Om en ungdomsvän sägs att han körde bil genom att mest titta i backspegeln och se så att bilen låg rätt på vägen eller följde de vitmålade strecken. Tja, alla sätt är bra men det där var väl ändå lite väl knasigt och framförallt trafikfarligt.
Jag åkte aldrig bil med honom men vi bodde några kvarter från varandra på Söder. Ibland plingade han på dörren för att titta in till oss just det år då jag hade blivit mamma. Han verkade trivas med att sitta och prata med mig om livet men ändå kände jag inte honom riktigt men det fattades aldrig samtalsämnen.
Min lilla familj och jag flyttade från Stockholm för ett få en bättre uppväxtmiljö för lille A som blivit ett år. Det innebar att den här ungdomsvännen och jag träffades allt mer sällan. Vi sprang på varandra i något gathörn, när jag tillfälligtvis besökte Stockholm, och vi utbytte några bra tankar i all hast. Med honom fanns det alltid något seriöst eller hur jag ska uttrycka det. Han var en lite udda människa med ett gott hjärta eller det var väl inte särskilt bra för han dog alldeles för tidigt och jag tror att det hade med hjärtat att göra.
Långt senare fick jag höra att några av hans nära manliga vänner hade bildat en liten grupp för att en gång om året samlas i Stockholm. Ett tillfälle att träffas, hedra och minnas sin vän genom att prata om honom: Om ungdomen, musik och politik, resorna ner i Europa, te i källarvalv och bägare de druckit på något hak, musicerandet och naturligtvis livsfrågorna som de pratat om tillsammans.
Året som har gått har sannerligen varit annorlunda och vi måste nog kika bakåt för att kunna sikta framåt. Ställa frågor till oss själva vad det var vi saknade allra mest under 2020.
Önskar alla trevliga läsare Gott Nytt År!
Lev väl!/Agneta