Innan jag gick iväg så tog jag fåniga selfies, via hallspegeln, klädd i min gamla röda kappa. Den gillar jag skarpt men hade börjat funderat på slänga eller ge bort den, i alla fall eliminera ur min garderob. Egentligen hade jag inget mål för promenaden men man måste ju röra på sig. Jag sicksackade mellan isfläckar och snörester på trottoaren. Längst ner i min svarta tygkasse hade jag en bok som jag hellre ville läsa än promenera i avgaserna från eftermiddagstrafiken.
Ett upplyst inbjudande fönster, en dörr slogs upp och jag drogs in i värmen. Jag övervägde priserna för fikat här i city men bakom disken stod en leende ung man och såg rar ut.
Sen balanserade jag kaffemuggen och fatet med kanelbullen, försökte undvika att kliva på rockar och jackor som folk hängt bakom sig över ryggstöden. Lite längre in fanns ett litet runt bord med en ensam stol. Disken på bordet störde mitt ordningssinne, jag tog bort det till brickstället och innan jag sjönk ner på stolen knäppte jag upp och tog av mig kappan, vek ihop den och la ner den på golvet mellan stolen och väggen.
Så en klunk kaffe och mjölk i munnen och det plingade i min mobil. Nej, det var inget viktigt, jag stängde av mobilen och fiskade upp boken, slog upp den och började läsa. Modeslavar från 2017 som en vän rekommenderat.
Ett sorl av röster fyllde caféet och min blick drogs mot de stora fönstren ut mot gatan. Därute hastade folk huttrande förbi. Jag fick en känsla av att jag hade varit här tidigare men kunde inte erinra mig när det hade varit i så fall.
Genom sorlet hörde jag en varm röst som på oefterhärmlig skånska sa: – Man måste vara fucking snäll, Gudrun!  Att vara snäll är att vara smart, vet du…  Jag vred lite på huvudet för att höra bättre och såg genast Bob Hansson, lite framåtlutad över en kaffekopp, och så upprepade han sig och tittade över koppen mot någon som jag inte kunde se. Jag blev fånigt blyg och alldeles varm inuti, röd om kinderna också, tror jag. Här satt en man som jag med stor glädje hade lyssnat på i radion. Hans finurliga och varma betraktelser som jag gillat så mycket. Gillar.
Den han pratade med satt snett bakom mig. Jag ville varken vara påflugen eller verka nyfiken. Jag snarare vände mig lite mot väggen och tog upp min röda kappa från golvet. Jag fumlade lite, låtsades leta efter något i fickorna men ville samtidigt lyssna. Bob talade med en kvinna, det hörde jag, men inte vad hon sa.
Så sa han något som jag också kände igen från Tankar för dagen i P1: – Du vet, Gudrun, det finns många tusen gånger fler goda hjälparbetare i världen än det finns journalister.
Hastigt reste jag mig och var på väg att stega över till deras bord och säga terrorister det ”rätta” ordet, men hejdade mig, skakade ut kappan och var på väg att sätta den på mig. Jag stod vänd från bordet med Bob och kvinnan. Jag tittade på den halvt urdruckna koppen och fatet med den oätna kanelbullen och skulle just sjunka ner på stolen igen när jag alldeles bakom mig hörde i mitt Bobvända öra: – Vilken snygg kappa du har!
Så svepte en vithårig kulturtant förbi i riktning mot toaletten. Det var hon, Gudrun Sjödén alltså. Jag kände ju lätt igen henne från de många katalogerna. Där stod jag i hennes kappa och var snygg. Det var alltså hon som… jag mötte Bobs ögon, han ryckte lite på axlarna och jag dristade mig till att luta mig fram mot honom: -Tack så mycket för alla kloka finurligheter!
Eller borde jag ha sagt finurliga klokheter, tänkte jag. Han såg uppriktigt glad ut och tackade i sin tur och sa att det var snällt sagt av mig. Allt kändes så förvirrat. Jag var redan förvirrad och det var först nu upprördheten exploderade inombords. Jag hade köpt kläder av den där kvinnan redan i hennes första affär på Regeringsgatan och häromdagen hade jag bestämt att det-sista-Gudrun-Sjödén-plagget-någonsin var inhandlat. Inget mer efter 40 år lång och trogen tjänst i Gudrunkläder.
Det var en intervju i Svenska Dagbladet med henne som hade fått mig att avlägga det löftet. Jag hade hört att hon var en hård chef men att hon var cynisk och hade så lite kunskap om vanliga människors liv gjorde mig ledsen och arg på samma gång. Jag var besviken för jag hade trott att hon var mer som jag själv. Och nyss hade hon gett mig, eller sig själv, en komplimang. Om hon hade menat att skoja med mig så gick det mig förbi just då. Jag sjönk ner på stolen igen, vrängde av mig kappan och gnagde på den dyra kanelbullen.
Jag var en av de där många kvinnorna som fick skylla sig själva för sina låga pensioner. Enligt henne hade jag kunnat välja andra vägar i livet; inte fött barn för tidigt; inte haft ett barn som behövt extra omsorg; inte blivit nerstämd och sjuk; inte jobbat ideellt i en förening; inte haft för mjuka armbågar; inte jobbat deltid när barnen var små; inte …varit en sån kvinna som satt sig själv på pottkanten, alltså enligt Gudrun Sjödén i den där intervjun. Kanelbullen smakade inget för smaklökarna var blockerade på något vis.
När jag såg henne komma tillbaka var bullen ändå uppäten och jag halvmumlade när hon närmade sig: – Jag tänker aldrig mer handla hos dig!
– Vad sa du? Hon böjde sig fram så hon fyllde platsen mellan mig och Bob! Jag hade hennes ansikte ganska nära. Jag behövde inte prata högt  och det var tur för jag skakade inombords. Sökte efter orden som inte direkt var mina: – Lyssna på Bob, Gudrun, det är smartare att vara snäll! Kan vi vara snälla nu, för sen dör vi faktiskt!
Vid ordet dör sträckte hon på sig, vände sig bort och jag tyckte att jag strax såg henne torka tårar från kinderna. Hon lutade sig mot Bob och en liten stund senare gick de tillsammans ut mot Regeringsgatan medan hon pekade ut saker i lokalen. Äntligen var jag redo att se till att inte längre vara registrerad som kund hos Gudrun. Utanför gick de åt var sitt håll. Sen när jag berättar det här för mina vänner så ljuger jag lite och säger att Bob vände sig i dörren och vinkade rart till mig, det gjorde han inte. Ändå kände jag mig ganska väl till mods när jag lämnade caféet i min röda kappa.

Tack för att du läste! Det var snällt gjort! Jag har inte markerat citaten men, som du förstår, har jag lånat citat av Bob Hansson.
/Agneta; som både är och inte är jaget i den här novellen

Pang på rödbetan med något annat först: Jag håller med författaren Bob Hansson om att det är smart att vara snäll. Däremot tycker jag att klädföretagaren Gudrun Sjödén varken är snäll eller smart när hon uttalar sig förklenande om kvinnor som har låg inkomst och låg pension. Bob Hanssons uttalande har jag hört sägas av honom direkt i radion medan Gudrun Sjödéns ord är filtrerade genom en journalist i en skriven artikel i Svenska Dagbladet. Hon har förklarat att hon inte menade riktigt så men… Jag hyllar Bob helt ohämmat och visar tummen och mungiporna ner åt Gudruns håll. Jag tror nästa blogginnehåll måste handla om Bob och Gudrun!

Ni kan väl följa med tillbaka till Thailand en liten stund så länge! Okej, lite av familjealbum men jag är inte färdig med resan till Thailand. Om jag letar bilder och berättar här så kommer jag ihåg mer och har det bevarat och tänk, du, du får läsa alldeles fritt och kan stänga av om du tröttnar eller ta en paus och göra dig en god kopp te eller kaffe! Jag gör det medan jag skriver. Bilden med tre generationer gillar jag extra!

Så mycket roligt och vackert jag har sett och upplevt; Victor som växer och som läser och pratar engelska med bravur; fina växter som klarar klimatet i Sydostasien; kulturen som förändras bara man rör sig några mil i en viss riktning; möten med andra människor; spännande och god mat nästan varje måltid – även om jag inte är jättepigg på att smaka allt; min son, svärdotter och Victor som gjorde allt för att jag skulle uppleva mycket och ha det bra.
Resans sista måltid åt vi på ett ställe som Victor valde (pssst, för efterrätterna, eller hur Victor?). En australiensisk restaurangkedja vars koncept var stor grönsaksbuffé och även stor efterrättsbuffé och som jag fattade en meny med cross-over-rätter. Jag hittade en rolig sugrörsbild som är därifrån.  Jag tycker vi ser säga-adjö-introverta ut alla tre.

Min svärdotter Keo och jag hade roligt tillsammans när vi ibland hade några timmar för oss själva. Vi tog den skrangliga bussen in till centrum av staden precis som för ett år sedan. En kvinna, klädd som en man, tog betalt av oss i år precis som i fjol. Det kostade fortfarande bara 10 bath vilket är ca 2,50 kr…
Lite överallt såg man unga flickor som uppenbart ville vara pojkar, det verkade vara vanligt och inget att dölja. Motsatsen, pojkar som jobbade klädda som vanliga kvinnor (inget blingbling) förkommer också, till exempel expediter eller liknande kundintensiva jobb.
En dag skulle Keo och jag promenera i hettan till ett stort affärscentrum på andra sidan en stor väg. Jag, med mitt katastroftänkande, tyckte att det var mycket vanskligt att gå över de där flerfiliga vägarna. Ni ska veta att Thailand ligger högt på listan för omkomna i trafiken. Svärdottern tog mig i handen och sa bara: – Nu går vi!  Och det gick ju bra! Statistiskt sett borde man väl titta på befolkningsmängd och antalet fordon och sedan jämföra innan man uttalar sig,  men 26 312 döda låter mycket mot 250 i Sverige. I Thailand bor det nästan 68, 5 miljoner och i Sverige…ja, ni vet.

På en av våra motionspromenader i villaområdet där de bodde  knep hon av en kvist från ett litet träd vid en damm. Det var Laos nationalblomma… så gjorde de ofta i Laos och sedan gick man till templet men den undersköna doftande kvisten.

Jag har inte diskuterat det där med religion särskilt djupt med Keo och inte med mitt barnbarn Victor heller. Men jag vet att hela familjen ibland besökte buddistiska tempel när de bodde i Sverige. När vi besökte den 8 meter höga stenen Hin Pad på toppen av ett berg så fanns det en liten iordningställd plats där man kunde tända ljus och be. Plötsligt blev Carl Victor ivrig och ville tända ljus, skriva i boken, lägga sig på knäna och be. Jag kom mig inte för att fråga honom om det där.  Om det var viktigt för honom så känns det bra för mig.
På en plats alldeles nära ska de så småningom uppföra ett tempel.

På den internationella skolan i Surat Thani, där man undervisar på engelska enligt amerikansk läroplan, arbetar min son som lärare och handledare för en grupp svenska barn. De flesta barnen på skolan är faktiskt thailändska eller har kinesiskt ursprung med föräldrar som vill att de ska lära sig engelska språket och som har råd att betala skolavgiften. De svenska barnen går här för att deras föräldrar arbetar i staden Surat Thani som är en livlig stor liten stad med gammalt och nytt sida vid sida. Det finns en hamn i floddeltat och nytt för i år var direktbåt till öarna som t.ex Koh Samui.  Ordet koh betyder ö. På skyltar kan man se det stavas olika koh, kho eller ko. Som om vi skulle stava så här: öh, hö eller ö. Kanske är det i översättningen från thai till engelska som förvirringen uppstår. Grammatiken i de sydasiatiska språken är mycket olika vår och hur deras stavning fungerar har jag ingen aning om.

Här ovan är två fina och supergulliga svenska flickor. Det är fredag och de har just kommit till skolan. Flera flickor hade just en sådan röd kinesinspirerad klänning den här dagen. Det firades kinesisk nyårsfest kvällen före och det färgade av sig i hela i staden. Både ute i gatubilden och inne hittade man kinesiska lyktor. Denna illusion av vår och  kinesiskt nyår med moderna och lite stela lyktor fanns inne i en slags galleria:

På fredagar behövde eleverna alltså inte ha skoluniformen på sig. De andra dagarna har alla skoluniform vilket jag tycker verkar mycket praktiskt. Sin personlighet har man ju chans att visa ändå fast på annat sätt. När ni ser följande bilder så är det blandat från en fredag och en tisdag. I matte höll de på med statistik och fick intervjua varandra om vilka vinteraktiviteter  (åka skidor eller skridskor, spela ishockey, göra änglar i snön…) de tyckte bäst om! Så var uppgiften i den amerikanska läroboken. Hallå, här borde läraren ha anpassat frågorna efter klimatet och barnens erfarenheter, tycker den här gamla läraren. Tänk om barnen på Grönland skulle intervjua varandra om vilka strandaktiviteter de tyckte bäst om; Spela beach-volly; bygga sandslott; surfa på vågorna; snorkla, bada och sola…
Carl Victor går i en engelskspråkig klass och jag följde lektioner i science, math och English i klassen och art i en blandad storklass. I idrottshallen avslutade de svenska äldre barnen dagen med lite bollspel. I skolan finns kök, matsal, ett fint litet bibliotek för skolbarnen, lekytor ute och i skugga för både äldre och yngre förskolebarn och en nyligen startad skolträdgård med grönsaksodling som de större barnen delvis skötte.  Allt är fräscht och delar av skolgården var mycket nyplanterad.

Skolgården, se bilder både här ovan och nedan, är delvis helt nyanlagd och vissa växter är ganska späda ännu. I skolträdgården stack det bara upp lite strån, chili, koriander…, för det var tämligen nysått. Jag tänker att dessa växter och anläggningarna på skolgården måste vara mycket tåliga. Barnen verkar springa som de vill men jag såg ingen som smög i de allra nyaste planteringarna. Växter och material måste, i perioder, kunna stå emot dagstemperaturer omkring +36 grader. Men också dagar och veckor med plötsliga regnskurar ibland så mycket regn att det blir översvämningar. Grus- och gräsytorna är därför viktiga, tänker jag.

Trädens skugga, soltak och parasoll. Allt är nödvändigt för att klara dagen i det här klimatet. Solen är underbar men också obarmhärtigt stark och het. Då är det skönt att svalka sig i havet! På morgonen en av dagarna på Koh Lanta tog Victor och jag en ”promenad” längs den långa gatan nära där vi bodde. En stackars padda hade blivit överkörd och snabbt torkat till en papperstunn grå läderbit. Redan då var det över trettio grader, hjärnan och kroppen blir slöa och saktfärdiga. Vi skyndade mot havet.

Ett sista fotocollage och under bilderna ett glädjande besked som jag fick ta del av på plats i februari! Första bilden är på två killar som gillar att umgås – här åker vi tuctuc.

Förmodligen kommer jag aldrig mer till Thailand men är väldigt glad över vad jag har varit privilegierad att få uppleva. I juni kommer familjen hem till Sverige, jobb och skola, familj och vänner väntar och ”…då ska jag komma och fixa i din trädgård, farmor och det bästa av allt är att vi kan fira jul tillsammans…” Citat från gissa vem!/ Agneta

Idag för en vecka sedan hade tulpanbuketten fortfarande lite spänst och var dekorativ. Sen kom snön. Inte inomhus förstås men det klistrade sig, olika mycket, på våra fönster. Under veckan som gick förföll buketten utan att det kunde bli en ny på bordet. Det är ju ovanligt så här års. Några tulpaner kan man alltid kosta på sig…

Vi blev nämligen insnöade, okej, hahaha, mer eller mindre, okej, som vanligt alltså, hahaha. Träning, bokklubbsmöte, vävning och allt sånt fick ställas in. Jag var endast ute för att fylla på fröautomater och annat till våra vänner fåglarna. En stor flock steglitsor kom för första gången till oss. En morgon innan jag kom fram till fröautomaterna bjöd jag på frön i ett hörn där det var lä och lite snö – så jag eventuellt kunde fånga några av dem på bild.

Under många dagar har det varit problem. Min man tvingades att ta sig till fots till och från bussen, han blev tvungen att stanna i Ystad en natt, vår bil stod på en åker efter förlorad sikt och så vidare. Lite gemytligt snökaos här på Sydkusten alltså. Igår lugnade sig vädret och vi körde till Malmö, så stod vi oväntat utanför Pudelsalongen med ett av mina vuxna barnbarn.  Men det var ju inte där vi skulle äta!

Barnbarnet Rebecka bor där nu, lite tillfälligt, under en praktikperiod. Nej, inte på Pudelsalongen utan i Malmö inte så långt från Möllan. Bäst att passa på att träffas. Tre saker hade vi bestämt i förväg. Ett besök på Designtorget först, lunch på det för oss nya matstället jord (ja, litet j) och sen några timmar på Trädgårdsmässan i Hyllie. Jord serverar bara veganskt  och vi blev så nöjda alla tre! Speciellt Rebecka som behövde ha koll på att hon tålde allt på tallriken. De lyssnade och fixade allt efter önskemål. Det är kvalitet det! Vi rekommenderar gärna stället men notera att  de bara har öppet dagtid.

Att möta en ung människa som i mycket drivs av passion är härligt. Rebecka skummar verkligen inte på ytan om hon är intresserad. Hon är mycket  engagerad i en ideell kulturförening. Hon har alltid föreningens bästa i sina tankar. Flera gånger under dagen antecknade hon saker som kunde vara till nytta! Här diskuterar hon tvärs över bordet med min man om en ny persondatalag som även en ideell förening berörs av.

Efter jord blev det mera jord eller allt sånt som har med jord att göra. Nu var det tre år sedan jag var på en liknande mässa så det var roligt. Extra kul att gå där med Rebecka i sällskap. Hon har ett ganska nyvaknat intresse för odling och jag tänker att hon har så mycket skoj framför sig.
När vi blev långrandiga bland fröpåsar eller förlorade oss i någon speciell monter så gick min Mats iväg och tittade på villadelen… Bruset på mässan är rätt tröttande och det tar energi att intressera sig för virrvarret av utbud. Klicka gärna upp bilderna här nere!
Vi var nöjda alla tre när avslutningsvis skjutsade Rebecka hem.

I bilen stack hon en liten rulle i min hand. Det var en fin liten färglagd teckning av en  Pelargonium tomentosum – en sån som hon fick av mig i november.
Under teckningen;  en varm ömsint och fint formulerad text; ett brev eller en dikt; ett sorts tack till mig för att jag är. Jag började gråta och det tog en lång stund innan jag samlade mig. Det har jag nog inte riktigt gjort ännu.
Hon sprider kärlek den där kära tösen, Rebecka! Och hjärtat blir fullt av kärlek hos den som tar emot!/Agneta