Drar fram min imaginära gungstol då och då! Bläddrar i album eller rotar i lådor med gamla foton. På en av de där bilderna ser men tre flickor som är på sommarbete i Småland i mitten av femtiotalet. Jag sitter med pinniga ben och vita träskor och har min Gingerdocka i knät. Flickorna Nordensköld var också från Stockholm men bodde hos en gammal släkting nästgårds gamla skolan där jag bodde den sommaren.

”När jag var liten” så säger man och relaterar till sina minnen. Andra bilder dyker upp. Hur var det nu men pappa? Dök han från tio meter och blev av med sina yllebadbrallor när hans kropp klöv vattenytan och klädde av honom i ett enda elegant drag? Mamma satt på en filt med mig vid Flatenbadet i Stockholm eller var det syrran som var bebis då? Minnet flyter ihop lite för detta har andra bara berättat för mig men tänk att det fanns stickade badbrallor av ull! Vem det än var på filten med mamma så simmade pappa omkring där under vattnet och letade efter sina sjunkna blå yllebrallor. Han dröjde så länge att mamma hann bli riktigt orolig innan han hittat och ålat sig in i badbrallorna, utan att vara oanständig på något sätt, och sedan kommit upp till ytan igen med äran i behåll. Han hade ju dykt från 10 meter och då kan man ju inte komma upp och ta emot ovationerna alldeles naken!

Och hur var det med de grabbarna i Småland? Matade de verkligen en snok med snus så att den sprack? Jag var där och badade i Virboån den sommaren då jag var med min yngsta storasyster hos hennes sommarföräldrar. För mig blev det en magisk 50-talssommar med många minnen – men hur var det med snoken och snuset? Min röda cykel var med ända från Stockholm och jag fick själv cykla till ån och bada om jag ville. Jag var sju eller åtta år och ett självständigt barn så jag cyklade iväg i min blåvitrandiga klänning och badade i det lerbruna å-vattnet. Några pojkar såg snoken som simmade i vattnet och slängde upp den på land med hjälp av en käpp. Jag tyckte synd om snoken men höll mig lite på avstånd. Pojkarna var så upptagna med att hålla fast snoken hårt tryckt mot marken med en grenklyka att de glömde bort omgivningen. Jag var fascinerad av vad de höll på med och gick allt närmare men när jag såg hur de tryckte in något i snokens käft så drog jag mig undan lite. Jag hörde att de pratade om snus och ordet SPRICKA återkom. Jag hörde ”…nu börjar den spricka…” och då pinnande jag iväg på min röda cykel det snabbaste jag kunde. Ja, eller så stod jag kvar och tittade på för jag har några minnesbilder av en mörk ormkropp som fläktes upp så att ljust kött som vällde fram… eller skojar minnet och fantasin med mig? Jag är faktiskt inte säker på det där. Någonstans i mina gömmor finns i alla fall ett litet svartvitt foto där jag står vid ån med vått hår i en randig klänning, samma som på bilden här ovan, men varken pojkarna eller cykeln syns. Fotot kan förstås vara taget vid ett annat tillfälle! Det är så lätt att röra ihop allting efter så där snart 60 år. Men det är roligt att sitta i sin imaginära gungstol och minnas, eller hur?!

Jag tar fram min fina fjäderpenna som jag tuggade till efter sidensvansmåltiden häromdagen. Jag känner ett tvingande behov av att skriva om en rasande otäck upplevelse. Tiden är kommen för mig att snart föda och jag har ivrigt sökt det perfekta stället. Jag trodde att jag hade funnit det men… det gick åt skogen. Jag hittade in i varma utrymmen med mjuka saker att bygga ett rede för mig och mina små kommande blindfödda telningar. I omgivningen finns både höns och sork, i snåren härjar mumsiga småfåglar som ätit sig feta på frön och nötter och sånt som de tvåbenta bjuder dem på. Jag bara anade hur fint vi skulle ha det, mina ungar och jag!

Sen började det snart  kännas helt galet. Det var något med hela stället som störde mig. Jag ville ut o hämta lite luft och jaga lite för skojs skull men jag hittade inte ut! I en kolsvart ogästvänlig  irrgång, som faktiskt ändå doftade gott; råtta, sork och mus, kom jag sedermera in i en mycket mindre håla som jag passade på att möblera om så det blev lite mer mårdskt. Jag blev ganska nöjd, först i alla fall.

När jag inte ens kom ner till vattenhålet som jag instinktivt visste fanns där inne, under en vit skiva, så  gnagde jag hål som jag trodde ledde åt rätt håll. Och sen ett hål till och sen var jag häpnadsväckande nog inne bland det där mjuka igen. Jag möblerade om rejält i min utforskning av ställena som fanns på olika höjder.  Gnagde lite på korgar och papplådor i förbifarten.

Jag var högt och lågt och hittade plötsligt ett stråk av frisk luft och klättrade upp på några träbitar. Sen  hittade jag en öppning och trängde mig in men efter en mårdlängd tog det tvärstopp. Luften utifrån var uppfriskande men det var absolut stopp. När jag vände mig om för att fortsätta söka en väg tillbaka ut så fylldes hela mitt jag av skräck. Höga toner och otäcka ljud fyllde hela hålan som jag tidigare hade undersökt. Stickiga starka solar stacks rakt mot mitt ansikte och…

En massa tvåbenshonor sprang omkring och gav ifrån sig höga skrin och vrål. De lät som om någon tagit deras ungar ifrån dem! Så väsnades de hela tiden allihop och jag lät min doftkörtel verka. En tvåbent hona höll för nosen och sen täpptes min gång igen. Jag hörde att de ropade Roland flera gånger. Ljudet dämpades lite men jag pumpade på med mer doft. Ibland mötte jag deras nyfikna ögon för en liten stund det besvarade jag med en sprejning till.

Plötsligt hördes ordet Roland igen och slammer av hårt ljud och så kom friskluft och så en liten öppning som jag, kvickt som en iller, klämde mig genom. Jag gled ner på marken! Det kvällskalla gräset och friheten, det var friheten som väntade! Jag måste hitta en annan boning, jag är bara tvungen att ha något skyddat och mjukt…det finns kanske något i närheten! Jag skjuter in dagboken och pennan där jag förvarar dem till nästa gång

Epilog: Detta hände faktiskt i vävstugan i torsdags, (nä, men en torsdag 2015)  en dryg kilometer hemifrån, och i natt väcktes jag av tunga hasande steg i det lilla utrymmet mellan innertaket i vårt sovrum och taknocken. Hur i all sin dar…? I ett förråd med stampat jordgolv, ett före detta garage, har vi sett lite underligheter…tacka vet jag mössen!

Lev väl och blomstra!/Agneta

En slingrande väg är livet, som för mig framåt, på vägar jag planerade och visste att jag skulle gå. Den där slingrande vägen som är livet kan också fara iväg på avvikande irrfärder som leder åt ett helt annat håll. Scenariot blir oväntat och se; nya vägar öppnar sig! Jag kommer ihåg de flesta vägar som burit framåt och även de smala svårframkomliga stigarna där det inte alltid har varit så lätt. De där vägarna och stigarna samlar jag på – liksom du och alla andra, fast man kanske inte tänker på sitt liv som en stig eller  en väg  trots att det är en vanlig metafor, men för mig passar det extra fint.

Jag samlar nämligen också på vanliga vägar. Jag har alltid älskat kartor och att studera dem är ren och skär glädje och fascination. Jag har bott på ganska många platser och en karta över närområdet som visar alla stigar och vägar är en oumbärlig källa för kunskap om hur området ser ut. Jag kan slå lite rot på ett nytt ställe om jag får en översikt över det. Hur vägarna slingrar sig fram och lämnar bitar av landskapet i delar. Hur bostaden förhåller sig till omgivningen i stort. Var vatten och höjder och skogar finns i landskapet. Var fornlämningar finns, var och hur folk har tagit sig fram förr och vilka de stora vägarna är och hur de binder byar och orter samman. Jag hittar utflyktsmål, cykelvägar (för en cykel måste rulla), möjligheter till promenadrundor och… som en Nils Holgersson gör jag mina iakttagelser från ett uppifrånperspektiv.

I bilen ligger aldrig den där kartan utan bara vanliga bilvägskartor. Jag älskar att utforska vägområdet överallt där jag kör. Jag kör så ofta jag kan olika vägar till en plats från en annan plats. Här i Sydskåne är det så lätt och Söderslätt lär vara den vägtätaste delen av hela vårt avlånga land. Min man brukar säga att vi inte behöver någon GPS för jag har en inbyggd sådan. Lite verkar den har försämrats med åren… och den fungerar inget vidare i storstäder där man leds runt på olika leder! För det mesta annars hittar jag rätt med den där inre kompassen.

Efter 20 år finns det fortfarande åtskilliga vägar, på låt säga en knapp timmes bilresa hemifrån, som jag ännu inte har kört eller åkt. Ibland kör jag bara iväg och har som mål att ”samla” en sådan  vägsträcka som jag inte har kört tidigare. Jag har sett en spännande väg smita in i en skogsdunge mot ett okänt mål men aldrig kört just där. Då är jag utforskaren som långsamt låter bilen följa vägens sträckning medan jag läser av omgivningen och eventuell bebyggelse. Spanar in vattendrag och andra markörer i landskapet och försöker relatera till kartbilden över området och gissa vart vägen tar vägen…

På den slingrande väg, som är livet, så mötte jag alldeles oväntat en liten elev med grav synskada som jag skulle ha i en vanlig grundskoleklass. Därpå följde en period då jag utbildade och fördjupade mig mycket i synfrågor. Jag följde min elev i sex år och det gav mig många nya kunskaper och perspektiv. Tillsammans med en kollega i en annan stad skrev jag en bok till gagn för andra lärare i samma situation. Kollegan och jag gav oss iväg på studieresor både till Austin i Texas och Edinburgh i Skottland och samlade specifik kunskap som vi sedan var runt lite överallt i Sverige och föreläste om.

Allt det där var verkligen något jag aldrig hade planerat från början utan som bara blev.

En gång hade jag flugit från Sturup till Arlanda för att träffa min kollega i Uppsala eftersom vi skulle hålla ett föredrag för föräldrar till synskadade barn där. Jag satte mig på flygbussen till Uppsala och folk fyllde på platserna i bussen som blev ganska full. Jag minns att det var en grå dag men att jag var förväntansfull och lite pirrig inför uppgiften.

Precis när bussen ska gå kommer en stressad man med en bag i handen ombord och jag hör mycket tydligt att han frågar om han får betala med kort. Han hann aldrig ta ut några pengar inne på flygplatsen och planet från Island var försenat och han hade en tid att passa i Uppsala.

– Nej, sa busschauffören, det går inte. Du får gå av och fixa pengar och åka med nästa buss!

Den jäktade mannen med bagen sa att då skulle han missa sitt uppdrag i Uppsala.

– Inte mitt problem…

Alla i bussen hörde diskussionen och jag tror inte att jag var den enda personen som hade en extra hundring i plånboken men jag tog upp min och gav den till chauffören. Jag log mot mannen och gick tillbaka och tänkte att det är inte roligt att komma för sent. Jag kände mig lätt och glad.

Han var forskare och så lättad och tacksam. Han ville prompt ha min adress så att han kunde betala tillbaka. Jag sa förstås det enda självklara att inte behövdes det!

Där och då bestämde jag mig för att göra en god gärning varje dag. Bara för att få känna glädjen att göra något oväntat för någon som behövde hjälp på något sätt, det kunde vara smått som stort. Att hjälpa närstående med självklara saker räknade jag inte till de goda gärningarna. Det tog några veckor innan det blev integrerat med mig och det tog faktiskt ett par år innan jag berättade det för min man. Det var liksom inget jag behövde eller ens ville prata om. I september några år senare fick jag en liten propp i hjärnan och då kom jag helt av mig.

Så slingriga är vägarna onekligen och nu har jag lovat mig själv att börja med de goda gärningarna igen och jag kommer definitivt att fortsätta samla mina vägar – alla kategorier!