Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


6 kommentarer

Julen

När det gäller julen har jag inte så många minnen från barndomen. Jag minns att pappa gick ut och köpte Aftonbladet, tomten plingade på dörren just då och se, vad konstigt, han hade pappas skor – aha! Jag var väl fem och förstod. Eftersom pappa jobbade på Stockholms Spårvägar så åt vi julmiddagen vi olika tider varje år. Det skapade få måsten. Allt gick ju bra ändå!
Utan min imaginära gungstol går jag inte så djupt in i minnenas vindlingar. Några minnen kommer ändå upp till ytan när jag plockar lite med julsaker. Jag har några få glaskulor kvar sedan jag var liten, de fick bli kvar i den gamla bruna pappresväskan i år.  Änglahåret, ljusslingan och glittret fick också vara kvar i den bruna väskan liksom allt annat som hör till granen.
Och den långsmale vise mannen kom ut ur sitt gömme först igår, på själva julafton.

– Välkommen, säger han knappt hörbart… hallen är liten och tar slut där den röda mattan möter trägolvet! Häng av dig till höger och tofflor kan du få låna!
Sen blir han tyst och tänker visa tankar om hur det kan bli med Jerusalem och sånt.
I år kom ett par gröngölingar till vårt hus i slutet av november. De stackarna har hål i huvudet och därför får de nöja sig med köksbordet! Här står de på en röd duk som tror att den ÄR en julduk – bara för färgen…

20171217 Gröngölingar på röd duk

I år firar vi julen i vald tvåsamhet utan några måsten. Inga tider att passa, vägar att fara, andras önskningar att vilja uppfylla. Gemenskap är härlig och viktig men just i år ville vi  bara vara hemma. Detta är kanske inte direkt anti Fanny-och-Alexander-julen, bara mot de julkrav som många känner i samband med just julhelgen.
Många skickar nu mer julhälsningar endast över nätet men vi tycker det är kul att göra nya motiv, skriva ut på fotopapper och skicka med snigelpost. Vårt julkort 2017 kommer längst ner! Här nedanför ser ni Nisses hörna. En god vän och illustratör, Nils Forshed,  gör mycket speciella julkort varje år.
20171217 Nisses hörna m fågeljulkort
Vi ramar in dem men läser först de personliga raderna som sedan stängs in inom glas och ram. I år är motivet bofinkar, de är fortfarande fria och inte inramade.
När jag skriver har det blivit Juldagskväll. Jag har inte skyndat med detta inlägg eftersom det inte skulle vara bråttom med något denna jul. Vi har klarat att ha det så. Lägga bort mobilen, försöka med högläsningsbok igen. Det gjorde vi när vår kärlek var ny. I morse började vi läsa Swede Hollow av Ola Larsmo.

Två av dukarna här ovan har jag vävt själv, någon har jag broderat och en är från storfamiljstiden. Då beställde jag från tidningen Femina ett förtryckt broderi. En ring med dansande tomtenissar. Sen satt vi alla sex vuxna och broderade några tomtar var. Det är kul att ha en sådan duk som väcker minnen till liv.
Storfamiljsjularna minns jag med stor glädje och lite extra tack vare den duken. Med mig i flytten till storfamiljen hade jag ett recept, i en 70-talsmönstrad skrivbok i orange och grönt, ett recept till Gotlandslimpor. Man skållar vetemjöl och så ska det skållade mjölet röras, sen ligga och vila över natten – men jag tror inte degröran bryr sig ett dugg om det är natt eller dag… Det blir fyra saftiga och goda bröd som förgyllt varje ny julaftonsmorgon sedan 70-talet!

Vi har nu ett sånt litet kök att jag oftast behöver röja undan på den ena arbetsbänken när jag ska baka. I jultid kan man tala om julstök…
20171223Julstök

men stöket går fort över och man kamouflerar det med öar  av julrött pynt och ljus. Blommor är viktiga men ganska dyra… då köper jag jultulpaner till en vas och bär den från ett ställe till ett annat. På nätterna står den svalt och fräschar till sig! Amaryllis är billiga på stjälk.  Jag tar också murgröna, kvistar, tuja och sånt i trädgården.

I år blev det ett lagom pyntande steg-för-steg-långsamt allt medan diverse CD-skivor med jullåtar och spellistor från Spotify har serverat musik i lagom doser. När första advent närmar sig måste man röja ur ett smalt, trångt men djupt skåp. Där längst in under trappan finns adventstakar och julgrejer. Det är då man beslutar vilka grejer som ska fram och vad som får stå över just detta år.
Nästa gång du kommer kan vi göra lite mumma och en macka. Så här års finns det alltid lite extra i kylskåpet även om vi har det mycket måttligt i år. /Julkram från Agneta

 


6 kommentarer

Mitt textila intresse (5) Annika Ekdahl

Annika Ekdahl är själv högst levande i en kropp av kött och blod men hon är sina vävar. Det måste vara så, annars hade jag inte stått där, i en sal på Waldemarsudde, känt mig alldeles uppfylld och börjat gråta. En lycklig gråt över att få ha upplevt konsten! Tårarna bara kom när jag långsamt rört mig fram och tillbaka flera gånger genom salarna med hennes stora VÄVDA BILDVÄRLDAR för min blick.
Kombinationen av hantverksskicklighet, färgkänsla och bildkompositioner smälte ihop och blev för mig en genomgripande och stark konstupplevelse!

IMG_20171123_152247880

Fotografierna här kan inte göra hennes verk rättvisa!  Parkteatern till höger är från 2006 och på håll syns guldmedaljongerna, nära ser man myllret av djur och människor. T. ex en hare som tycks bli bjuden på en semla… Här nere en närbild på en mindre del av gobelängen Parkteatern. Färgåtergivningen är tyvärr inte heller riktigt rättvis men ni får en aning av det hela. Utställningen håller på till den 11 februari 2018 så åk, bara åk!

IMG_20171123_152523138_BURST001

IMG_20171123_151433932 (2)

Många vävar är ca 3×3 meter och vävda i en helhet på en bred vävstol med liggande varp i lin. Här ovan ser vi Darlings från 2003 som är 1×3 meter.  I ett rum för sig visas en intressant dokumentär där Annika Ekdahl berättar hur hon jobbar. Det var en snutt ur den på You Tube som gjorde att jag satte upp Walemarsudde på agendan inför höstens Stockholmsresa. Bara några få gånger i livet har jag upplevt konst som verkligen drabbat och förfört mig så här.Post festum o Barockfesten 20171123

Mellan mattan på golvet och gobelängen på väggen är det 17 år – och många andra vävda alster. Det tar mellan ett och ett och ett halvt år eller ännu mer att väva de här riktigt stora vävarna. Allt garn färgar Annika hemma hos sig i Kyrkhult i Blekinge. Barockfesten är från år 2000 och rölakansmattan på golvet heter Post festum (4,50 x 2,80m)  och blev färdig i år. Min vän Kjerstin som går där är väl kanske ca 1, 68 meter över havet.

Här nedanför är det detaljer ur två olika vävar. Follow me – Shine med pianisten
Follow me - Shine 20171123 fr 2015

Follow me - Grow 20171123 fr 2015

och Follow me – Grow.  Ser hur mannens ansikte blir ljust av skärmljuset! Jag beundrar och blir inspirerad även om jag vet att jag aldrig skulle kunna göra något liknande. Men jag känner mig glad och upplyft! Vilken konstnär och vilken fantastisk utställning! Nu efteråt känns det fortfarande så när jag tittar på bilderna.
I många av Annika Ekdahls motiv finns det avbildade människor som på Bröllopet i Queens från 2002. På gobelängen finns både levande och döda familjemedlemmar och vänner till brudparet.

Bröllopet i Queens_20171123 fr 2002

Här är lite information om tekniken. Den bör nog läsas på datorns skärm, skylten var stor och det var lite skumt där. Men är du intresserad så kan du nog uttyda texten!

IMG_20171123_150854231_BURST000_COVER

Avslutar med ännu en underbar väv, Road Movie, som berättar om intryck från en bilresa från Blekinge till Norrland. Man kan hitta en pyttebil om man tittar noga och kan klicka upp bilden. Den här gobelängen var med i en utställning, på Nationalmuséum 2012, utställningen hette Slow art. Och det är du ju det med vävning; det tar tid, det ska ta tid, det får ta tid.

Road Movie (verdure) visiting Mom 20171123 fr 2010

På något sätt tycker jag att den invävda tiden i gobelänger och mattor är kärnan till hur enastående den här textila konsten av Annika Ekdahl är.
Om  du har möjligheter – avstå inte från att besöka Waldemarsudde i Stockholm senast elfte februari 2018!/Agneta