Tänk om man alldeles ohämmat skulle kunna skapa möten mellan människor genom att få till ett mingel över tid och lust och helt utan rim och fason! Jag som äger en imaginär gungstol ordnar resolut ett litet mingelsammelsurium!

Systrarna här nere är mina barnbarn Rebecka och Sara, 2006,  nu är de unga vuxna. Strax efter barndomsgrimaserandet ska de möta den fascinerande Tasha Tudor (1915-2008).

Jag har bjudit in henne till min trädgård eftersom hon så gärna  ville klä flickorna i romantiska vita kläder och sedan sitta bland mina rosor och teckna flickor bland rosor. Hon är vänlig, bestämd och vet precis vilka linjer hon behöver, man vill knappt säga pip!
Jag njuter av att se henne i arbete och passar på att få tips till trädgården, hennes trädgård har ju sedan länge varit mitt källvatten där jag släcker törst och hämtar inspiration.

– Guldvatten, hävdar hon, är däremot det bästa tipset för en prunkande trädgård. Rebecka som nu har ett nyväckt trädgårdsintresse lyssnar också intresserad. Jag förklarar snabbt vad guldvatten är. Sara tittar fascinerat på de speciella kläder som den gamla damen har på sig och frågar nyfiket. Kläderna är av ett slags  lantligt snitt från tidigare århundraden. Småblommig klänning i blått med förkläde i ett annat blått mönstrat tyg passar precis då det är blåbärstider på gång…ingenting är slumpartat eller en chansning – det är är noga utvalt.

Kanske är det här en av anledningarna till att Sara nu mer syr och ordnar med passande kläder till medeltidsrollspel som kräver såna utstyrslar…vem vet varifrån en ung människas impulser kommer?

De gamla kvinnan lever sin konst; genom trädgård, klädstil, sina böcker och fina illustrationer. Hon tecknar av töserna innan vi fyra långsamt dricker te tillsammans. Den spensliga lilla människan måste snart åka hem till sina djur och trädgården i Vermont. Vilket makalöst möte!  Jag frågar naturligtvis om jag får visa bilder ur boken här i mitt blogginlägg.  – Ja, men det måste synas att det är ur boken och framsidan ska synas med  textförfattarens och fotografens respektive namn! Det här är en bestämd men vänlig dam, som vet hur en slipsten ska dras, och jag önskar att jag kunde ha henne länge, länge i min trädgård men hon avböjer en kopp te till.

 

Mitt näst äldste barnbarn Pontus, årsbarn med Rebecka,  jobbar hårt för att hitta en bra framåtriktning och rätt i den tuffa konkurrensen i artistvärlden.  När han var 14 år och såg en musikal i London sa han: – En dag står jag där!

Här är han i ett avslutande nummer i ‘Cabarevy 2016’ från en föreställning på Wendelsbergs folkhögskola i Mölndal, där han gick  en tvåårig utbildning och nu är han på väg vidare. Till hans hjälp och utveckling har jag lyckats att bjuda hit Fred Astair (1899-1987), steppvirtuosen, som ska ge den unge mannen särskilda tips om vikten av träning och så själva dansen. FA delar gärna sina kunskaper med nya förmågor  och han har med sig en riktigt bra sångpedagog också säger han till mig i telefonen.
– Ni får sitta i Kråkvinkeln, säger jag. – The Crow Angle, what’s that? Jag slår nervöst i ordlistan:  – The country town, säger jag trevande. – Sounds nice!  I’ll wait for the young man at the railway station… Allt är underkontroll. Pontus kommer att bli hämtad och glatt överraskad – hur som helst allt flyter på! Jag dukar ut använda vinglas efter några som har suttit i Kråkvikeln och gjort slut på vinet! Sen fixar jag fika, drinkar och tillbehör; nötter, fruktfat och choklad och hoppas det bästa också inför den här träffen.

Jag såg nyss de här två sitta på verandan och äta i kvällssolen!  Otroligt men, jo, så var det!

Från början lite blygt och trevande men sen…äntligen jämnåriga och samspelta är de glada att få mötas en sån fin sommardag och påminna varandra lite om framtidsdrömmar och en del bortglömda gamla minnen! – Inte trodde jag att det skulle bli Skåne, säger den ena. -Nä, inte jag heller, svarar den andra.
Det ruskiga i världen tränger sig på genom radions nyheter. De ignorerar radion, de måste anstränga sig för att förtränga vad de nyss har hört, nyheterna är viktiga men just nu vill de stanna där de är i tankarna. De skrattar sedan gott åt de tokiga sakerna som båda samtidigt har varit med om! Exakt samma händelser men ibland med totalt olika perspektiv! Nu och då är förvillande. Det dråpliga förstärker minnet! De går knappt att sluta prata. Kvällen blir sen eftersom det ena minnet ger det andra och de pratar tills sömnen kräver sitt till slut.

Det sista jag tänker den här dagen: Jag gör om det igen! A

Längtans blå blomma är ett uttryck; blomman heter Browallia speciosa, praktbrowallia och den är jag inte särskilt bekant med – men LÄNGTAN känner vi  igen!

Man längtar efter en god vän man inte har sett på länge, man längtar till Italien, Haväng eller en speciell skogsglänta. Man längtar att få dricka en kopp varmt te när halsen rosslar, efter en lycklig stund men familjen, man längtar också efter den sten där barn man lekt, längtar efter ett dopp i havet eller en bit mat om man är hungrig och lite sol efter allt regn, ja, och regn efter all torka. Man längtar hem om man måste vara borta och längtar bort om man tvingas vara hemma.

Så finns längtan efter våren, att den svällande knoppen ska slå ut, eller lugnet efter stormen och ljuset. Man längtar efter den man inte kan få, sin käresta eller någon annan som inte är mer. Så mycket längtan det finns i oss människor! Jag vet att det tillhör livet för alla och att längtan mestadels är positiv och kan vara en fin drivkraft. Men jösses vad man kan falla djupt om man inte kan hantera sin längtan. Litteratur, musik och andra kulturyttringar är fulla med såna berättelser – en del förgörande för dem som längtar så att det gör ont.

Jag längtar just nu mest efter Carl Victor! Lekar, spel och skattjakter står på paus och vi har lagt vårt hotellprojekt på hyllan och vi har vårt matprogram ”Victors och farmors kök” på is. Så får vi se om vi tar upp något eller allt när vi åter bor i samma land om ett år eller så!
Några små knep för att hålla längtan på lagom plats är ju naturligtvis att leta upp trevliga och roliga minnen. Här är t.ex några inspelningar vi gjorde i vintras inför matlagningsprogrammet. Jag har inte redigerat och Victor improviserar efter det att vi har kommit överens om vad vi skulle laga för mat den här gången när vi var hemma hos honom. Själva matlagningen har vi inte spelat in men sker inför en ”kamera” som vi växelvis pratar till vår  TV-publik genom. Då berättar vi vad vi gör hela tiden, läser och förklarar recept, visar knep i köket, ger tips och idéer till tittarna… Det här är två trailer inför ett av programmen:

Längtans-svall som går höga kan man drabbas hårt av. De kan vara tärande men än så länge så har min längtan hållits på uthärdlig nivå. Video-chatt, Wordfeud och Facebook bygger länkar och ger mig bilder och röster som lugnar.

Jag tror det är bra att se fram emot möten med mina övriga barnbarn (det är underbart att få samtal och besök från dem: –Det var längesedan vi träffades farmor! – Är du hemma mormor, jag vill komma nästa vecka! – Hur ska jag göra nu med min trädgård, mormor?) De är alla unga vuxna och på väg i livet men jag vet att jag är välkommen att störa dem ibland! Jag hoppas att jag får fler tillfällen att också träffa mitt barnbarnsbarn Lovisa… så jag lär känna henne lite bättre. Jag blir ju inte yngre som man brukar säga och fortfarande orkar jag nog. Mamma lokförare kanske behöver lite hjälp nån gång! De är just nu och hälsar på morfar A och morbror CV i södra Thailand!
Vi har inget sånt vi kallar förpliktelser gentemot varandra men var gång man träffas så blir det en sann glädje! Snart, snart ska jag åka till min dotter på Öland och träffa hennes familj! Det blir roligt och något att se fram emot!

Jag ska skriva mycket i höst, håller på med något som gör mig uppslukad, vi får se hur det blir! Upplägget med idéer och fotomaterial är i princip klart och  ett kapitel är provskrivet…

Jag har min käre gubbe, trädgårdens tillfällen till arbete och vila, träningen på F&S som inte ska försummas, utflykter, vävstugan väntar och stickcaféet, läsningen, träffar med alla trevliga människor jag känner! I oktober ska jag vara fostermatte till Pricken, en dansk-skånsk gårdshund, i flera veckor, det kommer nog att kräva lite extra av mig.

Jag ska helt enkelt försöka längta lagom!/A

 

 

 

 

Lilla bokklubben består av fyra läsglada litteraturälskare som är eller har varit lärare, förutom jag själv så är det Gunilla, Kersti och Maria. De andra som var med tidigare tyckte kanske att vi valde för svåra eller konstiga böcker eller så var det nog mer så att jobbet tog för mycket kraft. Tänk att inte ha ork att läsa eller tid för boksamtal! Vi har läst ihop i många år och de är välkomna tillbaka när de vill. Umgänget och boksamtalet börjar alltid med att vi äter och pratar om det som faller oss in. Senast var vi hos mig och vi satt i Kråkvinkeln och jag serverade krämig risotto rakt ur traktörpannan men alla fick var sin äggula i en äggkopp att hälla över den egna portionen. Det blev verkligen gott!

Till detta möte hade var och en läst sin egenvalda sommarlitteratur. Det tillhör ovanligheterna men ibland gör vi så och presenterar helt enkelt vad vi har läst för varandra. Oftast har vi läst samma bok och då blir det ett annat sorts samtal. Det är utvecklande för den egna uppfattningsförmågan att diskutera våra olika upplevelser och gemensamt analysera innehåll och författarens språk. Man får syn på saker som någon annan uppfattat. Givande! Jag kan tänka: måste läsa boken en gång till med de här nya insikterna – det blir aldrig av tyvärr. Men rikare känner jag mig varje gång!
Nu när vi hade njutit av mat, prat och citronvatten skulle litteratursamtalet äntligen komma igång och vid det momentet blir alla, varje gång, lite ivriga och böcker och tidningsklipp, läsplattor och anteckningar plockas fram. Det är lite förväntan i luften…

När jag hör ordet sommarlitteratur så tänker jag på ljusa sommarkvällar och lässtunder i fåtöljen eller sköna lata eftermiddagar i hängmattan med en bra lättläst bok. En bok som inte kräver för mycket tankeverksamhet men ändå inte är fjantig eller förutsägbar. Förr tänkte jag om vintrarna att jag under kommande sommar skulle hinna läsa alla bra böcker jag hörde talas om och bladvändarna skulle helst läsas i hängmattan. Inte hann jag läsa allt men bra många fler titlar än jag läser nu för tiden.

Jag läser helst litteratur på min lilla Letto eftersom jag har koncentrationssvårigheter och tycker att det går lättare att vara i texten på läsplattan än i en bok, som lockar till att bläddra och hoppa lite fram och tillbaka i texten, men nu i sommar har jag faktiskt läst två fysiska böcker. Jag är glad för det och den första var en lättläst bladvändare; ‘Det goda inom dig’ skriven av Linda Olssons som jag aldrig läst något av tidigare. En kvinna bosätter sig på en öde strand hon är läkare och bor i ett nytt land, hennes svåra barndom berättas i tredje person men nutiden i ett nytt land i första… nej, läs den själv! Den andra boken- en underbar barnbok med flera hisnande djup, om man så vill, som med fördel kan avnjutas även av vuxna människor. Lotta Olsson har skrivit poetiskt, berörande och roligt, Olof Landström har illustrerat på sitt underbara, humoristiska och karaktäristiska sätt. Big bang, evolutionen och livets olika perspektiv…läs den och njut bilderna!

Vilken pytt-i-panna av böcker alltifrån den nigerianske Nuruddin Farahs ”Kartor”om en liten pojke som kartlägger sitt liv  och som Kersti berättade så inlevelsefullt om, till ”Kokbok” av Alice B Toklas (hon som hängde ihop med Gertrude Stein). Vi skrattar alltid mycket på våra träffar men stort allvar uppstår också ibland. När Maria säger att hon är så trött på religionen i dessa tider så säger hon det med emfas och vi lystrar till lite extra. Hon har hittat en bok av Sam Harris som är amerikansk författare, filosof och hjärnforskare. Hans grundläggande fråga är ”hör andlighet endast religionen till” och hans svar är ett tydligt nej. Jag som är uppväxt i ett ateistiskt hem men ofta har sagt att jag ändå känner en sorts andlighet blev nyfiken. Det är förvisso en fysisk bok men jag får ha den länge och tänkte försöka läsa den i stunder av koncentration. Boken heter ”Upplyst meditation” och det jag tycker verkar lite skumt är författarens inställning till droger. Vi får se om jag kommer in i den. Jag har kommit till sidan 14… rapport kan dyka upp senare.

I alla fall fick jag dagen efteråt ett roligt mejl från Gunilla som hade ”haft kontakt” med Alice B. Toklas som gärna ville ha receptet på risotton, om nu Gunilla kunde vidarebefordra det, så att Alice  skulle kunna servera rätten till Gertrude S. Naturligtvis fotade jag receptet som var ur en liten reklambroschyr för olivolja. Man vill ju gärna hjälpa de trevliga damerna!

Farväl, ja, det var det jobbiga också. För lite mer än två veckor sedan var det dags att ta farväl av min käre son med familj. En ny horisont lockade och då han fick ett jobberbjudande i södra Thailand så bestämde de sig och skrev kontrakt på ett år. Min sonhustru är från Laos så för henne blir det nu möjlighet att träffa släkt och vänner lite mer. Och så Victor som ska börja i andra klass och som jag brukar ha så roligt med…det blir många nya vyer och situationer för en nyfiken åttaåring!
Om ett drygt halvår åker vi ner och hälsar på om inte situationen blir sämre i landet – ni kan ju bara gissa hur oroliga vi blev här hemma när nyheterna kom. De befinner sig i just den där södra delen där sprängdåden skedde. Vi vet ju inte i vilket syfte det skedde men oskyldiga människor drabbas alltid. En vän skrev till mig: ”Fy, saknar ord för sådan ondska.”

Men vi håller kontakt via video-chatt, Wordfeud och Facebook! Men det är ändå tomt. Hur ska jag klara mig utan…men se så förväntansfulla de ser ut! Jag ville inte göra den här stunden tung utan vi kramades, vinkade och med stora leenden for de ner till perrongen för avfärd till Kastrup.

 

Nästa blogginlägg kommer att innehålla lite videosnuttar och jag tänker berätta hur jag håller oro och längtan på plats! Hur gör du?

Att titta på månen är inte så dumt! Samma måne här som där!/A

 

Det är måndag den 8 augusti 2016 och jag försöker sammanfatta det här projektet som vi har jobbat med i ett par år. Det kommer inte att bli totalklart i år heller som vi hade hoppats men det tar vi med ro. De viktigaste funktionerna är på plats så varför hetsa?
Ett fönster i husets lilla ovanvåning är öppet mot sommaren och i det nya uterummet Kråkvinkeln glänser glasmosaiken olika. Allt beror på ljuset!

Nej, nej, det skulle inte bli någon bad-damm i vår trädgård. Men visst, det hade blivit vackert, så vackert. Ett smycke, en lunga, ett paradis… Jag har fortfarande en bild i huvudet men den får bli kvar där. Jag är fullt nöjd och glad men utvecklingen blev oväntad! Vi hittade flera berättelser om misslyckade och igenslammade bad-dammar som inte skötts efter ordning och vi insåg att skötseln i framtiden på alla sätt skulle kräva för mycket av oss. Så vi ältade inte detta vidare men funderade mycket på vad vi skulle göra med vår nyvunna solbelysta yta längst upp på tomten! De fällda träden gick inte att resa igen.
Trots att vi faktiskt egentligen har tröttnat på de där stora trädgårdsmässorna, som också är pryl- kläd- hus- och villamässor, så åkte vi till Malmö en dag i mars 2015 för att känna in den kommande säsongen…och gick ut därifrån med en beställning på ett stort spabad för sju personer! Vi hade ju redan ett banklån…men att vi ville ha ett sånt spabad visste vi inte och vi hade aldrig  någonsin pratat om något liknande. Något som absolut inte var vackert och alls inte renades biologiskt – men som man kunde använda under alla årstider, få massage av och slappna av i… och dessutom kunna göra det utomhus året runt!

Jag hade av en gammal arbetskamrat, som ofta berättade om den familjens varma spabad under stjärnorna, fått höra hur rogivande och skönt det var. Hur middagar med vänner kunde avslutas med ett varmt bad. Jag tror det tilltalade mig det där att vara varm om kroppen men sval om knoppen och bada under stjärnorna och min man som alls inte gillar kallt vatten verkade mycket nöjd och glad. Baljan skulle levereras i augusti och driften måste igång före vintern så inget stod ute och frös sönder. Ingen tid att spilla alltså!

Nu behövdes nya tag; planering, byggbudget, stubbortdragning, grävning, inköp av diverse byggmateriel och det innebar prisjämförelser, kvalitetsavvägning, besök på byggvaruhus, brädgårdar och inspirationsställen mm. I april grävdes det för badbalja och lång mur och sidor på det uterum som vi sen kom att kalla Kråkvinkeln. Vi skrev långa listor vad som behövde göras, beställas och fixas inför leveransen av själva baljan. Vi byggde så länge det var möjligt under hösten 2015 efter badpremiären i oktober. Vilken känsla!

Vi ska plantera klätterväxter, helst vintergröna sådana, på utsidan av muren, när också den sidan är putsad, här stod ju en ”mur av slygrönt” och höga pilar tidigare. Det kommer att se bättre ut på långt håll då! Någon plantering lär vi inte hinna med i år, tror vi.

Några vänner och min son, han med skruvtvingen 🙂  har hjälpt till några gånger men annars har min man byggt allt själv. Jag är hans allra största beundrare eftersom allt han gör blir noga och fint gjort. Jag är aktiv när det gäller planering, val av material och liknande men jag kan inte såga rakt, spikarna kroknar, måtten blir fel och…! Ett estetisk sinnelag äger jag och har ganska bestämda åsikter om vad jag tycker är tilltalande och hur jag skulle vilja ha det. Vi enas alltid efter givande diskussioner. Det är så roligt!
Innan Kråkvinkeln var färdiginredd så var det många timmars letande efter de rätta möblerna till de rätta priserna. Vi har handlat både på nätet och i affärer och ofta när det har varit nedsatta priser. Den vackra glasmosaiken Pearl Rainbow från Höganäs var inte gratis, kan jag berätta, men frostsäker och så vacker!  Det skimrar och glänser där ljuset faller annars ser det svart ut. Ljuset kommer från alla håll!

Stallfönstren i järn är nytillverkade efter gammal skånsk förlaga och säljs utan glas. Se flera modeller i andra fotomontaget här ovan. De kommer från Qvesarum som ligger nära Flyinge här i Skåne. Nu är fönstren förstås glasade! Bordet köpte vi på nätet så det var pirrigt innan vi hade sett det i verkligheten men det var mycket snyggt och fint. I Malmö finns det en dansk möbelfirma som heter ILVA och en Österrikisk som heter Lutz. På Lutz hittade vi de snygga svarta lamporna med hissanordningar och på ILVA köpte vi de svarta stolarna. Allt till nedsatta priser…
På motsatta insidan av Kråkvinkeln ville vi väga upp det ”stiliga” genom att leka lite mer. Glasmosaiken och de tokiga barnlamporna med det mjuka ljuset gör det lekfullt tillsammans med de sneda vinklarna. Pelargoner älskar värmen och ljuset i rummet så nu har jag burit ut fler pelargoner. Soliga sommardagar blir det väldigt varmt och då skjuts dörrarna mot spabadet upp och små vädringsfönster i stallfönstren öppnas. I bästa fall fläktar det runt lite.Det ska bli spännande att se hur temperaturen beter sig där inne i höst. Vi har skaffat en gasolkamin för sena höstsittningar…glögg med dopp kanske?!
Jag vill naturligtvis avsluta de här inläggen, med ett fjärde, med helhetsbilder av utemiljön men…vi får se när det kan bli!  Det fattas glas i den långa murdelen, putsning, markarbeten, en liten omklädningshytt och en soluppvärmd dusch, en annan vattenpost i närheten samt den så viktiga växtligheten! Vad mycket det lät! Lite blir gjort i höst och resten lugnar vi oss med!
Här har vi och många gäster haft mycket roligt denna fina sommar och vi har badat många härliga bad ända sedan i höstas; under stjärnorna, med frost i polisongerna, i stekande sol, tidiga lite disiga vårlördagar och andra gånger med snöhögar runt om!
Vi ses! Men hoppa inte över miljöbilderna här nere! /A

Sagan om Tödde och Mödde har en viss betydelse i det här inlägget. Den gamla sagan, vet ni, med skräddaren som skulle sy en rock åt kunden…
Efter förra inlägget så ångrade jag mig lite. Nej, inte dansbilderna men kanske var det rubriken eller något i texten som lovade lite för mycket. Det var ovanligt många som var inne och tittade och tyckte att det skulle bli roligt att få följa hela processen. ‘Intressant att följa.’ ‘Spännande läsning i vinter.’ ‘Aldrig hört talas om men det låter härligt.’ Ungefär så där reagerade många trots att jag avslutade inlägget så här: ” Men inte gjorde vi som vi tänkte, det blev delvis så men ändå inte!”

Vi har sagt många, många gånger att detta projekt med bad-dammen är det sista stora projektet vi kommer att genomföra. Vi är inte purfärska längre och det yttre underhållet kräver sitt. Jag syftar naturligtvis inte på oss själva utan hela vår miljö med byggnader och trädgård.  Det utsatta läget på höjden i det öppna landskapet med all sin charm betyder också perioder med riktigt hårt väder. Blästring är följden av smågrus o jord från åkrarna som fångas upp i hårda vindbyar och möter putsade väggytor och målade trädetaljer.Vi är glada när hösten,  vintern och  vårvintern är förbi och den bördiga jorden gror och blir grön igen. Då kan väder och vind härja utan att huset blir blästrat!

Sen, när det här projektet är klart, blir det bara aktuellt med småprojekt och som sagt underhåll för hela slanten, säger vi…och då skrattar folk som känner oss. Ha, ha, flinar de, ni kommer aldrig att sluta skapa tillsammans! Vi älskar verkligen att bolla idéer och planera något spännande, att gemensamt söka vägar för bästa resultat och det är det där som är så svårt att beskriva och ge liv åt. Jag ska försöka!

Min man är mycket händig och disciplinerad när det gäller att ta itu med jobb här hemma. Så här på sommaren kommer jag med svalkande drycker när det är varmt, kaffe med eller utan dopp och så förstås god mat under loppet av dagen. Däremellan ansar jag en buske, håller jag en bräda, hämtar saker, klipper och rensar i trädgården, luftar idéer och okulärbesiktigar bygget hela tiden. Om somrarna har vi många gäster och det är en bra anledning att pausa och vila och njuta lite av den vackra tiden. Som en trevlig fikagäst skämtsamt sa igår ”Det var väl skönt att vi var här idag så ni slapp jobba?” Snart är byggmästarens semester slut och då återstår bara stunder efter jobbet och helger…nåja, då blir väl allt klart nästa år! Rom byggdes inte heller på en dag sägs det!

Åter till kronologin; på sommaren 2014 röjde vi högsta delen av tomten vars hörna vetter mot sydost och hade bestämt att en sån där underbart vacker bad-damm skulle det bli. Så där högst upp  på tomten ville vi ha ljust vackert uterum.  På ena sidan skulle det bilda en slags vinkel mot den vita muren bakom växthuset och där skulle en port i trä kunna  binda ihop allt. Så där höll vi på – lääänge och mycket och tittade djupt ner i  plånboken.

Vinkeln mot växthussidan är färdig och tål att visas och heter nu mer Blå Porten precis som restaurangen på Djurgården i Stockholm. Vår port döljer ingen restaurang utan bara den fula torkställningen och kanske hindrar den en del svepande nordanvindar.

Ja, visst, kronologi var det…Mellan växthussidan och framför uterummet tänkte vi oss bad-dammen med en liten träbrygga att dingla med benen ner i vattnet från. Dammen skulle ha två raka sidor den korta mot det nya uterummet och den långa mot sidan med popplarna som skulle bort. För övrigt skulle dammen vara organiskt formad. Vi ritade på papper och hade så roligt! Det här skulle verkligen bli det oanade smycket i vår trädgård men synligt från vinterträdgården som är en del av boningshuset och naturligtvis även inifrån från växthuset.
Vi sökte upp några dammkunniga personer och pratade, skaffade broschyrer och läste, sökte på internet förstås. Vi samlade fler och fler idéer på hög och en fin sommardag 2014 körde vi ända till Önnestad,  som ligger en dryg mil NV om Kristianstad, för att försöka knyta ihop alla lösa trådar av kunskap, idéer och fantasier. Önnestad Dammcenter har några uppbyggda damm-miljöer med växter och tillbehör som vi ville se.
Vi blev införstådda med alternativ och vad man måste tänka på. Det var mycket att tänka på så att reningen fungerar på det där biologiska sättet vi önskade och jag tror att var och en av oss blev lite matta redan där – om än fortfarande gemensamt entusiastiska. Vi  satte oss i bilen och körde en sommartur runt Ivösjön med alla tankar…och räknade på summor, kubikmeter, pumpar, lavastenar, längder och vikter…och så behövde man en si och en så och…det var mycket att ta ställning till.
Den höga poppelraden med mindre och större popplar måste bort och sen så…

Min svärson Vladimir har jobbat en del med att ta ner stora träd och på hösten kom han och tog popplarna en efter en. Några av träden var enorma, de togs bit för bit. Han genomförde det svåra och farliga jobbet både säkert och galant! En tid senare satt vi hos banken och fick beviljat ett lån till projektet bad-damm. Nu skulle det äntligen bli av!

Stubbarna drogs senare bort med hjälp av en traktor. Veden ligger kapad och klar. Den ska jag klyva när pensionärsvardagen åter inträder.
Nu har vi njutit av den fantastiska utsikten rätt lång tid och… nej, nej, åter till kronologin.
Under resten av hösten funderade vi och tänkte vi och någonting som först glänste mattades av.

Så det bidde ingen bad-damm, men vad bidde det då? Ni som har läst sagan om Tödde och Mödde vet att rocken som beställdes hos skräddaren inte blev någonting alls till slut. Inte ens en vante blev det – det bidde ingenting. Då lyfte Mödde på hatten och sa: Men TACK, då, ADJÖ, då! Och så gick han sin väg.
Näää, min gubbe har inte gått sin väg men någon  bad-damm blev det inte. Luften hade gått ur oss kan man säga! När jag nyligen frågade min man om detta sa han :
– Luften gick ur mig när jag förstod att man tvunget måste byta kubikmeterna lavastenar efter antal år och insåg vilket jobb och vilken kostnad det skulle medföra. Det blev bara för mycket.
Så vi hade ett banklån och påbörjade tankar men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig!  Det bidde alltså ingen bad-damm men jag gråter inte blod för det.
Nästa inlägg kommer att handla om Kråkvinkeln som vi kallar det nya uterummet.

Vad är egentligen en kråkvinkel?/A