Förra hösten och vintern arbetade jag intensivt med mitt ambitiösa skrivprojekt. Under sommarhalvåret har texterna fått ligga till sig men nu tar jag tag i skrivandet igen. Men inte riktigt ännu, det där skrev jag hösten 2021 och då tog jag tag i skrivandet och jobbade vidare även när det blev 2022 och drygt fyra månader framåt. Sen dess har skrivarbetet fått ligga till sig och mogna lite.
Jag berättar i skönlitterär form om en storfamilj som köpt och flyttat in i ett stort gammalt hus på landet i Närke på 70-talet. Texten bygger på mina egna erfarenheter men är absolut inte en rapport om just vår storfamilj. Då kanske jag skulle äventyra den fina vänskapen som fortfarande finns oss emellan eller få höra: ”Nej, Agneta så var det inte!” Vi var tre par med barn som lämnat Stockholm för landsbygden och bodde ihop 1975-1985. Det var tio mycket viktiga år i mitt liv och barnen säger: ”Vi kunde inte ha haft bättre uppväxt!”

Nu är det högsommar och jag låter som sagt arbetet vara ett tag till innan jag går in i slutspurten. För målet ligger ändå fast – jag vill bli klar detta år! Tiden visar hur det blir men jag måste bli klar innan lust, kraft och förmåga eventuellt sviker mig.

När jag sätter igång igen låtsas jag att jag har lånat en liten studio där jag i lugn och ro kan skriva och ta mina promenader när jag behöver tanka lite luft och få nya perspektiv på det redan skrivna! Jag låtsas visst ganska yvigt att jag sitter i ett visst hus på en udde på Djurgården.

Inläggen på min blogg har varit sporadiska och förblir så också en tid framöver.

Lev väl och blomstra, vi ses väl igen!?/Agneta

Häromdagen besökte vi den här vackra gamla platsen, ett kulturarv som räddats från förfall och nu vårdas ömt. Omgivningen är magiskt vacker i Rååns dalgång. På foldern som vi fick med oss står det ”Krukor och krog i naturreservat”. Krogen är byggd över en porlande bäck och hela miljön runtom är trolsk och speciell. Vi var inte hungriga och sparade naturreservatet till en annan gång men upplevde skönheten i den gamla rustika stenkärlsfabriken.

Sedan 1860-talet har man tagit upp lera och gjort kärl i den minsta av ugnarna i Skåne. Två familjer försörjde sig på det man kunde tillverka här på platsen. När man sökte stenkol hittade man också bra lera som egentligen bara var en biprodukt till kolet.
Allt var öppet och tillgängligt och på andra våningen fann vi Åsa Orrmell vars titel är fabrikör. Hon levandegjorde mycket av hur det var från början och berättade gärna om allt trots att hon satt och arbetade när vi kom. Åsa O har tilldelats flera fina priser för sitt arbete med att bevara det här kulturarvet. Tur för oss andra att det finns eldsjälar.

Blir du intresserad och vill veta mer sök på http://www.wallakra.com

Lev väl och blomstra!/Agneta