Med hjälp av svartvita foton har jag tidigare kommit åt tankar i min något grumliga minnesbank. Där finns mycket som kanske kan förlösas med hjälp av fotografier och en sittning i den där imaginära gungstolen. Jag gungar lugnt och mediterar lite över åren då jag var 5-6 år. Barngruppen på bilden är från 1954 och mitt kindergarten eller lekis, som jag tror att vi sa. Spana in tapeten med indianer och hästar!

De första åren av mitt liv bodde vi på Onsdagsvägen i Hökarängen. I samma trappuppgång bodde det barn på alla tre våningsplan. Sammanlagt var det minst elva barn i vår port. Två lägenheter på varje plan och Inger L. bodde mitt emot oss. Hon var ett år äldre än jag och ensambarn. Hennes mamma var hovsömmerska och det var fint, det förstod jag redan som femåring. En gång sydde hon ett sött linne i vitt sidentyg till mig, det var när jag var 6 år och Årets Lekparksprinsessa, ja, hon var ju hovsömmerska!

Inger är flickan med kort lugg och rosett i mellanraden. Hon tittar lite åt sidan och jag minns att hon var väldigt söt och hade tjockt rött hår och massor med fina fräknar.

På fotot är sexåringarna barnen i de två översta raderna. Stackars barn i mellanraden som ser ut att stå på knä! Sexåringarna skulle börja i skolan och det ville jag också göra! Just den längtan kan jag minnas, den var mycket, mycket stark!
Jag sitter med vit krage och randiga byxor på tredje plats till vänster längst fram. Eftersom jag kunde läsa, tyckte jag att jag ville följa med mina äldre kamrater men mamma tyckte att jag skulle leka ett år till. Om det var rätt eller fel är svårt att säga men första klass blev ingen hit för mig. Men det kan ha berott på andra saker.

När man kunde börja se på TV i Stockholm införskaffades en sådan förnämlig apparat inne hos Inger. Det var så spännande och jag vill minnas ett program som hette Andy Pandy som vi såg flera gånger.
I gengäld kom Inger och andra barn i nattkläder in till oss vissa kvällar för att lyssna då min mamma hittade på roliga sagor om en mus med röda snickarbyxor. Musen hette förstås Pip. Mamma var en bra berättare och det var roligt att ha flera kamrater uppkrupna på sängen för att lyssna! Mamma hittade på berättelserna vartefter och ibland lånade hon idéer ur böcker eller sagor men det fattade jag ju inte då.
På lekis blev jag kär för första gången och det var en svindlande upplevelse. Jag kan inte se att den pojken är med på fotot men jag minns tydligt hans ljusa hår och bruna ögon och mina svallande känslor.

Ett minne som jag måste ha hjälp med är detta. Hur mycket jag än fiskar efter trådar att fånga upp så är det tomt i mig, jag har väldigt lite att associera med, jag tittar får inte tag i några tankar. Året är 1955 och jag är brudnäbb då min äldsta syster gifte sig 19 år gammal. För att publicera hela fotot med brud och brudgum så vill jag ha mer kött på benen och behöver min systers medgivande.
Jag är sex år, håret är bångstyrigt men någon har fått ihop en sorts frisyr med rosetter på var sida. Frågan får gå till min syster om bröllopsfotot och nog undrar jag lite vad som finns i den där lilla flickans huvud.
Det är inget att grubbla över det vore bara kul att veta!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Så här ser landskapet ut där jag bor, det är så vackert, tycker jag. Öppet, böljande och backigt. Hemifrån ser vi Östersjön och ut till horisonten, där hav och himmel möts, är det 28 km från höjden där vårt hus ligger. Landskapet är öppet för vindar och sol och snödrev – om det numer skulle komma att bli snö någon gång.
Inte är det platt heller som jag hörde någon på radion säga för ett litet tag sen. Då började jag fundera på att det var något jag hört till och från sen jag var barn, Skåne är platt! Jag säger: På några ställen, ja, men i övrigt nej.

På stenåldern när jag gick i Nya Maria (skolan bygges i början av 1900-talet) på Södermalm i Stockholm fick vi lära oss ganska ingående om hur olika landskap såg ut. Skåne var platt, stod det i läroboken, ja, förutom alla åsarna Hallandsåsen, Södersåsen, Romelesåsen  …. som vi också fick rabbla. Vi skojade om namnen, det blev Halland-såsen, Söder-såsen och så vidare och  vi undrade hur dessa kunde smaka, Halland-såsen blev förstås Hallonsåsen och den var godast!

Jag har alltid tyckt att kartor har varit spännande. Med svajig skrivstil har jag skrivit mitt flicknamn och klass III. Man fick den i trean och hade sin kartbok, tryckt 1956, med sig genom åren och någonstans på vägen fick man ta hem den.

Vi studerade Sveriges geografi noga första året på mellanstadiet.  Jag har alltid gillat allmänbildning, som man sa om sån kunskap, när jag var barn. Det hörde till att kunna rätt många fakta om Sveriges olika landskapen; känna igen blindkartor över dem, veta var båtar byggs och var textilindustrin ligger… men sådana fakta stämmer inte idag. Jag har alltid haft lätt för det där med kartor men ska erkänna att det var lite tradigt att läsa så mycket om varje landskap.
En engelsktalande person skulle kanske kunna säga att Skåne är Sveriges breadbasket medan vi i fyran fick läsa i geografiboken att Skåne är Sveriges kornbod. Jag tänkte kanske bokstavligt på en massa röda bodar fulla med sädeskorn.

Till vänster en kornåker och höger är det mogna veteax, åkrarna är mycket stora här.

Kanske förklarade fröken Tyle i fyran i Nya Maria vad det där med kornbod betydde men det minns jag faktiskt inte. Det är ju sextio år sen men Skåne är fortfarande bördigt och bara verkligt PLATT på några ställen men i övrigt mer eller mindre kuperat.

Inget vidare fotografier från Forsakar på Linderödsåsen nära Degeberga några mil hemifrån. Härliga leder och gångstigar går genom den kuperade bokskogen. Vår närmaste ås är Romeleåsen, den sydligaste åsen, som vi ser hemifrån, en böljande höjdlinje åt norr. När man kommer upp på Stenberget, ca 185 möh, kan man vid klart väder se både Östersjön och Malmö vid Öresund. Och ska du turista i Skåne måste du… åh, det finns så mycket att se!

I sommar har jag bott här i 24 år och jag har ännu inte hunnit se allt vackert och jag är ändå en nyfiken person! Så härligt att ha mycket fint att se fram emot!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Vi har ingen vinter i år, inte än i alla fall, det är helt enkelt en enda lång regnperiod! Många gånger säger jag: Så bra för grundvattnet! Rösten börjar bli falskt glättig och jag letar efter tröst i bilder från trädgården.
Jag är ingen klimatförnekare men behöver en strategi för att klara av hur det är just nu. Sommaren 2018 var extremt lång, torr och varm. Hösten 2019 har varit extremt mild och regnig, gråmulen och blåsig.
Vår zon(1) har förändrats på de snart 25 år vi har bott här och är nu mildare. Vi hade vintrar med lite eller mycket snö till och från och nu är vintern mest grön, brun och grå och så blöt förstås. Nu mer har vi en hörna där vi samlar värme med murar. Här är vår marockanska springbrunn och där vi också har olivträd i krukor och fikon i jorden.Här nere syns den nymurade lecamuren som är vitputsad på fotot här ovan. Det lilla sneda trädet är Parrotisa persica, papegojbuske, fast i uppstammad form. Den växer långsamt och eftersom jag lät den stå kvar hoppas jag att den ska sträcka på sig lite till och ger lite vacker skugga här, se så underbar höstfärg!

SONY DSC

SONY DSC

Har man trädgård tar man givetvis in både blommor och grönt. I badrummet har vi en Malmövas, köpt på Blomsterpigan i Malmö,  som jag ser till att ha blommor i hela året. Pelargoner och bladgrönt fyller vasen under de grå vintermånaderna i övrigt blir det vad som finns. Vasen står sällan tom – utom när den diskas förstås!

Men om man behöver både tröstas och piggas upp så fastnar man ju här:

Röda toner och vackra blad samt växter i krukor hör trädgården till!

Och här sitter mitt andra barnbarnsbarn A, en tidig sommarmorgon, ”herre på täppan” och tittar ut över sina/mina domäner… och äter äpplen!

Nu känns det lite bättre, lev väl och blomstra!/Agneta

Här är ett foto av min vän Kjerstin och mig från augusti 2002. På fotot sitter vi på knä på golvet hemma hos Kjerstin och tittar på bilderna som vi har tecknat varannan dag så att vi gemensamt har täckt ett helt år. Från en sommar till nästa sommar. När jag ville berätta om det här i bloggen 2014  hörde av mig till min vän och fick hennes tillåtelse att berätta om vårt årslånga projekt ‘Varannan dag’.

Den första bilden ritade jag första augusti 2001. Situationen var sådan att vi båda, som då bodde på 50 mils avstånd från varandra, var i eller hade varit i en kris på var sitt håll. Jag för min del hade varit fullständigt utmattad och deprimerad och därför  varit sjukskriven men snart skulle jag börja jobba igen. Då fick jag en idé och ville dra in Kjerstin i ett projekt som jag tänkte på något sätt kunde vara bra för oss. Det handlade om att göra enkla ”porträtt” av hur vi mådde varannan dag. Jag ringde och förberedde mig för att hon skulle säga nej men till min glädje sa hon ja. Vi bestämde måttet 13×13 cm och att vi inte skulle måla i olja precis utan vara flyhänta men ärliga med bilderna. Däremot skulle vi inte visa varandra vad vi hade gjort utan titta på våra bilder först när projektet var genomfört. Här nere kan jag bara visa mina teckningar.

Nu sitter vi där på knä och många känslor far genom oss och vi visar, pekar och förklarar. Våra män håller sig lite avvaktande och låter oss samtala. En massa bilder har det blivit under året och vi pratar lågmält om hur och varför en del bilder blev precis så som de blev. Kjestin har knutit ihop en del av sina bilder med linjer från den ena teckningen till den andra. Jag ser hur dåligt hon har mått under året men inte bara det. Det finns andra som visar en smula glädje och hopp. Jag tycker att hennes bilder är konstnärliga och intressanta och hon för sin del säger : – Varför kom jag inte på en sån idé? och så pekar hon på något jag själv inte är så nöjd med.

Jag använde inte bara vitt papper utan tog olika bakgrunder som kunde förmedla något av hur jag mådde och hade det. På den högra bilden med cykeln här ovan sticker mitt huvud upp ur en cykelkorg. Min första bild har jag ritat på en textsida ur min bok som jag hade skrivit på till och från i tio år. Anteckningen från den dagen är: ” Mitt skrivande har gått i stå och på kvällen bara trista telefonsamtal.” Skrev anteckningar till många av bilderna. Jag hade planerat o lagat mat till gäster. Anteckningarna: ”Mycket mattankar men det blev stjälkselleri med mandelsmör, citronpeppar och rosenbröd, laxpasta, spenat med gorgonzolasås, vitvinssabayonne med färska frukter, trevlig kväll på verandan.” Så livet pågick som vanligt.
Ibland försökte jag visa hur samma dag kunde kännas svajig. Jag oroade mig mycket för arbetet som hade börjat. Citat: ”Kände mig som en ballong som lättade under dagen men sen gick luften ur ganska rejält.” Det blev flera ballongbilder och jag väljer en.

Tillbaka till de där dagarna sommaren 2002 när Kjerstin och jag för första gången visar våra teckningar för varandra och ser dem alla på en gång. Vi pratar och låter bilderna ligga till sig, flyttar dem lite i andra grupperingar än varannan dag ett helt år… så efter ett par dagar är det dags för hemfärd.

Jag tar mina bilder med mig och vagt säger vi att vi borde kanske göra något av projektet. Ingen av oss har riktigt kraften att ta tag och skapa något utåt för andra.

Då, 2014, kände Kjerstin att det hade varit bra för henne att delta i ett sammanhang men att göra bilderna inte hade betytt något för att må bättre. Så var det nog för mig också men jag har skrivit några gånger att jag tänkte bra just när jag gjorde bilden. Jag tyckte att det hade hjälpt mig att få analysera och rita.
Så blev det som det blev. Mina teckningar har legat nerpackade i en låda tillsammans med korta anteckningar och Kjerstin, ja, hon eldade upp sina.

Eftersom jag hittade teckningarna igen och har använt några få i nya blogginlägg så känns det bra att berätta bakgrunden en gång till. Det här är en lätt bearbetad repris från 2014, som var mitt första år som bloggare.

Lev väl och blomstra!/Agneta