Under tre vintersäsonger så har jag jobbat med en text som jag i går, söndag, skickade iväg till ett förlag. Jag vill återkomma med innehåll så småningom. Just nu njuter jag av att ha sovit precis en hel natt, har också plats för andra tankar i mitt stackars huvud och dessutom svarar jag min man på tilltal, vilket underlättar livet. Jag mår bra av ha avslutat ett självpåtaget projekt ett sånt jag länge har tänkt på.Jag har haft det både roligt och svettigt men nu satte jag PUNKT.

Denna första fria dag kunde jag avlasta min käre som i princip har haft hela markservicen alla dagar jag har skrivit. Satte en deg, körde en tvättmaskin och lagade lunchen, allt var lätt och roligt. Jag struntade i formuleringar, vägval, minnen, tidsfärg och utgångar ur knepiga situationer och allt det där. Jag tog fram en ca 15 år gammal ulltunika, och hämtade stoppgarn, lagade några små hål som jag tittat på under en längre tid. Satte på mig tunikan och tog Virginia Wolf i knät nu ska det bli andra bullar av. Det har varit svårt att hinna läsa och njuta men nu ska jag!

Lev väl och blomstra!/Agneta

När jag letade efter ett speciellt foto en dag så trillade ett litet tidningsurklipp ut ur ett kuvert. Pappa! Jag blev alldeles varm och glad – trots att det står SS på metallknappen i ”fören” på båtmössan. SS ger ju alldeles fel associationer om man inte vet att i det här fallet står det för Stockholms Spårvägar. Pappa var både konduktör och spårvagnsförare när jag var liten. Någon gång i början av sextiotalet började han köra tunnelbanan i stället.
Tyvärr är datumet bortklippt från urklippet men jag tror att det är från något av de närmaste åren innan han blev tunnelbaneförare. Rubriken var en fråga som man hade ställt till ett antal personer som man mötte på Slussen: VAD SKULLE DU GÖRA OM DU FICK ETT SKATTEFRITT ÅR?

Uttrycket ”…skulle allt vara fina fisken det…” känns som taget ur någon gammal svensk långfilm med handlingen förlagd på Södermalm men jag hör ju min pappas röst. Den med typiskt söderidiom som var alldeles äkta och alls inte tillgjort. Det låter också lite gammaldags att säga ”…skulle jag lägga mig någonstans ute i skärgården eller…” Han hade längtat hela livet men det hade inte fallit sig så!

Pappa fick aldrig något skattefritt år men bara ett par år efter detta så vann han tolv rätt på tipset och kunde köpa en skogstomt på en ö med broförbindelse! Med buss till Stavsnäs så kunde vi sedan promenera med packningen till lilla stugan som blev paradiset på jorden för snälla pappa. Där kunde han verkligen lägga sig, i egen säng, ute i skärgården…även om tomten inte var direkt sjönära så hade vi tillgång till fjärdar och öppna vatten på promenadavstånd. Evert Taube hade sommarhus på samma ö och Sjösala äng låg nära. Det fanns alltså poesi där bland ängsblommor, blåbärsris och stenhällar.

Den andra bilden är en teckning av min kusin Allan Rune Pettersson som var 14 år 1950 när teckningen förfärdigades. Jag har den i en gammal ram men tidens tand, diverse flyttar och händelser har gått hårt att det enkla pappret. Som tur är var Runes penna vass och med humor har han ritat av den trötte konduktören som då var far till fyra barn, familjen nyss utflyttad till Hökarängen vid T-banans ändstation.
Jag  gillar skyltarna i spårvagnen och  hatten på damen i sätet bredvid mannen med liten basker. Om inte Allan Rune hade blivit författare så hade han kanske kunnat göra något av sin tecknartalang.

Ett litet tidningsklipp och en 65 år gammal teckning kan plötsligt sätta igång tankarna och minnet börjar bubbla av associationer. Ja, hjälp vad jag minns en stund av skräck! Jag visste att pappa körde fyrans spårvagn just den där dagen och jag hade på svaga ben smitit ut från sjukbädden…i handen höll jag en liten plånbok i ljus plast. Där i skramlade några mynt. När jag skulle korsa Rosenlundsgatan sprang jag fort för jag såg en blå spårvagn närma sig och då hörde jag pappas typiska plingande när han såg mig…jag tappade min plånbok och såg spårvagnen köra över den. Mina kronor var böjda i vinkel av spårvagnens tyngd och plånboken var bara slamsor. Jag lommade hem igen utan godiset jag hade tänkt pigga upp mig med!

På kvällen när pappa kom fick jag en Marabou mjölkchoklad men inga bannor. Om det var han som körde eller ej har jag aldrig fått veta. I vår familj pratade man inte direkt ut om saker. Man förstod att man hade gjort fel och kände sig ändå förlåten på något sätt. (Inlägget är en repris från 2015.)

Lev väl och blomstra!/Agneta