När jag lägger Fru Gullan Vintergäcks och rosornas plidderpladder här så är det bara en del av alla jag har. Jag har inte riktigt hittat det rätta sättet att publicera de här metafilerna, men klicka upp dem så de blir större och lättare att läsa!

Man måste ”mata” sin blogg, säger dom! Man måste låta världen veta att den finns, säger dom! Sprid din bloggadress, säger dom som vet.

Ja, jag förstår och vet ju att texterna jag skriver behöver nån som läser dom. Annars vore det bara meningslöst navelskåderi att liksom sitta i den illusoriska gungstolen och mana fram alla minnen och associationer.
Kul att ni hänger med, ni ska veta att maxvisning under en dag ligger på 196 ”tittar” det är inte dåligt för en tantaluring på en kulle i sydligaste Skåne.

Var så god! Rosen är er, det är ett litet tack från mig! Den heter Blue eyes och är värd att bli älskad. Den är inte vanlig utan faktiskt en halvros beställd från Frankrike.

Idag var det ännu en fantastik högsommardag i slutet av maj. Tankarna rörde sig ganska mörkt kring resultatet i EU-valet och den skrämmande framväxande högern/nazismen i flera länder. Jag är faktiskt rädd för de där primitiva krafterna. Lyssnar på nyheterna och läser tidningen och styr sen över tankarna på vad jag borde göra under dagen.
Gamla snickarshorts och linne på från frukost och med ganska fritt och lyckligt hjärta gick jag sedan runt i trädgården och njöt, näktergalen och göken höll mig sällskap – de fick sjunga från vilket håll som helst, vänster eller höger det spelade absolut ingen roll. Fritt fram bara sjung era hjärtans mening!
Flera rosor har faktiskt redan slagit ut och blommar samtidigt med blåregn, gullregn och rododendron.
Jag började tömma vinterträdgården på växter, sen blandade jag ny planteringsjord av en gammal jordhög, kompost och kogödsel, efter det såddes de fläckiga italienska dvärgbönorna och nu hoppas jag att de vill växa där vi hade bestämt att de ska växa.
På eftermiddagen klädde jag om och tog min älskade cykel till gamla skolan i näst närmaste byn. Det var dags för studiebesök på Österlen. Det var stickegillets avslutningskväll med räkmacka som sista punkt. En gång i månaden träffas vi i den gamla skolan där jag också går och väver.
Jag, som stickade så mycket på 70-talet och sålde färgglada barnoveraller i en liten butik i Gamla Stan i Stockholm, har tagit upp stickandet igen. Lotta som håller i stickcaféerna driver också en jättefin stickblogg. Jag ska länka till garnhumlan och där kan ni sedan hitta mer information om det trevliga studiebesöket på ett spinneri för alpackaull. En modig kvinna driver företaget och vi håller tummarna för henne.
-Tänk vad bra vi har det, sa vi och åt av de goda mackorna.
Jag sa inget om hur mina tankar om EU-valet hade kommit tillbaka till mig under dagen – människorna runt bordet var värda räkmackan och vår glada och opretentiösa samvaro! Man måste ju inte säga allt man tänker hela tiden!

Det hade gått fem år sen jag hade den där fantastiska nattdrömmen som till slut förde oss till ett hus på en kulle i Skåne. Nu gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli!
Helst och absolut flest enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske mest ursprungligt. Nyponrosor vid vägkanten är underbara. Jag älskade de där försynta och små och alltså de som var minst fläskiga och storvulna. Jag var av den åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag ju inte ha i trädgården!

Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje. Har en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.

Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen…

Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor.
Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…

Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig. Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.

På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 Lady Godiva (små blekrosa och vackert fyllda), 2 Bobbie James (krämvita med ljusgul ton, dubbla blommor, stark doft), 2 Toby Tristram (stora klasar små enkla krämvita), 2 Thalia remontant (små halvfyllda, engångsblommande, rent vita), en Veilchenblau (halvfyllda, violetta med vita stänk, söt doft), en Rosa Longicuspis (vit, enkel).
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.

Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.

När jag nån vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft. En regnig sommardag 2002 var jag där med min trädgårdsförening eftersom vi skulle anlägga ett rosenkvarter i föreningens trädgård i Svaneholm, Skurup. Då köpte föreningen ‘Roserier Något slag av en roskatalog’ som Rolf skrev 1999. Den är nog tyvärr svår att få tag på.

Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, får sitta på en bänk och njuta av doften och vattenfallet av blommande rosor.

Det är så härligt att ha tid för sina intressen! Jag kan lyssna på radion och vattna blommor, dricka kaffe när jag vill, läsa, gräva i trädgården, sticka iväg på en cykeltur, ta bilen till stan, väva, sticka, sy och längta efter barn och barnbarn hela dagarna om jag vill!
Jag har lyckan som pensionär att också kunna kombinera mina intressen; att skriva och att få umgås med mina växter. Ni vet de där som pladdrar och utgjuter sig över livets små förtreter eller som smått naivt gläder sig åt fantasier eller allt det skojiga i livet.
När växterna och jag umgås så har jag hört att de smått nedsättande kallar mig poetrissan. ”Hon som tror att hon är nåt för att hon lyckas skramla ihop ett rim ibland” ungefär så tror jag att de tycker…
Äsch, jag tar det, jag bjuder på det – lite får man ju stå ut med, inget att deppa för i alla fall.
Jag ska lägga in flera pladder-i-rabatten framöver. Då vet ni vem poetrissan är – det är jag!

Rubriken är naturligtvis en slags överdrift men ändå inte.
En rännstenunge, från en etta på Söder i Stockholm, ärver inga odlarkunskaper som handlar om vad man gör med jord eller vad blommorna runtomkring heter. Varken köksträdgård eller blomsterrabatt fanns i min direkta närhet som liten. Däremot fanns tidigt hos mig en sorts estetisk känsla och, som ung vuxen, en vilja att skapa vackra miljöer både ute och inne. I min fantasi, gjorde jag redan som barn, om varje plats jag var på, lekparken, Mariatorget eller vår 42 kvadratmeters lägenhet. Jag ritade och fantiserade men det handlade aldrig om trädgård.

Något levande trädgårdsintresse fanns det inte heller när sonen var ett år och hans far och jag köpte vårt första hus. MEN att det fanns en trädgård med gamla perenner och fina fruktträd var mycket viktigt för oss. Solidago lärde jag mig att allt det gula hette och Säfstaholmsäpplena var godast, tyckte vi. Jag satte lite potatis och gjorde ett grönsaksland för vi tillhörde ju gröna vågen. En grön rörelse från städerna och ut på landsbygden. För oss räckte det att flytta från centrala Stockholm till en mindre stad och skaffa hus med trädgård.

Efter fem år kunde jag lite fler växtnamn men hade slutat odla potatis. Det var underbart att bara HA en trädgård till barnen, nu var det två små rara barn som lekte i trädgården men att fördjupa kunskapen om trädgården och dess möjligheter fanns inte på intressekartan. Däremot gillade jag de sibiriska små sidenaktiga vallmoblommorna, som spred sig så villigt i gruset, och även pionerna, åbrodden, jordgubbarna och äppelträden. Där blev jag nog havande, ett frö slog rot i mig, jag bar på det utan att veta om det eller helt enkelt inte ha tid för det.

Så köpte vi, tillsammans med några mycket goda vänner, ett nerlagt ålderdomshem; ett stort rött och vitt trähus och där bildade vi storfamilj. Huset hade 25 rum och var lantligt beläget i en liten kyrkby. Tomten var enorm och låg intill en sakta igenväxande sjö och alltihop blev ett kärt hem under tio år. Jag älskade verkligen när vi alla var ute tillsammans och grovjobbade som att varje år vårstäda längs sjökanten eller då vi tog fram den gamla jordkällaren ur ett förfall, röjde upp i snår och eldade ris men tyckte inte det var lika spännande att odla ätbart men det var självklart att jag deltog. Det fanns mer trädgårdskunnande hos de andra och jag låtsades nog att jag kunde mer än jag kunde. Vi odlade främst potatis, bär och frukt, det var för att det kändes sunt och riktigt att ta hand om jord och möjligheter. Lika naturligt som att vi åkte iväg till skogen när det var svamp- och bärtider.

I många fina år bodde vi i storfamiljen och där växte barnen upp till tonåringar. Sen blev det vanligt villaliv igen och där anlade jag själv en liten entrérabatt med kullerstenar runt ett noga utvalt amerikanskt hagtornsträd. Jag valde en blodhassel och några andra vackra buskar till entréområdet och blev mycket nöjd med vad jag åstadkom. Jag tittade på strukturer och färger men var mer intresserad av helheten och miljön än växterna. Några gånger fastnade jag på plantskolan och blev stående bland raderna av perenner, buskar och träd eftersom jag plötsligt såg något som såg spännande eller intressant ut. Då hände något i mig. Jag blev nog lite nyfiken och frestad – men inte tänkte jag på att växter behöver ha olika förutsättningar vad gäller jord, ljus och vatten. Visst, jag hade en aning men det var inte mer.

Så småningom, med barnen utflugna, efter flera flyttar, brytningar och förändringar i livet, så hamnade jag och min man här på en kulle med utsikt över Östersjön. Vi hittade snabbt var sitt jobb, efter första sommaren köpte vi en gammal bil och ägnade sedan den mesta tiden åt vårt lilla hus.
– Huset blir vår pärla, sa vi och jämförde haspar till fönstren.
Ekonomin gjorde att vi ofta var tvungna att lägga band på oss, hitta på egna lösningar och vara kreativa. Allt gick framåt med huset de första åren.

På grund av olika omständigheter i livet hamnade jag i den där renoveringsvevan i utmattningsdepression och det var någonstans i den där sjukdoms- och läkeprocessen som jag upptäckte trädgården på riktigt. Jag började tänka trädgård, fantisera trädgård och vara i den på ett annat sätt. Se med andra ögon – jag UPPTÄCKTE!

I tre månader satt jag i en fåtölj i kupan på ovanvåningen och plöjde Lars-Åke Gustavsson två stora band ‘Rosor för nordiska trädgårdar’. De vackra och tilltalande bilderna och de korta beskrivande texterna passade mig perfekt eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig.
Jag hade knappt hunnit pipa att jag önskade de där böckerna förrän min man hade beställt dem. Jag var själaglad över att bara få hålla i dem och flera år senare berättade jag för L-Å Gustavsson vad de där böckerna betytt för mig och mitt tillfrisknande. Han satte sin kråka i del ett och berättade att han å andra sidan fått höra att en annan kvinna hade fått spräckt näsben eftersom hon hade legat och läst just den tjocka tyngre delen!
Vissa böcker måste man läsa sittande i en skön fåtölj så man kan hålla boken uppslagen med en penna och ett block… Bilderna gjorde mig förälskad och alldeles pirrig. De väckte både längtan och förväntan. Jag skulle, jag ville, jag måste plantera rosor och de skulle vara rotäkta och gammeldags! Inga rabattrosor skulle göra sig besvär här på kullen. Nej, en rosengång med klätterrosor skulle det bli!

I min närhet fanns Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening som jag sökte mig till, jag lånade trädgårdsböcker på bibblan, läste trädgårdstidningar och gick studiecirkel för att lära mig mer om växternas vetenskapliga namn. Ville kunna och ville förstå!
Jag var över femti och befann mig på andra planhalvan och detta blev som en fullständig explosion inom mig. Det fanns en helt ny intressant värld att utforska och sakta, sakta började trädgården att utvecklas genom många små och stora, förståndiga och oförståndiga beslut.

Att förändra eller bygga en trädgård är inget kvick-fix! Man måste hålla tålamodet hårt i hampan hela tiden utan att samtidigt förtränga den där härliga känslan som vi kallar för LÄNGTAN.
Längtan efter att se hur knoppen utvecklas, om verkligheten blir som planen vi hade, om fröet inom oss gror och kan bli något vackert.

Om min text väcker associationer och tankar hos dig så vore det intressant att få veta det!

Lite programförklaring kanske: Alla fotografier och texter är mina egna. Det här är min lekstuga och jag har riktigt roligt när jag skriver och också när jag framför Pladder i Rabatten.
Det började egentligen som en adventskalender för några år sedan. Jag la en bild med text som en lucka varje dag på Allt om Trädgårds Trädgårdsforum. Växterna i min trädgård fick lufta tankar, diskutera med rabattkompisar och andra. Det passade bra där och blev uppskattat av tillräckligt många för att jag skulle göra det flera år. Jag har också haft program hos trädgårdsföreningar och liknande där jag har pladdrat på. Det ska vara lite opretantiöst och roligt, tänkvärt ibland och helknasigt emellanåt, grötrim är tillåtet men också lite knäppa rim som …året – …bärfisluktspåret.
Jag har många, många bilder och texter kvar men vet inte riktigt hur det kommer att se ut när jag lägger in ännu många fler här på bloggen.
Jag hoppas att ni kan njuta av bildrna fast formatet blir lite konstigt. Jag gör metabilder av ett redan färdigt dokument och beskär dessa för det finns inget annat sätt för mig att skapa ett blädderbart galleri av materialet. Jag gitter inte göra om allting, trots att jag är pensionär med all tid i världen!
Därför ser det inte supersnyggt ut men det får vara så, bara någon av er, kära läsare, drar på smilbanden och har det trevligt mitt i min pladdrande växtlighet.