Jag avslutade förra inlägget med något som en pratsam taxichaufför sa till min vän Tina och mig på väg till flygplatsen i Austin. Vi skulle flyga hem med alla våra erfarenheter från studiebesöket på skolan för gravt synskadade barn och ungdomar, Texas School for the Blind and Visually Impaired, TSBVI. Detta var för 13 år sedan i november 2007.

Vi berättade för taxichauffören vad vi huvudsakligen hade gjort i Austin under en vecka men att vi också hade besökt den botaniska trädgården. Han visste givetvis var den låg men hade aldrig varit där. Vi berättade att vi hade hittat några trevliga affärer med vackra kläder och saker, ekobutiker och skojiga affärer med återbruksgrejer. Nej, dem kände han inte alls till. Vi själva var faktiskt mycket förtjusta i dessa butiker, sa vi, även om de bara tillhörde ett fåtal butiker. Jag berättade för honom om soffan här nere, lite för stor att ta med sig hem… och säkert dyr. Den var nog inte ens till salu.

Vad kan du berätta för oss om din hemstad? frågade vi, fast på engelska förstås, och det första han sa var: -We are the blue-berries in the tomato sauce!
Vänta nu, vad menas, hann jag aldrig säga, för han pratade på om universitetet, musikstaden Austin, de uppdelade områdena mellan rika och fattiga och en massa mer. Texas är en röd stat, sa han sen, i ett försök att förklara, men här i Austin är vi blå. Han var lite mer nyfikenpå hur vi hade uppfattat staden, ingen fara att åka på bussar där det bara åkte svarta människor, sa vi, fast just det hade vi blivit varnade för. Han höjde på ögonbrynen och frågade oss en del om Sverige. Så var vi framme vid flygplatsen och samtalet var över.

Jag försökte bena ut det där med blåbär och tomatsås och tyckte att det han hade sagt lät konstigt för jag hade hört att Texasborna var generellt sett konservativa men att folk i Austin ansågs mer vänsterliberala, lite rödare? Men vad hade blue-berries med det hela att göra?
Först några år senare gick det upp för mig att den röda färgen är republikanernas färg och den blå är demokraternas färg och uttrycket med blåbären i tomatsåsen förklarar just det politiska läget i staden Austin jämfört med hela Texas. Inte så smarrigt kanske med den blandningen. Många människor vi mötte var rejält överviktiga men det hade nog mer med andra matvanor att göra.

Det där med mat är ju alltid intressant när man reser. Mitt första intryck var att portionerna var enorma och att många åt något sött på mornarna. Vi hittade ett bra frukostställe och lunch åt vi ute på olika ställen. Köken på TSBVI lagade mat till eleverna och de köken hade vissa veckor i uppgift att laga mat och distribuera den till äldre människor. En sorts volontäruppgift som snurrade runt mellan olika ställen. I Austin finns fler enkla restauranger med mexikansk mat. De ställena letade vi gärna upp. Var man än åt fick man en doggy bag om man inte orkade äta upp.
En kväll blev vi hembjudna till en ung barnfamilj; Robin och Lars, vänner till Tinas bror. De bodde i en villa i ett kuperat område alldeles utanför stadens kärna. Jag tror vi bytte buss ett par gånger för att komma dit. Vid deras pool blev vi bjudna på frozen Margaritas och Texaskvällen var mörk och ljummen. Det kändes exotiskt men ändå lite som hemma. En trimmad rosmarinhäck kantade tomten och längst nere vid gatan hade soptunnorna sin plats. Grannskapet hade stora problem med tvättbjörnar som demolerade trädgårdarna och samtidigt letade efter något ätbart i soptunnorna.

Så kunde vi mycket nöjda lämna Austin, Texas fjärde största stad, som också är delstatens huvudstad. Staden har nästan en miljon invånare och med en mystisk och konstig slogan ”Keep Austin Weird”. Austinborna anser att deras stad är Live Music Capital of the World. Världens största och bästa allting kanske, visst är det något mycket amerikanskt över det!?
Det var en trevlig stad och vi hade väl gärna turistat mer men vi var ju där på studiebesök. Vi flög hem med gott samvete och skrev rapporter till organisationer som hjälpt oss med pengar. Och vi skrev en bok tillsammans också och Tina jobbar fortfarande med synfrågor, nu mer på Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Jag själv vårdar min pensionärstid så gott jag kan. Hinner aldrig göra allt jag vill för mellan allt jag gör vill jag gärna ha lite tid att skriva och läsa och greja med växter och…

Lev väl och blomstra!/Agneta

I maj 2007 hade min vän Tina Björk och jag gjort ett mycket lyckat studiebesök på The Royal Blind School i Edinburgh. Framför allt hade vi då följt dramalärarens spännande lektioner vid ett flertal tillfällen men också fått se andra lektioner som hushållskunskap och bild, talat med lärare och annat skolfolk.
Tina och jag hade långtgående planer på att skriva en bok tillsammans. Ett knappt halvår efter besöket i Edinburgh satt vi på ett plan över Atlanten med samma ambition i sikte. Vi ville skriva en praktisk och handledande bok för lärare som arbetar på låg- och mellanstadiet och som har gravt synskadade elever i sina klasser. Vi var glada och uppspelta och hade fått hjälp från olika håll med det ekonomiska, våra arbetsgivare var positiva till våra ambitioner. Våra egna elever hade höstlov så vi behövde inte oroa oss för dem.
Texas School for the Blind and Visually Impaired (TSBVI) är känt världen runt för sin goda undervisning för synskadade. För oss var det fantastiskt att få komma dit. Skolans upptagningsområde är hela Texas och precis som i Edinburgh så måste eleverna bo på skolhem inom skolans område. Tidigare var det så även i Sverige men nu integrerar man elever med grav synskada i vanliga klasser så att de kan bo hemma. Vilket som är bäst för den synskadade eleven tvistar de lärde om.

Tina hade redan i januari tagit första kontakten med dramaläraren som var den vars lektioner vi ville följa. Vi fick positiva svar på flera mail. Så småningom fick vi klartecken till resan, vi kunde åka iväg och vi var välkomna till Austin och TSBVI fick vi veta… men när vi kom dit i november med våra uppskruvade förväntningar var den mesta undervisningen inställd just den veckan! VAD? Dramaläraren hade glömt att informera rektorn om just detta. Det hade blivit ett glapp någonstans MEN även om vi inte fick se mycket dramaundervisning så gjorde all personal allt för att vi skulle få ut så mycket som möjligt av vistelsen. Det blev bra ändå tack vare dem!
Vi fick inte fota eleverna men vi såg en grupp som själva tränade på att bli fotograferade. Social Skills stod det på schemat. De här eleverna tränade inför sin examen med hatt och mantel på sig. Varje elev fick prova att stå framför kameran och vända huvudet mot fotografen, ha ögonen öppna och samtidigt ha en god kroppshållning. Det kan kännas helt meningslöst för en person som aldrig kan se resultatet.
En annan grupp hade rollspel i ämnet Social Skills där de spelade upp olika händelser som hade gjort dem arga och besvikna. Här gick det ut på att uttrycka t ex sin besvikelse muntligt på ett bra sätt och att kunna svara bra på den uttalade besvikelsen. Den synskadade går miste om alla små signaler som vi seende skickar med blickar, mimik och gester.
Vi följde en härlig musiklektion med mycket engagerade lärare. En flicka ställde sig upp och sjöng ”Over the rainbow” med den klaraste stämma man kan tänka medan de andra eleverna hanterade olika sorts instrument. De testade lite olika slaginstrument bl a.
Här nere är det ett roligt foto en assisterande lärare, musiklärare och Tina.

En annan flicka som gjorde djupt intryck var dövblind och följde vad som hände i klassrummet med sina händer runt lärarens teckentalande händer. Jag frågade om jag fick fota en del av deras samtal. När de hade talat om den nya burfågeln som skulle komma till klassrummet var läraren tvungen att avbryta samtalet och gå sin väg en stund. Den dövblinda tonårsflickan lämnades i sin tysta bubbla tills läraren kom tillbaka. Det kändes mycket konstigt att inte kunna ta vid på något sätt. Jag kommer mycket väl ihåg just den känslan.

När jag ser fotona här nere så ser det roligt och inbjudande ut men jag undrar fortfarande hur de jobbade här. Det blev jag inte riktigt klok på, men här fanns mycket material och grejer högt och lågt men kanske hade assistenten som visade klassrummet ställt upp saker åt oss. De taktila sakerna är viktiga för synskadade elevers förståelse men det är ju svårt att komma fram i det överbelamrade rummet.
Tyvärr fick vi inga riktiga svar här.

Eftersom det var Halloween så lovade vi att jobba som volontärer den eftermiddagen då eleverna som inte hade kunnat åka hem skulle ha sin fest. Vi gick över hela skolområdet, förbi simhallen och sporthallen, på de raka stensatta gångarna till grillplatsen under tak. Vi mötte häxor, sagofigurer, pirater, vampyrer, prinsar och andra men alla hade vita käppar där de gick förbi lekplatser och de gamla elevhemmen och de två nya.
Vi skulle till fritidsgården och arbeta i köket och serveringen. Det var plockmat av allehanda sort och eleverna frågade mest efter en halloweenkaka som vi inte alls hade koll på. Maten tog snabbt slut och där stod vi…
sugna på att få gå genom ett skräckkabinett som några ungdomar hade iordningställt med sina assistenters hjälp. Huvuden låg på fat, spindelnät kittlade över våra ansikten, det kom läskiga ljud från skumma platser och levande lik låg i en kista… Det var tur för oss att vi såg var och hur vi gick. Det var en rolig erfarenhet för oss och jag undrar fortfarande hur en halloweenkaka smakar.

En liten idrottssal och de små pillriga grejerna visar eleverna vad kan välja eller ska göra. Det fanns massor med olika symboler för lekar, redskap och rörelser. Dessa måste ha tränats in under lång tid. Läraren, instruktören eller vem det nu var som skulle leda en grupp valde ut några och satte upp intill dörren.

Efter fem dagars intensiva upplevelser på skolan, lite shopping och ett besök på botaniska trädgården åkte vi hem till vår vardag igen.
Vår bok kom ut 2010, den heter Kroppsspråk för alla och är utgiven av Specialpedagogiska Skolmyndigheten.

Taxichauffören i Austin, som skulle köra oss till flygplatsen, sa : ”We are the Blueberries in the Tomato sauce” och jag fattade inte då vad han syftade på. Nu vet jag sen länge!

Lite mer om det och staden Austin och några intryck from over there kommer snart.

Lev väl och blomstra bäst du kan!/Agneta