Varje år så här års släcker vi elden, hänger upp de värmande pälsarna, skakar vi av oss dammet, kryper ut ur jordkulan och blir hänförda! Grönskan slår knock-out på den som ser och fåglarna kvittrar för livet för den som hör. Nu blommar det i trädgårdarna och rapsfälten lyser solgult. Vad mer kan man begära? Vi begär inget mer bara att få ha det så här privilegierat att kunna njuta av det som bjuds!
Naturens metamorfos är obegriplig och total. Vi måste LEVA för att kunna förstå!
Regnet faller lätt.

Precis så började jag ett inlägg 2016 i maj. Jag behåller och tar texten i repris!
Nu är det maj 2020 och vi är lika hänförda även i detta pandemins år.

Hemifrån mot horisonten: Grönt, gult och blått.

Vid havet i maj.

Öppnas ytterdörren hörs småfåglarnas ivriga majkonsert direkt från trädgården. Idag har både näktergalen och göken underhållit oss –  här saknas inget förutom närmaste familjernas kramar och närhet, delade måltider och sånt tillsammans med familjemedlemmar och vänner som vi inte kan träffa. Detta får vi tåla och leva med! Fotona har lite info som ”dyker upp” vid touch eller klick.

Lagerhäggen blommar…

…likaså pimpernöten

Svavelpionen hade fem knoppar förra året…

i år var det sju men en gnagdes av!

Akebia och äppelblom…

Prydnadsapeln och Akebian.

Syréner och doft överallt…

och ännu innesluten doft!

En skön utflyktsdag träffade vi ändå gamla vänner i Dalby Söderskog. Vi vandrade enbart på de breda stigarna, i den av fallna träd, näst intill oframkomliga naturskogen, var det mer problematiskt att ta sig fram. En liten bäck porlar, här och där finns sittplatser, och mellan Söderskog och Norrskog finns en enormt stor betesmark som kallas Dalby Hage och är ett vackert naturskyddsområde. Söderskogsdelen är Nationalpark från början av 1900-talet. Här skulle man skydda en vacker sydlig skog med ädellövträd. Med tiden förföll skogen, för se den hade varit betesmark, och när betesdjuren blev bannlysta i nationalparken så växte allt igen. Nu får den åldras som den vill skogen och man kan bara komma fram på stigarna. Vi fikade och gick med behörigt avstånd från varandra. Kan man inte krama varandra så kramar man ett träd!

Ungefär en gång i veckan byter jag blommor i handfatsvasen (köpt som Malmövasen). Några av bilderna i inlägget är från en annan maj månad något annat år

Vi tar in maj-

Det är något underbart med ljuset de där sena men klara majkvällarna. Balettflickan på matbordet tittar ut över nejden och kunde hon så skulle hon säga:
Lev väl och hjälp andra att blomstra!

Under många år var det ett antal självskrivna CD-skivor som vi spelade högt i hela huset för att bli glada, få lust att städa eller dansa till när vi hade gäster. En av skivorna var världssuccén Alane med artisten WES från Kamerun. Hela skivan är underbar och fick oss att lyssna mer och mer på liknande musik och vårt val blev ofta så kallad världsmusik. Vi gillade folkmusik och musikuttryck från jordens alla hörn men ännu mer en medveten mix av musikformer från olika kulturer. Musiken var ofta spännande och härlig att lyssna på.

De sista åren som lärare före pensioneringen undervisade jag på SFI (svenska för invandrare) med många elever från hela världen. Det var mycket intressant och stimulerande, både svårt och lätt, roligt och bekymmersamt. Vi lärare fick många insikter om elevernas olika situationer. Våra elever var vuxna och det var många delar i deras liv som måste fungera för att de skulle kunna ta emot undervisningen.

En fredag hände något ovanligt när jag hade en blandgrupp med elever som jag bara hade på fredagarna. Jag kände dem inte så väl men de hade kommit en liten bit på väg med svenska språket. Jag brukade avsluta sista delen av just den fredagslektionen med att använda Smartboarden till något för upplevelsens skull, något trevligt eller roligt.

Den här gången ville jag ge eleverna en stunds avkoppling med en och annan musikvideo och jag hade också bett två elever förbereda sig för att kunna presentera sina musikval. Just denna fredag hann vi inte med deras val.

I gruppen fanns en ung man från Kamerun som jag hade fått för mig behövde lite extra omtanke. Därför hade jag valt att visa en video med WES, hans gamla dundersuccé Alane.  När jag presenterade artisten för gruppen så fick jag genast veta att artistens egentliga namn inte är WES,  jag blev upplyst om det riktiga namnet, något som jag helt har glömt vid det här laget. Jag protesterade inte för artistnamn är ju vanliga. Vi fick fler intressanta fakta om artisten som hade flyttat från Kamerun till Frankrike osv. Den unge mannens ögon glittrade och han såg pillemariskt på mig.

-…och jag känner honom!
– Näää, gör du?
– Jag har honom här! Han höll upp sin mobil och viftade mot mig.
– Näää, du skojar! Kanske samma video som jag tänker visa strax.

Då kom han närmare, pekade på skärmen och visade mig namnet och ett långt nummer. Jag trodde absolut att han skojade med oss och sa att vi startar videon.
Det var ju lite svenska ord och meningar att utreda också men sen var musiken igång.
Den är dansant och medryckande och vi uppmanade varandra: Stå upp, dansa fritt, sjung med, sitt och klappa takten. Det blev  dansglädje och mest glada miner i salen. På videon såg man WES och människor som dansade. Plötsligt kom den unge mannen fram till mig med mobilen sträckt mot mig:
– Tala med honom!

Och då gjorde jag det! Fast på engelska. Jag blev nog ivrig och lite uppjagad av hela situationen men jag berättade att vi uppskattade hans sång och musik och… nä, sen vet jag faktiskt inte vad jag sa. Jag hoppas jag var rolig, klok och artig men har ingen aning.

Efter en stund gav jag mobilen tillbaka och samtalet avslutades. Nu fick vi gemensamt komma på och skriva upp en rad med frågor lämpade för tillfället. Den unge mannen visade sig vara lite äldre än jag trodde och han berättade om WES och lite om sitt liv och så hade lektionen dragit en kvart över tiden. Några kilade tyst iväg, de skulle väl hämta barn eller var inte intresserade.

– Känner du till lejonet från Kamerun? Hans ögon glittrade igen.
–  Lejonet, Lejonet, nej!
– Football player! I know him too…

– Ja, det gör du säkert, sa jag men backade ur situationen för han stod i en grupp av andra som visste vem Lejonet var.
Nu var veckans sista svensklektion slut, vi önskade varandra trevlig helg och en flock unga män liksom rann nerför trappan, i ett ivrigt samtal, vem vet på vilket språk, men de såg glada ut allihop!

Jag hoppas länken fungerar, att du slipper reklamen, och att du lyssnar på musiken för det är den som ger så mycket glädje.

Lev väl och blomstra!/Agneta

–

-Nä-ä, nu sa nån ganska fantastiskt igen, ropade hon fast hon visste att han inte hörde bortifrån sitt håll med musik i öronen.
Hon låg på knä intill en av rabatterna på innergården och drog i kirskålen. När en lång rot följde med plantan upp ur jorden så var det ren och skär lycka. Tänk att hon kunde bli så glad över något som var så irriterande jobbigt som kirskålrötter.
Hon hade mobilen med P1 i fickan, det var i fickan som någon hade sagt ganska fantastiskt, och vädret var underbart. Redan i april blev det sommarvärme i flera dygn, kanske skulle det fortsätta en vecka eller ännu lite längre.
Hon hade flera dagar i rad legat på knä och försökt få bort myriaderna med ovälkommen kirskål. Visst blev de till synes färre men snart nog växte de upp igen. Under de hamlade oxlarna hade hon förra året satt en massa Digitalisplantor tätt intill varandra och just där såg det faktiskt ut som enbart Digitalisplantor i vårsolen. Hur det kunde se ut under jorden med rötter som bidade sin tid ville hon inte tänka på.
Lite mödosamt tog hon sig upp och sträckte på koppen, knep ihop skulderbladen,  lämnade redskapen på kökstrappen, stängde av pratet i fickan och gick in. Där blandade hon en läskande dryck med frusna hallon som vackert simmade runt i tillbringaren.
– Där kan ni tillbringa en stund innan vi slukar er, sa hon med lite rosslig och vass röst. Hon tänkte på häxan i sagan om Hans och Greta och tog bricka och glas med sig till andra sidan huset.

– Nåt kallt, kanske?
Han hörde inte men var svettig och törstig och förstod genast när han såg henne med brickan gå i riktning mot två trädgårdsstolar. Det betydde PAUS, eller rast om man så vill. Stolarna stod riktade mot jobbet han höll på med. De hade planerat jobbet tillsammans på samma sätt som de brukade; ett utbyte av idéer och tankar, små snabba skisser och förklaringar och så visste båda vilken riktning och utformning allt skulle få. Han var trött men nöjd med sitt grävarbete.
Och växthuset hade äntligen fått solskydd igen – av gardiner från IKEA – den gamla skuggduken hade fullständigt smulats sönder i senaste tvätten. Solen tar hårt.

– Ganska fantastiskt, sa han aningslöst, vad vi sparade på det!.
Hon tittade på sitt språkpolissätt och undrade om det nu var ganska eller fantastiskt för fantastiskt måste bara få vara fantastiskt.
– Jag menar hur bra solskydd det blev av de där gardinerna!
– Javisst, men jag tycker ditt jobb verkligen är fantastiskt. Jag fattar inte hur du kan ha sån precision när du jobbar! Tur att det inte är jag som ska mäta och gräva. Då hade det inte ens blivit en tumme av det hela. Du vet vilken saga jag anspelar på.
Han hade börjat med ett stort förbättringsjobb på östsidan av huset. Han planade ut mark, grävde ner och delade kantsten för att både bredda och fördjupa en vinklad odlingsbädd.

Eftersom deras ställe låg på en kulle och hela tomten lutade åt alla håll så var det mycket att ta hänsyn till. Han visste att hon var full av förvissning att han klarade av allt men alltid olycklig över att han sällan hade munskydd när han använde vinkelslipen. De kunde varandras repliker utantill.
– Snälla, borde du inte ha munskydd?
-Ska bara ta den här…

En pall med skivad gatsten hade stått i ett hörn av gästparkeringen sen det var rea på dem förra året och i fem år hade en speciell vattenpost legat i förrådet och säkert bara väntat på att få komma ut i ljuset och på plats.
Han var en mästare på att mäta noga och klura ut hur problem skulle kunna lösas, när han sa att gatstenarna inte skulle räcka behövde hon inte kontrollräkna. De hittade några kvadratmeter till på Blocket och köpte trots att de såg lite annorlunda ut. Såna problem löste hon gärna men först diskuterade de alltid alternativa lösningar.

Hon var hela tiden beredd att bistå med hantlangning eller komma med fika och svalkande drycker, markservicen under arbetets gång är avgörande för slutresultatet, det var hennes bestämda åsikt, hon kunde tänka ut konstruktioner och hade många idéer men att förverkliga dem var lång utanför hennes sfär.
Nu skulle det bli bättre odlingsmöjligheter längs med muren bakom växthuset i det område de på skoj kallade Medelhavet. Fikon, persikor och miniträd med aprikoser växte där och smulgubbar men de ville… ja, det var mycket men skulle de orka?

Från rapsfälten några hundra meter bort kom den underbara doften ända in till dem där de delade soffan i uterummet. Där vilade de en stund medan en nyflyttad buske fick vatten. Ibland var några timmars jobb alldeles lagom en annan dag räckte ork och vilja lite längre.

Driven av sin inre kraft fortsatte han en av dagarna, trots tröttheten, att gräva ut en form som de lagt med slangen på gräsmattan. Dagen efter var det dags för gjutning till en grund och sen skulle han mura upp låga sidor till en odlingsbädd i tegel.

Nu såg han, Medelhavet färdigt och klart, för sin inre blick och tänkte att allt helt enkelt var ganska fantastiskt. Hon hade kommit på ytterligare en rolig idé som han genast börjat fundera kring. Så trevligt att låta lilla växthuset få ett yttre hölje där vinrankor kunde klänga och skugga samtidigt. Det hade han aldrig kommit på men det var så deras förhållande var; en fruktsam växelverkan.

– Du, det var en fantastisk idé med vinrankorna där, sa han på kvällen och så började de prata om själva konstruktionen.
Då precis då mådde de som allra bäst!
Lev väl och blomstra!/Agneta

”…och solen kysser liv i skog och sjö…” Idag tog vi en vårpromenad i Pildammsparken i Malmö. Parken ligger centralt och är hela 45 hektar stor med stigar, promenadstråk och öppna platser, alltså gott om svängrum för många människor samtidigt. För stadsbon finns där nästan både skog och sjö, fast två dammar då. Vi lantisar njuter i stunden av den ordnade miljön, vi tycker också om att se hur betydelsefull parken verkar vara för människorna som idag valt att jogga, fika, promenera, kyssas på en solig plats, sola näsorna, träna i utegymmet vid gamla vattentornet eller leka med sina barn.

Från början var dammarna Malmös vattenmagasin varifrån vattnet leddes in till staden i trärör. Det gamla vattentornet blev klart 1903 och ligger vid den stora pildammen som kom till flera hundra år tidigare då man dämde upp en bäck där. Pilarna planterades för att stärka skyddsvallarna.
I Galatheas hage, som är skapad för meditation, kunde jag inte fota för en man skulle just kissa på den vackra  balustraden till lilla dammen. Vi låtsades inte se honom.

Staden har växt långt bortom parkens gränser och skulle någon ramla och bryta armen så ligger det stora sjukhuset alldeles nära. Till vänster om kullen som skymtas här ovan eller till vänster i fotot från utegymmet här nedan.

Visst fick man snirkla ibland för att inte gå för nära någon men överfullt var det inte i eftermiddags. På Tallriken, den stooora runda platsen i bokskogen, tränade några från räddningstjänsten, en familj lekte med sina barn och tre unga kvinnor njöt  i solen.

De långa blomsterrabatterna, på väg mot kronprinsessan Margaretas paviljong, var fulla med underbara vårblommor som tulpaner och fritillarior. Mot muren växte en fikonbuske precis som här hemma…
Mycket dekorativt var det med vattnet som droppade ner från det vackert formade kopparfatet på fot. Den vattenspegeln fanns i del av parken som kallas Silvias rosenträdgård. En vattenspegel är ett måste i en trädgård!

Det var en uppiggande promenad men vi sjöng inte det här på väg hem: ”… ja, jag kommer hälsen glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne…” även om det är precis så det känns och så här:   ”Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö.”
Lev väl och blomstra!/Agneta