Jag håller på med ett skrivprojekt som emellanåt är ganska uppslukande. Än så länge vill jag inte berätta – men kanske senare. Jag liksom bara mellanlandar här innan mitt nästa skrivpass lättar och flyger iväg med mig. Under en annan mellanlandning höll jag på och planterade om växter eller bara snyggade upp dem. Då kom gubbarna till hjälp! Pojken som håller i hatten satt på pottan och tryckte men den lilla figurens underdel var sönder och saknades. Så här fick han det till slut.
Känner inte att jag har tomgång precis det är nästan för mycket åt andra hållet. Är det kanske så att livet både går snabbt och långsamt på samma gång och att det inte riktigt går ihop? Jag tror det själv men det är ”ingen fara” som ungdomar säger om allt, det är bara som det är i den här fasen av livet. Tänk inte på framtiden, sa min svärdotter igår, bara var i nuet!
Luftigt är sannerligen det här inlägget.
Dagarna blir allt kortare men lev väl och blomstra!/Agneta
Jag går runt i min trädgård och är förbannad. Det är inte ofta men här har en framgångsrik människa lurat alla oss andra. Vi har trott att han som skolledare står bakom skolans värdegrund vilket man måste när man är skolledare, att han som sommarpratare har låtit så varm, klok och humanistisk men samtidigt hyst sådana hatiska känslor för homosexuella och judar. En Dr Jekyll och Mr Hyde alltså. Jag är upprörd över det jag idag har läst om Hamid Zafar som avslöjats med en pseudonym på Twitter där han har spytt ut sitt hat. Tack, tack, journalister och DN som publicerat detta. Min grundsyn är att lita på folk och om de tabbar sig ska de faktiskt ha en rimlig chans till upprättelse och bättring om man verkligen inser sina misstag och erkänner att man har gjort fel. Här sa Hamid att han var ung när han skrev det där under pseudonym och att han har ändrat åsikt, om jag räknar rätt så höll han på att spy sin galla tills han var 33 år. I detta fall är allt för grovt och för illa för vidrigt att bara stryka ett streck över. Jag måste skaka av mig känslan av att vara grundlurad.
Nu tar jag er på en liten skön tur i vår trädgård och på slutet går vi in i Kråkvinkeln och pratar en stund. Kom med mig!
Prunus viriginiana ‘Shubert’ på svenska shuberthägg planterad 2002
Citatet här nere handlar om Monets trädgård och är ur Jamaica Kincaids (Boken om) Min trädgård:
”Fotografierna av Giverny (som inte är särskilt lika målningarna) visar att allt i den är överväxt, vilket är precis den sortens trädgård som jag tycker om, för jag känner att det vittnar om en trösterik andlig generositet.”
Vad härligt då är vi på rätt väg här i vår trädgård där allt växer över huvudet på oss. Jag har undvikit att fota de värsta ställena, sådana med en enda grön massa, för lite vackra vill jag att bilderna ska vara. När vi byggde vår bilhus drömde jag om att det skulle vara fullt med klätterväxter som klängde och växte både ute på plåttaket, väggarna och även välla in på insidan. Vi konstruerade byggnaden så att väggarna på långsidorna inte går ända upp till taket, det måste vara något magiskt över det 😉
Prick 1: Vid en spaljédel på ena sidan planterade vi Vitis coignetiae, på svenska rostvin, det var 2007. Nu i mitten på oktober har den mest gröna blad, på taket har ser man lite höstfärger. Prick 2:På utsidan på väggen mot vägen växer Parthenocissus quinquefolia var. engelmannii, planterad 2007, och den har letat sig in via springan mot taket. Den fäster bra med sina sugfötter på insidan av taket också. Vi klipper så det blir en lagom grön spetsgardin att köra genom för att parkera. Jag trodde den skulle dö av torka i somras men de senaste veckornas regn gör nu susen. Prick 3: På andra sidan den här väggen har vi en liten pergola med en röd soffa. Där har vi 2007 planterat en Hedera, murgröna, som heter något med Yellow heart. Nu efter många år tvingas vi klippa bort massor som annars skulle välla ut på vägen, förbi husgaveln och sträva mot havet. Prick 4: Rostvinet och annat i en salig röra eller som Jamaica Kincaid säger: en trösterik andlig generostitet. Prick 5: Under vårvintern måste vi begränsa rostvinets framfart. Rostvinet brer ut sig över den underbara Lonicera japonica ‘Aurea-reticulata’ planterad 2008, på svenska nätslingertry med vita väldoftande blommor och intressanta blad. Många småfåglar trivs i virvarret av grenar och blad.
Nu har löven börjat gulna på de stora träden och några buskar får alltid sådana härliga färger. De lyser i hela trädgården. Euonymus alatus ‘Compactus’, planterad 2009, på svenska vingbenved, får en extrem röd färg. Busken led också av torkan i somras men jag tror den återhämtar sig.
Gillenia trifoliata, planterad 2006, heter trebladsspira på svenska men vem säger det, alla säger bara gillenia. Färgen är härligt roströd. Den gröna växten på vänstra bilden är Viburnum davidii, davidsolvon som jag planterade 2005.
På vänstra bilden är davidsolvonet förhärskande och på den högra syns gillenian från andra hållet. Här är vänstra fotot liggande och högra stående format vilket inte är så snyggt och kanske förvirrar lite.
Vi fortsätter rundan bara lite till, går ut på lilla grusvägen och spanar mot havet, det är grön snagg runtomkring och överallt. Hela omgivningen har ljusgröna kullar med höstsådda åkrar. Vi tror det blir säd där nästa år. Tunga moln men inget regn, det är härligt att andas.
När vi återvänder stannar jag och tittar på en liten bit av trädgården som på något sätt är tuktad: En bred syrénhäck som vi håller kort, en boll av en ligusterbuske och de uppstammade oxlarna som vi håller ner kronorna på.
Sen går vi utanför häcken till höger, går förbi de stora kameliorna och kikar på tokblomman högt i toppen som redan har slagit ut. Så fortsätter vi till utsida av Kråkvinkeln och inspekterar om murgrönan sköter sig. Ni som har följt mig ett tag vet att vår mur, i förlängningen av sidan på Kråkvinkeln, trycktes omkull i hela sig längd av en kastvind i orkanstyrka. Det hände i mars det här året. Vi hade planterat murgröna hela vägen på muren. De plantor som satt på muren ligger fritt nu men på Kråkvinkelns gavel växer de vidare. Jag klippte häromdagen runt nedre delen av fönstret.
– Sätt dig, jag sätter på kaffe, sen kan vi prata lite, det är vild vitlök på bordet, det är den som doftar så gott!
En trädgård kan lugna ner och pigga upp. Synd bara att jag är lite hängig och förkyld, men det märkte du väl inte!?
I månadsskiftet januari-februari började jag väva på en sjal av pälsull. Idag har den efter långt karantänstillestånd i vävstolen äntligen fått komma i mål som färdig sjal. Hur jag ska bära den är inte självklart. Sisåhär kanske!?
För några år sedan hade jag fastnat för en roligt veckad pälsullsjal i VÄVmagasinet nr 4 från 2007. När vi, vävinnorna i Lattan, var på vävmässa 2017 i Växjö fanns det garn av pälsull att köpa i ett av de många stånden. Kerstin som ruggar våra plädar är alltid pigg på att pröva nya och kanske lite udda saker, tyckte att vi skulle köpa sånt garn av pälsull till varsin veckad sjal. Vi valde blått till den gemensamma varpen och jag ville ha vinrött inslag. Kerstin vävde sin med mörklila inslag och hon var före mig i vävstolen, vävde snabbt sin färdig och så var det min tur! Det var lätt och roligt nu skulle båda sjalarna snabbt bli klara. Tji fick vi. En pandemi kom i vägen.
De ljusblå dragtrådarna går med varpen upp och ner med jämnt avstånd. Färgåtergivningen här ovan är inte riktigt rätt.
En dag för ett tag sen när jag visste att jag skulle vara ensam i vävstugan gick jag dit och vävde klart, klippte ner väven och gjorde i ordning vävstolen för nästa vävinna med en annan sorts varp.
Kerstins väv har jag rullat ihop och lagt med ett litet meddelande på bordet i fikarummet.
Det första jag gjorde hemma var att fålla båda kortsidorna utan att sy in dragtrådarna förstås. Sen tog jag tag i dragtrådarna på båda sidor. Det såg roligt ut och min man var lite undrande hur kort den sjalen skulle bli. Jag knöt ihop dem tätt mot de vävda vecken i var sida. Det blev som en tjock och fast rektangel som kunde fungera som en bra sittdyna ute på vintern eller så. Om den hade varit lite större bara. Väven var bara 25 cm bred och hopdragen i veck lite smalare än det.
Ytterkanterna blir automatiskt lite vågade när man har dragit ihop väven. Klippte bort överflödig dragtråd. Nästa moment gjorde jag i handfatet med lite såpa och 40-gradigt vatten. Bearbetade hela stycket en stund, sköljde och klämde ut överflödigt vatten. Nu måste man ha ångstrykjärn och med det pressar man på vecken på alla vis man kommer på. Sist torkar ull lite långsamt men väl torr kan man befria halsduken och dra bort dragtrådarna! Den veckade biten blev 75 cm, man lätt kan dra ut till en längre sjal. Det var däremot inte lätt att forma den men jag lär mig nog. Pälsull låter mjukt men är lite stickigt och jag kommer nog inte bära den direkt mot huden. Här kommer några förslag och tankar om hur den ska kunna bäras.
Sist här kommer videon när jag drog ut hela längden för att se om vecken var permanenta. Jag behöver visst inte särskilt mycket för att bli glad det är helt tydligt! Dela min oförställda glädje!
En glad video
Oktober är en fin månad och jag önskar väl inte precis kyla men åtminstone en dag lagom sval för en halsduk kan jag önska.
Pensionär, nyss pensionär! 