Pensionär, nyss pensionär!

Om livet som nybliven pensionär!


6 kommentarer

Utflykter (2) En regnig dag

Ganska nyligen så hade vi ett ärende ut på Österlen. Vet ni, Österlen är vackert även en regnig dag! Vi tycker att det är minst lika vackert hemma hos oss på ‘Västerlen’ men det där speciella ljuset finns bara på Österlen. Det blir väl så när havet ramar in landskapet både söder och österut! Jag har aldrig lyckats fånga det ljuset och den där dan regnade det så förbålt så det var inte värt ett försök ens.

Hemma hos oss sken solen när vi körde iväg men på vackra Österlen vräkte regnet ner! Det var ett litet uppehåll mellan skurarna så att vi kunde få i oss en sillamacka i hamnen i Simrishamn. Vi hade tänkt oss till Kivik men himlen var kolsvart och över Stenshuvud ljungade blixtarna. Vi vände om västerut och tänkte att det fick väl bli just bara en sån dag. Bara en bilpromenad i regn när ärendet var ordnat.
20170827 En liten bit... fasaden

En ganska kaxig text på ett hus i Hammenhög fick oss att stanna. En bit av Medelhavet kunde passa med den där Lucifer-värmen som har legat still hela sommaren. Vi har för vår del frusit mest hela juni och juli.  Den här augustidagens temperatur var trots allt behaglig och vi behövde bara skula lite för regnet. Vilket bra skånskt ord för att ta skydd någonstans när det regnar eller är allmänt dåligt väder; att s-k-ula som i s-k-ola!

20170827 En liten bit... keramikhylla

Oj, här fanns mycket att titta på. Den mesta keramiken tillverkas i Grekland efter en idé och prototyp tillverkad av butiksägarinnan. De mustiga färgerna gjorde oss glada och vi köpte några rödglaserade fat. Jag älskar kannor… men hur många kan man ha?

20170827 En liten bit... trädgård 3

På baksidan av huset fanns en utgång till en liten omgärdad trädgård. Hade det inte regnat så hade vi gärna slagit oss ner. Det fanns flera mysiga sittplatser – men som sagt!

20170827 En liten bit... fikaplats

 

Här hade jag gärna suttit i solen  och njutit en fikastund. Det får bli en annan utflyktsdag. Det fanns inte bara keramik att köpa utan tvålar, goda oljor,  olika typer av fetaost och oliver. Smakprov av bröd, ost och oliver kändes rätt för stället men fel i ösregnet!
20170827 En liten bit... vinrankor o stöd 2

20170827 En liten bit ... stöd nära

Vi gick runt där under vinrankorna ganska länge och skrotade. I ett gammalt hem som vårt behöver man inte så mycket saker – och vi hade ju köpt de röda faten!

20170827 En liten bit... keramik inne

20170827 En liten bit... vinrankor o krukor

20170827 En liten bit... skylfönster

Innan vi tackade för oss hörde vi att ägarna skulle åka till sitt Grekland i september. Men vi, vi körde hem genom regnet. Vi var  nöjda med vår lilla bit av Medelhavet som var noga nerstoppat i en påse och hemma var grusvägen torr./ Agneta

 

 


4 kommentarer

Utflykter ( 1 ) Flotten i Malmö

Min käre man har i år blivit varse att man inte kan fly från sin jämna födelsedag. Först blir man firad på den plats man har flytt till. Efteråt, i mer än ett halvår, blir man i alla fall uppmärksammad på olika finurliga sätt av goda vänner. Några vänner kom t.ex. vid ett tillfälle hem till oss med en stor låda med goda viner, några andra bjöd på festdagar i Nyköping och så var det då våra vänner Lena och Hasse. De ville också fira Mats och de konfererade med mig.  Jag trodde att jag visste allt men se det gjorde jag inte.  En tur med Flotten i Malmö, sa de, och det blev det ju! Följ med här vet ja’! Det var i sköna maj.
Passagerarbyte
Flotten hämtar passagerarna här mitt i centrala Malmö. De unga kvinnorna som åkt på flotten före oss sjöng och dansade medan den la till. Vi kom ju i feststämning direkt!

Från Lund dök Margareta och Alf upp, de som redan hade firat Mats med fina viner… men vad kul! Det var en extra överraskning.  Hasse öppnade bubbel och Lena dokumenterade. Ja, jag med förstås. Jag var ju glad över att få uppleva den mysiga stunden och flotten hade vi inte åkt med tidigare.
Jag tycker M också ser mycket nöjd ut!
Nöjd förväntan på paj...

Solen sken och det kom raskt en duk på bordet, pajer, dryck och en fin skål med sallad.

Vackert o gott

Bilderna här nere är före vår utsökta måltid med efterrätt  och allt. Ingenting saknades! För resten av långbordet är det ett foto  på ett annat sällskap och efter deras måltid.

Regementsgatan i kvällsljus och vi i kanalen – fast vi är PÅ flotten får man väl säga. Jag tror att det hade varit olidligt kallt i vattnet.

Lämnat land i kvällssolen

Staden blir så annorlunda ur ett nytt perspektiv. Under den första biten av kanalen har vi en del av stenstaden till vänster och den gamla vackra kyrkogården till höger.

Här nere syns Turning torso i fjärran på en av bilderna och så är det tid för kastanjerna att blomma! Så skålar vi med jubilaren, äter och vrider våra huvuden fram och tillbaka. Kungsparken och Slottsparken skiljs åt av kanalen här.

Ombord fanns också en gitarrspelande trubadur som underhöll med sommarvisor på ett eller annat sätt under en stor den av färden som blev något lite kyligare vartefter.

Flottfärden hade en stunds paus vid bryggan nedanför kasinot i Kungsparken. Då kunde, den som behövde, uppsöka en bekvämlighetsinrättning! Man hann också ta en liten runda till fots. Då hittade vi en ljuvligt komponerad rabatt runt den fina fontänen i närheten. Den beundrade vi. Malmö har flera stora och vackra parker. Flotten stävade sedan tillbaka till startplatsen. En lugn och mysig upplevelse är precis vad det var!
Innan vi sedan blev hemskjutsade av Hasse och Lena så gick vi till Bullens och drack en öl. Livet på sjön är hårt och havsluften gör att… ja, kanalen går ju ut till Öresund som är en del av havet – alla hav faktiskt. Men det är nog bäst att Flotten i Malmö håller till i kända vatten!
Tusen tack säger vi båda till er H+L+A+M!
Jag återkommer med några fler utflykter! Häng med!/Agneta

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Sommarbilder 2017 – ett mellanspel

Jag vet att sommaren inte är över men jag vet också att det skvalpar omkring en massa trevliga sommarminnen i mobilen och kanske också i kameran. Jag samlar några såna enstaka bilder här i ett inlägg i väntan på att skrivlust ska infinna sig. Man blir bedövad och bedrövad i en tid när känslostörda idioter runt om i världen tar sig frihet att döda oskyldiga människor. Då kan kanske lite vackert för ögat eller annat lustbetonat får bli ett litet, ack så litet, men dock ett slags plåster….

Bilderna kommer huller om buller och utan struktur.

IMG_7938

En Campanula hos keramikern Maria Malmström

Raringar

IMG_20170715_141012285_HDR

Hängmatta

Rosor 20170705 La Belle Sultane närbild.jpg

 

20170709_Dopfika

IMG_20170707_174538570_HDR

Hanna på traktorsläpet till Roots

 

20170719_Dressincykling

20170801_Min vän fotografen

20170803 Hänga tavla

Stockrosnatt utanför köksdörren

20170721_Monopoly med V o P

20170801 Chrystahemum på åkern

20170809_Fint på bordet

Vårt hus från grannen

Jag gick över till grannen och insåg att jag sällan ser vårt hus från det här hållet! I juli tog vi ner vår gamla rostiga flaggstång, icke utan en del funderingar, här är alltså en bild på vårt hus och ställe från tiden före flaggstångsfällningen alltså; TFF! Återkommer!/Agneta


5 kommentarer

Victors och farmors pensionatskök

Det gäller att ständigt utveckla sina kökskunskaper, det vet ju du redan, Victor. I vårt pensionatskök eller om det är ett hotell vi har… så måste man kunna mycket! Nu kan du verkligen hantera en vass kniv och hacka vad som helst till pyttesmå bitar. En bit ner här växlar du att hålla kniven i både vänstra och högra handen. Du är tvåhänt, säger du fast med ett mycket finare ord …är det ambidextreuse, du säger?
Nåja, du avstår gärna från att hacka gul lök. Men innan du avstår eller säger nej, tack, så försöker eller smakar du. Det blir plus i kanten för det. Du har smakat dig fram till att mörk choklad är godare än ljus och att parmesanost är gott på mycket. Jag håller helt och hållet med dig!

Vi har ju i flera år skojat och haft ett låtsas-matlagningsprogram där kamera och mikrofon sitter ungefär där eluttaget vid kokboksstället sitter . Ibland kommer någon annan och tittar när du och jag ”proffspratar” om maten.
Jag tror att vi ser ganska knasiga ut när vi står där med en massa ingredienser och grytor. Vi glor in i en kontakt och håller låda om maten vi är i färd med att laga. Men vi har ju kul när vi bollar programledarrollen mellan oss. På en av bilderna syns den där kontakten som vi vänder oss mot och talar så trevligt och proffsigt om knep i köket.

Redan i mitten av juni kom du och din familj från Thailand till Sverige på er semester.  Din pappa jobbar ju där ett par år nu så du må tro att jag längtar mycket efter dig, efter er! Tyvärr fick ni inte uppleva den sommar ni hade längtat efter. Men det blev roligt ändå. Du och jag hann ju laga ganska mycket mat tillsammans i alla fall.
Under en eller ett par månader varje år så brukar det komma många gäster som stannar hos oss ett dygn eller två eller fler. I år har vi nått ”all time high” med 120 gästnätter! Det blir många frukostar det som ska serveras. Här ovan en liten frukost för fyra! Du är inte så förtjust i att äta frukost men du kanske blir så småningom! Bufféfrukost är praktiskt i alla väder. Alla äter det den vill och väljer sittplats där det känns bäst. Ute eller inne.

Däremot gillar du grillat och så blev nog ‘Knockad potatis” din favorit. Vi åt det flera gånger och nu vet du hur man gör: Förkokar potatis, häller bort vattnet när den fortfarande är lite hård, låter dem svalna lite, slår till med något platt och lite tungt så potatisarna spricker upp lite. Så ner med dem i en långpanna med smör, salt och vitlök. Ganska hög värme och låt dem få lite färg, så klart! Persilja gör sig fint när det är klart, nästan all egenodlad persilja gick åt under den stora invasionen i somras. Nu börjar den återhämta sig!

Kan jag få saltet? Måste jag äta svamp? Det visste du redan att det inte var en favorit! Medan vi gjorde potatisen och lite andra tillbehör i köket så fixade grillmästaren Keo allt på grillen.  Fenomenalt gott blev det!
Grillmästaren Keo nöjd (2)

I ett pensionatskök så är det bra att ha en sorts liten assistent. Jag har ju en så varför skulle inte du ha en? Så det fick du pröva när vi bakade havrekakor utan gluten. (De som blev så himla goda)! Degrullen skulle vara 20 cm lång och ligga i kylen en timme. Fram med tumstocken för att mäta korrekt… Du gissade att du hade gjort rullen 20 cm och det var helt rätt.
Sista dagen kom fortare än jag kunde fatta!
– Jag vill gärna ta en bild på dig utan att du jobbar med något, sa jag, när du tittar rakt in i kameran!  – Javisst, sa du och satte servetten i halsringningen… och så utan!

Så kom sista måltiden tillsammans och ni önskade spagetti och köttfärssås. En klassiker i många svenska kök. Och bordet dukas ofta av dig och parmesankvarnen ska fram på bordet så klart. Den river bra men fyyy så hård en långlagrad bit parmesan kan vara.

IMG_20170723_143448495

Många måltider avslutades med någon form av glass och eller jordgubbar. Vad vi har i den gamla lilla skålen bortanför jordgubbarna det vet du, Victor. Så som det innehållet är tycker jag att du är också, både inuti och utanpå! Bara så du vet det och då menar jag inte ONYTTIG! ; )

Nu undrar någon annan: Men var är alla som det skrivs om. Jag hade bestämt mig för att INTE fota så mycket utan bara vara i upplevelsen men jag ville skriva om oss Victor och lite från våra köksäventyr. / Kram från farmor

P.S. Senare tänker jag berätta lite om barnbarnsbarnets dop, om lite utflykter och annat som fått sommaren att glimra lite trots det ovanligt trista vädret i juni och juli 2017./A

 

 


4 kommentarer

Småkungarna

Det var en gång fyra småkungar som styrde var sitt rike. Jo, de var verkligen mycket mäktiga men liksom små inuti.  De satt i sina guldtorn och gillade, märkligt nog, att skrämma och plåga vissa medborgare men stänkte samtidigt lite honung över andra! Som kung måste man skaffa sig en hejarklack som hela tiden villigt viftar med flaggor och ropar ens namn.
I en stuga på en kulle, i samma värld som de där småkungarna, bodde en liten obetydlig gumma som ändå vågade sig på att bjuda hem de fyra småkungarna. De hade ingen aning om att hon tänkte på dem som SMÅ. Hon tänkte att deras tankesystem kanske var lite väl outvecklat och att de saknade riktigt insikt i hur människorna i deras riken mådde och vad invånarna behövde för att leva bra och tryggt.

Nu var det sån tur att alla fyra behövde ha ett par dagars ledighet. De hade rullat taggtråd och kört stridsvagnar och fängslat folk och byggt murar, eller tänkt och pratat väldigt mycket om att bygga murar som skulle vara mycket långa och mycket höga, så till den milda grad att de helt enkelt var utslitna.
Den lilla obetydliga gumman, för sin del, tänkte att de där kungarna nog behövde henne.

–  Jag är urless på att höra en massa trista och fruktansvärda nyheter om vad som sker i deras länder, sa gumman till sin gubbe en morgon. God mat, vila, frisk luft för alla fyra blir en omstart och så lite input av sunt förnuft så är saken biff. Som jag uppfattar det är de både bakåtsträvande och orimligt hårdhänta mot sin befolkning. Tror du att de vill komma hit?
Hon var en sann optimist och hörde inte vad gubben muttrade men han nickade och det tog hon för ett JA! Hur det nu gick till så tackade alla småkungarna ja till inbjudan.

När de kommer hit ska jag hjälpa dem att förstå en del saker som de inte verkar fatta, tänkte den lilla obetydliga gumman medan hon förberedde allt inför ankomsten. Hon handlade, skördade tomater, skar sallad,  stekte sillar och stekar, bäddade rent i sängarna, ansade rosorna En medelhavsros i Skåne
och tog sig därefter ett varmt massagebad. Nu var hon redo.

Dagen efter kom först den förste småkungen med ett alldeles eget privat privatplan för att ingen skulle känna igen honom. Han hade dessutom kammat bort sin gula lugg, visade flinten och hade en snodd om håret i nacken. Ja, visst, vi har hört att det är lätt att tappa perspektivet när man sitter där uppe på toppen men han visste hur man enkelt kunde förkläda sig och påstå att lögner är sanningen och tvärt om förstås.

Tyvärr finns det ju ännu fler usla småkungar  i världen men jag tror jag börjar med den här kvartetten, tänkte den lilla gumman hoppfullt när hon hälsade Ettan välkommen in i stugan. Hon tyckte att han ryckte konstigt i hennes arm men hon klappade honom förlåtande på kinden.
Tvåan kom nersinglande i fallskärm efter en snabb luftfärden över Östersjön.
Till stridspiloten hade han sagt att han var ute på en slags spaning innan han hoppade ut ur planet. I den här munderingen känner ingen igen mig, tänkte han när han drog i snöret och fallskärmen vecklades ut. Han landade perfekt i gummans potatisland.
Han var till skillnad från Ettan en ganska bildad man med ett rikt och vackert vokabulär. Men likväl var Tvåan okuvlig och tyckte att hans eget rike, som i fornstora dagar varit ännu mycket större till ytan, inte var tillräckligt stort i dagsläget. Han var bra sugen på att fortsätta utvidga landet mer mot de gamla gränserna. Han hade redan gjort, som han tyckte, några försiktiga försök. Kosta vad det kosta vill, han gjorde ju bara det han själv tyckte han hade rätt till.

Trean kom till slut på en blå damcykel. Han bodde ju vid den vackra floden Donau så den blå färgen var nära hans stelnande hjärta. Han han hade parkerat vid Bäckströms i Ystad och gått in i hattaffären där han köpt sig en smårutig gubbkeps och så hade han satt på sig sina skummaste glasögon.  Förklädd till vilken Ystadsgubbe som helst tog han cykeln och gav sig av ut på landsbygden men fick leda cykeln uppför vissa av de långa backarna upp till huset på kullen.IMG_8032Inte hade han behövt keps eller sina solglasögon eftersom knappast någon skulle ha känt igen honom. Det folk däremot visste om Trean var att han gärna plockade ut stora bidrag till sitt rike från EU men under inga villkor ville följa gällande spelregler. Inte heller tog han emot folk som behövde hjälp, skydd och tak över huvudet. En sån som obekymrat fuskar i spel, tänkte den lilla gumman om honom.
Medan de väntade på Fyran blev det fika på verandan. De förbjöd henne att fotografera men hon tyckte de såg ut att trivas där de satt i sällskap med Mozart.
Verandan med Mozart
– Det kommer nog att bli lätt som en plätt, sa hon till sin gubbe medan hon var inne i köket och hämtade kanelbullarna. Jag vill få dem att tänka att de skulle vilja göra varenda unge i sitt respektive land till en mätt, glad och kreativ medborgare! Och att om man ger alla samma rättigheter, skola och sjukvård så minskar hat och kriminalitet. Är det möjligt att de kan nappa på mitt prat? Önskar jag visste svaret – men nu låter jag dessa gubbar får träffa varandra, vara lite lediga och diskutera livets glada och positiva möjligheter. Jag har ordnat bra tolkar. Bara Fyran dyker upp snart!

Så kom han gående med ett helt litet följe av ynglingar som alla var utklädda till sultaner. Klädesplaggen fladdrade i vinden och Fyran ville tala till folket. Han sneglade på trion vid bordet. Röstläget var pressat och han talade mer till sina småsultaner än till de som redan satt vid bordet.
– Vårt gamla stolta land har i långa tider blivit förminskat och förnedrat av hela västvärlden! Alla förnedrar ständigt vårt storslagna folk. Jag tänker på den gamla storhetstiden, och jag, jag säger förresten än en gång: Vi har aldrig gjort något och det var absolut inte jag! Och om det var jag skulle jag göra det igen…

Här avbröt den lilla obetydliga gumman honom och höll fram fatet med kanelbullar och kaffe. Han började med samma spända röst tala om den enastående kaffekulturen i sitt rike och att kanelbullar än idag bakas i de avlägsna bergstrakterna.
När alla hade fikat fick småsultanerna gå in till gubben och se på ett sportprogram för nu var en cykeltur inplanerad.  Det fanns lånecyklar och de gav sig av. De skulle bara en liten bit bort. Småkungarna var lite otränade på cykling, utom Trean förstås, och de tävlade lite i nerförsbackarna om vilken som kunde rulla längst.
Cykel o åkerkant
De kom fram till ett gammalt tegelhus. Det var ett boende för nyanlända. Den lilla och fortfarande hoppfulla gumman visade och berättade om längan som hade brunnit. Den som några terrorister hade stuckit i brand på natten när alla sov.
Här hade hon tänkt att de skulle lyssna intresserat på henne och oja sig över det hemska men de tränade bara på att cykla snabbt, bromsa och få cyklarna att stegra sig. De hade så hjärtans roligt att hon inte ville avbryta deras lek.
Terroristerna var förmodligen förledda och vilsna människor, hade hon tänkt säga  och att det var småkungarna som, med sitt sätt att orera, hade inspirerat dem. De hade så att säga fått indirekt tillåtelse att sticka hus med sovande människor i brand, genom att småkungarna hade talat så illa om folk med annan härkomst och allt det där med murar och taggtråd.

– Hat föder hat och har vi inte alla annan härkomst. Varför tror alla att just deras folk eller klan är den mest överlägsna? Det är ju enfaldigt, försökte gumman men nådde inte fram.  Nu hade hon planerat att visa hur vacker den nersmutsade Östersjön är. Det som finns i vattnet under ytan syns ju inte. Det här var viktigt, tyckte hon.

Hon började tala om klimatet och förklara vattnets betydelse för mänskligt liv och leverne. Värmeböljor och torka hotar många länder i flera världsdelar och stora skaror människor kommer att röra sig över jorden eftersom de helt enkelt inte kan bo kvar i sina länder, sa hon, och ni kan inte bygga murar mot värmen! Ni kastar bort pengar på sånt som är oväsentligt! Vi människor måste samarbeta när det gäller klimat och miljö…

Här avbröt Ettan henne: – Det finns inget klimat! Och om det finns så tar jag hand om det, jag fixar det, lilla gumman!
Lilla gumman! Hon var en sån men att SÄGA det så nedlåtande! Hon darrade av ilska men sa ingenting. Hur hon än försökte så lyssnade inte småkungarna. Nu körde de bromssladdar hela grusvägen ner.  Tvåan höll på att hamna i kornåkern på ett ställe och de andra tre skrattade skadeglatt.

 

Väl framme tog alla småkungar av sig skor och strumpor och gick barfota i vattenbrynet. Då kunde den obetydliga lilla gumman inte låta bli att ta en smygbild. Kunde kanske vara bra att ha i något sammanhang.
De verkade trivas tillsammans på den ganska tomma stranden men när en grupp ornitologer kom med sina stora tubkikare så ville småkungarna genast upp till huset på kullen igen.  Hon förde dem tillbaka till cyklarna och så tog de den längre asfalterade vägen hem.
Det bästa som huset förmådde stod snart på det dukade bordet med fyllda skålar och fat. Småkungarna lät sig smaka men snart käbblade och gnabbades de om vilket land som hade den bästa och äldsta matkulturen. Hennes gubbe slapp käbblet eftersom han satt med småsultanerna på verandan och lyssnade på världsmusik medan de åt. Efteråt fes och rapade småkungarna efter eget behag medan de gick omkring i sina sidenpyjamaser. Lite rusiga av vin och mycket mätta somnade de gott i sina sängar.
Den obetydliga lilla gumman kunde själv inte somna på ett par timmar. Nästa dag skulle det gå bättre, tänkte hon och funderade på en lämplig strategi. Hon ville få dem att fatta!

Småkungarna drömde gott och obekymrat fram till gryningen. Då gjorde de det som de kommit överens om; gick upp och bytte på ett eller annat sätt förklädnader med varandra och småsultanerna, smög tysta ut ur huset och blev hämtade av grannens taxibuss. Till chauffören sa de att den lilla gumman och hennes gubbe hade haft maskerad.
När den lilla hoppfulla gumman kom ner till köket så var huset tyst och tomt!

Det låg fyra lappar i köket. På en gul post-it-lapp hade någon ritat två prickar och en glad mun, på baksidan av ett kvitto satt en cykelnyckel fasttejpad, med fint bläck på ett papper med vattenstämpel stod det något med kyrilliska bokstäver ( tolken översatte senare: Tack, för en härlig semesterdag i din lilla datja vid havet), på en skrynklig bit papper stod det: här översatt till svenska; Skicka hit receptet på kanelbullarna!

Den lilla gumman kände sig lite lättad, nej, hon var mycket lättad. Något bra gjorde jag väl ändå, tänkte hon och för sin gubbe visade hon bilden på de fyra småkungarna barfota i vattenbrynet.

– Ska jag ta bort den?
– Det kanske är bäst, sa gubben, men å andra sidan…
– Tänk, inte så, sa den lilla gumman, och kände sig nöjd trots allt!

Tack för att du läste och orkade du ända hit så kanske jag skickar den där bilden till dig – eller inte!/Agneta