosering hade visat att det var svårt att hitta bord för fyra denna kväll…

Vi hade tur! Åsa kvittrade och Peter jublade, vi var alla glada att—!
Hemifrån vårt ställe på Engelsgrube till den trevliga och mysiga italienaren var det ungefär 200 meter. Fantastisk härligt och inbjudande ställe, riktigt god mat, goda viner och trevligt bemötande! Jag åt smulor av kökets ”treat” men såg de andra njuta! (Om du har försökt att se trevlig och intresserad ut medan hela kroppen är i upplösningstillstånd så vet du hur jag mådde. Kanske hade den effektiva hostmedicinen C påverkat min mage, inte vet jag men…)
Just då var min man i alla fall lite piggare, det var tur. Det var ju ändå födelsedagsmiddag för hans syster och jag ville inte förstöra allt. Jag hängde över bordet och min tallrik, tvingade i mig en enda ynka tugga. Svalde och ”allt” ville genast upp… men man kräks absolut inte på en fin restaurang. Spände hela min kropp medan de andra åt och min mat kallnade. Sen vacklade jag ut i friska luften och fick sällskap av min käresta. Bedrövad, å, vilken barlast jag var men visste att Å o P inte tänkte så. Nu kunde de njuta utan att ha en hängbjörk vid bordet.

Till och från blev vi gradvis lite bättre. Det fanns fantastiskt mycket att se i staden. Härlig arkitektur, roliga och annorlunda affärer, härliga ställen att intaga mat och dryck på och …  det blev helt enkelt så bra det kunde bli!

Efter första natten hemma kan jag säga att jag inte är helt okej ännu – men det går åt rätt håll. Det är decemberförmiddag och fönstret står öppet mot Östersjön och kanske Lybeck medan solen skiner.

Tack, Åsa och Peter för allt ni ordnade, vi gör om Lybeck vid tillfälle!

Hetsa inte i advent och drick varmt!/ Agneta