Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


10 kommentarer

Trädgården (29) sensommar

Hur minns man en sommar? Jag var höggravid och riktigt tung och tjock om magen den varma sommaren 1969 då jag väntade mitt första barn. Orden sval och regnig är mer lämpliga för 2017. Man kan minnas en getingsommar, 1959 var en sån sommar. Om 2018 kommer vi att säga; en mycket varm och extremt torr sommar! Det var den sommaren då betena och fodret tog slut och en del bönder fick nödslakta djur. Sommaren då skördarna i vissa delar av Sverige var mycket sämre än vanligt.
Och vi trädgårdsägare undrade hur växterna skulle klara den intensiva värmen som hade parkerat över vårt land. Här hos oss i Ystad kommun var det aldrig något vattningsförbud men vi var många som var försiktiga ändå med vattningen. Man kan ju inte göra slut på det gemensamma vattnet för att gräsmattan skulle vara grön. Här i trädgården blev gräset brunt, en del växter och mindre träd slokade.

IMG_20180919_184243779

Än kan man få ihop en och annan bukett.

Jag sitter på kammaren och hör vindens sus och det känns lite som höst. En och annan regnskur sköljde över oss och kraftigt blåsväder var det igår.  Men sommaren var här nyss och meteorologiskt är det fortfarande sommar. Det betyder att dygnsmedel-temperaturen fortfarande ligger över tio plusgrader. Det är alltså september och sensommar i Skåne.
Det är grönt och gult och rött och äpplena drösar ner från träden. De är totalt övermogna. Och övermogen har jag nog börjat känna mig själv. Värmen, åldern eller något annat har gjort att jag har vilat ofta, strosat, cyklat och tagit det lugnt. Jag har inte gjort mycket i trädgården men tyckt mycket om att bada i det uppvärmda havet.

20180918 Innergården ljus

Kanske tycker innergårdens växter om att få vara i skugga ett tag nu när solen står lägre på himlen!

Ibland saknar jag kaffemuggar i skåpet. Då har jag ställt ifrån mig koppen och sett något i trädgården som jag har fått lust att ta itu med. Krukan med hjärtreva ska flyttas så att den nya bänken kan härbärgera två sittande. Tag plats! Sol eller skugga?

20180919 Kaffe på nya bänken

Här står ju en mugg på nya bänken.

Fikon ska skördas i tid lärde vi oss i år. Vi kom nämligen för sent. Nu finns redan nya små fikon redo att övervintra på plantan och växa till sig till nästa sommar.

Sol, skugga och vissa växter har redan börjat få höstfärger. Persikoträdet ‘Riga’ gav en hyfsad skörd med söta och saftiga persikor, trädet är ju ännu ganska litet.
Varning om du inte tycker om att se döda smådjur. Sensommaren är den tid då mössen letar sig in i hus för att hitta en övervintringsplats att bo på. Därför händer det att vi hittar döda möss i vårt proppskåp. De begår inte harakiri utan dras dit av värmen och så poff, så är deras liv slut. I år hittade vi fyra samtidigt i proppskåpet och på verandan samma dag låg en vacker liten rödstjärt alldeles stilla utan pickande hjärta. Den hade flugit rakt in i en fönsterruta. Jag la ut den på åkerkanten och tänkte på att naturen får ha sin gång.

Förra sommaren åt vi ofta och gärna i Kråkvinkeln, vårt uterum, ja, det är mer regel än undantag. Då var det svalt ute men lagom temperatur där inne. I år har det blivit mycket hett i Kråkvinkeln dagtid. Det blev mer ett mysrum för sena SPA-badare och förstås kvällsgemenskap för oss och gäster. Kanalplasttaket håller kvar värmen och det är perfekt höst och vår. Den 19 september var det 34 grader visar termometern.

Snart kommer den tid då växter måste flyttas. Det är diverse pelargoner som ska in i huset eller vinterträdgården. Några får klara sig i det kalla växthuset. I krukan på bilden är det vår lilla kamelia och till höger vinterträdgården. Där ska den in tillsammans med; den stora kamelian, några olivträd, flera stora pelargoner,  Alstroemeria x 2, Afrikas blå lilja, vildvitlöken… Bara några få år till kan vi, orkar vi dessa ut- och inflyttningar med tunga krukor. Kameliakrukorna är inte av terracotta eftersom det blev för tungt till slut.
201809 Lilla kamelian

Övriga trädgården, som är den större delen, är i kaos på grund av värme,  yviga och förväxta buskar som borde ha beskurits under JAS, bristande skötsel eller nerfallna päron och äpplen, hinkar med ännu fler övermogna frukter,  eller att många växter i år kastar iväg långa spjut till grenar, antagligen för att överleva det som torkan kan ha åsamkat dem. Men vet ni, jag oroar mig inte för det där. Jag ska vara ute i trädgården hela oktober, andas den sköna höstluften och ställa mina kaffekoppar än här och än där!

En liten sensommarvideo med herr Mozart, stora kamelian i sin kruka bland Bergenia-bladen, svavelpionen, röd kärleksört, Viburnum davidii, som syns i nederkanten, och Gillenia trifoliata i höstskrud. Växterna syns på en av miljöbilderna högre upp i texten.

Drygt en vecka till är det september och vi hoppas på några glesa regnskurar och sen skön sensommar ett tag till. När fem dagar i rad har dygnsmedeltemperatur lägre än tio plusgrader räknar vi, precis som meteorologerna, att det är höst! Brittsommar får det gärna bli runt Birgittadagen i oktober- men varken förr eller senare!

Svenska höstäpplen på er allihop!/Agneta

 

 


7 kommentarer

Ögontröst för behövande

Ibland behöver man vara för sig själv och riktigt grotta ner sig, tycka synd om sig själv eller fundera på annat som tär ens sinne. Då tar man sig en kopp kaffe, sätter händerna i arbete på något sätt, går en promenad, lägger sig på sofflocket eller söker tröst i naturen. Först några godbitar för gom och öga.

Här nedan är det förgängliga smycken som halva året får oss att tappa hakan av förtjusning. Har man trädgård är det lätt att få syn på skönheten. Har man skog att gå i är blåbärsris i ett krus eller grenar och kvistar i en vas en god bit av härligheten.

Man kan rent av glömma bort att tycka synd om sig själv med lite hjälp av andra.
Så vårdar vi varandra! Låt oss göra det, hjälpa varandra att förstå det fina i att vara människa utan girighetens och rasismens faror.
Sluta häng läpp, säger jag på skarpen till alla oss som deppar efter valresultatet.

Naturens läkande plåster och vita molntussar sparar vi i datorn.

Omgivningarna är inte särskilt vilda här i det bördiga odlingslandskapet i sydligaste Skåne. Men havet och vädret kan vara nog så hårt och tufft. Landskapet i sig är vackert böljande. Man hämtar kraft under en lång tyst promenad med sig själv! Cykla, promenera, led en ko, gå ut med hunden eller kanske med någon som du känner väl. Då kan man vid behov  även vara tysta tillsammans.

I gemenskap blir vi starka därför att vi har vågat vara i ensamhet och grubblat lite, så tänker i alla fall jag. Där, i ensamhet, kan vi först vårda våra egna tankar, låta dem utvecklas, bli till långa kedjor, djupna och bli slingrande och fantasifulla och kloka. I gemenskap och fina samtal med andra blir vi därefter handlingskraftiga, naturligt accepterande och medmänskliga. Då orkar vi engagera oss i något annat än oss själva!

Eftersom det här är min blogg så tillät jag mig att flumma lite, att drömma lite och att fantisera om att vi med gemensamma krafter kommer att kunna tillbakavisa en framryckande ful högerflank i Sverige.  Låt oss i alla fall försöka!/Agneta

PS Kära Josefin och Sara, varför har ni inte fastnat på något lämpligt sätt i min mobil eller kamera?  Det måste åtgärdas!/ Farmor-mormor A

 


15 kommentarer

Vänner i en evighet

På höstterminen i årskurs tre, i Nya Maria på Ringvägen i Stockholm, träffades vi. Jag hade varit ny i klassen tvåan och nu var Lotta ny i trean. Nya Maria var alls inte ny. Någonstans på skolans vackra tegelfasad står det 1908 och vi började i tredje klass 1958 och nu är det 2018.
Ända sen jag var liten har jag älskat flätor och till klassen kom samma höst Ann-Louise med flätor och så mörkhåriga Lotta. Jag stirrade bara på de blanka flätorna och tänkte att den flickan ska jag leka med. Inte visste jag att det var Lotta som skulle bli min allra bästa vän och att vi två skulle ha så fantastiskt mycket roligt ihop.

20180823 Vänner i 60 år Och nu har vi varit vänner i hela 60 år! Se så det har gått för oss! Vi klär varandra, tycker jag. Tidigt upptäckte vi det kreativa skapandet och var nyfikna av oss. Vi skrev sjörövarberättelser när vi var elva-tolv år, letade upp segelfartygens beteckningar, antal master, allmän båtkunskap och andra sjörelaterade fakta på Sjöhistoriska muséet.
Vi var ofta hemma hos Lotta för där fanns det flera rum och två skrivmaskiner. Där fick jag upp ögonen för konst, textilier och vackra gamla möbler.
Muséer, böcker och bibliotek gillade vi och att åka längdskidor tillsammans på vintern. Fast det gjorde vi kanske inte så många gånger egentligen. Jag minns bara glädjen, sol på vit snö och apelsinvitaminkicken.

Vi var mer storstadsflickor som gick på modevisning av tonårskläder på NK men sen ganska snart efteråt bytte vi stil och ville inte längre se ut som prydliga flickor.
En period, när vi var tonåringar, gick vi omkring med orangea eller lila ben, vi letade efter gladfärgade strumpbyxor överallt. Då var de mycket sällsynta.
Ofta lyssnade vi på musik tillsammans och på radio förstås, skrattade åt Mosebacke Monarki och skrev själva roliga texter och hade en dagbok, som vi kallade Esselte. Där skrev vi växelvis och klistrade in Esseltes veckopeng, kvitton från en spårvagnsresa  eller en biobiljett.
Vi  förflyttade oss till fots över stan för att få dricka te i ett gammalt källarvalv i Gamla Stan eller på ett tehus i Kungsan. Lotta ärvde till och med en gång en pojkvän av mig. Han var väl inte så mycket att ha men han hade en väldigt trevlig syster som gick på Konstfack…  och Konstfack drömdes det om och en av oss kom senare att gå där och det var inte jag! Vi hade börjat i samma latinklass på gymnasiet, jag hoppade av i andra ring men Lotta blev A-student! Jag satt på flaket när hon lyckligt tog studenten och jag var så glad att jag hade sluppit undan.  Så gick några år…

När vi var 25 år hade både Lotta och jag fått barn, och då när vuxenlivet hade pågått några år köpte vi, tillsammans med några kompisar, ett gammalt nerlagt ålderdomshem i Närke. Vi bildade storfamilj och levde ihop på landet i det stora röda trähuset i 10 år! Men det är en helt annan historia som absolut någon gång måste få en egen berättelse.

Lottas och mina 60 år som vänner innehåller mycket kreativitet och glädje men också en del sorg och bara några små skavsår. Varken Lotta eller jag ältar saker. Om något har irriterat så har vi lämnat det för att det ska multna ner i ett hörn och bli som kompost – trädgårdsintresserade som vi är, sedan rätt länge, båda två.
60 år ville vi fira genom vara tillsammans några dagar. Geografiskt avstånd behöver inte skilja vänner åt. Man vet var man har varandra ändå. Jag tog tåget till Hallsberg och här kommer en enkel berättelse om våra sköna dagar tillsammans. Nu har du skärmtid, Lotta!

Pricken tyckte givetvis att det var hem till henne jag kom! Jag vaknade med en kompis under täcket redan första morgonen! Hon och jag diskuterade, flera gånger, vilka promenader vi skulle ta när hon själv  besöker oss i Skåne i slutet av oktober!

Där i huset i Vretstorp finns det mycket jag känner igen ända sedan storfamiljen i Viby. Till exempel det lilla rara broderiet från köket i Lottas egna lägenhet i Stockholm. Slitaget och färgerna i trappan är så vackra att renovering förbjudes! De egenodlade persikorna, Frost, var gudomliga, söta och saftiga! Vi åt dem på längden och tvären och alldeles utan att tröttna!

Den djupt berörande och nu 20 år gamla fotoutställningen Ecce Homo, skapad av Elisabeth Ohlson Wallin, såg vi i den pyttiga konsthallen som ligger alldeles intill det nybyggda biblioteket och Sjöängsskolan i Askersund.
Medan vi promenerade, bland de gamla trähusen, talade vi om minnen från gamla Askersunds trikå, de julaftonsbetonade utförsäljningarna av vackra och mysiga kläder till barnen och oss själva…plysch och silkepläterad bomull – vilken lycka!
Nu mer är vi tanter, med fulla garderober, som kan gå på mysiga fik, sitta länge och äta hur stora budapestrullar som helst…och det gjorde vi på Garvaregården.

En solig dag gjorde Lotta en fantastisk sallad med mycket grönt och frukt från trädgården och tsatsiki. Till den användes hemodlad gurka, en stor, lite taggig  gurka med härlig smak. Lunchdessert: PERSIKOPAJ!
Två gamla goda vänner, Eva och Rut, hade vi bett komma på lunch i växthuset. Det var fyra år sedan vi senast träffades hemma hos Rut.  Ibland har man bara lust att uppleva stunden utan att dokumentera. Det blev mycket pratat under de där härliga eftermiddagstimmarna. Det allmänna läget, hälsan, gemensamma minnen, vad som hänt med våra barn och oss själva. Skratt och allvar.  Ja, ni förstår!

Från Linne och Lump i Laxå blev det många foton i mobilen. De hade gjort riktigt många estetiska exponeringar av möblerna som fanns i den stora lokalen. Lotta som samlar på keramiska ytterkrukor var hej och du med ägaren.

När vi bodde i storfamiljen körde vi, många gånger varje sommar, till en liten skogssjö och badade. Samma dag jag skulle åka hem hade jag önskat mig ett dopp just där i Gallabergssjön. Molnen hopade sig på himlen och luften var inte så varm men så gott det var med fikalunch efter doppet. Lotta simmade lite mer så att jag kunde dokumentera. Jag lovar att jag både var med dit och badade; doppade mig hastigt … simmade några tag, lite svalt men så underbart, stortån sa att det var så där cirka 17 grader!

På eftermiddagen kramades vi och sa: Ses i oktober! Så åkte jag hem alldeles ovetandes om att jag hade världens tågstrul framför mig.

Du kan strunta i att läsa det här! Försenat byteståg redan i Mjölby. På grund av brand i tåg, sas det. Senare: Brand bredvid tåg. Ännu senare: Elfel och… ingen klar bild. Malmö C i kaos med svettiga värdar som försökte hjälpa stressade resenärer. Vi som skulle vidare till Ystad/Simrishamn sprang fram och tillbaka med väskor, kassar och byngel mellan två, långt från varandra liggande, perronger. Många gånger sprang vi från perrong 2b, upp i rulltrappan, genom ett hav av människor i vänthallen uppe och se ut på perrong 8a. Sedan ropades det ut något och vi skulle tillbaka genom vänthallen, ner för rulltrappan och…ja,  som i Tati-filmen Semestersabotören, tror jag det var.

Jag är en väldigt förstående människa, jag förstår att det kan bli galet när tekniken, logistiken eller personer inte fungerar, men här begrep jag faktiskt inte riktigt vad som hände. Hela systemet brakade visst ihop. Det fanns tåg men ingen tågförare. Motsägande uppgifter på skyltar och i högtalare. Dörrar som öppnades och lät oss gå på tåget vid ett tillfälle men för att sedan ganska snart bli avvisade av besvärad tågpersonal.

Till slut fick jag be min man köra ända till Malmö för att hämta mig. Då stod allt helt still och många var uppjagade, arga och hungriga. Själv skulle jag ha satt mig till bords åtta och nu blev det halv elva istället. Nattsupé med min man är visserligen inte helt fel! Men.

Tack, Lotta, för allt och håller du inte med om någonting så får du ringa Anklagningen på 3¤7#8£\99{ och fråga efter Felsökningen och trycka ut en  Anmärkningsblankett inom 22 sekunder. Kommer du ihåg häftet ”Infall, anfall och avfall”? Det var väl ungefär så där vi höll på…
Kram till alla som orkade ända hit!/Agneta