En vår för rätt längesen besökte jag en stor trädgård på Österlen, där marken täcktes, så till den milda grad, av julrosor att man både tappade andan och hakan. Det var så otroligt fint och det satte igång en längtan efter släktet Helleborus, julrosor.
Nu många år senare är vår trädgård ännu långt från den drömmen men varje år blir det några fler. Dels för att jag emellanåt skaffar nya, som den i kraftig blåst här nedan, men också för att dessa växter är promiskuösa. De korsar sig med varandra och barnen är lika med nya varianter som dyker upp både här och där. Det är spännande det där!

I slutet av februari tog jag några foton på några av våra tidiga julrosor, nedan, och tänkte att en vacker dag tar jag och rensar bort fjolårsbladen, annat skräp och sen videofilmar jag dem.

Men just de vackraste dagarna var vi i Paris, synd om oss ju, och sedan har det bara varit regnigt, grått och blåsigt. Julrosor står länge och är tåliga men till slut blir de trötta på blåsten och fnasiga här och där.
Idag är det sista mars och tack vare svala nätter så är många julrosor fortfarande fina. Den här blandade gruppen ser vi från köksfönstret.

Den vita julrosen Helleborus niger (roten är svart), blommar tidigast av alla, kronbladen är rent vita och ett litet under sker när den blommar här i december – februari. På engelska kallas den Christmas Rose och det är därifrån vi har fått det svenska tillmälet; julros. Den kan säcka ihop på grund av väderförändringar men hämtar sig snart igen. Ett under som kan blomma i snö. Kommande år ska jag nog välta en glasburk eller något över den finaste!
När jag tittar i min gamla lista med växter i trädgården; den är från den tiden då jag var flitig och bokförde  det vetenskapliga namnet, det svenska, varifrån plantan kom och vilket år den planterades;  läser jag Helleborus abschasicus, H. atrorubens, H. caucasicus, H. foetidies, H. niger, H. orientalis, Helleborus x sterni, H. turqatus, H. virides… och nu vet jag att förädlaren kan ha begått misstag och att allt inte är vad det har stått på skylten. Många korsningar är dessutom hybrider och har inget namn – men mig gör det inget. För mig är uttrycket det viktigaste. Här nere har vi en som jag har trott var en orientalis, om du tror något annat så berätta det för mig!

Egentligen ser man inte ”hur det blev” redan nästa år, det tar tid innan frösådden växer till sig. Ruggen här nere är en som kan vara en frifräsare! Eller?!

Den här nere är verkligen en liten läcker sak…

Igår var jag ute och började äntligen städa i rabatterna, det var härligt med sol för den har vi verkligen längtat efter. Som pensionär har man fördelen att allt måste inte bara ske på helgerna! Man kan vänta in både väder och lust!
Nu vänder jag datorn ryggen och går ut, Helleborus på er!/Agneta

Det är tidig morgon, jag ligger kvar i sängvärmen och lyssnar på radion. Det är väder och nyheter, sen en kvinnlig präst som läser ur bibeln och jag hör: …vi tar en bärs till!
Jag fnittrar högt utan att väcka min snarkande man i sängen intill. Roligt att höra fel eftersom jag i det här fallet genast förstår ändå.
För ett tag sen hörde jag på radion: ”Fasaner har ingen känsla för ekonomi!” Det lät ju roligt, jag har en god associationsförmåga och ett tämligen stort ordförråd men vad skulle det vara? Inte bananer i alla fall…  Förr i världen verkade säkert en del äldre helt förvirrade när de gav svar på felhörda fraser. Nu har många av mina vänner och bekanta hörapparater, små fina och välfungerande. Jag måste absolut kontrollera min hörsel igen, det blir allt tydligare! … kan det ha varit afghaner… men hur var sammanhanget? Det har jag glömt.

Just nu läser jag Marie-Hélène Lafons ‘Våra liv’ som passande nog har en handling förlagd i Paris. Vi var ju där för några veckor sedan och jag ser med lätthet många inre bilder från Paris när jag läser. Jag kan känna igen mig i berättarjaget i boken. Det är en kvinna som nyligen blivit pensionär och som hela tiden fantiserar om personer som hon ser på Metron men mest några från snabbköpet. Hon iakttar dem och fantiserar ihop deras liv med många livliga bilder och detaljer. Så har jag också gjort i bussar, på caféer och i liknande situationer. I början av april ska vi diskutera ‘Våra liv’ i lilla bokklubben.
Vid vårt senaste möte började vi med ett nytt inslag inspirerat av detta: Alla fem i klubben hade med förtjusning följt Fredrik Lindströms underbara ‘Helt lyriskt’ på teve.  Olika musiker valde i programmen en dikt att framföra på ett musikaliskt sätt i en sommarpyntad loge. Så många fina och läckra tolkningar det bjöds på! Det finns på SVT-play!
Musik och loge fick utgå för vår del men bokklubbens Kersti presenterade en ömsint dikt av Agneta Pleijel. Vi fick också ta del av författarens intressanta bakgrund med bl a en javanesisk mormor. Stafettpinne med lyrik går nu vidare…

Nog trodde jag, när jag var yngre, att det kunde kännas lite deprimerande att bli 70 år men där hade jag fel! Vilken tur! Visst finns det skavanker och sånt men mer är det en frihetskänsla och inneboende glädje.

Jag vill känna engagemang, göra trevliga saker, skapa mer med mina händer och glädja andra! Som att ordna med ”herrmiddag” för min man och hans yngre före detta kollegor. Min man beställde menyn, och dukade. Jag skötte matlagning och såg till att kvällen flöt på… och skjutsade hem gästerna halv tre på natten! Det kändes bra.
Här nere var jag inte så koncentrerad på att fota som att uppleva gemenskapen…

Förra helgen blev jag firad av min stora och geografiskt ganska utspridda familj. Tack alla!  Även ni som inte kom med på fotona! Det var så roligt att träffas, jag njöt hela vägen och fick presenter fast jag verkligen avböjt det! Den största presenten var väl att det i höst ska komma ett tredje barnbarnsbarn! Det är fett grymt och häftigt – för att uttrycka saken tydligt så att alla förstår!

Och nu kommer våren! Jag brukar ju gå ut i trädgården i mars och vända in igen i oktober, vi får väl se. Vårdofter sprids genast här från sydkusten!/Agneta

Vi firade i fyra dagar i Paris min man och jag.  Lite Champagne vid några tillfällen, konst, och vår – mer behövdes inte. Absolut inga fancy inköp eller stordådiga fester. Vi hade ett charmigt och enkelt boende på ett litet hotell vid en tyst gata.

Det fanns mängder av restauranger runt hörnan, promenadvänliga kvarter, Luxembourgparken, Seine och Notre Dame alldeles nära.

Man flanerar omkring med ett bestämt mål för dagen och ibland alldeles bara för att upptäcka staden. Metron för oss till eller från när fötterna är trötta. Paris strålar och ler mot oss. Det är februari och i solen blir det mer än tjugo grader om man sätter sig på en sån där stol som står vänd utåt mot gatan. Med väggen mot ryggen och något äta eller dricka så mår man som en prins. Inga förpliktelser eller svårigheter.

Nästan ingen blir längre sur för att man inte talar franska. Jag anstränger mig ändå att säga några skolfraser och försöker så gott jag kan.  Det är ett vackert språk och önskar jag kunde… Och så minns jag vår unge fransklärare i nian. Manchesterkostym och sjal runt halsen. Sådana män finns på riktigt i Paris, jag lovar.

Vi ser fantastiskt mycket fint varje dag. Konstmuséet Orsay i en gammal vacker stationsbyggnad. Statyer, oljor, impressionister och andra. Vi har en replik av Edgar Degas balettflicka på matbordet hemma och jag är så förälskad i henne! Har sett henne på Glyptoteket i Köpenhamn och misstänker starkt att ED var en snuskgubbe men också en bra konstnär förstås. Men med nutidens glasögon rätt mycket gubbiga saker.

Vi ser många vackra gamla hus och spännande moderna fräcka byggnader. Det skinande vita Sacre Coeur, solens ljus som öppnar och gör ansikten milda i bruset.

Seines stränder, Montmartre, trevliga restauranger och caféer överallt. Så mycket människor det är i en stad med 10 miljoner invånare, många turister och så tiggarna.
En äldre kvinna ber mig om pengar. Liten och påbylsad men också påstridig, jag upprepar att jag inga kontanter har. Hon går efter mig och jag upprepar min fras på engelska. Gestikulerar, använder mitt kroppsspråk. Kvickt rundar hon min man som går bredvid. Nu trycker hon upp en wellpappskiva med fransk text mot mig. Jag blir irriterad och lessen samtidigt. Mest arg kanske. Jag känner hennes fria hand under pappskivan som söker öppningen på min handväska. Med en knuff får jag bort henne. Jag är inte rädd, min man finns bredvid, kvinnan är lite otymplig men ungefär lika gammal som jag. Hon drar sig tillbaka. Vem är jag som skuffar bort en fattig människa?
I stunden arg på henne men i djupet förtvivlad över orättvisan i samhället, hemma som här! Varför är politikerna oförmögna att göra något?

I vackra romantiska Paris hade vi fyra härliga dagar medan folk sov på madrasser på gatan, i prång, ja, nästan överallt.  De tjocka gubbarna satt stilla i flera timmar och jag såg att folk gav dem påsar från bageriet eller från snabbmatskedjan i närheten. Några av de tiggande männen hade små hundar inbäddade ovanpå den stora magen. Där låg de och sov, vilket hundliv – för båda!

Man ser det roliga också förstås. Det japanska brudparet poserar för fotografen. Mina ögon fastnar vid fönstret till höger. En stor högtidsdag för brud och brudgum och för mannen i fönstret var det vanlig arbetsdag.
På vårt gamla hotell fanns en modern men mycket smal hiss. Djupet på hissen syns på bilden mina axlar tar i väggarna. Jag är inte bredaxlad och min käre kunde intestå så på sin sida utan att sträcka fram armarna mot mig. Haha, vad vi skrattade och tog trappan upp. Resväskor kunde väl fraktas upp och ned och spensliga ungdomar och barn…

För att min man och jag ska hinna ha några gemensamma år som hyfsat pigga pensionärer har vi sparat, och så måste vi framåt vara ekonomiska, krångligare är det inte.
Jag är 8 år äldre och fyllde sju decennier i förra veckan! Han hade avverkat sin sista arbetsdag någon vecka dessförinnan. Det var det vi ville fira! Bonjour, au revoir, bonsoir, le fromagerie,  le jardin, la galerie d’art, très bien, merci mon amie!/Agneta