Så heter en essä-samling av brittiska Jeanette Winterson. Ni vet hon med ‘Det finns andra frukter än apelsiner’! JW skriver rappt och roligt, tycker jag.  När jag skrattade högt och min käre undrade vad jag skrattade åt så läste jag en bit och det blev direkt tummen ner därifrån. Han tyckte att det var mest ordbajseri. Därför är det ganska vanskligt att rekommendera böcker.

För ett par veckor sedan så träffades vi i lilla bokklubben. Vi var hos Kersti i den rent pastorala miljön med gröna kullar, en liten djup dödissjö, en röd stuga med höns som springer omkring och får i hagen. Det var en av de regniga dagarna men vi satte oss vid det vackert dukade bordet och åt en härlig lunch tillsammans utan att oja oss särskilt över vädret. Vi hade utsikt mot fåren som betade.
Vi brukar börja med att äta tillsammans och ibland kan vi inte låta bli att börja diskutera boken med en gång. För det mesta pratar vi lite annat först.
Roligast blir diskussionerna när vi tycker lite olika. Denna gång tyckte vi lika bra om boken alla fyra men det blev ändå en livlig och rolig diskussion! Så många roliga åsikter och citat som krävde att få bli upplästa tycker jag att det var längesedan vi hade! Boken innehåller essäer om den konst som vi upplever i musik, litteratur och de klassiska konstformerna. Om författandet skriver Jeanette Winterson: Det finns många verktyg som en författare kan tigga sig till eller låna, men sin mejsel måste hon tillverka själv, precis som Michelangelo gjorde.
Alla citat är ur den här essäsamlingen och skrivs med kursiv stil.

Jag försöker ju skriva lite annat än bloggen och jag kan lova er att det är inte lätt att tillverka den där mejseln!  Om en författare ska lyckas på sina egna villkor måste hon ägna dag och natt åt att göra sin stil med sin mejsel.  Ja, så klart det är också därför det tar kraft att skriva. Det går inte att sitta och vänta på att inspirationen ska komma. Jobba på och gör det natt och dag! Jag tänker att det här är kanske Wintersons beskrivning av en sån som jag: Varje kompetent tillfällighetsskrivare kan spika ihop en habilt gjord litterär möbel… men det duger ju inte, man måste ha sin egen mejsel för att skapa riktig litteratur.

De två bikuporna är nya för året och de ska inspekteras. Ett särskilt lugn infinner sig tills vi börjar, på riktigt, tala om boken vi alla gillade. De första essäerna handlar bl a om konsten att få syn på konst på till exempel ett konstmuseum. Hur svårt det är att verkligen uppleva något.  Betraktaren ser inte färgerna på duken, han ser färgen på pengarna.
Senare skriver JW så här: När välbekantskänslan blir för stark tränger sig historien, populariteten, associationerna in mellan betraktaren och bilden och blockerar den. Det är inte bara målningar som råkar ut för detta, all konst gör det.
Detta är ett av skälen till att konstnärer, oavsett medium, har förnyelsen som sitt kall. Jag menar inte att det förflutna ska förkastas i ett nytt verk, tvärtom: det förflutna ska återerövras. Det ska inte  gå förlorat i auktoritetstro, det ska inte sugas upp i välbekantheten. Det ska återbekräftas och återinföras i sin egen ursprungliga kraft. Leonardo är närvarande i Cézanne, Michelangelo strömmar genom Picasso och vidare in i Hockney. Detta är inte förfädersdyrkan, det är konstens linearitet. Det är snarare sambandssökande än påverkan. De där sista meningarna tycker jag är så underbart självklara att det är trist att det inte är jag själv som kom på det, haha!

Sann konst, när den drabbar oss, utmanar det ”jag” vi är.  Jag tänker på när jag, för några år sedan, såg Michelangelos marmorstaty Pietà i Peterskyrkan och bara ville börja gråta. Marmorstenen var så full av utmejslad sorg och kärlek hos Maria som håller sin döde son i sina armar Jag drabbades verkligen helt oförberedd av något äkta som fanns där. Och jag är alls icke troende.

Jeanette Winterson kan sin brittiska litteraturhistoria och i avsnitten om litteratur förstår jag att jag kan mycket lite  – men jag blir sugen på att studera litteraturhistoria. Men min usla långsamhet vid läsning gör det omöjligt för mig. Men kanske en kurs i konsthistoria… hur som helst jag blev mycket inspirerad av den här boken.
Ännu är jag väl inte för gammal för att jobba på det där med att att hitta min mejsel eller att utveckla min begreppsvärld över huvud taget.

Här slutar jag med ett av de roliga citaten: För många år sedan, då jag helt kort levde tillsammans med en börsmäklare som hade en bra vinkällare, frågade jag honom hur jag skulle lära mig något om vin. ”Drick det”, sa han.

Det är ju just det; för att förstå och uppskatta litteratur måste man läsa och för att kunna njuta och ta emot konst måste man titta på konst av alla de slag.
Eller som att lära sig att tycka om en smak. Man måste kanske smaka den många gånger innan man tycker om den! Sen älskar man den -.

Kvällarna mörknar nu och skuggorna blir längre. Tack för att du läste! /Agneta

Bilden ovan är utsikten hemifrån, den jag aldrig tröttnar på, från september 2016./A

Vi gjorde en  liten avstickare från en längre bilresa i somras. Vi lämnade Europavägen och körde till Bergs slussar. Vi behövde en paus, röra på benen lite, se den fina miljön och kanske vara med om någon slussning. För länge sedan färdades jag många gånger på Göta kanal med båt i ett ”tidigare liv” och ville visa en liten bit den gamla pärlan .

Ingen kanal här ovan men ett vackert sädesfält som fångade min uppmärksamhet medan vi parkerade.  När Göta kanal byggdes grävdes nästan 90 km för hand av de 190 km mellan Östersjön och Vänern. Många spadar med jord, tunga stenar och… ja, pust, det måste ha varit slitigt och svettigt värre! Det var många soldater som kommenderades att delta i bygget. Jag läste någonstans att det som mest var 7000 man som samtidigt jobbade med bygget under 1812. Bland annat lär det ha varit en mindre del ryska desertörer som var med och byggde.
Tillsammans med mina barn och deras far har jag gått med båt och slussat genom alla sträckor från Mem vid Slätbaken, Östersjön till Sjötorp i Vänern. Fast olika sträckor olika år – vackra och rofyllda sträckor och mer spännande slussningar emellanåt. En galning kastade en gång i ett ankare i slussen och gjorde inte an på rätt sätt. Det höll på att gå åt fanders men ordnade sig till sist. En annan gång satt ett gäng vuxna och snapsade och åt sill medan ett par grabbar i tolvårsåldern skulle ta hand om båtens väl och ve, hålla i tampar och rep samt se till att båten rörde sig i samma riktning som de andra båtarna i slussen. Det var för svårt för dem och de där stackars grabbarna fick ta emot mycket ovett från kaptenen ombord.

Men oftast är det ju lugnt och fint både vid kanalgång och slussar. Skilsmässodiket som kanalen kallas ibland. Nu är det ju bara fritidsbåtar och turbåtar i kanalen.  Men från början var det ju tänkt som en transportled och fungerade så ända fram till 1950-talet.
Balzar von Platen hette mannen som, fram till 1810, ivrigt pläderade för att kanalen skulle byggas. Då togs äntligen beslutet av regeringen men idén om ett kanalbygge var riktigt gammal och hade funnits redan på 1500-talet.  Jag gillar skarpt såna där projekt och att läsa om dem och titta på  kartor och läsa statistik.

Vid Berg, en bit utanför Linköping, finns det många slussar i rad och där måste slussande båtarägarna räkna med att få publik som följer hela skådespelet. Både turbåten Wasa Lejon och segelbåten här ovan stävar österut. Efter sista slussningen neråt har man kommit ut på Roxens västra sida.
Hur som helst kanalen finns där även för icke båtägare och är som sagt en pärla. Besök Göta kanal, åk båt på den om du har chansen, cykla längs sträckor av den och så kan man ju äta glass och fika intill den! Ett fint och enkelt utflyktsmål om man befinner sig i närheten.

Kanske någon redan har förstått att jag håller på med lite utfyllnad här…  Jag har inte varit så inspirerad att skriva i min blogg just nu men vill inte överge den.
För just nu skriver jag något annat och det är möjligt att jag framöver delar med mig av det på något sätt.
Man vet aldrig! /Agneta